Frustration

Årets sista inlägg under 2014 kommer i ärlighetens namn att handla om frustation i samband med tävlingar och om utsikterna inför 2015.

Igår deltog hela Rootmoset i årets sista tävling på trevliga Creperiet. Ett klassiskt team hade satt ihop frågorna och det blev eklektiskt och trevligt. Undertecknad var dock inte helt till sin fördel på grund av en kombination av infektion i vänster öga, magsmärtor samt extrem trötthet efter ett litet restaurangbesök kvällen innan.

I början av kvällen noterade jag att ett av de mest fruktade konkurrerande lagen hade uteblivit från tävlingen. Jag skrev på Facebook skämtsamt till en av lagmedlemmarna att vi därmed kanske hade en rimlig chans att vinna kvällens tävling. Dock blev min glädje kort eftersom det andra fruktade laget var på plats. Jag konstaterade för mig själv att vinnaren därmed var klar och så kom det också att bli. Vi i Rootmoset har sannerligen ryckt upp oss under senare år men detta hjälper inte helt och hållet då man möter lag som är så pass taggade så att man lika gärna kan hissa vit flagg direkt då man ser att de deltar. Det här innebär för min del en hel del frustration men man får kämpa på och göra det bästa av situationen.

Vi var nöjda med att vi satt gamlingar som Bo Diddley och Johnny Winter (som ändå kan vara luriga) men även en hel del nya grupper och artister. Dock famlade vi helt i mörker när det spelades hip hop. Tävlingen blev ändå rolig och ett tag ledde vi men vi blev i slutändan ändå omkörda av våra omänskligt kunniga medtävlare och slutställningen blev 103 för vinnaren och 99 för oss. Dock ledde vi vid det laget stort över övriga lag, varav flera tunga gisspersonligheter. Men en andraplats svider som sagt alltid. Dock ser jag med tillförsikt fram emot 2015 där årets höjdpunkt kommer tidigt i och med Mellangiss 7 februari. Hoppas dock på många andra roliga händelser under året och att vi i Rootmoset får tillfälle att glänsa (läs: vinna)i alla fall någon tävling.

Rootmosets favoriter 2014

Vi vet att vår trogna läsekrets (om vi har någon) har väntat så här kommer Rootmosets favoriter 2014. Först ut är Tomas och därefter undertecknad.

Årets bästa 2014

Lykke Li – I never learn

Den nya depp-Popen är gjord av en svenska, Lykkes tredje är en uppgörelse om att bli lämnad och brustna förhållanden. Inget lyckopiller med andra ord men en av årets starkaste skivor.

MØ – No Mythologies to Follow

En av de skivor som jag har lyssnat mest på under året känns given på listan, Danska Marie har gjort en lysande elektropop-platta med klara Lana Del Ray-vibbar.

Mourn – Mourn Den skiva som jag har lyssnat mest på den senaste månaden är spanska Mourn, bandet ska inte blandas ihop med ett Metal band från England, Jazz Rodríguez Bueno och Carla Pérez Vas har skapat en mycket intressant debut med influenser av Sonic Youth, PJ Harvey och annan 90-tals rock, med en snittålder på ca. 18 gör att man har översende med dom ibland något enkla låttexterna, rockens framtid har presenterat sig.

The Rural Alberta Advantage – Mended With Gold

Upptäckte bandet på förra skivan och Rural har återigen gjort en popfavorit.

Honeyblood – Honeyblood Ännu några debutanter som gjorde bra ifrån sig, en skramlig platta med 90-tals vibbar.

Även dessa gjorde bra ifrån sig och är värda att kolla upp.

Lana Del Ray – Ultraviolence

Kraven på Lana är nu väldigt höga men årets skiva räcker inte riktig till för att bli topp 5.

Sharon Van Etten – Are we there

En platta som föll på målsnöret.

Pixies – Indie Cindy

Efter par lyssningar till så kan jag konstatera att den inte är så medelmåttig som jag tycket först, hela plattan är helt ok men några riktigt dåliga låtar drar ner betyget.

I all ödmjukhet vet jag inte om jag i grunden vill utnämna några ”bästa” album för 2014 men det här är i alla fall vad jag har lyssnat på. Jag erkänner att det gnager lite i mig att jag känner mig som en uppdaterad gubbrockare då jag har med två gamla nittiotalsfigurer som släppt soloplattor. Det är ju sådant man själv har skämtat rått om då man läst Rolling Stones listor där plattor med Dylan, McCartney, Fogerty och Rolling Stones ideligen bara ”råkat” hamna i topp... men här är i alla fall vad jag lyssnat mest på.

Album

Stephen Malkmus – Wig out at Jagbags

Mitt ena gubbrocksval är den gamle Pavements-snubben som varit solo i många år. I ärlighetens namn har jag just ingen koll på Pavements som för mig mest är ”det där bandet som Blur jämt pratade om när de sedan började lämna Britpopen”. Lyssnade i alla fall på denna flitigt och det är en rad collegerockaktiga låtar som på inget vis är originella men som sitter som smäck i de flesta fall. Bara en inledande rad som ”This is for you, grandpa” tar ju vem som helst med storm.

War on Drugs – Lost in the Dream

Skämten florerade friskt i mina kretsar om den här plattan som man bland annat kallade ”indie-Dire Straits”, eller ”hipster-Springsteen”, med mera. Det är grunden en rätt vanlig amerikansk rock men oerhört utdragen och trippad. Låtarna mal liksom bara på och det är väldigt hallucinatoriskt på ett vis som får titeln på skivan att verka bättre vald än någonsin. Bra att somna till. I positiv mening.

Rebecca & Fiona – Beauty is Pain

Technoduon släpper sin andra platta och gräver i mångt och mycket där de står men med starkare låtar (inte minst ”Holler”, som Tomas har som en av sina favoriter). Såg dem även göra ett bejublat framträdande på Way out West i somras och fick bevisat för mig hur oerhört mycket starkare låtarna ofta blev live med ett tryck som nästan fick taket att lyfta, som floskeln lyder.

Damon Albarn – Everyday Robots

Mitt andra gubbrockiga val är den soloplatta som Damon Albarn släppt. Nu har han väl för all del varit inblandad i en rad projekt som i mångt och mycket är hans hjärtebarn men här figurerar han under sitt eget namn och inget annat. Plattan är tydligen väldigt inåtblickande men man begriper inte alla referenser om man nu inte är löjligt förtrogen med mannens biografi. Hur som haver är det ett antal lugna och nästan meditativa låtar, med vissa undantag. Mitt sommarsoundtrack 2014.

Caribou – Our love

Första gången jag hörde plattan på en fest frågade jag personen som slängt på musiken om det var James Blake. Något i den vägen låter det ju bitvis så soundet har ändrats lite sedan förra plattan. Stundtals kommer man även tänka på de besläktade Hot Chip. Allt som allt ett antal starka danslåtar och mitt höstsoundtrack 2014 (det blev ju aldrig vinter).

Singlar

I mitt val av singlar är jag kraftig inspirerad av konsertupplevelser, men inte alltid. Här är de enskilda låtar jag lyssnat mest på i alla fall.

Style of Eye – Kids

Denna singel släpptes egentligen 10 december 2013 men då den inte hann göra mycket intryck 2013 så tar jag med den här. En cool samtidskommentar och ett bevis på att svensk elektronisk musik lever och frodas.

Say Lou Lou – Games for Girls

Även här cool technolåt inspelad med norrmannen Lindström. Såg SLL göra den live på Popaganda då den var helt färsk och den satt ganska direkt.

Janelle Monae – Electric Lady

Ännu en artist som jag avnjöt live med en fantastisk spelning 2014. Denna låt hade jag dock lyssnat friskt på innan dess och det är bara sån där cool klubbmusik av ett slag jag inte alltid lyssnar på. Hon är väl en slags indie-Beyoncé, vad vet jag?

Tove Lo – Habits

Nytt stjärnskott som gör kvalitativ dansmusik. Det är väl allt jag har att säga.

Icona Pop – Get Lost

Icona kör vidare med sin patenterade formel. Jag råkade vara med då man spelade in video till denna. Ännu en sån där låt med temat ”allt är möjligt och nu släpper vi loss i 180 knutar”. Det funkar.

Total nostalgi

Undertecknad störtade mitt i julstressen upp till Stockholm för att, min vana trogen, se Front 242. Det är nu nästan tre år sedan (februari 2012) jag och min syster såg dem på Dieselverkstaden i Sickla där de betade igenom ett vanvettigt energiskt men djupt nostalgiskt set innan de sedan tog en paus på några år. De är nu åter ute och turnerar och hade väl inför denna spelningen inga högre förväntningar än att få en fet repris och många gamla klassiker. Platsen denna gång var Debaser på Medborgarplatsen där jag inte satt min fot tidigare. Det var dock synnerligen lätt att hitta dit när man väl kommit till Medborgarplatsen (minns ju ännu hur jag i snöstorm förtvivlat sprang och letade efter det klassiska Debaser vid Slussen).

Man hade ett förband vid man Severe Illusion men eftersom jag var svårt hungrig vid ankomsten passade jag på att äta medan förbandet klev på och hörde rätt väl ut till restaurangen hur de lät. Hann därefter se merparten av deras spelning som bara pågick i 40 minuter. De hade väl ett något eget sound men det var ändå ett vanlig mix av brötig sång, mycket percussion och diverse slagord projicerade på filmdukar bakom bandet.

Front 242 gick därefter på 21.33 och körde i närmare 90 minuter. Man hade svarta masker på sig då man gjorde entré vilket fick mig att tänka på Klinik men dessa åkte sedan av. Jean-Luc och Codenys behöll glasögonen på hela spelningen men Richard 23 kastade sina efter någon låt. Setet var bra men kanske lite fantasilöst då man mest matade megaklassiker. Dock var det förstås en hel del ungdomar där som troligen hade en trevlig stund på så vis. Man öppnade med "Moldavia" och körde sedan "Body to Body" som de sista åren verkar ha haft en konstant plats som låt nummer två i setet. Enda gången setet dippade var faktiskt när man kör de två sömnpillren från "nyaste" plattan "Pulse" (2003) och den i studioversion osläppta "Loud". Mitt intryck var att publiken artigt mest stod och väntade av låtarna. I alla fall gjorde jag det. Men sedan ångade man på bra och avslutade som så ofta med "Punich your Machine". Ja, det var kort och inget nytt. Kanske var de lite mer energiska sist jag såg dem men så har de hunnit bli lite äldre också. Det var dock energi så det räckte och jag fick hård och kvalitativ synthnostalgi så det räckte och nöjd var jag då jag i sann synth'n'roll-anda lämnade lokalen med sikten på sängen vid sådär 23.05.

Följande låtar körde Front 242 på Debaser Medis 14 december 2014.

Moldavia

Body to Body

No Shuffle

7Rain

Together

Take one

Headhunter

Loud

Quite unusual

U-men

Until Death us do part

Commando Remix

Religion

Im rhytmus bleiben

Funkhadafi

Welcome to Paradise

Kampfbereit

Punish your Machine

Album i backspegeln (1954 - 59)

Eftersom jag bedriver ett tämligen hemligt träningsläger så har det blivit en hel del lyssnande även på äldre grejer och det kan kanske vara roligt för läsare att veta vad jag, Robert, lyssnat på från olika perioder. Om man pratar om album så är det ju för min del rätt tunnsått under 50-talet, delvis för att LP:n lanserades först 1948 men även för att det inte fanns så många helgjutna plattor från decenniet. Även när man bläddrar i "1001 plattor..." så finner man album från 50-talet som nog kommit med mer på artistens/gruppens rykte än för att det är särskilt bra från början till slut. Inom den gryende rocken var det ju vanligt att man slängde in ett par megahits och resten snodde man snabbt ihop som avsiktlig utfyllnad. Tänkte nedan presentera tio plattor från decenniet som betyder mycket för mig.

Dinah Washington – Dinah Jams (1954)

Först ut är en liveplatta med Dinah Washington, inspelad 15 augusti 1954. Utmärkta sångerskan Washington är här bara del i en ensemble bestående av bland andra Clifford Brown (trumpet), Junior Mance (piano) och Max Roach (trummor) där man verkligen tänjer ut vad som mestadels är standardlåtar. En fröjdefull konsertupplevelse.

Ali Akbar Khan – Music of India (1955)

Ännu en liveplatta, inspelad 18 april 1955. Skivbolaget ville presentera musik från Indien och hade först tänkt sig att mästaren själv, Ravi Shankar, skulle exekvera ett antal stycken. Som det nu var hade Shankar rejäla problem i sitt äktenskap och ville inte sabotera relationen ytterligare genom att kvista iväg till USA så han övertalade sin svåger. Detta blev det första album med indisk musik som släpptes i väst. Krävande men väl värt en lyssning.

Erroll Garner – Concert by the Sea (1955)

Mer live i form av en mycket känd konsert med pianomästaren Erroll Garner inspelad på den ort som senare blev Clint Eastwoods hemort, 19 september 1955. Garner kör ett antal standards jämte egna låtar och gör det med stor inlevelse. Man kan under konsertens gång ofta höra hans karaktäristiska gnolande, en omedveten ovana han delade med nästa artist på min lista...

Glenn Gould – Bach: The Goldberg Variations (1956)

...nämligen underbarnet Glenn Gould. Denne hade vid två tillfällen, 10 och 16 juni 1955, spelat in Bachs Goldbergvariatioer, ursprungligen menade som skalövningar för en av Bachs elever som hade sömnproblem. Den unge Gould tog sig an verket med stor inlevelse och efter att det utgavs i januari 1956 blev det en av 50-talets mest kända och även bästsäljande klassiska inspelningar. För allmänheten mest känt som bakgrundsmusik då Hannibal Lecter slaktar två fångvaktare i "När lammen tystnar".

Frank Sinatra – Song for Swingin' lovers (1956)

I mars 1956 släpptes ytterligare en av de album där Sinatra samarbetade med den geniale arrangören Nelson Riddle, tidigare mest känd för att arrangerat flera av Nat King Coles största skivframgångar ("Mona Lisa", "Unforgettable"). Sinatra hade till en början varit tveksam men nu hade duon fått upp ångan rejält. På denna tematiska platta presenteras en rad swinglåtar som Sinatra till synes lekande lätt avverkar.

Thelonius Monk – Brilliant Corners (1957)

Den originelle pianisten Thelonius Monk släppte under 50-talet ett antal betydande album såsom "Monk's Music" (1957) och "Thelonius Himself" (1959) men kanske är detta ett av hans mer kända från decenniet. Lätt nyskapande en samtidigt inte alltför svårtillgängligt, på en och samma gång.

Frank Sinatra – Sing for Onely the Lonely (1958)

Mycket har skrivits om Sinatras första tematiska platta, 1955 års "In the Wee Small Hours". Denna platta, som kom tre år senare, följer samma tema med sorgsna ballader som ofta utspelar sig i ödsliga barer eller ensamma rum. Jag föredrar den för att jag helt enkelt tycker låtvalet är starkare. Särskilt toppar Sinatra i "Angel Eyes" eller Johnny Mercers "One for my baby (and one for the road)". Plattan var även Sinatras personliga favorit bland hans album. Jag kan förstå honom.

Charles Mingus – Mingus Ah Um (1959)

Vad Monk gjorde för pianospelet under decenniet gjorde väl Mingus för basspelet, enkelt uttryckt. Under vad som ofta anses som jazzens bästa år någonsin släppte Mingus denna pärla med spännande kompositioner.

Miles Davis – Kind of Blue (1959)

Känns nästan fånigt att ha med denna men man kan ju inte låta bli. Med en enastående ensemble bestående av Paul Chambers (bas), Jimmy Cobb (trummor), Bill Evans (piano) och Cannonball Adderley och John Coltrane (båda saxofon) spelade Miles in en helgjuten klassiker som idag även fått status som muzak på varuhus men som på sin tid ansågs som spännande stämningsmusik där låtarna liksom trevar sig fram. "So what" är förstås den givna klassikern.

Ornette Coleman – The Shape of Jazz to Come (1959)

Hösten 1959, på väg mot 60-talet, släppte Ornette Coleman den platta som visade vägen för jazzen under 60-talet. Dessvärre innebar det väl även att musiken på sikt inte gick att ta så mycket längre, men det är en annan historia. Lagom svårtillgängligt men långt ifrån så olyssningsbart som alla fördomar om fri jazz gör gällande.

Heta vax vecka 46

Efter ett litet uppehåll kommer här lite skivtips (och varningar) från Tomas.

Karen O – Crush Songs

Sångerska från nya favoritbandet har släppt en solo platta. Låter spännande men tyvärr, skivan är närmast skissartad gjord med några bra idéer till låtar som skulle kunnat bli något. Hade jag lagt pengar på den här skivan skulle jag sett det som en förolämpning, prisa gud för Spotify, lyssna hellre på Yeah yeah yeahs "Mosquito" från 2013.

Beatrice Eli – Die Anonther Day

Första gången jag hörde BE var med en duett på Kents "Tigerdrottningen", debutskivan är helt ok med sitt 80-talssyntigha sound men för ett högre betyg så hade den mått bra av en rensning då några spår känns som ytfyllnad, bästa låt "Moment of Clarity".

Mapei – Hey hey

Hade inte hört talas om den amerikansk-svenska sångerskan tidigare men hon debuterade redan 2007 med singeln "Video Vixens". Albumet dröjde ända till 2014 och med en stiländring, nya skivan är traditionell R n B med inslag av rap, plattan är välproducerad och har ett modernt sound. Jag gillar den och kommer att lyssna på den flera gånger, bästa låt "Change".

The Rural Alberta Advantage – Mended With Gold

Upptäckte det Kanadesiska bandet genom förra skivan "Departing". Eftersom jag gillade den skivan så kan jag nöjsamt konstatera att den senaste är minst lika stark. Skivan innehåller en rad riktigt bra låtar bla "Our Love", "Terrified To be scared" och skivan kommer att finnas med när musikåret 2014 ska summeras.

Synth blev hårdrock...

För fjärde året i rad styrde undertecknad, dagen efter en fabulös tävling, kosan upp till Stockholm för lite extremsynth av äldre märke. Efter en lugn fredagskväll med släktumgänge och en lugn lördagsmiddag med umgänge med vänner infann jag mig på Regeringsgatan framåt 16-tiden. Typiskt nog gav det annars stabila vädret vika just då och det började regna rätt rejält så jag tog mig väldigt, väldigt skyndsamt till Nalen för min fjärde Bodyfest.

Jag cirkulerade till en början även om just själva cirkulationsområdet var något begränsat i och med att stora salen ännu inte hade öppnat. För en gångs skull kärvade festivalens annars välsmorda schema då den första akten, Ekobrottsmyndigheten, tog över en halvtimme på sig att äntra scenen. Det blev ett alltmer otåligt cirkulerande vilket handlade mindre om att jag ville se akten (som jag inte visste något om) än om att hela schemat riskerade att förskjutas. Framåt 17.10 drog dock det hela igång och ett par ynglingar i solglasögon tillsammans med trummis drog igång musik som väl ungefär var den vanliga blandningen av Nitzer, DAF och Front 242. Texterna var dock lite småroliga med titlar som "Ge mig jäger" (det är tydligen något med synthare och Jägermeister) och "Kängdans, drick en öl". Medlemmarna svepte även Jäger på scen vilket var något jag även såg ett annat band göra förra året.

Efter det såg jag så The Juggernauts (med Borg från Vomito Negro och Klinik) vilken var något mer dynamisk musik men dock inom ramen för rätt vanlig EBM med kraftfull sång och dito rytmer. Blev dock väldigt hungrig under tiden och smet iväg till Kungsgatan för ett enklare mål mat. Bandet höll ännu på då jag kom tillbaka oh gick av scenen 18.45. Till min stora förvåning drog nästa konsert igång 18.54 vilket för en gammal konserträv som jag själv nog var rekord i kort tid mellan två akter. Detta band hette Dupont och var kanske det mest dynamiska och underhållande bandet dittills. Sångaren knallade runt i kilt och senare under konserten dök några personer upp på scenen och började träna med vikter och motionscykel, däribland en välpumpad man i smedförkläde och inte så mycket mer samt en tjej som var på annat vis välpumpad. Ganska kul på det hela taget.

Programmet rullade på snabbt och för varje akt kom man ikapp lite av förseningen som uppstod i början. Dupont gick av scenen 19.23 och teknikerna började pula uppe på scenen. Förutom att de inte var några tekniker utan medlemmar i det legendariska gotiska bandet Cassandra Complex, som jag inte sett på bild på många år. De tog hela 11 minuter på sig med att komma igång efter föregående akt. Sångaren Rodney Orpheus, under glada åttiotalet ibland beskriven som lite självupptagen och humorlös, visade sig åtminstone numera ha en stor dos av just humor och även självironi. Även om CC hade spelat i Sverige förut (bland annat i Jönköping) så var detta den första konserten i Stockholm någonsin och man körde idel klassiker. Mest jublades det förstås under "One Millionth happy customer". Rodney Orpheus lät inte riktigt lika kraftfull längre men det var ändå rätt trogna versioner som serverades.

Efter detta följde det som jag hade trott skulle bli kvällens höjdpunkt men som istället blev kvällens stora besvikelse, slovenska Borghesia. För att illustrera vad jag menar vill jag servera ett litet tankexperiment. Tänk er att Iron Maiden hade varit borta från scenen i många, många år men sedan utannonserade en konsert på någon mindre klubb. Publiken kommer dit och väntar sig att det ska låta som det brukade låta. In på scen kommer Bruce Dickinson och i övrigt helt okända musiker. Man öppnar konserten med två gamla låtar i SYNTHversioner Därefter kör man idel nya och helt okända synthlåtar. Tror ni att publiken skulle uppskatta denna konsert? Tror ni att publiken ens skulle klassa detta band som Iron Maiden? Jag tror att man lugnt kan svara ett stort NEJ på båda frågorna. Och det var precis vad jag upplevde på Borghesia-konserten, fast tvärtom.

Bandet kom in på scenen och jag kände igen den nu något grånade sångaren Dario Seraval men såg inte av mannen med knävelborrarna, Aldo Ivancic, som väl egentligen var bandets musikaliska hjärna. I övrigt bestod bandet av en drös yngre musiker (två män och två kvinnor) och man hade en rocksättning med trummor, bas och gitarr. Man öppnade med "Young Prisoners" från fantastiska "Resistance" (1991) och körde därefter sin kanske mest kända låt, "No Hope, no fear". Därefter blev det idel nytt material i hårdrocksformat. Jag noterade publikens något lama respons samt att leden glesnade något under konsertens gång. Efteråt hörde jag ett par gammelsynthare framför mig fälla domen "A Split Second (kommande akt, min anmärkning) vet man i alla fall vad det är. Det kan inte bli så mycket sämre".

Och ska jag här göra en liten utviktning så hade jag väl hoppats på en lite mer nostalgisk konsert även om jag normalt inte är den nostalgiska typen. Men jag erkänner att jag går på Bodyfest för att höra låtar inspelade cirka 1987 - 93 med band jag ofta inte såg live då det begav sig. Jag är helt enkelt inte så road av att se dessa band göra nya låtar då det, med vissa undantag, ofta inte låter lika bra eller intressant som materialet från gulderan. Jag kan i princip respektera att Borghesia högaktningsfull sket i allt detta men det jag såg på scenen var knappast "mitt" Borghesia. Efter denna chock fick jag i alla fall lugna ned mig med A Split Second som spelade samma kraftfulla synthrock som de gjorde 2011. Konserten fick lite karaktär av repris men det var en bra repris. Efter detta skippade jag den för mig helt okända svenska akten Wulfsband som tydligen aldrig hade spelat live (kollade en inspelning på YouTube och även om det var helt okej så var det i alla fall inte så att jag ångrade att jag tog tricken hem efter flera timmars gående och stående). Och så avrundades en kväll då synth blev till hårdrock och alla inte var helt lyckliga över det. Men det var rätt okej ändå. Fast nästa år skulle jag nog vilja se ett riktigt stort dragplåster i stil med Nitzer Ebb eller Laibach, en nåd att stilla be om.

Sex und sex, hela den tiden...

På ett alldeles strålande humör lämnade jag arbetet och hamnade ett tag på familjen Jessens trevliga saluhall där jag snackade musik med en av ägarna innan det blev dags att bege sig ned till creperiet för ännu en legendarisk drabbning oss musiknördar emellan. Tomas och jag hann snacka ihop oss lite innan vi började med en något, milt sagt, modifierad laguppställning. Kjelle var denna kväll förhindrad av familjeskäl och vi hade därför jämte Kennet förstärkt laget med kvällens heders-Rootmosare, Hanna och Annelie (allt för att bryta sönder vår grabbiga jargong), och som kvintett sparkade inledde vi kvällens dust.

Vi började med att försmädligt nog blåsa Joan Jett i intro-jakten. Jag upprepade som ett manta ”det är en kvinna, det är en kvinna” trots förslag om diverse hårdare rockband bestående av män. Längre kom vi dock inte. Därefter var det undertecknad som gjorde ett klassiskt Rootmoset-misstag och började dividera med laget sedan vi skrivit rätt svar (Richie Valens) för att därefter istället plita dit ett felaktigt (Ricky Nelson). Tyvärr har vi dock alla varit där och ikväll var det min tur. Å andra satte jag blixtsnabbt Johnny Burnettes ”Train-kept-a-rollin” som jag i samband med mitt systematiska enmansträningsläger hade lyssnat på kvällen innan.

På sextiotalet satte vi roligt nog Blind Faith som jag inte hört på sådär... 20 år? Men vi blåste Yardbirds. Bland sexiotalsbanden så vilar det någon av en förbannelse angående Yardbirds, ända sedan vi bommade ”For your love” på vår första tävling tillsammans någonsin. Ett roligt ap-tema följde där vi gjorde rätt bra ifrån oss. Vi skrattade oss igenom åttiotalet (läs: spikade det) när plötsligt en bekant gestalt uppenbarade sig ur massan: Kjelle. Vi var glada att se honom men var nu plötsligt SEX medlemmar och vi fick resten av kvällen upprepade gånger försvara oss inför frågan ”Hur många är ni”? vilket satte vår förmåga till kreativa svar på prov.

Med Kjelle på plats gick det även bra på senare musik och vi lyfte från en fjärde till en tredje plats. Vi satte på party-temat rentav Andrew VK, som jag kanske hört tre – fyra gånger. Överlag tyckte vi att vi gjorde väldigt bra ifrån oss i denna eklektiska täving där arrangörerna tog ut svängarna rejält. Därför kom det kanske som en smärre chock när vi i slutresultatet fick höra av vi, med SEX medlemmar, hade rasat ned till plats SEX i slutresultatet.

Vi hämtade oss efter chocken även om jag konstaterade att vi när vi är fyra medlemmar ofta hamnar på fjärde plats. Det betyder sålunda att vi åker ned en plats för varje ny medlem vi adderar, en intressant ekvation. Kort därefter skingrades Rootmoset, såväl heltids- som tillfälliga medlemmar, i natten. Tomas och jag gick dock på Restaurang Trädgården. Men det är en annan historia.

Musikfrågesport ur olika vinklar

Enkelt uttryck kan man väl säga att vi Rootmosare har haft så mycket att göra så att det inte har blivit så värst mycket uppdateringar här på bloggen trots (eller just därför) att det ändå hänt en del. Bland annat har vi både fått anordna och delta i musikfrågesporter vilket alltid är bra för det egna perspektivet.

25 september höll vi i en täving på anrika Creperiet. Undertecknad och Tomas hade vid ett par sittningar smällt ihop ett gäng frågor, Kjelle bidrog med ett antal kluriga frågor deltagarna fick sitta och fundera över jämte ordinarie folder och Kennet stod huvudsakligen för rättning och sammanställning av poäng. Upplägget visade sig faktiskt resultera i kanske vår hittills bästa tävling, om jag ödmjukt får säga det själv.

Kjelles frågor bestod av inledande rader från kända låtar samt ett gäng Beatles-låtar som skulle placeras på rätt album. Det visade sig att dessa roliga kategorier mer eller mindre avgjorde tävlingen då några favoritlag med nöje plockade poäng. Men även de lag som låg i botten verkade ha roligt med kategorierna.

Röda tråden inledde ordinarie foldern med artister från Way out West 2014 samt med artister som gjort Bond-låtar. Vi tyckte även vi var finurliga då vi hade en röd tråd med förnamnen på flera av våra partiledare. Vi var rentav så finurliga att ingen klarade den avdelningen. Inte desto mindre gav den tålmodiga publiken oss varma applåder då vi förklarade upplägget. Och lite roligt är det ju att bli applåderad även när ingen klarat frågorna...

Därefter drog vi igenom decennierna och svenskt med så blandat innehåll vi nu förmådde. På det följde teman ”skivbolag”, covers och ”Landet runt”, följt av avslutande intron. För att skoja till det lite hade vi döpt vår tävling till ”Det stora indiegisset 2014” men vi hoppas som sagt att publiken fick uppleva blandad musik även om några kanske blev lite oroliga över rubriken till att börja med. Sammantaget blev det flera varma applåder och folk verkade ha roligt så vi fick anse oss nöjda när vi packade ihop och räknade pengar efteråt.

Lite dryga 14 dagar senare var vi själva tävlande i det som blir hösten stora musikfrågesport, ”Music & Quiz” i regi av Sune Nilsson och Clarence Crusell, med flera. Då jag stod utanför ringmuren och väntade på mina medtävlande i strålande brittsommarväder så kändes det rentav lite märkligt att ha en större musiktävling att gå till under hösten. Man är ju van vid Popgiss-känslan under våren, men detta...

Tävlingen riktar sig förmodligen till en något äldre publik då man kör 60-, 70- och 80-tal för att sedan göra halt vid the 90's. Detta hindrade dock inte Rootmoset och vi tyckte rentav att det vore kul och se om vi kunde besegra en och annan gubster på hans hemmaplan. Ja, jag säger ”hans” eftersom tävlingen var kraftigt (men inte helt) mansdominerad. Upplägget var lite spretigt då det varierade mellan vad man skulle skriva i alternativen men musiken var däremot rätt varierad och vi hade en trevlig afton. Dock grämde jag ihjäl mig över att jag inte kom ihåg vem som skrivit ”Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen” (Lennart Hagewall) eller vem som gjorde den tokroliga versionen av trettiotalslåten ”Muleskinner blues” (The Fendermen). Vi raskade även här igenom decennier och svenskt samt lite olika teman. Kategorin med Tages-intron blev lite för mastig för oss och för andra gången på tio år fick vi även uppleva ett ABBA-team vilket vi återigen blåste magnifikt. Jag räknar med andra ord med att få uppleva ABBA-tema igen om sådär tio år.

Efter tävligen ramlade vi vidare till Wisby Hof (gamla Effes) för att kolla in Hurula, som även hade ett par förband. Detta var första gången sedan december 2010 som jag upplevde en konsert i denna mysiga lokal och det var sannerligen på tiden. Första gången jag såg Hurula var utomhus dagtid på Popaganda men jag kunde konstatera att hans slamriga rock gjorde sig betydligt bättre i klubbmiljö. Vi motstod dock frestelsen att stå längst fram vid scenen och skrika ”Spela shoreline” då vi var på ett emiment humör. Efter en wild Rootmos-weekend drog vi därefter hem i den ljumma Visby-natten.

Vad händer när säsongen är över?

Den fabulösa sommaren 2014 gick till sist ändå mot sitt slut och nedanstående, ganska långa, inlägg sammanfattar väl hjälpligt Rootmosets sista musikaliska aktiviteter under perioden 17 – 30 augusti 2014.

17 augusti stack Tomas och jag åter upp till norra Gotland för att där runda av våra besök i kalkladan i Bunge. Kvällarna började nu bli mörkare och lite svalare men det hindrade inte publiken från att strömma till en masse när Anna Ternheim nu vankades. Antalet besökare var faktiskt fler än på någon av de andra konserterna och folk fick stå längs väggarna medan extra stolar ställdes fram. Även denna gång blev det akustiskt vilket kanske gjorde Ternheims ofta rikt instrumenterade låtar lite väl dämpade men hon sjöng klart och starkt och kunde därtill traktera en akustisk gitarr på ett lyriskt vis istället för att bara stå och slå lite på strängarna som många annars gör. Däremellan alternerade hon med pianospel. Utöver sina egna låtar drog hon förstås även av Broder Daniels “Shoreline” och vi kunde nöjda susa ned till Visby efteråt.

11 dagar senare började höstens begivenheter på allvar i och med det första musikgisset i Visbys stolta (och enda) creperie. Två verkliga musikveteraner hade satt ihop en trevlig och varierad tävling som dock ändå var rätt svår. En del spelarbyten hade även ägt rum i de deltagande lagen vilket innebar att en del favoriter sviktade medan andra oväntat ryckte framåt. Rootmoset hade mangrant samlats men det hjälpte tyvärr inte då laget My Little Gnu snuvade oss på förstaplatsen med en marginal på hela 15 poäng. Och för att förnedra oss lite till vann de med ett tvåmannalag mot vårt fulla lag. Så kan det gå. Vi fick dock trösta oss med att ändå lova att arrangera nästa tävling.

Dagen därpå åkte undertecknad, föga utsövd, mot Stockholm redan på morgonen för att besöka Popagandafestivalen. Efter en lugn överfart checkade jag in mitt bagage hos en väninna och traskade därefter glatt iväg. Redan inför första konserten, med Nicole Sabouné, såg dock himlen lite hotfull ut och när hon drog igång sin svartrock så svarade himlen med att öppna sig. Efter en stund av allt värre regnande uppsökte jag en bajamaja (kollade innan att det fanns kvar några andra lediga även om det plötsligt blev väldigt många röda lås på toaletterna) för att torka av mig och vänta ut regnet. Det lade sig faktiskt efter en stund och jag kunde i godan ro kolla in den häftiga franska elektroartisten Yelle som bjöd på den udda sättningen sångerska, två trummisar och osynliga synthar. Det var skön dansmusik men vädret blev efter en stund (åter) riktigt oskönt och det blev åter ett toalettbesök som varade rätt länge. Det blev uppehåll lagom för att jag skulle kunna se svenska NoNoNo, ännu en cool elektronisk akt (coola elektroniska akter var för övrigt till 75 – 80 % vad den här festivalen bjöd på). Fick sedan vänta på en försenad Kelis. Denna sångerska, som hade några hits kring sekelskiftet, hade jag för övrigt inte längre någon koll på och när hon till sist dök upp var det mest soul hon spelade. Även denna gång spårade vädret ur men inte så svårt så man behövde söka skydd. Det hårdaste bandet dittills var därefter Twin Shadow som bjöd på något i gränslandet mellan hårdrock och hård rock. Påföljande London Grammar var åter en lite lätt elektronisk akt vars späda sångerska visade sig ha imponerande röstresurser. Hann därefter njuta av en något shoegazininspirerat band vid namn The Pains of Being Pure at Heart innan jag avrundade första festivaldagen med Lily Allen. Vid det laget hade man även spelat ifatt schemat trots Kelis försening. Omgiven av en dekor bestående av blinkande nappflaskor(!) och dansare dök Lily Allen in på scen i någon slags glitterjacka och sparkade igång med “LNDN”. Hon bjöd därefter på ytterligare en del trevliga hits men även på lite mer slätstrukna låtar även om hon onekligen är en rätt skön personlighet som verkligen odlar en avslappnad image. Hon rökte till och med på scenen vilket man väl bara ser Keith Richards göra numera. Då hon efter 75 minuter avrundade med “Smile” drog undertecknad snabbt till väninnan, som lämpligt nog bodde alldeles bredvid.

Dagen därpå började med bättre väder. Jag slappnade av i solskenet och lyssnade lite förstrött på första akten, Little Jinder, som var en ensam dam med synth. Fick sedan se kultbandet Vit päls, ett lätt proggigt storband med mycket blås, göra sin sista spelning. Det blev även en rätt uppsluppen historia där bandet på slutet bombade publiken med t-shirts under rop som “bort med skiten”. Det blev därefter ännu en elektronisk akt (blir tjatigt, men kan inte hjälpa det) vid namn Zhala. Även här en ensam dam som bjöd på dansant musik med den kurdiska flaggan som scenfond. Ett av de coolaste banden på hela festivalen, Alunageorge, följde därefter. Dansmusik med soulfylld sång från Aluna var i alla fall ett vinnande recept för min del. Och de spelade även supercoola “White Noise” som de gjort med Disclosure. Blev sedan någon punkig historia vid namn Hurula, vilket tydligen var sångaren från Masshysteri, ännu ett band jag inte har koll på. Blev därefter flera dublettspelningar med band jag sett tidigare i sommar. Först ut var Icona Pop vilka nog rentav var bättre än på Way out West. I vilket fall hade jag bättre plats och stod riktigt långt fram medan duon gav publiken en rejäl överkörning och avslutade med att ge varandra en innerlig kram på scenen. Och de sa bara “fett” fem gånger i mellansnacket, faktiskt. Blev därefter ännu en kvinnlig duo men av ett helt annat slag. Say Lou Lou bjöd på en närmast elegant elektronisk musik framförda av gruppens tvillingar, snitsigt ekiperade i klänningar. Detta gjorde förstås att det blev lite lätt komiskt när de från scenen dundrade mot patriarkatet och rasismen samtidigt som de mest såg ut som om de var på väg till ett MUF-möte. Jag gillade särskilt nya singeln “Games for Girls”. Fick sedan se First Aid Kit, kända från Fårö, i lugn och ro och utan att behöva glo på klockan. Man hade nu stuvat om en del i sitt låtset och hade spolat covers av Dylan och Simon & Garfunkel men körde istället en Jack White-låt. Man avrundade med “Emmylou” och rejäl allsång. Slötittade lite på Kindness, en engelsman som är smått mesig på platta men var lite roligare live. Sedan blev det slutkläm med Veronica Maggio. Var då trött och satt långt bak på en bänk och lysssnade mest medan jag ögnade över ett liveset från Bråvallafestivalen två månader tidigare. Väldigt lite hade ändrat sig och Maggio envisas ännu med att slopa alla tidiga hits och bara spela material från sina två senaste album av totala fyra stycken. På slutet gjorde hon dock ett avsteg och körde “Sjutton år” följt av låten som jag brukar beskriva som “världens längsta orgasm”. Där avvek jag och drog samtidigt ned ridån för sommaren 2014.

Way out West - dag tre

Under tredje och sista dagen kom jag iväg lite senare. Hade först tänkt se det märkliga hårdrocksbandet Deafheaven vid 13 men insåg därefter att jag dels inte var SÅ sugen och att dels skulle bli ett stort glapp därefter varvid jag stannade på hotellet och tog det lugnt.

Första akten för dagen blev orkesterns som jag tidigare ägnat en text åt häg på blogge: Slint – bandet som inte platsade i mitt 1991 (inlägget “Rubba inte heliga musikår”, för den som nu är road). När bandet gick på scenen var himlen en smula grå och stämningen blev snabbt gråare då bandet drog igång sin närmast begravningsaktiga rock där man vid några tillfällen även satt ned på scenen, introvert stirrande på varandra, i stil med Goodspeed your black emperor! förra året. Därefter började det regna. Jag hade slagit mig ned utanför tältet men flyttade nu raskt in igen i väntan på att regnet skulle bedarra. Det gjorde det inte, snarare tvärtom. Jag hade dock bestämt mig för att se rapparen Linda Pira och slank därmed ut i det allt kraftigare regnet.

I väntan på Pira hamnade jag under ett något så när skyddande träd då jag träffade en frälsare i form av den enda andra människa jag kände på hela festivalen, herr Lasse Wredenborg med sällskap. Han försåg mig snabbt med en komönstrad regnrock från Ben & Jerry som jag tacksamt tog emot då nu himlen hade öppnat sig rejält. Därefter förklarade han även hjälpligt vem som var vem på scenen eftersom Linda Pira, som nu hade gått på, hade med sig ett helt gäng kvinnliga rappare som jag inte hade värst bra koll på. Vår trio sprack sedan då regnet faktiskt ökade en aning mer och jag snabbt förpassade mig till Linnéscenen för att se Elliphant. Då hon äntrade scenen var tältet proppfullt och 30 – 40 % av publiken utgjordes säkerligen av människor som helt enkelt sökte skydd från regnet. Elliphant konstaterade förnöjt efter en låt att “Jag trodde jag skulle spela på andra scenen men det här blir ju perfekt!” Det blev därefter dancehall för hela slanten men åter med en fet basgång som dränkte mycket av musiken. Jag kan konstatera att Elliphant efter bara en EP och ett album redan har skaffat sig en helt okej låtkatalog och publiken var med i svängarna trots fukt och trängsel.

Vågade mig, med tvekan, åter ut i regnet för att se Neutral Milk Hotel, en av kritikerna starkt uppburen amerikansk indieakt från sent nittiotal som jag helt missade medan de höll på. Jag kunde dels konstatera att regnet sakta avtog och att konserten var en ren nostalgishow då jag i princip kände igen alla låtar, hämta från gruppens alla två album. Mest blev det dock låtar från andra och sista plattan “In the aeroplane over the sea”. Detta blev för övrigt den sista manliga akt jag med undantag för Robyns kompband Röyksopp. Härefter blev det ett fyrverkeri av kvinnor med personligt och varierat sound.

Med stor förväntan smet jag ned till Linnéscenen för att se Jenny Wilson. Här var det så roligt att man nu verkligen ville höra de NYA låtarna (från suveräna plattan “Demand the Impossible”) medan jag kunde ha och mista äldre material (som jag helt enkelt inte var så insatt i). I cirka 45 minuter öste Jenny Wilson även på med idel nya låtar och undertecknad stod bara och myste (trots basgången). Lite komiskt blev det då hon introducerade den bländande vackra “Ghost Station” med orden “Jag vill berätta om ett tåg jag nästan kom med en gång” (syftande på hennes cancer) varvid en hes men högljud man i publiken skrek “SJ!” varvid gapflabb följde från publiken. Wilson skrattade också och kontrade med “om det vore så väl...”.

Jag smet därefter förbi Veronica Maggio och lät henne agera bakgrundsmusik medan jag intog en nachostallrik utanför festivalområdet. Efter ännu en god måltid kikar jag en stund på Maggio som pumpar några sista hits innan hon går av. Även hon har en mastig katalog även om jag tyvärr blivit duktigt trött på hennes av skvalradion närmast sönderspelade låtar. Det blev därefter en liten stunds väntan på en helt annan typ av artist, den finstämda Annika Norlin. Hon körde nu en hopkok av låtar hon släppt både under eget namn, som Säkert och som Hello Saferide. Och annat hade väl varit fånigt. Intressant nog hade hon även klämt in publik vid sidan av scenen, helt enligt hennes eget önskemål. Dock stördes konserten lite av någon hip hop-akt som gick på i bakgrunden och ibland dränkte hennes sköra sånger. Det roliga var att publiken här var väldigt, väldigt med och många verkade kunna hennes texter utantill.

Avrundade därefter festivalen majestätiskt med att se avslutande huvudakten Robyn och Röyksopp där jag inte hade minsta aning om upplägg. Skulle de spela sina låtar ihop? Var för sig? Som det nu blev började Röyksopp i vilket fall även om publiken ibland gav lite lam respons med undantag för entusiasterna längst fram. Själv mådde jag som en prins och trodde ett tag jag var tillbaka på nittiotalet. Detta trots att man inte körde “Eple” eller “So Easy” utan istället avslutade sitt set med en omstuvad version av “Poor Leno”. Man hade även bitvis med sig en sångerska som jag först trodde var Robyn även om rösten inte lät helt bekant. Orginalet dök dock plötsligt upp och körde “Be Mine” för att därefter alternera material från “Body Talk” med helt osläppta låtar under stort bifall från en extatisk publik. Mot slutet blir det tre låtar med Robyn och Röyksopp, dels “The Girl and the Robot” och därefter de helt nya “Monument” och “Do it again”. Taktiskt nog gissade jag att det sista numret var kvällens sista (det var det också) och fick därefter vänta en minut på en spårvagn som inte ens var särskilt full. Full var däremot den göteborgare jag fick till granne som gjorde den vanliga irriterande imitationen av gotländska innan han önskade mig fortsatt trevlig kväll i götet och försvann i natten. Och en fortsatt trevlig kväll i götet kom jag även att få, rejält nedborrad i min säng på hotellet efter tre dagars hipster-Woodstock.

Way out West - dag två

Andra dagen såg jag till att ganska snabbt förpassa mig från hotellet då det var musik jag ville se redan från 13-tiden vilket även skulle innebär sådär tio timmars gående och stående. Men vad gör man inte för musiken!

Sharon van Etten, en av Tomas nyare favoriter, blev första akten för dagen och spelade en ganska cool blandning av vanligt rock och folk- och country. Kuriöst nog hade man samtidigt lagt Neko Case, som jag ett tag funderade på att smita iväg och se även om jag till sist förblev Sharon trogen. Däreffter blev det hängande vid Linnéscenen i flera timmar då jag dåsade lite i värmen och läste en medhavd deckare i pauserna mellan musiken. Jag hade för en gångs skull rört till i schemat då jag trodde att den elektroniska akten. MÖ skulle spela men det visade sig istället vara den ekletiska orkestern Blood Orange som på skiva lät mer synthig men live körde musik på en skala från Michael Jacksons smörigaste stunder till funkmangel. Därefter blev det MÖ som live levererade en slags elektronisk rock av coolare slag.

Tog därefter en runda bort till den stora Flamingoscenen (där huvudakterna alltså spelade) för att se indieikonen Conor Oberst, känd från Bright Eyes. Han visade sig dock vara en slags uppdaterad Bob Dylan så jag tröttnade efter ett tag och tog mig en välförtjänt hamburgare i gatuköket alldeles utanför den ack så vegetariska festivalen.

Efter att ha smält maten vandrade jag åter till festivalområdet och väntade på en akt jag var väldigt spänd på, Janelle Monae. Denna amerikanska sångerska har på sina plattor levererat en väldigt rolig mix av huvudsakligen soul men även synth, hårdrock och orkestermusik. Det blev även en storslagen föreställning med en scen och musiker som gick i svart och vitt ifråga om kläder. Man rullade in Monae på en transportkärra till tonerna av “Also sprach Zarathustra” och satte därefter igång henne (ja, hon har någon slags robotimage). Jag blev därefter riktigt tagen när hon sparkade igång sin storslagna musik och det var särskilt fantastisk stämning när hon körde hiten “Electric Lady”. Mitt i allt dängde närmast som en klackspark in James Browns “I feel good” innan hon körde vidare med sina egna låtar. En av mina favoriter, “Come Alive”, avslutade konserten och under denna förlängda version låtsades Monae kollapsa och fick därefter hela publiken att sätta sig ned. Hon avslutade låten med att springa ett varv i orkesterdiket, hoppa ut i publiken och sedan hoppa upp på ryggen på en av de kraftiga blåsarna och bli buren runt i någon slags triumf där man samtidigt såg hur glada och nöjda musikerna var efter ännu en lyckad konsert.

Min eufori fortsatte då jag direkt efteråt vände på klacken och styrde kosan mot Azalea-scenen, festivalens tredje stora scen, för att se Icona Pop. Bandet ifråga är ju inte så varierade eller subtila utan de klev på och matade igång direkt och sedan var de huvudsakligen fullt ställ i över en timme vilket passade mig rätt bra då. Publiken var som galen och inte minst de unga tjejerna, precis som på Rebecca och Fiona. Under konsertens gång frågade jag en till synes sysslolös polis som stod bredvid mig och drack kaffe om man hade så värst mycket att göra och hans svar blev inte oväntat “Ingenting. Allt är bara roligt”. Dock hade Icona bedrövligt språk och sa “fett” minst tjugo gånger i mellansnacket. Dagens yngre artister är ibland något begränsade i sitt ordförråd.

Efter Icona hade jag för stunden inte mycket mer att göra än att vänta på ännu en av festivalens större dragplåster, Outkast. Jag har ju just ingen relation till gruppen utan i min värld är de en duo som hade ett par schyssta hits (“Ms Jackson” och “Hey Ya”) när seklet var ungt. Överlag hade jag inte ens tippat att en halvgammal duo som nu återförenades efter flera års tystnad och som alltså haft sina största hits för tio år sedan skulle bli något dragplåster. Jag hade en smula fel då det plötsligt myllrade av folk och jag till sist ändå insåg att hip hop är lite större i Sverige än jag hittills velat medge. Folk blev även som galna när bandet i god tid klev på och öppnade med en låt vid namn “Bombs over Bagdad”. Därefter matade man på och jag satt mig åter vid ett träd och lyssnade en stund. Jag hann även höra “Ms Jackson” innan jag dock drog vidare till nästa akt även om jag erkänner att jag gärna hört “Hey Ya”. Och även om det jag nu ska nämna inte var något jag själv upplevde så kan jag inte låta bli att nämna att konserten kom att följas av en viss kontrovers. Tydligen hade man en del porriga inslag i de filmer man körde i bakgrunden (vilket jag inte tänkte på plus att jag en stor del av konserten stod vid sidan av och inte ens såg några filmer) och under “Hey Ya” hade man även en massande strippande tjejer på filmen i bakgrunden. Dagen efter var de sociala medierna fulla med kommentarer om bandets sexism och medlemmarna bättrade väl knappast på sitt rykte genom att senare på natten besöka strippklubben Le Chat Noir, som oblygt gjorde reklam för sin verksamhet utanför festivalen.

Helt omedveten om denna uppseglande kontrovers övergav jag glatt de rappande sydstatarna för att se något av en nostalgiakt men ändå en fantastisk sådan: shoegazer-bandet Slowdive. Jag var ju hängiven denna drömska och gitarrtunga musik i början av nittiontalet men Slowdive hamnade väl lite i skymyndan av exempelvis Ride och My Bloody Valentine men något lyssnade man ju på dem. Och nu framträdde de sålunda live med klassiskt shoegaze-sound med sjok av gitarrer och en röst som närmast blev ett extra instrument. Trots att publiken, trogen traditionen, var stillsam och introvert, upplevde jag här åter den där härliga samvarokänslan: ett tält fullt med människor som var introverta. Och efter den insikten behövde jag vänta tre minuter på en spårvagn.

Way out West - dag ett

Undertecknad har nu för andra året i rad rest till Göteborgs eget Woodstock, Way out West. Eller snarare den del av Göteborg som är ockuperad av Stockholm i tre dagar. Festivalens väldigt korrekta upplägg med miljö, vegetarianism, antirasism, feminism och så vidare är ju så oerhört Stockholm och hipster så man knappt tänker på att man är i den stad där alla heter Glenn. Hur sympatiskt detta än må verka så tillhör undertecknad de här gamla stötarna som ännu åker på en festival just för musik. Tro det eller ej. Jag kommer därför att i tre delar ge min rapport om det vilda livet på Way out West 2014.

Kvällen innan hade jag anlänt till Göteborg och hade i lugn och ro checkat in på ett disponibelt hotell och gjort vad jag brukade en vanlig onsdagkväll: lösa korsord, läsa, fika, se lite “Morden i Midsomer”. Därmed var jag även i rätt fin form när festivalen sparkade igång på torsdagseftermiddagen. Därtill kunde jag rätt omgående konstatera att det inte skulle bli den rotblöta som inledde förra årets festival och som därefter fortsatte i varierande grad under följande dagar. Första färden till Linnéplatsen skedde dock i en stekhet spårvagn där jag vid ett tillfälle dråsade in i en kille som var löjligt lik Kirk Hammet under den period då Metallica ännu var trashare. Han var även lika godmodig som sin förebild, lyckligtvis.

Efter att ha löst in biljetten kunde jag flanera en stund innan jag, sittande under ett bekvämt träd, kunde bese den första akt jag valt ut, prinsen av Peking kanske mer känd som Markus Krunegård. Han pratade mycket mellan låtarna men levererade väl annars sitt nya album ganska rakt upp och ned. Äldre material blev det inte så oerhört mycket av även om han drog igenom “Hela livet var ett disco” men dock inte gamla hits som “Hollywood Hills” eller “Jag är en vampyr”. Jag är alltid lite kluven till sådant då jag å ena sidan respekterar artister som premierar sitt nyare material och inte vill vila på gamla lagrar samtidigt som jag ändå kan irritera mig över att man inte fick höra den där lite äldre låten som man hoppades på. En knepig balansgång.

Efter Krunan kunde jag en god stund titta på kultbandet Tinariwen från Nordafrika, vilka under åren blivit återkommande favoriter hos kritikerna. Jag tycker själv deras ökenblues (som den ofta kallas) är rätt trevlig men jag ska även erkänna att låtarna efter ett tag blir rätt likartade. Stack istället iväg och kollade på Neneh Cherry som jag, enligt mina annaler, senast såg på Roskilde 1995. Hon spelade på Linnéscenen, ett öppet tält, och jag märkte redan på denna första spelning i tältet vad som blev en återkommande ljudsjukdom under festivalen: den väldigt feta och alltför uppskruvade basgången. Neneh Cherrys framträdande dränktes alltså bitvis av en väl mastig basgång som gjorde att man hörde nyanserna bättre om man ställde sig en bit utanför tältet. Jag kände inte igen något av det material hon spelade man jag kunde konstatera att hon numera lät mer som Massive Attack under deras klassiska period. Som sista låt körde hon dock “Buffalo Stance” i en kraftigt muterad version, även om jag inte hade räknat med det. Jag hade haft full förståelse för om hon struntat i de där låtarna hon gjorde för en eon sedan. På så vis är det förstås lite märkligt med Neneh Cherry, en artist man hade en relation med sådär 1989 – 92 då hon först gjorde en klassisk platta följd av ett par ruskigt usla singlar och en ojämn uppföljare varefter hon helt försvann från min radar. Kanske hade jag rentav tappat intresset helt då jag såg henne 1995, eftersom jag inte minns något av det. I vilket fall kändes detta lite som att se en helt ny artist som råkade ha samma namn som den gamla.

Det blev sedan tvära kast då jag en liten stund kunde kika på Motörhead som jag heller inte hade sett sedan sådär 1995 eller så. Det var lite av en tidsmaskin då Lemmy stegade in på scenen med solglasögon, cowboyhatt, och gitarrband med tyska järnkors på och ryade: “How'ya doin', alright, aye? We are Motörhead. We play rock'n'roll”. Och sedan körde man i princip. Som man alltid hade gjort. De tvära kasten fortfatte då jag en stund senare övergav Lemmy och grabbarna för att se Rebecca & Fiona. Om jag först hade sett ett band som var på väg ut (med tanke på åldern) och spelade mycket traditionell hårdrock uppskattad av huvudsakligen män så blev det nu ett lättare elektroniskt band i takt med tiden och med en publik som till stor del består av unga kvinnor, vilket jag även kunde konstatera då jag återkom till Linnéscenen. Denna gång sket jag i den enerverande basgången och trängde mig in så gott det gick för att ge mig hän till “Holler” och de andra låtarna från nya plattan “Beauty is pain”. Stämningen var väldigt euforisk och jag upplevde lite av den där härliga ungdomskänslan som man så sällan förnimmer numera (gemenskap, allt är möjligt, jag äger världen... ja, allt det där som man lägger av med tiden).

Jag gjorde därefter ett tappert försök att se The National, ett extremt populärt band bland kritiker. Ja, jag gjorde ett lika tappert försök att se dem live som jag har gjort då det gäller att lyssna på deras plattor. Nu har de faktiskt en låt jag tycker mycket om (“Humiliation”) men mycket av det är... grått. Det fastnar inte så bra. Live var de lite rockigare men det var trots allt lite småtråkigt även här. Jag hamnade så snabbt jag kunde i tältet igen där Nicolas Jaar körde med sitt halvambienta Darkside, ett elektroniskt band som i fråga om känsla om än inte exakt i fråga om sound fick mig att återuppleva nittiotalsgrupper som System 7. Väldigt trevligt på det hela taget.

Efter allt gående och stående samlade jag nu kraft för aftonens sista akt, Queens of the Stone Age, som ganska punktligt gick på scen och öppnade med full kraft. Man smällde av sin största hit “No one knows” redan som andra låt, vilket var lite kaxigt. Även om det möjligen handlade om Hotel California-komplexet (Eagles brukade ibland öppna sina konserter med den) där man vill riva av den där uttjatade hiten så fort som möjligt. Man blandade därefter och gav från merparten av sina album och Josh Homme och hans mannar visade att man var en väldigt tight och driven orkester vilket väl inte var helt oväntat. Man fjantade heller inte med låtsade extranummer utan gick av efter 80 minuter och lät marschen från “Monty Python's flying cirkus” strömma ur högtalarna som gå-hem-musik. Vid det här laget var även undertecknad nöjd och belåten och tog en inbjudande spårvagn åter till hotellet.

Ljuset slocknade och solen kom

Det har varit en synnerligen livlig månad när det gäller konsertupplevelser, milt sagt. Så livlig att vi har kommit lite efter på bloggen då det gäller rapporter från nämnda upplevelser. Men nu är vi på gång igen. Månaden augusti började med att jag för tredje gången fick se ett av mina svenska favoritband, Dungen. För den som inte hört Dungen brukar jag ibland beskriva dem som “mer sjuttiotal än sjuttiotalet”. När de är som mest yviga kan de sägas spela sådan där vild musik som man kan höra i någon gammal film där en person ligger och vrider sig på golvet medan han eller hon har tagit droger och man vill illustrera effekten. I sina lugnare stunder spelar de närmast folkmusik med lite psykedeliska inslag. Förra gången jag såg dem gav dem en ganska ordinär konsert där de raskade igenom en blandning av gammalt och nytt, ofta med tvära kast. Denna kväll skulle bli lite annorlunda även om det hela började med att ljuset i lokalen slocknade. Först trodde jag att det hela ingick i föreställningen men sedan, medan några nödljus tändes, kom från en av medlemmarna ett lite generat “vi råkade visst spilla vätska på någon kabel...” I vilket fall som helst så lyckades man ordna detta efter en stund och sedan drog man igång. Kvällens tema var långa instrumentallåtar mellan vilka gruppens mer kända låtar stoppades in som crowdpleasers. Gustav Ejstes satt därtill ned bakom pianot under större delen av konserten och verkade inte det minsta road av att stå framme och sjunga denna gång. Nu var förvisso instrumentallåtarna helt OK och man märkte även att musikerna hade hemskt roligt när de spelade dem men det fanns förstås ett antal andra låtar som jag kanske hellre hade hört även om det var en uppvisning i jammande och samspel. Efter cirka 80 minuter gick man också av efter en väldigt kort charad med att gå av scenen första gången och sedan återvända för “spontant” extranummer. Allt som allt blev det dock en trevlig afton med Dungen som var i lika god form som någonsin. Och så fick man uppleva lite av “the night the lights went out...”

En kväll där solen istället till sist tittade fram fick vi uppleva dagen därpå, lördagen 2 augusti. Större delen av Rootmoset (utom Kjelle, som var på herrklubb) hade inviterats till Gammelgarn för en trädgårdsfest hos Mr Popgiss själv, Tobbe. Jag hämtade upp kollegorna runt om i Visby-området men det började under tiden regna. Medan vi sedan färdades österut tilltog regnet väldigt svårt och det ska tydligen ha åskat en del också (även om vi just då inte märkte så mycket av sådant i bilen). Humöret sjönk i takt med innehållet i ett par ölburkar och vi började undra hur aftonen skulle arta sig. Samtidigt försäkrade arrangörerna via Facebook tappert att regnet nu hade dragit bort och medan vi närmade oss vårt slutmål tog det hela faktiskt slut, hör och häpna. Då vi anlände till festplatsen fann vi till en början arrangörerna, de olika musikerna... och inte så många fler utöver en enstaka granne. Vi tog det dock lugnt och umgicks lite med varandra medan molntäcket sakta bröt upp och fler gäster anlände. Ett par herrar spelade därefter låtar av Nick Lowe och John Hiatt i akustisk form men stod för säkerhets skull inne i egendomens väldigt rockiga uthus. Jag hade inte så bra kläm på repertoaren men man spelade väldigt lyriskt och välljudande och det hörde bra ut i trädgården. Efter någon paus spelade en ensam herre lite countryblues innan aftonens huvudattraktion, Fool's Gold, äntrade scenen. Bandet hade en väldigt nischad repertoar (Thin Lizzy 1976 – 79) och man leverade även materialet med stor seriositet. Tomas fällde i början en kommentar om att han inte hade hört så mycket Thin Lizzy men under konsertens var hans stående mantra “men den här har jag ju hört”. Vår ende medhavde musiker, Kennet, diskuterade även flitigt vem i bandet som främst bar upp den eller den låten. I varje fall levererade herrarna synnerligen trogna versioner och blundade man kunde man ha trott att Phil och grabbarna hade återuppstått från de döda (bokstavligt och bildligt). Dock var Phil även på scenen i form av en pappgubbe lite vid sidan av. Medan bandet spelade hade en eländig regndag övergått i en härlig högsommarkväll då alla var lyckliga. Och så började Rootmosets augusti.

Skivtips vid (dryga) halvårsskiftet

Så här ett drygt halvår in på 2014 tipsar här Rootmoset om några av de plattor som de anser som höjdpunkter så här långt.

Tomas

Sharon Van Etten – Are we there

Lykke Li – I never learn

MØ – No Mythologies to Follow

Nicole Sabouné – Must Exit

Honeyblood – Honeyblood

Robert

Stephen Malkmus - Wig Out at Jagbags

Lanterns on the Lake - Until the Colours Run

CEO - Wonderland

Damon Albarn - Everyday Robots

Heta vax vecka 31 + konsert

Lana Del Ray – Ultraviolence

Uppföljaren till 2012 års mästerligare "Born to Die" är lite samma skiva men utan lika starka låtar, Men nu är Ultra inte någon dålig platta den innehåller flera starka låter som bara växer, kräver många lyssningar.

Honeyblood – Honeyblood

Debut skiva från ett Skotskt indieband. Honeyblood är en duo bestående av Stina Tweeddale och Shona McVicar på gitarr och trummor och hur låter det? Ja, som om det fantastiska musikdecenniet 90-talet är tillbaka och det gillar vi. Gitarr baserad indie rock, rekommenderas, bästa låten "Fall Forever".

Luna Green – Swedish Strawberries

Ny bekantskap också en debut lite drömsk pop, bästa låten titelspåret.

Dogmen på Hammarn, vilket är gamla Jivin Sister Fanny men med ny trummis, blev mycket nöjd med det jag hörde, nya Johannes kunde verkligen hålla ett så högt tempo som låtarna kräver nu var det mycket varmt i lokal så kanske dom har mer att ge men grabbarna gjorde en kanonspelning, pratade både med Pelle och Per efteråt och dom var också nöjda.

En Lekman på scenen

Jens Lekman är onekligen en av våra mer originella artister. Kanske inte musikaliskt (även om han är ganska eklektisk) men väl i sina texter. Nästan alla dessa beskriver helt omaskerat händelser ur hans eget liv och han använder ofta sitt eget namn i låtarna (precis som Frida Hyvönen ofta gjort, ska jag väl tillägga). De historier han berättar är dock inte de stora och nakna bekännelserna utan snarare små anekdoter ur livet, omväxlande komiska, tragiska eller tragikomiska. Det var nu knappt ett år sedan jag såg Jens Lekman uppträda och även om den konserten var bra så blev den, såsom festivalspelning, ganska forcerad med en Lekman som tittade på klockan och frågade rätt ut i luften “Hinner vi med en låt till?”. Visserligen har jag efter en granskning av hans låtset förstått att han, oavsett scen eller omständigheter, oftast gör konserter om någon dryg timme men jag hade likväl hoppats på något mer avslappnat då jag åkte upp till Bunge på norra Gotland för att se honom. Denna kväll var det om möjligt ännu mer folk på plats än då jag en vecka tidigare såg Hästpojken och det bådar förstås gott för en fortsättning för denna eminenta scen. Lekman hade även ett förband i form av en dam vid namn Sumie som körde mollstämda akustiska nummer under lite mindre än en halvtimme. Hon hade för övrigt en väldigt klar, stark och behaglig röst. Därefter var det dags för Lekman själv. Möjligen var jag lite småirriterad över att han skulle spela akustiskt (nej, jag var aldrig någon fan av “MTV Unplugged” som mest var en stor gäspning i min värld, möjligen med undantag för Nirvanas set) då hans låtar ofta är rikt orkestrerade och med roliga effekter och samplingar som en blinkning till lyssnaren. Dock lät ju hans personliga röst lika bra som någonsin. Innan konserten delades även kuvert ut till publiken för “att öppnas under en speciell låt”. I början blev det huvudsakligen nummer från senaste plattan och EP:n från 2011 men även en del låtar från mästerverket “”Night falls on Kortedala” slank in. Lekman underhöll som vanligt publiken med historier och jag fick förklarat för mig hur “A postcard from Nina” egentligen beskrev en oerhört pinsam och laddad situation då hans lesbiska väninna helt oväntat presenterade honom som sin pojkvän inför sina strängt katolska föräldrar. Jag fick även för andra gången höra den roliga historien om hur han missade ett möte med Kirsten Dunst eftersom man i Göteborg inte hade VIP-köer. Efter flera akustiska nummer slog Lekman på en synth och vi fick oss ett par rejäla dansnummer. Mot slutet av konserten blev det åter lugnare och vi öppnade kuverten till låten “The Perfume you wore” för att få känna lite doft medan han spelade numret. Extranummer blev ett par till svenska översatta sånger från de tidiga albumen. På något vis är det lite roligt med en artist som inte försöker få igång publiken genom att på slutet spela megahits utan istället kör dessa i mitten och därefter snarast tonar ned konserten. På så vis kände man sig även musikaliskt mätt och belåten då man kryssade sig hemåt genom människor, får och medtrafikanter.

Följande låtar körde Jens Lekman i Bunge:

Black Cab

I know what love isn't

WWJD To know your mission

A postcard from Nina

Waiting for Kirsten

Shirin

The Perfume you wore

Sipping on the sweet nectar

Maple leaves

I want a pair of cowboy boots

Bli nån annans (svensk version av “Become someone else's”)

Julie (svensk version)

Northern uproar

Sommaren har till sist rullat in på allvar liksom även Rootmosets intensiva konsertsäsong. Till en början har vårt intresse för ovanlighetens skull riktats mot norra Gotland även om undertecknad lite diskret tjuvstartade sommarens konsertbesök med att se en orkester vid namn Ringo Franco en måndagkväll på ett av Visbys mer eminenta rocketablissemang. Conny Bloom, denne man vars berömmelse toppade åren kring 1990, kämpar trots medieskugga oförtrutet på vare sig det nu är i ett återförenat Electric Boys eller i andra konstellationer. I Ringo Franco har han bland annat plockat in en annan artist med smått strandad karriär (i alla fall i Sverige), nämligen Papa Dee. Undertecknad såg ju Papa Dee köra en tämligen glanslös hitparad på 34 minuter för några somrar sedan och detta projekt var väl något piggare även om det i grund och botten lät som Electric Boys med Papa Dee på sång. Det var alltså den vanliga flummiga Hendrix-rocken med lite funkinslag. Nog sagt.

Dagen därpå färdades jag och Tomas hela den långa vägen norrut (Gotlandsregel: det är aldrig långt om du ska åka TILL Visby men det är fan så långt om du ska åka FRÅN staden till valfri socken). Det handlade givetvis om den vid det här laget rejält upphaussade konserten med First Aid Kit på gården Gåsemora på Fårö. Vi lämnade Visby vid 18 och trekvart senare var vi i kön till Fåröfärjan. Realistiskt nog hade jag väl räknat med kanske en timmes köande och allt som allt blev det ganska exakt 57 minuters väntan vilket ledde till att vårt tidsschema krympte drastiskt. Den planerade förfesten uteblev helt eftersom vi i all hast fick försöka ta oss till själva konserten. Vi parkerade därefter strategiskt i ett dike men fick därefter ändå dividera lite med en parkeringsvakt som ville förvissa sig om att vi inte hade ställt oss på vägen och därmed kunde riskera att blockera brandkårens framfart. Om nu olyckan skulle vara framme, vill säga. Det var onekligen ett gudabenådat (och därmed även torrt och brandfarligt) väder och hela 1 800 personer hade infunnit sig på konserten. Eftersom jag aldrig hade besökt Gåsemora tidigare så blev jag, bortskämd gotländsk konsertbesökare som man nu är, en smula nedtagen av att konstatera att miljön var en vanlig modern gård, vilken som helst. Det fanns heller inte den fina utomhusscen som jag hade förväntat mig utan damerna spelade inne i en modern lada, vilken som helst. Och eftersom det var proppfullt så stod vi på gaveln och tittade in i dunklet. Att handla något var inte att tänka på och efteråt fick jag höra att man kunde få köa i 45 minuter för att få sig något till livs. Konserten började kring 20.30 och det lät ganska OK så vitt vi nu kunde höra. För höra blev det mest då man inte tydligt såg duon inne i dunklet. Tomas började därtill mer och mer titta på klockan eftersom vi naturligtvis ändå funderade över logistiken och ville slippa sitta i trafikstockning till klockan 03 på natten. Vid ett tillfälle slog damerna av micken för att demonstrera sin skönsång men då det även fläktade kring knutarna så hörde jag vid vissa tillfällen ingenting. Men det var troligen vackert för personerna längre fram. I övrigt lät det rätt likt skivan. När man körde sin cover på Bob Dylans “One more cup of coffee” drog vi. Tror vi var nummer två bland de bilar som åkte från konserten och tack vare det så hann vi lagom med färjan och kunde på radion, på väg söderut, höra Brasiliens redan historiska kollaps mot Tyskland i fotbolls-VM.

Någon dryg vecka senare var det åter konsert på norr men denna gång behövde vi inte oroa oss för logistiken eftersom det hela ägde rum på rätt sida om Fårösund, nämligen Bungenäs. Jag var föga förtrogen med omgivningen men eftersom Tomas en gång hade tjänat kung och fosterland i området så hade jag en utmärkt guide. Man tog till höger i Fårösund, åkte längs kusten och parkerade därefter bilen. Sedan fick man gå några minuter vilket inte direkt var plågsamt eftersom landskapet var vackert med periodvis havsutsikt åt båda hållen (fördelen med ett näs). Aftonens konsertattraktion var den eminenta Göteborgs-duon Hästpojken vilka nu framträdde i en lada som en gång härbärgerade kalk. Då vi slog oss ned utanför i väntan på insläpp reflekterade jag förstås över postmodernismen och det smått ironiska i att den byggnad där kalkarbetare en gång stretade nu frekventerades av en hipsterpublik som åter sin hipstermat och lyssnade på sin hipstermusik. Det är väl evolutionen, antar jag. Hästpojken är som sagt en duo men består till vardags ändå av fler medlemmar. Just denna kväll var det den hårda kärnan bestående av sångaren/gitarristen Martin Elisson och gitarristen Adam Bolmeus vilka körde akustiskt. Eftersom Hästpojkens tredje och senaste album även är det bästa de har släppt hoppades jag förstås att de skulle beta av merparten av låtarna från denna platta. Det är överlag en enastående lättnad att gå på en konsert och inte förvänta sig en massa gamla hits som kanske inte alltid (om de är en sådan där knepig artist) kommer. Live kunde jag dock konstatera att Elissons sång och även soundet i någon av de lugnare låtarna ibland låg farligt nära Gyllene Tider men ofta hamnar man ändå på rätt sida om indiestaketet. I övrigt fick jag höra ungefär vad jag ville (förutom blåspartiet i “Sommarvin”) då man drog igenom merparten av låtarna från senaste plattan samt en hel del spår från förra. Från debuten blev det bara titelspåret och förstås kulthiten “Shane McGowan”. Man hann även med covers på Johnny Thunders, Violent Femmes samt en låt med duons föregående orkester, Bad Cash Quartet. Jag var övertygad om att man mot slutet spelade en Håkan Hellström-låt men Tomas var inte lika övertygad (och han är ju onekligen vår Håkan Hellström-kille). Man avslutade med 2011 års hit “Gitarrer och bas, trummor och hat” och därefter var vi helt nöjda då vi strosade hemåt i den fina sommarnatten och även passade på att fotografera lite får på vägen. Kan därmed varmt rekommendera ett besök i kalkladan, dit åtminstone vi snart kommer att återvända.

Sommaren med Damon

Rootmoset håller som bäst på att planera sommaren och vi är även på väg mot den första av flera stora musikaliska evenemang som vi lär återkomma till här på bloggen. Men innan dess bara en lite reflektion från undertecknad när vi nu (förhoppningsvis?) går in i högsommaren efter en skakig juni. Sedan jag åter seriöst började lyssna på musik har jag även kunna referera till vissa perioder som "den då man lyssnade på DEN eller DE plattorna". Exempelvis blev sommaren 2011 den stora skäggrock- och dubstep-sommaren då jag i princip lyssnade på tre plattor på repeat (My Morning Jackets "Circuital" tillsammans men SBTRKT:s självtitulerade debut och Zombys "Dedication"). Den här sommaren lär jag nog komma att referera till som "sommaren med Damon" eftersom jag var och varannan morgon har öppnat dagen med hans "Everyday Robots". Från början framstod plattan som sagt som lite stillsam och lät mest som ett lugnare Blur (eftersom ju detta bands sound till sist kunde bli vad som helst under gruppens "riktiga" slutfas) men låtarna växte ändå efterhand. Jag insåg att jag i alla fall för stunden hade tillgång till den perfekta morgonplattan då man befinner sig i ett surrealistiskt kontorslandskap och behöver någon som peppar en smula. Inte för att plattan direkt är någon munter historia (kanske med undantag för "Mr Tembo") men Albarn är en gammal bekant som är skön ha med sig ändå. Jag vet, det är kanske inte så upphetsande med en man i den yngre medelåldern som sitter och identifierar sig med en annan man i den yngre medelåldern men där befinner jag mig just nu. Vuxna män gör saker tillsammans.

Heta vax vecka 25

Nedan kommer så tre plattor från Tomas och en från undertecknad, handplockade ur den aldrig sinande strömmen av nya plattor.

First Aid Kit – Stay Gold

Trodde inte att dom skulle kunna följa upp 2012 års "Lions" men det har dom gjort med samma lågmälda countryrock, producerad av Mike Mogis. Plattan kommer att behöva ytterligare ett gäng lyssningar och det blir inte svårt, att systrarna har fått oerhört höga förväntningar på konserten på Fårö i Juli är naturlig följd av att skivan är väldigt bra. Bästa låtar är den givna hiten "My Silver lining" och "Cedar Lane".

Les Big Byrd – They Worshipped Cats

Låter som en studiojamsession, roligt, kul men inte speciellt intressant. Bästa låten "Vi borde prata men det är försent".

Copeland – Because I’m worth it

Elektronisk knarkmusik, något för dig Robert.

Damon Albarn - Everyday Robots

Har nu haft den gamle Blur-sångarens första soloplatta som sällskap varenda morgon och även om den från början verkade en aning blek så växer den. Inget gigantiskt mästerverk men en rad trevliga och välsnickrade låtar som (av förklarliga skäl) låter som en lite lugnare Blur. Titelspåret och "Press Play" är lätt meditativa sociala kommentarer och den afrikanska/gospelaktiga "Mr Tembo" är en charmig liten sång som tydligen ska handla om en liten elefant(!).

Svensk elektronisk musik mår utmärkt

Den här texten kommer att handla om svensk elektronisk musik och dess vandring genom de senaste decennierna. Historien har därtill ett synnerligen lyckligt slut kan jag redan nu avslöja. Olika former av elektronisk musik har ju funnits i Sverige åtminstone sedan början på 80-talet men de olika scenerna eller faserna har ofta inte varit större än att man har kunnat överblicka dem. Först kring sekelskiftet och framåt har det väl svällt ut så mycket så att åtminstone jag har haft svårt att följa med i allt som händer. Precis som inom alla andra former av musik och oavsett land.

Jag var lite för ung för tidiga svenska synthband som Page, Ståålfågel eller Twice a Man men hörde dem givetvis i efterhand. När jag gick på gymnasiet var jag dock i fas med de hårdare svenska synthband som dök upp, exempelvis Cultivated Bimbo och Pouppeefabrikk. Dock började ju ungefär vid samma tid nya tongångar nå Sverige och det är här det blir riktigt spännande. Klas Lunding, mest känd för det synthiga och nyromantiska skivbolaget Stranded, dök upp på nytt i slutet av 80-talet med bolaget Telegram som huvudsakligen hade akter inom den nya housemusiken och annan nyare elektronisk musik överlag.

För min del var det en ny värld som öppnade sig då jag köpte samlingsalbumet Nordic Beats, vilket var ungefär samtidigt som jag hörde de utländska houseakterna. Nu blev ju artister som Papa Dee och Titiyo de mest kända i hela stallet men man ska inte glömma namn som remixaren Stonebridge och förstås Rob'n'Raz som ju kom att verka i olika sammanhang under följande år. Eftersom mitt lyssnande var synnerligen rastlöst under 90-talet fortsatte jag beta av andra spännande akter och fastnade särskilt för artister på skivbolaget Fluid i mitten av 90-talet. Det var på detta bolag man första gången hörde Antiloop och de tyvärr sorgligt underskattade Peanut Planet. Senare blev det namn som Adam Beyer eller Joel Mull, för att bara nämna några.

00-talet sammanföll med en allmän musikalisk coma för min del men en anledning var även att mycket av den svenska dansmusiken drog iväg mot det som man senare kommit att kalla “stekarhouse” och jag tappade intresset. Men i det tysta skedde en smärre revolution med i grova drag två huvudaktörer, den ena väldigt känd och den andra betydligt mer obskyr till en början. Jag tänker på å ena sidan Robyn och å andra sidan The Knife.

Båda dessa aktörer kom ju ur 90-talet och jag såg dem även uppträda vid den tiden. Robyn gjorde i mina ögon bort sig direkt då hon släppte den barnramseaktiga “Do you really want me” och jag och vännerna låg väl i gräset bredvid och fällde spydiga kommentarer då vi såg henne uppträda på Lollipop i medio av 90-talet. Själv var man inne på Big Beat och tyckte Robins “swingbeathelvete” (som en kompis formulerade det) var det tramsigaste som fanns. I samma veva såg jag även Honey is Cool, ännu ett av your average indieband from the 90's. Förmodligen var Håkan Hellström bandets trummis då jag såg dem även om inte jag minns det eftersom man inte precis ställde sig och fånglodde på trummisen. Sångerska var Karin Dreijer som var utstyrd i den för den tiden obligatoriska skolflickeuniformen med hårspänne, pikétröja och rutig kjol. Och det är väl ungefär vad jag har att säga om Honey is Cool. Men, som sagt, saker hände.

Honey is Cool lade av och Karin Dreijer började mecka i studion tillsammans med sin bror Olof. Resultatet blev den elektroniska duon The Knife som släppte en rätt OK debut 2000. De överraskade dock stort med den spänsiga “Deep Cuts” (2003) som innehöll en slags kall dansmusik med Karin Dreijers hårt bearbetade röst och en del märkliga inslag i snart sagt varje låt, såsom calypsorytmer. Och här vaknade även Robert upp ur sin musikaliska coma då plattan onekligen blev en av mina få favoriter ur den samtid jag då hade så usel koll på. The Knife gjorde det dock aldrig lätt för sig och de följde upp albumet med den mer svårsmälta “Silent Shout” (2006) som åtminstone i mina öron påminde ganska mycket om mina belgiska favoriter The Klinik med ett avskalat och kallt elektroniskt sound.

Även Robyn poppade upp på min radar då och då under 00-talet. Jag tillhör ju nu de här personerna som inte precis nöjer mig med argument som “han/hon har en så bra röst” (vanligt vid exempelvis diskussioner om Idol-vinnare) ifall jag tycker låten är skit. Det kan vara världens bästa vokalist men om låten är dynga så bortser mina öron helt från hur rösten låter. Följaktligen var jag ju inte så intresserad av Robyn till en början men plötsligt dök det upp enstaka singlar där man hörde hur hon var en strålande sångerska som i likhet med, säg, Ella Fitzgerald närmast kunde leka sig igenom en låt och få det att låta som om hon gjorde det helt utan ansträngning därtill. Det rörde sig till en början om enstaka singlar men 2010 drämde Robyn till minialbumtrippeln “Body Talk” som golvade mig. Jag minns hur jag med motvilja lyssnade på den skräpmusiksfyllda Digilistan kring 2010 – 2011 och insåg att Robyn ensam bar upp listan eftersom hon vid den tiden hade fyra eller fem låtar i stöten på listan. “Dancing on my own”, “Call your girlfriend”, “Hang with me” med flera blev små moderna popklassiker i mina öron.

Utomlands hyllades dessa två akter stort. “Silent Shout” blev årets album 2006 på Pitchforks lista och man påpekade även att just Robyn och The Knife hade fostrat en helt ny generation av svenska elektroniska artister, framför allt Niki & The Dove, Icona Pop och Elliphant. Nu kunde jag för all del lägga till namn som El Perro del Mar, Jenny Wilson, Panda da Panda, Style of Eye och you name it. Listan över svenska artister med huvudsakligen elektronisk inriktning och en personlig stil börjar idag bli väldigt lång. Och jag hoppas verkligen jag får tillfälle att se flera av dessa spännande namn.

The Knife återkom 2013 med den än mer småsmälta “Shaking the Habitual” och bjöd undertecknad på en lika svårsmält liveshow på Way out West. Men även om The Knife verkligen inte gör det lätt för sig så måste man respektera deras egensinne och konsekvens. Robyn återkom efter flera års tystnad 2014 med ett samarbete med Röyksopp. Oförlåtligt var att hon vid det laget hade skaffat hockeyfrilla (kanske världens fulaste frisyr, alla kategorier) men musiken var förstås helt OK. Jag ser fram emot tillfällen till konsertupplevelser sommaren 2014 och gläds över hur fantastisk den svenska elektroniska musiken är just nu.

Heta vax vecka 22.

Tomas ger er fyra pinfärska skivor ur den aldrig sinande skivdjungeln.

Rebecca & Fiona – Beauty is pain

Uppföljaren till "I Love you Man" är en bättre skiva på alla sätt, att dom är begåvade är helt klart, en favorit. Bästa låten "Holler".

Kent – Tigerdrottningen

En ny Kent-skiva är alltid en fest, den låter som en klassik Kent-skiva och att Kent är bäst på att göra Kent-musik råder ingen tvekan om, inte i klass med "Vapen och Ammunition" eller "Röd" men godkänd. Bästa låten "Allt har sin tid" med underbar kör av Beatrice Eli.

Pixies – Indie Cindy

Var lite orolig att börja lyssna på den, skulle den bevisa att Pixies är världens bästa band och att "Trompe Le Monde" var en mellanskiva eller att det är bara en fortsättning på downward spiral, tyvärr är den det senare, några låtar är helt ok, "Bagboy" är helt suverän och kunde ha platsat på "Surfer Rosa" eller "Doolittle", men är det Kim som körar? Den information jag har kunnat hitta är att det inte är Kim men det låter väldigt mycket Kimpan om den sången. Finns det någon som kan bringa klarhet i detta och göra min nattsömn lite bättre så tas information tacksamt emot.

Sharon Van Etten – Are we there

Veckans bästa, upptäckte Sharon genom förra skivan "Tramp" som också rekommenderas, den nya är ännu bättre och har blivit en klar favorit, årets bästa redan nu. Bästa låten är den bluesiga Cowboy Junkies-doftande "Every time the sun comes up".

Sator unplugged

Det är ju alltid trevligt att se Sator live och större delen av Rootmoset gick för att se den illustra orkestern, för kvällen reducerad till en trio som spelade akustiskt, nu i fredags. Det var en solig men ändå kall kväll men det avskräckte inte Visbyborna som nu, vid minsta lilla solsken, myllrade på stadens Stora torg där även vi hade en smula samkväm innan vi förpassade oss ned till Kitchen & Table, tills helt nyligen benämnt Friheten. Det var hyggligt med folk även om det inte myllrade och jag stötte även på en del tidigare kända nöjesprofiler som inte tycktes ha åldrats en dag (vare sig till utseende eller beteende) trots att jag inte sett dem på 15 år. Sator gick punktligt på och för aftonen bestod man alltså av Chips, Kent och basisten Heikki som satt på scenen i bästa MTV Unplugged-stil (men där upphör väl likheterna). Eftersom jag sett Sator med ungefär samma inramning ett stort antal gånger sedan 1990 var det roligt se dem i ett lite annorlunda arrangemang. Spelningen var avslappnad och utöver kända hits spelade man även tidigare låtar som jag antingen inte hört på många, många år eller också inte hört live överhuvudtaget. Någon enstaka cover slank väl också med. Vi hade för övrigt utsökt utsikt från våra stolar vid baren och det gjorde väl inte saken sämre. I pausen var jag framme och hälsade på både Chips och Kent. Särskilt Chips var ju extremt trevlig och pratsam och jag serverade honom lite konsertminnen. Han frågade om jag såg Sator spela på Gotland första gången 1988. Lite generad fick jag medge att jag inte hade det men Tomas dök upp så jag kunde raskt presentera honom för en som faktiskt var där. Tomas berättade för Chips att de hade avslutat konserten med Runaways ”Cherry Bomb”. ”Jaså, gjorde vi det?” skrattade Chips. Han berättade annars att flygresan till det då vintriga Visby var en skakig historia och mycket hann man inte se av stan utöver konsertlokal och hotell innan man flög tillbaka. Denna gång skulle man passa på att besöka exempelvis Fårö då man ju faktiskt spelade två dagar i rad på Kitchen & Table. Chips berättade även att den legendariska avslutningen på Hultsfred 1990, då Thåström dök upp och körde ”Tyst för fan”, var helt improviserad. Thåström hade befunnit sig bakom scenen och Chips tänkte ”nu får jag väl en smäll” då han frågade Thåström om han inte ville gå på scen och köra en låt. Och jo, för fan, det kunde han visst tänka sig! Jag minns själv att jag till en början inte ens fattade vem som kom på scenen den gången eftersom jag stod långt bak och ljudet var högt (d.v.s. jag hörde först knappt vem som sjöng). Året därpå stod Sator och Thåström under betydligt mer inövade former på scen tillsammans på Hultsfred. Och resten är väl rockhistoria som det brukar heta. Bandet körde för övrigt vidare med god energi efter vårt samtal och det blev flera låtar från ”Slammer” till min stora glädje. Därefter rundade vi tidigt av aftonen eftersom helgen bara hade börjat...

En musiksegregerads bekännelser

Läste nyligen en blänkare i SvD om hur någon kritiker uppskattade att rappare som Ison & Fille skildrade ”sin sida av stan” (vilket väl även var en låttitel). Skribenten tog upp hur olika rappare från förorten sjunger om knark och kompisar som dött medan exempelvis Veronica Maggio sjunger om huruvida hon ska gå i terapi och andra mer medelklassigt navelskådande aktiviteter. Denna differens visade förstås på hur segregerad musiken var.

Jag tänkte lite på det där och har ju för länge sedan insett att jag själv är hur segregerad som helst ifråga om musik. Ja, jag har för övrigt en gång blivit utnämnd till ”Sveriges mest segregerade man” i en konversation (vilket jag besvarade med ”men kom igen, jag är från Gotland!”). Ett bidrag till den här segregationen i mitt fall är väl att texter och förmåga till identifikation med artisterna med åren har blivit allt mer viktig. Som ung var man ju vansinnigt eskapistisk och lyssnade på hårdrockare som sjöng om drakar och demoner och diverse andra äventyr eller lyssnade på amerikanska rappare som sjöng om hur de jagades av polisen. Det här har man dock kommit ifrån. Rejält.

Pratar vi hip hop generellt så lyssnade jag ju en hel del på de amerikanska förlagorna men det var perioden 1987 – 93 ungefär. Ganska exakt någonstans mellan Cypress Hill och Wu-Tang Clan tvärdog mitt intresse. Och vad gäller Sverige var det väl lite samma sak. Och nu ska jag verkligen säga något som för mig att rasa rätt in i segregationsfällan. Nämligen följande: den enda svenska hip hop-grupp/artist som jag faktiskt lyssnat mer ingående på, uppskattat och som jag även har en och annan skiva med är... Just D.

Ergo. Den enda grupp jag uppskattat är alltså den supervita medelklassiga (för att inte säga smått överklassiga) trion som lattjade med att enbart sampla riktigt ursvenska källor från allsköns håll. Ungefär samtidigt som Just D sakta tynande bort kom Latin Kings debutalbum. Och jag fattade ingenting. På den tiden var man dessutom inte van vid att höra folk rappa på så pass bruten svenska och jag tyckte, rent ut sagt, att det lät för djävligt. Det var till och med så att jag en kort tid trodde Latin Kings var någon drift med invandrare (Dock ska jag påpeka att jag heller inte finner det så värst njutbart att höra Kenta sjunga på söderslang, att höra Alla Edwall sjunga på jämtmål eller att höra min egen dialekt, gotländskan, i sång).

Ett gäng killar som rappade om livet i ”förurrten” var väl inget som precis talade till mig och mitt musikaliska hjärta. Det är inte precis en verklighet som jag har upplevt. I socialt hänseende är jag visserligen samma hybrid som många svenskar (jag kallar mig ofta ”folkhemsprodukt”) men jag är uppvuxen i en villa på landet. Jag har ytterligt sällan besökt några miljonprogramsområden då jag helt enkelt inte har haft ärendet dit. Så det här bli lite som att kika genom ett nyckelhål för min del. Och jag rår inte för det. Åren sedan Latin Kings debut har svensk hip hop från förorten i princip fortsatt att vara en icke-angelägenhet för min del medan jag suttit och i detalj analyserat, säg, Kents snåriga texter. Bara som ett exempel. Och det visar väl även på hur vi i hög grad styrs av vår bakgrund. För att travestera Iggy Pop ”I'm just a segregated guy”. Och det går inte precis att backa bandet här.

Heta vax vecka 18

Det har blivit lite dåligt med uppdateringar på sistone men Rootmoset kommer att bli mer aktiva framöver igen. För att sammanfatta den senaste månaden så kan man väl säga att vårt lag på grund av ett gigantiskt logistiskt misstag (jag var i Venedig) var en smula remixat i själva finalen. Vi hade en god reserv men föll ändå en smula även om vi totalt kom sjua i hela tävlingen. Då vårt mål var tio i topp så får vi vara nöjda. Och jag har lovat killarna inte ens tänka på att resa någonstans i närheten av ett mellangiss, Popgiss eller vad det vara månde. Nu går Rootmoset stenhårt inför seriös träning med genrep på mellangiss 2015 för att därefter göra ett seriöst försök att jaga buckla 2016.

Och nu ger Tomas er lite heta plattor som han lyssnat på under senare tid.

Alpaca Sports – Sealed with a kiss

Göteborgsbaserade Alpaca leverar en skiva fylld med Pop med 60-talsvibbar, vårens soundtrack kanske, kul att dom återanvänder albumtiteln från en 60 talshit som spelades in av flera, bla. Bobby Vinton. Bästa låten "Just lika Johnny Marr".

NONONO – We are only what we feel

Intressant svensk debut med modern elektropop, "Pumping Blood" och "Jungle" är givna hits, bra.

Perfect Pussy – Say yes to love

Gitarrmangel och distad sång, låter mycket som Sonic Youth på 80-talet, d.v.s. inget nytt. Inte dåligt men vi har hört det förut.

Lykke Li – I never learn

Lykkes 3:e är en lysanade platta från första låten, den halvakustiskta "I never learn" till avslutande "Sleaping alone", skivan har blivit favorit som jag har lyssnat mycket på dom senaste dagarna och är den avslutande delen som startade med plattorna "Youth Novels" och "Wounded Rhymes".

Heta vax vecka 12

Här kommer så ett par trevliga och rykande färska album som Tomas har kollat in under veckan. Undertecknad sitter just nu och mal om plattor från 2010 - 2014 parallellt med en del svenskt. Men återkommer, även jag.

Weeping Willows – The Times Has Come

Nya skivan låter som man förväntar sig att en ny skiva med Willows ska göra, det är välgjort och innerligt och låter mycket sextiotals-soulpop. Att Magnus Carlsson är en av detta lands bästa sångare visste vi sedan tidigare, bra gjort.

MØ – No Mythologies to Follow

Efter första lyssningen ett konstaterande att det låter väldigt mycket Lana Del Ray om detta, efter 5:e lyssningen att det fortfarande låter väldigt mycket Lana om detta men på ett bra sätt, efter ett par vändor till kan jag bara konstatera att Danska Karen Marie Ørsted har gjort en lysande skiva med modern Electropop, det ska bli mycket intressant att följa MØ på kommande skivor, bästa låt Dust is gone. Efter detta inlägg kan jag även skriva Danska ö, håll inne ALT och sedan 0216.

Popgiss 2014 - deltävling ett

Och så var den igång igen, kanske världens viktigaste tävling. I vad som kan tolkas som en ren markering hade man även lagt första deltävlingen i Popgiss 2014 samma dag som det var final i Melodifestivalen (ja, somliga av oss orkar ännu skriva ut hela ordet) även om den hårda kärnan av Popgissare (händanefter förkortad DHKAPG) väl inte direkt går in för dylika tillställningar.

Så här innan tävlingen förekom en smärre nervositet eller ovisshet hos delar av DHKAPG, även om jag huvudsakligen kan tala för mig själv. Dock visade smärre förfrågningar att det var fler än jag som var lite smått osäkra inför vad det skulle bli för tävling. Några av arrangörerna har extremt bred musiksmak och lyssnar därmed även på sådant som ligger långt ifrån vad en typisk medlem av DHKAPG lyssnar på. Därtill har våra arrangörer roat sig med att lägga ut dimridåer eller att göra ett och annat uttalande som man inte riktigt visste om det var allvarligt eller skämsamt menat. Så mycket stod klart som att det inte skulle bli vad belackare under åren har kallat ”Gubbrockgiss”. Dock undrade jag och fler med mig hur radikal omdaningen skulle bli? Skulle våra arrangörer göra en tävling som var en ren antites till den mer genomsnittliga Popgiss-tävlingen och köra extremt lättsmält listpop medan DHKAPG suckade och stånkade kring borden?

Det var detta som skulle utrönas då vi Rootmosare igår färdades per automobil till tävlingen. Under färden hann jag och Kennet avhandla de många medlemmarna i Uriah Heep under årens lopp. Då vi äntrade tävlingslokalen så måste jag eventuellt ha sett lite spänd ut då en av arrangörerna dunkade mig i ryggen och uppmanade mig att slappna av lite nu. Bakgrundsmusiken medan vi väntade utgjordes av 80-talshits med tyngdpunkten på det elektroniska vilket redan det var tydligt avvikande mot den mer genomsnittliga bakgrundsmusiken under åren. Kjelle konstaterade att ”spelar de bara sådant här kan vi ju luta oss tillbaka”.

Tävlingen började väldigt punktligt och efter ett medley med Weird Al Yankovic så var det hela igång. Redan efter att ha raskat igenom de första kategorierna, 50- och 60-tal, kunde vi känna oss rätt lugna. Nog låg tyngdpunkten lite mer åt det poppigare hållet men SÅ annorlunda var det inte jämfört med tidigare tävlingar. Och framför allt så var det LÄTT. Vi missade måhända en låt per decennium samt någon enstaka av de följdfrågor (egentligen inte följdfrågor) som ställdes i samband med varje kategori. Det blev en liten aning svårare för oss under följande decennier men dock inte farligt. Vi hade ofta över hälften rätt även på de tuffare kategorierna. Vi kom ihåg sångerskor som Taylor Dayne och vi visste vad Huey Lewis hette på riktigt. Även vårt annars tuffa 00-tal gick rätt bra. Kontentan var väl att det aldrig någonsin kom någon kategori där vi kände att vi plötsligt rasade.

Maten i pausen var helt OK även om man blev påmind om att revben är lite knepigt att äta då man därtill har lite bråttom (det vill säga, vi fick brottas med revbenen en smula) Överlag fungerade för övrigt logistiken kring mat och dryck bra. Senare delen av tävlingen innehöll bland annat specialkategorin producenter och vi gjorde väl hyggligt i från oss. Arrangörerna konstaterade mot slutet av aftonen att man låg en timme före det planerade tidsschemat och tävlingen var slut runt 21. När man räknade samman poängen kunde man onekligen konstatera att flera lag som tillhörde DHKAPG definitivt hade rasat. Till vår egen förvåning låg vi på en stabil tredjeplats (114 poäng) med ganska långt ned till fyran. Laget Bat out of Skarphäll som tidigare i tävlingen låg sådär hade mot slutet ryckt upp sig enastående och likt ett expresståg dundrat upp till andraplats, tre poäng före oss. Ytterligare fyra poäng upp (alltså på 121 poäng) låg kvällens vinnare och 2012 års arrangörer, de före detta skivförsäljarna Crackers. Det bådade därmed gott inför nästa deltävling och det lär förmodligen kunna bli en spännande kamp. Kort och gott blev det en trevlig afton där man kunde konstatera att nervositeten var obefogad även om 2014 års Popgiss ändå har sin egen prägel.

En månads liveupplevelser...

Det har blivit en hektisk månad i fråga om musikliv men det är dock inte anledningen till att Rootmoset har varit dåligt med att uppdatera sin blogg. Vi har egentligen ingen bra ursäkt. Men här kommer i alla fall en snabbresumé av tre större konsertevenemang under mindre än en månads tid.

Först ut var ju vinter-Visbys stora evenemang ”Rockskallen” som man väl i ärlighetens namn närmast skulle kunna döpa om till ”Hårdrocksskallen”. Och här skulle jag kunna ha en lång utläggning om hur definitionerna på ”rock” respektive ”hårdrock” har förskjutits rätt bra. Mycket av det som man förr kallade ”hårdrock” verkar nu kallas ”rock” medan man reserverar ”hårdock” (eller ”metal” för att göra det ännu tydligare) för de verkligt krossahårda banden. Lite fascinerande för en musiknörd som därtill är intresserad av ords exakta betydelse. I vilket fall så anlände hela Rootmoset till tävlingen och kvällens stora skräll var att Kjelle var en av de första att anlända – verkligen bra jobbat. Vi hade därefter en liten frågesport som var trevlig förutom att vissa band haftig en kraftig frekvens. Så lite variation hade inte skadat även om det var ett helt OK arrangemang. Klockan blev därefter rätt mycket och vi hann cirkulera lite innan den gotländska powertrion Oak Brigade äntrade scenen. Bandet jämfördes enligt vissa senare kommentarer med White Stripes men själv anser jag kanske att de mer spelar hårdrock. Eller är det hård rock (och här blir den medvetna särskrivningen mycket viktig)? I vilket fall matade trion på ganska bra och lite udda i sammanhanget var det var batteristen som skötte den huvudsakliga sången. Efter det levererade Gotlands okrönta hårdrockskungar (för kvällen med annan klaviaturspelare) Stereo Generator som vanligt. Det lite udda inslaget bland kvällens band var annars Jono som spelade en lite storslagen rock i stil med Supertramp och Queen (med mera). Tyvärr gick en del nyanser förlorade på grund av det sedvanligt burkiga ljudet på Wisby Strand. Sorlet mellan konserterna var vid det här laget så pass öronbedövande att man hade svårt konversera även med personer som stod alldeles bredvid så jag befann mig allt oftare på den rymliga verandan. Kvällen avrundades dock med Crucified Barbara och Hardccore Superstar vilka i rask takt bjöd på energiska spelningar. Rockskallen har vid det här laget blivit en riktig institution i gotländsk musikliv men marginell kritik är väl att det gärna fick vara lite mer variation på akterna så att det inte blir huvudsakligen hårdrock för hela slanten.

Knappt två veckor senare samlades gräddan av de gotländska musiknördarna i ett litet men trevligt utrymme bredvid stadshotellet som går under namnet Friheten. En snabbt titt i mina krönikor avslöjade att jag faktiskt inte hade sett något band i denna lokal sedan 1 augusti 2007 (då Pica Pica Orchestra spelade) och anledningen var inte slöhet från min sida utan snarare att det inte hade givits några konserter här sedan dess, i så fall inga som jag registrerat i alla fall. Friheten har annars en perfekt upphöjd scen där man ser artisterna bra och lämpar sig perfekt för mindre konserter. Vi hann även cirkulera och småprata lite innan kvällens akt, de göteborgska ex-gotlänningarna Riddarna, äntrade scenen. I runt 50 minuter körde man i rask takt igenom merparten av låtarna från sin senaste platta (inklusive Nationalteaterns ”Kolla, kolla”) innan man försvann. Jag hade för min del gärna sett lite till även om man alltid kan ha en lärd diskussion om huruvida det är bättre se ett band som under en kortare stund verkligen ger allt eller om man föredrar en längre konsert med ett band som blir lite tröttare efterhand. Om detta tvista musiknördarna, som sagt.

Mars började sålunda med vad man väl kan kalla vårens första konsertbegivenhet (om vi nu ska vara petiga med datumen), nämligen Dennis Lyxzéns INVSN (även kända som Invasionen, kärt barn och så vidare). Rockbaren Hammersmith (hos många av oss ännu känt som ”Schenholms”) har ju storsatsat på en levande scen och även om det finns många duktiga artister på Gotland så är det fantastiskt roligt när man får hit tämligen stora artister till denna lokal och därmed även bildar kontinuitet från den tid då exempelvis Bob Hund och Teddybears spelade på Schenholms. Undertecknad och Tomas hade en trevlig lite förfest innan då vi satt och gissade låtar. Att det var snöslask ute gjorde väl kanske inte heller att man hade bråttom ut. Slutligen blev det dock ändå dags att ta sig till konserten och förbandet för kvällen var (återigen) Oak Brigade som denna gång manglande på i exakt 29 minuter, från 22.06 till 22.35. Under tiden kom även Lyxzén och hans orkester in. Onekligen såg Dennis, mannen med åsikter om det mesta, lite blyg och tillbakadragen ut och han gav bara ett kort ”tack, tack” då jag skakade han med honom och förklarade att det var kul han hittat hit och att jag minsann hade sett Refused en massa gånger (om det nu var så bra komma med den typen av nostalgisk kommentar vet jag ju inte men vad fan skulle jag säga då?). Det var en annan Dennis som 23.13 och i ganska exakt 63 minuter framåt äntrade scenen i någon form av svart mask (som verkade smälta under konsertens gång) och körde mörk postpunk så svetten sprutade. Mot slutet av konserten låg Dennis bland annat och ålade på ett bord med micken nere i byxorna. Jag antar att det kallas rock. Sedan var de borta. Tomas och jag, som hade stått längst fram, var lite tagna och fick lugna ned oss med att göra ett gratis (eftersom vi är så gamla nu) besök på ett av stadens större etablissemang. Fast det mesta handlade ju om huruvida vi hade sett en episk konsert i Visbys musikhistoria eller ej.