Ho Ho La La 2016

Visby är i sanning en magisk stad med ett stort antal eldsjälar och några av dessa anordnar varje år strax innan jul det stora kalaset/musikquizet/välgörenhetsevenemanget/musikevenemanget Ho Ho La La. Så även i år. I stort sett hela Rootmoset (med Kjelles gamle klasskompis Chrille som stand-in för den bortreste Kennet) deltog och vi var fast beslutna om att få revansch för förra årets genomklappning då vi slutade någonstans i mitten.

Vi hann  dit vid 17, åt och installerade oss lite innan quizet började prick klockan 18. Som tidigare så hade vi alla fått en julkalender med luckor som innehöll namne på olika block. Först ut var julsånger där vi bland annat hade en ivrig diskussion om det verkligen VAR Frank Sinatra som hördes sjunga på ännu en version av "Let it snow, let i snow, let it snow" men det var tydligen så (inspelningen var från 1949, fick jag senare höra). Vi blåste även Hasse Anderssons diskutabla version av "Feliz Navidad".

Efter detta kom ett block med idel sånger från 2016 och för ovanlighetens skull kunde vi luta oss tillbaka riktigt rejält då vi hade gjort hemläxan. Satte i alla fall det allra mesta. Chrille satte Ghost redan på intro och Kjelle ändrade i sista stund ett svar till Galantis vilket gav oss ännu en poäng. Vid en första sammanräkning ledde vi faktiskt. Förbluffande nog.

Det här följdes av ett gäng låtar som kunde anspela på händelser under året och vi var här ganska säkra på våra svar. Fast vi kom inte ihåg vad segraren i årets ESC hette och några Insane Clown Posse hade vi aldrig hört talas om. Efter det kom ett antal covers där vi fick höra ett antal roliga versioner som vi i några fall inte ens visste att de existerade. Sten & Stanleys hysteriskt usla version av "Daddy Cool" hade vi dock hört förut och plockade därmed.

Satte även alla utom en på låtar med artister som hade dött under året (det var en medlem av A Tribe Called Quest som jag dels inte visste att han dött och för övrigt inte kan namnen på). Därefter kom en röd tråd om välgörenhet som vi blåste eftersom vi helt enkelt inte hade en aning om att vissa låtar förekommit i välgörenhetssammanhang. Klarade ganska bra ett antal låtar om  julen och även avslutande intron. Utöver det fanns även ett extrapapper med låttitlar i e-mojji-version, vilket var lite roligt.

När den slutliga sammanräkningen dock kom så var vi delad TVÅA, med TVÅ ynka poäng (92 mot 90) upp till vinnarna. Kändes lite snopet på det hela taget men vi fick i alla fall visa var skåpet skulle stå i någon mån. Kollade därefter på The Holy Homecoing Harmony Christmas band, såsom alltid, men såg inte hela då vi skulle upp och jobba. Men den i år 18 man starka ensemblen levererade som vanligt stilsäkra versioner av både julsånger och mer sekulära alternativ. Som alltid en härlig inledning på julhelgen och eldsjälarna bakom detta ska ha allt tack. Och så fick vi som sagt sätta oss lite i respekt.

Rootmosets favoriter 2016

2016 går mot sitt slut och Rootmoset listar här sina favoritalbum och dito låtar under året samt en eller annan konsert som vi uppskattade. Lite av varje. Först ut är Tomas och sedan undertecknad.

Tomas album, konserter och låtar

Honeyblood – Babes never die

Andra skivan från Skotska duon slinker med lätthet in på min års lista, Honeyblood återanvänder föredömligt 90-talsskramlet, en av skivorna som jag har lyssnat mest på i år.

The Kills – Ash & ice

Besvikelsen när de ställde in på WOW eftersom Mosshart fick flygförbund pga lunginflammation var stor det kunde ha blivit deras år men vi fick nöja oss med en av årets bästa skivor.

Pascal - Revy

Årets svenska är inte Kent eller Håkan utan Pascal att bandet sen var med i årets mest udda intervju hos SVT livade bara upp, bonuspoäng på årets återvinning med låten Forever.

Car Seat Headrest – Teens of Denial

En ny bekantskap som jag började lyssna på för några veckor sedan tack för tipset Robban, frejdig Indie rock som får mig att tänka på Arctic och framförallt Strokes.

PJ Harvey - The Hope Six Demolition Project

Årets mest efterlängtade, håller den måttet ja med nedslag I olika delar av världen så som Washington och Kosovo där Polly lite kyligt betraktat världen har kallats för Journalistrock men det går inte att komma ifrån att PJ har gjort det igen.

Årets Konsert

Kan inte bli någon annan är PJ på Way Out West, att dagen skulle bjuda på Göteborg vistelsen sämsta väder tog inte bort den teatraliska konserten där alla var klädda i svart och den ända som sas var när Polly presenterade bandet. Låtlistan följde samma mönster som tidigare på turnén med låtar främst från de två senaste skivorna plus några gamla favoriter som 50 ft Queenie, Down by the water och en fantastisk version av To bring you my love.

Årets låtar

Förlåt för alla sånger jag har sjungit – Ida Redig

On Hold – The XX, peppen har börjat.

Shut up kiss me - Angel Olsson, plattan kom nästan med bland topp fem.

Roberts album, konsert och låtar

Savages - Adore Life

Mer av samma vara som tidigare men lite mer intensivt. En engelsk pendang till Nicole Sabounés betydligt mer gotiska och mörka andra album. Eller tvärtom. Bandet har själva uppgett att de lyssnade mycket på Napalm Death och Bolt Thrower inför inspelningen.

Dorisburg - Irrbloss

Alexander Berg heter mannen som var medproducent/medkompositör på Little Jinders "Allting suger" och som under Dorisburg gör den mest spännande svenska elektroniska musik jag har hört på länge. Instrumental stämningsmusik.

Goat - Requiem

De maskerade progressivehjältarna från Korpilombo slår till igen och denna gång med en dubbel. Kanske Sveriges mest spännande liveakt i mitten av 10-talet.

David Bowie - Blackstar

Ofrånkomligt, om inte annat som ett sorgearbete. Litteräre Bowie har för övrigt plockat titeln "This Pity She's a Whore" från en elisabetansk pjäs som jag läst någon gång för länge sedan.

Kygo - Cloud Nine

Även jag kan falla för lättare musik och denna otroligt tillgängliga dansmusik (helt utan gubbrockinslag som hos svenske kollegan Avicii) var ett perfekt soundtrack/skyddsbubbla under vad som har kallats "the summer of hate" 2016.

Årets konsert

Gick ensam på Popaganda och kände mig plötsligt lite åldrig och trött på musik men så går Little Jinder på och kör ett väldigt energiskt och roligt set där man märker vilken låtkatalog hon är på väg att bygga upp från platta till platta (bubblare här var för övrigt The Libertines som inte var bäst men i alla fall roligast och mest rock'n'roll).

Årets låtar

DJ Snake - Middle

MÖ - Final Song

SIA - Cheap Thrills

Dylan-effekten

Det fanns en tid när kritikers ord vägde tungt inom olika områden. Många av oss som varit med ett tag i musiksvängen kan även nämna perioder i våra liv då vi faktiskt lyssnat en del på kritikerna och tagit till oss deras ord eller åtminstone känt oss svårt motiverade att kolla upp deras rekommendationer. Med tiden upptäcker vi dock att allt som kritikerna säger inte är kungsord. Vi kan rentav märka hur deras omdöme ibland sätts fullkomligt ur spel. Jag kallar det ”Dylan-effekten” och många förstår nog vad jag menar.

Man kan tala om Dylan-effekten därför att Bob Dylan nog var den första artisten som fick den här verkligt viktiga och intensiva relationen till kritikerna, vare sig han själv ville det eller inte (och det var ofta han inte ville med tiden). Den processen kallar en av Dylans biografister, Howard Sounes, för ”förgudningen” i rubriken på ett kapitel och det är ganska träffande. Efter nämnda förgudning så har många kritiker, särskilt i en viss ålder, förhållit sig fullkomligt distanslöst till Dylan och den så kallade Dylan-effekten har därefter uppträtt i en rad olika sammanhang och gäller, som jag ska visa snart, inte bara äldre rockmän. Även om det rätt ofta är just den gruppen som vi förknippar med Dylan-effekten.

Frånsett smärre svackor (bland annat mitten av 80-talet) så har Dylan alltid kunnat förlita sig på kritikernas gunst oavsett kvaliteten på plattorna. Under senare år, när Dylans plattor stabilt fastnat i något slags stompigt gubbsound där han även låter som sina dryga sjuttio år, så har kritikerna pålitligt skickat in hans plattor på listorna över årsbästa album. Han har rentav kunnat få ganska hyggliga konsertrecensioner trots att jag själv och de flesta jag känner som har sett honom kan vittna om att han är en ganska glanslös och butter liveartist.

Dylan är dock inte riktigt, riktigt så avgudad som han var, det ska erkännas, då han särskilt här i Sverige har fått se sig omsprungen av tronarvingen Bruce Springsteen. Det ska understrykas att jag, som många andra, tycker Springsteen är en riktig hedersknyffel och han lär ju ännu vara en sjusärdeles liveartist samt släpper plattor som nog ändå är lite roligare än de som Dylan ger ifrån sig. Men. Det blir ändå något formligen distanslöst när kritikerna staplar lovord över Springsteen. Även när han i början av nittiotalet släppte ett par dubbelalbum som många anser vara bland de sämsta under hela hans karriär så fläskade en av Sveriges mer namnkunniga kritiker på med ”tio getingar, Bruce!!!” Och då känns det lite som att Bruce kan göra nästan vad som helst så gör folk vågen, oavsett.

Den roligaste (och nu menar jag inte rolig som i trevlig och mysig utan mer som i sarkastisk) läsningen när det gäller årsbästalistorna för album bjuds man på om man tar sig an Rolling Stones lista. I år hade man exempelvis plockat in ett album med THE MONKEES (jag måste skriva det med versaler), en grupp som den då hippa redaktionen säkert avfärdade å det grövsta när det begav sig. Men efterhand ändras det och med devisen ”gammalt är bra” så kan även Monkees, en töntig grupp som inte släppt ett album på runt 45 år, hamna på bästalistan 2016.

Jag skulle som sagt vilja höra dskussonen på redaktion:

”Men vi KAN inte ha Dylan som etta i år igen!!! Till att börja med har han inte släppt någon platta...”

”Men Springsteen då? Paul Simon? Och Bowie? Han är ju död!”

”Vi måste ha lite modernt också. Hon Beyoncé har släppt en platta som alla verkar gilla. Vi får nog lägga den som etta. Ni vet... Minnie Ripperton är död och Aretha släppte inget i år...”

”Ja, men....”

”Kom igen! Vet ni någon annan ung, svart, kvinnlig, ny artist som släppt något i år?!”

(tystnad)

”Då så. Beyoncé it is! Ta det som män, killar! Jag har läst att under nästa år ska Dylan visst släppa varenda dokumenterad konsert från turnén med The Band 1974. 38 konserter!!!! Och det är ju en NY platta. Den kommer ju ut 2017. Jag lovar att Dylan blir etta... platta eller inte.”

Kritiker har lätt att gilla gamlingarna. Springsteen är så trevlig, Dylan är sur och mystisk och Neil Young är konstig och gör dikeskörningar med jämna mellanrum. Det är alltså lätt att gilla dem, hur kassa plattorna än skulle bli. Jag har dock på senare år sett hur våra kritiker i Sverige åter fått spel och låtit Dylan-effekten drabba ett antal artister, men nu angående ett helt annat kön och ett en helt annan genre. Jag syftar här på en viss grupp unga poptjejer som representerar Dylan-effekten på speed år 2016.

På sätt och vis är det rättvist. Musikvärlden har dominerats av rockgubbar och länge hade kvinnorna bara Joni Mitchell, Kate Bush, Patti Smith och några till som ”trovärdiga” och kritikerälskade artister. Men på senare år så har gränserna luckrats upp och ett antal yngre kvinnliga artister har fått gigantisk uppmärksamhet och inte minst om de då haft en viss image.

Under väldigt lång tid skrev den seriösa musikpressen extremt lite om unga popkvinnor. Jag minns hur jag nästan höjde på ögonbrynen då tidningen Slitz (ja, innan den blev dynga) gjorde en blänkare om Pernilla Wahlgren och rentav hade henne på omslaget. Det ansågs lite udda sådär i början av 90-talet. Själva vinkeln på storyn var dock ”den svenska tonårspopens död” och så skrev man någon lätt ironisk elegi över de svenska blonda hårburren från 80-talet med Pernilla Wahlgren som representant för hela genren.

Men på senare år kom Zara Larsson och hennes likar. Särskilt Zara Larsson får stor uppmärksamhet och hyllas distanslöst av kritikerna. I kölvattnet av henne följer Tove Lo och Tove Styrke som också fått bra press (även om Tove Styrke inte släppt något i år). Och varför skriver den seriösa pressen så mycket om Zara Larsson och Tove Lo men inte om, säg Amy Diamond eller om Sanna Nielsen? Varför? Ja, de senare är underhållningsartister som producerar mycket, mycket lätt musik och har en dito image med okontroversiella och trevliga uttalanden om ditten och datten. Zara Larsson gör också mycket, mycket lätt musik men hon har en ultrafeministisk image och tycker till om det mesta som rör unga tjejer. Det blir bra press. Samtidigt som man skriver mindre om verkligen spännande kvinnor såsom Jenny Wilson, Anna von Hausswolff och El Perro del Mar.

Men precis som Dylan och andra i hans generation ofta hyllas vad de än gör och har fribiljett in på bästalistona så länge de bara släppt en platta under året så får Zara Larssons plattor genomgående bra press. Och precis som Dylan gör såsig gubbrock som får mig att somna så gör Zara Larsson ofta den lättaste av lätta popmusik som också får mig att somna. Men vad vet jag? Kanske är jag bara en gammal berguv som inget begriper? Tove Lo släppte nyligen en ”spännande” singel vid namn ”Lady Wood” som handlade om kvinnlig onani. Ja, möjligen kanske en och annan blir provocerad av texten men tyvärr är denna halvballad så såsig så jag inte ens tänker på vad hon sjunger om. Och Zara Larssons två senaste singlar låter som något man har vispat ihop med vänsterhanden i studion (gamla ”Lush Life” var ju ändå en stunsig poplåt). Jag tror trots allt att om Zara Larssons i sina intervjuer mest sagt ”Ja, jag vill göra fansen glada... och sälja lite skivor... tihi” så tror jag inte hon hade fått lika bra press av kritikerna. Kort och gott funderar man på om distanslösa kritiker (då som uu) hyllar vissa artister för deas åsikter eller för deras musik, trots att det är den som recensionen ytterst handlar om. Vad tror ni?

Distgiss 2016

I samband med Popgiss 2016 gick en av våra profiler ut med att han och några andra hårdrocksentusiaster till hösten skulle sätta upp ett hårdare giss vid namn Distgiss. Jag började så smått lyssna på hårdare grejer per omgående allt eftersom konturerna kring detta giss klarnade under sommaren. Datum var tidigt satt till 12 november men i fråga om lokal fick vi vänta ganska länge då arrangörerna så länge som möjligt ville avvakta och se hur många som anmälde sig. Efter att totalt 32 lag anmält sig kom beskedet om att det hela skulle hållas i en i giss-sammanhang helt ny lokal (även om många av oss varit i den under gymnasietiden), Säveskolans matsal.

Problemet för Rootmoset är väl att jag är den som är mest ”metal” i hela laget (alltså har lite koll på dödsmetall och en del i den vägen) medan Kennet och Kjelle kan sin 70- och 80-talshårdrock och Tomas har koll på punk och lite annat skrammel. Detta var nu vår arsenal och vad vi fick jobba med. Å andra sidan innebar det också att vi helt prestigelöst kom till tävlingen utan andra förhoppningar än att ha roligt. Det var på så vis ganska befriande.

Det hela löpte på mycket väl. Arrangörerna skojade till det lite genom att på bildskärmen skicka upp en logga med ”Synthgiss” medan Kraftwerks beat studsade mot väggarna. Därefter övergick detta i gitarrmangel och Jerry Jakobsson presenterade med stolthet skapelsen Distgiss. I bakgrunden fanns även legendariske Popgiss-producenten Örjan Hillbom som på ett enastående smidigt vis redde ut en liten matkris (22 kg rostbiff på drift) under tävlingens gång. I övrigt kan jag, innan jag kommer in på själva musiken, säga att allt flöt på lika smidigt och friktionsfritt som vilket Popgiss som helst och vi höll även den utlovade tiden (klara till lite efter 21). Ljudet var möjligen en liten aning svajigt ibland då jag hade svårt att känna igen även sådant jag borde kunna. Det kan dock även ha berott på lokalens akustik då jag under Popgiss har upplevt att ens ljudupplevelse kan variera enormt beroende på var du sitter i en rummet.

Upplägget, så. Man började med att köra tre låtar i rad med några klassiska artister och sedan skulle du utöver att gissa artist pricka rätt album. Komiskt blev själva inledningen då det kom en låt från Black Sabbats ”Born Again”, en platta ökänd för sin usla ljudkvalitet. Jag och Kjelle diskuterade om det var från första plattan eller från just ”Born Again” men sanningen är den att jag inte uppfattade sångaren klokt vilket ju även säger en del om den skivans ljudkvalitet, som sagt. Annars satte vi rätt mycket här även om vi rörde till det med White Stripes album. Kategori ”Proto + 70-tal” gick bra även om Kennet gjorde en Rootmoset-klassiker som vi alla har gjort, han hade skrivit rätt svar (Camel) men började diskutera med sig själv och ändrade sedan till Yes trots att det var Camel. Dock satte han Lucifer's Friend, ett band få i tävlingen kunde samtidigt som Kjelle utan problem klippte en lite mer obskyr Genesis-låt. Vi låg tvåa efter 70-talet. Sedan gick det bara utför.

80-talet borde ha gått bättre och vi gjorde några generaltavlor. Insåg att det var väldigt länge sedan jag har hört Queensryche och jag bommade även en Helloween-låt därför att jag inte kände igen vad jag hörde trots att jag kan deras tidiga plattor mycket väl. En kluring var när U.D.O. Spelade en Accept-låt. Kjelle satte Ratt utan problem.

Det hårda 90-talet började bra med Alice in Chains och Megadeth men åter blev jag påmind om att det var väldigt, väldigt länge sedan jag hade hört Machine Head. Värre kom det sedan att bli under 00- och 10-tal, vilket vi ju hade räknat med. Det vi klarade var i princip gamlingar som spelades även detta decennium och enstaka nya grejer som vi hade koll på. Det vi inte klarade föll huvudsakligen i två kategorier: saker vi aldrig hade hört talas om eller saker vi kände till men som man lyssnat för lite på eller sådant som lät väldigt likt ett flertal andra band. Dock tror jag personligen inte att 00- och 10-tal var svårare än 70- eller 80-tal utan här handlade det bara om att vi inte hade tillräckligt stor kunskap. Vi klarade väl oss ändå hyggligt på de avslutande introna.

Laget som vann, Pungur Malmur, var ett specialkomponerat ”dream team” där hälften av medlemmarna kom från ångvälten Dr Zoom and the Sonic Boom. Själva slutade vi på 21:a plats med totalt 84 poäng. Mina goda gamla hårdrockarvänner i A-laget, som jag åkte på festival med hela 90-talet, slog oss med en enda poäng. Därmed fick jag rät i att de skulle slå oss med sin genuina metal-kunskap. Allt som allt en mycket rolig tävling som vi genomförde med glatt humör även om vi knappast glänste. Segrarlaget har redan lovat att ordna nästa Distgiss. Avvaktar med spänning.

Mannen i den grå hatten (24 år senare)

Åren kring 1990 vimlade det av trubadurer och folkrockare i Sverige. Det var Lars Demian, Toni Holgersson, Traste Lindéns kvinttet och även de mer skojfriska Lars Vegas Trio. Väldigt utmärkande i det här gänget var det vildaste och mest lantliga gänget, Perssons pack, som kom att bli stor favorit bland många i bekantskapskretsen det där åren. Jag såg sedan Perssons gäng två gånger i början av 90-talet. Först i juli 1991 då jag kutat från Ölandsgatan i det relativt centrala Visby och ända ut till Snäck varvid jag närmast badade i svett när jag äntligen nådde fram. Därefter såg jag bandet ett år senare, i min hemsocken Eksta 18 juli 1992. Minns mest Perssons kaxiga mellansnack och hur han bytte gitarr hit och dit och det finns även några gryniga foton, bland annat på en av min systers klasskamrater som sitter på någons axlar med bar överkropp medan han viftar med sin tröja. Those were the Days.

Persson hade ju en del hits där under 90-talet men efterhand försvann han in i dimman under detta oerhört snabbt skiftande decennium. Jag hörde på håll att packet lagt av, att packet återbildades och sedan att de definitivt lade av en bit in på 10-talet. Men plötsligt utannonserades det att Persson i egen hög person skulle spela solo på Visbys skönaste klubb, Wall of Sound, 15 oktober 2016. Det var 24 år sedan jag överhuvud hade sett mannen så det var för all del intressant att se hur tiden hade farit fram med honom.

Väl visade det sig. 22.45 och fram till midnatt stod Persson på scen med grå hatt, gitarr samt en intakt röst och rev av både stora publikfavoriter och ett och annat önskemål (även om det var vissa låtar, såsom "Nyårsafton i New York", som knappast gick att göra live i detta intima sammanhang). Han var överlag på gott humör och det blev en ganska lång konsert för att vara just en så kallad trubadurspelning, vilket jag i stillhet tackad för. Sprang efteråt även på mannen och hann prata lite med honom om spelningen i min hemsocken. Med tanke på att det var 24 år sedan hade han väl rätt vaga minnen "Men jag kommer alltid ihåg vilken gitarr jag byter till". På något vis trodde jag honom.

XTC-diskografin, kapitel 1

Christoper-Robin Maurin, en av Visbys musikprofiler, har i en sluten Facebook-grupp dragit igång en tråd där han ämnar gå igenom XTC's alla plattor. Detta kan givetvis inte undanhållas den bildade allmänheten. Här kommer sålunda XTC's fyra första album, till att börja med.

White music 1978

Jag kan bara utgå ifrån vad som poppar upp i mitt huvud när jag lyssnar. Direkt tänker jag på Doktor Kosmos, som sagt tidigare. Men det är ju baklängesinfluens, att DK lyssnat på XTC, inte tvärt om så klart.
...

Men jag får också starka vibbar av Costello och Attractions. Men där är jag inte påläst om vem som var först. Eller var det samtidigt? Känns väldigt som del av samma rörelse. Även om XTC känns mer experimentella så finns helt klart spår av samma musikaliska rörelse eller uttryck som Elvis och Attractions kom med på första plattan. Den kom väl samma år?
Men sen hör man ju, ganska tydligt i mina öron, Dr Feelgood med Wilko i spetsen. Det är det där vassa telecasterljudet som staccato-hackar sig fram i koppgitarren som känns som Wilkos signaturgrej. Det återkommer ju i flera låtar.
Sedan hör jag knas-partier lite här och var, som jag härrör från Zappa, men det kan ju vara mer ett tecken på mina influenser än deras. Det finns iallafall en musikalisk lekfullhet som känns som en ung längtan att "bara göra något annat”. Soloduellen gitarr/piano i "Do what you do" tex. Zappa hade ju den lekfullheten och växte egentligen aldrig ifrån den. Så det behöver väl inte var något ungt egentligen. Men det känns ändå som det kommer från något revolt-håll, skit-i-konventionerna-grejen.
Jag kanske är ute och hojar men jag får också lite Police-vibb ibland. I de mer melodiska låtarna. Men jag är inte så inlyssnad på Police, så jag kanske inte ska säga så mycket om det. Och ibland, som i Statue of Liberty-versen, tittar Bruce Springsteen-influenser fram. Samma låts refräng är ju VÄLDIGT mycket Costello å andra sidan.
Summa summarum: välspelad debut i kölvattnet av det soundet som växte fram efter punk-boomen. Det här är inte alls punk, men det är ändå på den sidan planhalvan jämfört med mycket annat som kom samtidigt. Som en Feelgood/Wilko-influerad new wave-platta. Ett stökigare Attractions och med mer experimentlusta.
Inte alls dåligt men lite för "tokroligt för tokrolighetens skull" för min smak. Spretighet kan vara kul, men här känns det mest som att de inte hade bestämt sig riktigt. Gissar att man känner annorlunda om man hörde den här skivan när den kom. Tror att många säkert blivit influerade av det här soundet och byggt vidare på det. Rimligen en viktig skiva för många musiker från den tiden, men svårt för mig som lyssnar ordentligt på den först nu 2016.

XTC Go 2 – 1978

Det här känns direkt lite mer polerat. Bättre producerat men kanske att energin/nerven försvunnit från debuten. Allting låter egentligen bättre men ändå är det som om något saknas. Väldigt vanligt på andra plattan, det är inget unikt med XTC.

Spontant vad gäller saker som poppar upp i huvudet är det Red Hot Chili Peppers tidiga plattor. Skulle inte vara förvånad om de där, på den tiden, galna cali-skejtar-punkarna lyssnat mycket på XTC i sina dagar. Det här lite ruffare new wave-gunget. Stolpigheten liksom, det känns väldigt RHCP i början. Samma sak med sången, den här tillgjorda lite flåset-i-halsen-vibben. Som om han egentligen är för pinknödig för att sjunga men vill bara sätta den där sista versen innan han drar på muggen.

Jag får fortfarande Doktor Kosmos-vibbar. "Arbetslös i Borås" dyker upp lite här och var tycker jag. Även sättet att kombinera ett väldigt struttigt parti med en mycket mer melodiskt, som i Meccanic Dancing, det gör ju Uje/Dr Kosmos mycket och ofta. Dessutom precis på det där sättet.

Omöjligt att inte tänka på Tina Turnes The Best vid introt till Batteri Brides. Jamade hon på detta komp i studion när hon kom på sin melodi månne?

Det är mer stämsång och sångarrangemang här än på debuten. Vågade basisten (eller vem det nu är) plötsligt sjungna eller har de bytt medlemmar?

Det fanns tendenser reda på debuten men nu hör man ju ska-influenser rätt tydligt. Jag tänker på Madness ibland. Dexty’s flimrar också förbi.

Förstår idén att det är lattjo att köra med ett leksakspiano eller vad det nu är, men det blir lite tradigt i längden.

Super-Tuff känns annorlunda. En annan väg? Spåret för kommande plattor? Något är annorlunda med denna låt, helt klart.

Jag måste säga det, ibland trillar Gyllene Tider upp i skallen. Har Gessle lyssnat på det här? Han snodde bara sockret i så fall – han hade mått bra av att ta taggarna också.

Red är första låten som jag hajat till på att jag tyckte det var lite bra. Wilko-gnuggen är tillbaka och någon är med på sax i bakgrunden. Jag har svårt för sången i versen. Men öset i refrängen är rätt… ösigt. Kunde nästan vara en Led Zep-låt, en del av riffen iallafall. Men sångaren är ju ingen Plant direkt.

Summa summarum: det är på väg någonstans, absolut, men det känns som om dom inte hittat hem än. Det spretar något förfärligt fortfarande. Spontant tycker jag att dom skulle satsat på en riktig sångare. Lyssnar mycket hellre på Elvis Costello & The Attractions är det här. Vissa låtar är bara irriterande, som Life is good in the greenhouse, jösses vad segt det blir när dom trampar vatten i nästan fem minuter.
På första plattan fick dom lite plus för energi, men "Go 2" är inget för mig

Drums and Wires – 1979

Ja okej. Här är det ju en helt annan grej direkt på första låten Making plans for Nigel. Ny sångare, eller har han bara börjat få ordning på rösten? Tyvärr är låten för lång. Onödigt att göra en treminuters-låt fyra minuter lång. Sista minuten är ju bara repeat-repeat-repeat.

Trummor, bas och gitarr sitter mer ihop som en enhet. Tidigare spelade dom nästan varsin låt samtidigt.

Fast andra låten är ju den jobbiga rösten tillbaka. Nej detta var inte kul Helikopter alltså. Jag tänker att det är lite som Television, inte just denna låt utan hela prylen. Men i Television var sången, bandet och låtarna i synk. Det var inte för komplicerad musik, det var inte världens tightaste band och inte världens bästa sångare. Dom visste sina begränsningar och vann på charm.

Resten av den här skivan känns som två enheter. Bas, trummor och gitarr är en ihophållen enhet som gör det riktigt bra. Sångaren förställer rösten och känns som en pellejöns som pajar festen. Man hör bitar av möjligen intressant lyriks, men hans aaa-ooo-aaa-ooo-låssång låten igenom gör att man mest hör spridda vokaler.

De få tillfällen där han/de vågar sjunga ”vanligt” så blir det intressant direkt. Som i Nigel eller introt till Complicated game. Eller som han i vänsterkanalen i verserna i That is the way.

Reel by reel ger vid handen att det finns någon i bandet som kan spela bra och lite annorlunda sologitarr. Jag förstår vad du menar med Ollie Halsall, Christer.

Andra artister som poppar upp: Costello & Attractions helt klart, dom känns som syskonband. Tom Petty tittar fram ibland, hans första skiva kom väl vid den här tiden typ. Sen är det många artister som verkar ha lyssnat på detta: Nik Kershaw, Cake, Duran Duran ja det är många saker som flimrar förbi i huvudet.

Minuspoäng för att det är inspelat med olika trumljud. Som singlar spelar det ju ingen roll men när man lyssnar på en hel skiva så här så kommer Reel by reels ihåliga plåtvirvel-ljud och man undrar vom dom petat in en demo bland resten av spåren. Låten innan har ju jättebra trumljud. Märkligt!

Pluspoäng för basisten som är skitbra hela skivan igenom. Basen spelar bas och gitarrerna spelar gitarr. Det är så vanligt att basisten bara hänger på gitarristerna. Men inte här – det breddar ljudbilden samtidigt som själva instrumenten blir tydligare. Det här jobbar vi mycket med i Ida Andersson Band, att hitta våra egna luftfickor i musiken och inte trängas med varandra.

Summa summarum: Ljudbilden och låtstrukturerna har mognat sedan debuten, sångaren har tyvärr icke hängt med i utvecklingen. Hörs bäst i ösiga Outside world där sången känns lite mer i synk, för att dom andra har tagit ett steg tillbaka och lirar en låt som skulle platsat på första plattan. De få gånger han/de väl vågar sjunga på riktigt så blir det som sagt bra direkt. Är det sångaren som skriver låtarna? Är det egot som står i vägen? Något är skevt iallafall. Med en bättre sångare, eller egentligen om han bara slutade med den studentikosa flåsigheten och vokalglidandet, så hade det här varit intressant för mig. Men nu; nej. Tre Tobbe Stuhre-virvlar.

XTC Black Sea – 1980

Okej, här hör jag första Macca-influensen. Introt till Respectable Street är ju precis den typen av Dance Hall-vurm som Macca gjort många versioner av.

Det är bättre sång här. Det höjer betyget direkt.

Refrängen på Generals and majors har någon snott från XTC. Jag kommer inte på det men det här har jag hört någon annans stans. Något annat åttiotalsband tror jag. Som fick en hyfsad hit med den där melodin och ackordslingan. Nåja…

Det ploppar upp andra band nu: Jag hör Blur. Jag hör INXS. UB40. Det liksom flimrar förbi många olika band. Man förstår att många har varit här och nosat och plockat russinen ur kakan.

Love at first sight känns som ett steg tillbaka igen. Sången är inte som förr men det finns tendenser till de här märkliga vokalstönen. Nej denna borde dom fimpat.

Bättre direkt med nästa låt musikaliskt, men vokalstönen är där igen. Vad är hans problem? Verkar osäker på om han är i en musikstudio eller på en fotbollsläktare.

Nåja.

Summa summarum: Det tar sig. Sången är bättre och låtarna och liret är fortfarande bra. Eller iallafall intressant. Det här börjar likna musik jag skulle kunna sätta på självmant.
Tre Tobbe Stuhre-virvlar och en ghost note.

Popaganda 2016

Blott 14 dagar efter Way out West var det så åter dags för festival, nämligen sommar-avslutaren Popaganda. Jag hade köpt biljett redan i december utan att ens veta om en enda akt men jag tänkte väl att "alltid kommer det något". Och biljetten är ju dessutom billigare där i början. Dock kan jag nog konstatera att årets program var en aning halvsaggigt med ett betydande antal akter som jag inte kände till samt en del gamla favoriter samtidigt som de där riktigt stora namnen saknades. Kändes lite som om festivalen dragit ihop vad man kunde få tag i, tidvis.

Men sagt och gjort. Talande nog så hängde jag inte precis på låset där vid 14-tiden på fredagen utan hade då istället en långlunch med bland annat litterära diskussioner och var inte på festivalen förrän framåt 16.30. Efter incheckning (som alltid fungerar smidigt) kom jag därmed lagom till Susanne Sundför som gjorde någon slags poprock med lite inslag av beat. Efter det kom det ju en ersättare för någon som hade blivit sjuk, nämligen en viss DJ vid namn Madi Banja. Han spelade lite alster medan jag satt på läktaren tillsammans med en kille som rökte en fet och långlivad joint (för övrigt den enda skörlevnad jag annars såg på denna också ganska välartade festival).

Klockan 18 blev det i alla fall lite intressant då "Krunan" äntrade scenen. Som det nu var körde Krunegård och en enda medmusiker någon slags MTV Unplugged. Det blev lite låtar från senaste plattan och så ett par hits där på slutet ("Hela livet var ett disco", med flera). Satt sedan mest av en ung RnB-man vid namn Elias.

Sedan kom dagens höjdare efter sig i form av Years and Years och Little Jinder. Den förstnämnda akten körde på med dansant elektronisk musik och fick igång publiken rätt bra. Blev även lite charmigt då någon av bandets medarbetare friade till sin flickvän på scenen (varefter de körde hiten "Eyes Shut"). Minns dock inte om de körde Tove Lo-samarbetet "Desire" (kanske just för att hon inte var tillfinnandes).

Kvällens kanske bästa konsert stod Little Jinder för (som jag nu sett varje sommar för tredje året i rad). Hon har vid det här laget byggt upp en rätt bra låtkatalog och det var svulstigt med konfettiregn flera gånger om och rentav fyrverkeri under avslutande "Super 8". Förutom lite dåligt ljud (vilket hon klagade över ett par gånger) så var det en mycket stark konsert som gärna kunde ha fått avsluta hela kvällen för min del.

För det var just det där med avslutningsakterna som man inte riktigt hade fått till i år. Denna kväll avrundade FKA Twigs, en sällsynt hypad artist som kritikerna gjort vågen inför. Hon är iförd udda sminkning, udda frisyrer, dansar till musiken och odlar härmed någon slags Kate Bush-image. Jag är normalt förtjust i både elektronisk musik och konstmusik men jag kan väl säga att FKA Twigs låtar på vänligaste vis kan beskrivas som minimalistiska och på mindre vänliga vis kan beskrivas som halvbakade och formlösa. Och det var ju även vad vi fick live. Hon dansade och bjöd på lite visuell show men det hjälper föga då musiken är så in i bängen trist så att jag inte stod ut till slutet. Men jag kunde i alla fall få komma tidigt i säng.

På lördagen kom jag till klockan 14.15 enbart för att se Marit Bergman som bjöd på lite gamla hits och helt nyskrivna låtar samt ett par politiska brandtal. Därefter infann sig dock en transportsträcka under vilken jag även drabbades av lite existentiell leda såsom en medelålders man i ett hav av ungdomar som för övrigt inte växlade ett ord med en annan besökare under hela festivalen. I tur och ordning satt jag (bildligen, stod ju en del också) av den sympatiska men lite stillsamma pianisten Frances, Amanda Bergmans nästan väl dämpade poprock samt någon orkester vid namn Tiger Lou som tydligen hade funnits rätt länge utan att passera min radar.

Därefter kom Deportees och körde samma show som på Way out West om än med vida bättre väder denna gång. Efter det någon indieorkester vid namn Ingenting som tydligen skulle köra sin "klassiska" platta "Tomhet, bara tomhet". Mer klassiskt var det ändå inte än att jag bommat både orkester och album (som för all del kom under mitt komatösa 2009 varefter de tydligen inte gjorde något större väsen av sig under mitt upptinade 10-tal). De körde igenom plattan som för all del var rätt trevlig och jag blev väl även lite mer upplivad därvidlag.

Efter detta band lyftes jag rejält att en flummig men ändå skojig akt vid namn Crystal Fighters som troligen var något slags hippiekollektiv och körde någon slags latino-/tropisk musik med mycket slagverk. Kändes visserligen lite komiskt att vid ett tillfälle stå och vråla till bandets döde trummis men om de nu blev glada av det, så... ett ganska sympatiskt band.

Efter det kvällens överraskning i form av Niki and the Dove som på platta har givit ett ganska kyligt intryck men live var mycket annorlunda. Då jag kom dit stod bara en sångerska med slöja för ansiktet samt en snubbe bakom synth på scen. Rösten lät väldigt annorlunda och musiken nästan arabisk så jag undrade om det blivit någon ersättningsakt. Dock var det lite av ett musikaliskt upptåg vilket vi fortsättningsvis utsattes för under konserten. Sångerskan kunde mickla med rösten, Karin Dreijer-style, och lät ibland som en man. De stuvade även rejält om en del av hitsen från första plattan och det var en väldigt dynamisk konsert med lugna och mer ösiga nummer lite om vartannat.

Sedan var det ju åter det där med avslutningsakt, ja. Jag tycker mycket om Belle & Sebastian som är ett sådant där band man slänger på en blåsig novemberkväll då man myser ned sig i säng/soffa/fåtölj med en god bok. Och det är just det som är problemet. Jag kanske inte riktigt vill se det hederliga och stillsamma indie-bandet som aftonens clou på en festival. Det blev mycket riktigt en mysig och stillsam konsert där jag kände igen många låtar (inklusive min favorit "Step into my office, baby") men det blev nästan lite som en efterfest. Så jag var tidigt i säng även denna afton efter en wild weekend på sommarens sista festival.

Way out West

För fjärde året i rad har jag nu åkt till hipsterfestivalen Way out West och fick i år även med mig Tomas i och med att hans favoritartist P J Harvey ingick i årets sättning. Det är tioårsjubileum även om det kanske inte märks riktigt då de där enormt extravaganta bokningarna saknas. Men en hel del hann vi ändå se.

Dag 1 – torsdag 11 augusti

Vi anlände till festivalen lite efter 14 och löste in våra biljetter ganska snabbt. Behövde heller inte köa särskilt länge. Kunde efter det installera oss i trevliga Linnétältet och som första akt se Basia Bulat (http://www.setlist.fm/setlist/basia-bulat/2016/slottsskogen-gothenburg-sweden-4bfc87a2.html), som Tomas tidigare sett i en mer intim inramning i Visby. Den gången hade hon kört solo men här var det med fullt band. Bulat varierade sålunda full orkester med några låtar hon körde akustiskt och det var en helt okej inledning på festivalen.

Vi kunde därefter hänga lite kring stora scenen och se countryrockaren Jason Isbell som var lite mer medryckande live än på platta. Vi passade på att äta på Max medan franska elektrorockarna M83 gjorde sitt set (http://www.setlist.fm/setlist/m83/2016/slottsskogen-gothenburg-sweden-53fc87a9.html). De var överlag tyngre live än på skiva och allt som allt var det underhållande. Blev förstås mest tryck under stora hiten ”Midnight City”.

Hade sedan lite förvirring med att försöka hitta andra ditresta gotlänningar men hann en stund smita förbi Linnétältet och kika på Laura Mvula som gjorde någon form av soulig artrock. Var väldigt tända inför skotska Churches som också gav en väldigt underhållande och kul konsert även om sångerskan kontaterade att scenen redan nu var ganska hal och att alltför djärva språng fick undvikas. Detta var utan tvekan en av dagens höjdpunkter.

Efter det fick vi en ny höjdare i Linnétältet (där i princip alltid de coolaste artisterna verkar spela) i och med Anna von Hausswolffs spelning. ”Inget publikfrieri här inte” som Tomas väl sammanfattade det. Von Hausswolffs musik är ofta tunga, mörk och ibland disharmonisk. Det är mycket orgel (förra skivan var ju även inspelad i en kyrka). Allt som allt en väldigt stark konsert. Efter den kom ju kvällens stora besvikelse. Lagom då alla hade börjat ladda upp inför Libertines konsert klockan 20 så meddelas på videoskärmarna klockan 19.57 att bandet ställer in för denna kväll och spelar i morgon. Förtvivlan och irritation var naturligtvis hög bland dem som åkt ned enbart på torsdagen. Kan överlag tycka att det var väldigt svagt av arrangörerna att med så pass kort varsel meddela att ett band ställer in då de borde ha insett det i god tid. En medlem hade ”av logistiska skäl” inte infunnit sig (helt riktigt var det Pete Doherty, vilket alla redan hade gissat).

Det började nu bli väldigt svalt, faktiskt den kallaste kväll jag dittills hade upplevt på WoW, men vi väntade tappert in Morrissey. Hans solokarriär står ju tyvärr alltid lite i skuggan av the Smiths men det är förstås alltid roligt se en legend från 80-talet. Nu körde han i princip bara sololåtar (http://www.setlist.fm/setlist/morrissey/2016/slottsskogen-gothenburg-sweden-43fc87af.html) och kylan gjorde att vi heller inte stod ut genom hela konserten så vi bröt. Morrissey var dock i rätt fin form och verkade vara på gott humör. Det var skönt att komma in i värmen efter denna svala avslutning.

Dag 2 – fredag 12 augusti

Dag två infann vi oss åter kring 14 och sedan tog jag Tomas utanför boxen genom att först släpa med honom på Anderson Paak (”han verkar ju vara en rolig snubbe i alla fall”) och därefter Kamasi Washington (”Robert, vad har du gjort?”). Paak inledde sin konsert med lite rap men mot slutet blev det mer soullåtar och han satt även vid trumsetet ett slag. Tyvärr kom duggregnet igång redan under hans konsert men än så länge klarade vi oss utan regnrock. När vi sedan såg fusionjazzkillen Washington (som även bjöd upp sin gamle far på scenen) stod vi under tak och vi hade heller inte bråttom därifrån utan väntade tålmodigt på nästa akt.

Denna artist var inge mindre än min favorit från 2015, Julia Holter. Tyvärr hade hon inte det lättaste jobbet då bakre delen av tältet nu var proppfullt av människor som mest ville fly regnet och ta en öl medan någon artist de inte hade så bra kläm på spelade i bakgrunden. Det blev rentav en del irriterande sorl under de lugnare partierna. Holters skiva ”Have you in my wilderness” är fantastisk men denna finstämda och nyansrika musik kom inte helt till sin rätt live, inte minst med tanke på det sorl jag nyss nämnde. Det var dock ändå en stark upplevelse eftersom jag redan utvecklat en nära relation till hennes senaste skiva.

Vi fick nu sätta på oss regnrockarna och gå ut för att se den ytterligt underhållande gamla discodivan Grace Jones som trots sin ålder (hon har passerat svensk pensionsålder) inte hade tappat stinget utan gav en extravagant show med klädbyten mellan var och varannan låt. Mot slutet hade hon huvudsakligen kroppsmålning på sig och hon och en likaledes kroppsmålad man porrade till det lite kring en strippstång medan hon körde sin åttiotalsrökare ”Pull up to the bumper”. Trots regnet en kul konsert där publiken tappert stod ut.

Kikade en liten stund på Zara Larsson men fick redan efter några nummer överdos av överprofessionell och sockersöt pop som väl inte riktigt är i Rootmosets smak. Vi flydde därför åter till det alltid trivsamma Linnétältet för att se vår gamla bekanta, gotrockdrottningen Nicole Sabouné som är mer i linje med vårt lyssnande. Hon gav en mycket stark och intensiv konsert även om jag i ärlighetens namn var lite irriterad över att hon medvetet verkade ha rensat ut de kanske starkaste hitsen från sin debut och satsade mer på doom och gloom.

Det började nu (hoppades vi i alla fall) bli dags för Libertines även om tidpunkten försköts lite eftersom någon Dylan-liknande artist aldrig riktigt ville sluta spela på största scenen. Viss munterhet uppstod inför min frustrerade kommentar ”Kan de inte få av trubadurfan från scen så vi får höra lite rock'n'roll!!”. Till sist tog det tog slut och runt 21.10 kom Libertines in. Pete och Carl hade på sig de där uniformsjackorna som de poserar i på sin Best of. Pete såg dock lite sliten ut och generade sig heller inte utan visade upp sin ölmage under den uppknäppta jackan. De verkade inte ha repat mycket (bandet hade inte spelat live på cirka tre veckor då deras senaste konsert var i London kring 20 juli) utan öste igenom lite mixade nummer från sina tre plattor. På denna väldigt sunda festival var det dock nästan lite uppiggande att se Barat tända en cigg och blåsa röken i ansiktet på Pete innan de sjöng en duett. Det blev lite rock'n'roll precis innan ”Gunga Din” då en frustrerad Pete hyvade ut sin tydligen ostämda gitarr i publiken. Lyckligtvis en akustisk sådan eftersom någon annars kunde ha blivit skadad. Han bytte sedan två gånger till ut gitarren medan trummisen och basisten körde på under hiten. Efter det lunkade konserten på och det blev förstås lite drag på slutet då de avverkade ”Up the Bracket” och ”Don't Look Back into the Sun”. Sammantaget var detta mer eller mindre en arbetsspelning för Libertines men jag ska inte sticka under stol med att det var roligt att se ett bångstyrigt band som förkroppsligar allt det där episka och självdestruktiva inom rocken som ändå fascinerar många av oss. Setlist (http://www.setlist.fm/setlist/the-libertines/2016/slottsskogen-gothenburg-sweden-4bfc87ae.html).

Som sista akt spelade P J Harvey och detta parti borde väl följaktligen skrivas av Tomas. Själv har jag väl hyfsad koll på P J och har stort respekt för henne. Senast jag såg henne var 29 juni 1995 så det var väl på tiden igen, kan man tänka. Hennes konserter präglas inte direkt av spontantinet eller variation utan det är väldigt perfektionistiska och genomrepeterade teaterföreställningar och finslipas efterhand som turnén rullar på, kan man förmoda. Tomas hade följaktligen redan letat upp det setlist vi skulle få höra från hennes senaste konsert och detta följde hon även till punkt och pricka (http://www.setlist.fm/setlist/pj-harvey/2016/slottsskogen-gothenburg-sweden-2bfcfcf2.html). Totalt blev det 17 låtar på cirka 75 minuter. Tyngdpunkten låg på den senaste skivan och 2011 års ”Let England Shake”. Jag noterade tyvärr att det var rätt glest framför stora scenen jämfört med hur det brukar se ut vilket väl var en kombination av uselt väder (det hade varit uppehåll under Libertines men hade nu börjat igen) och något mindre publikfriande musik. P J pratade heller inte med publiken överhuvudtaget under de första 15 numren men presenterade därefter sitt band och tackade. Sedan kom klassiska nittiotalaren ”To bring you my love” innan en låt från nya skivan fick avsluta. Trots regn var temperaturen behaglig och den fascinerande konserten avverkades på vad som föreföll vara nolltid. Vi hade sedan väldigt tur med att komma hem med en extrainsatt buss.

Dag 3 – lördag 13 augusti

Under sista dagen (som även skulle visa sig bli något rumphuggen) så anlände vi åter kring 14-snåret och hann då se Eagles of Death Metal som öppningsakt (http://www.setlist.fm/setlist/eagles-of-death-metal/2016/slottsskogen-gothenburg-sweden-53fcfb81.html). Det var nästan lite roligt att se ett traditionellt hårdare rockband med en sångare som underhöll publiken stort med sin good ol' boy-stil. De spelade även en fin cover av ”Moonage Daydream”. Hade efter det en mycket trevlig stund i Linnétältet med nittiotalsveteranen Beth Orton (”varför har vi inte lyssnat mer på henne?”) och därefter större delen av Ane Bruns konsert. Det var under hennes set som vädret dock pajade ur rejält och fick sätta på oss regnrock. Annars var hon som sagt helt okej.

Kulmen på regnandet nåddes under följande akt, Deportees, då det regnade fruktansvärt. Vi var hyfsat skyddade medan Deportees avverkade sin lite storslagna och åttiotalsaktiga rock (sångaren låter bitvis som Feargal Sharkey). Mot slutet av konserten sken solen så ingen kan anklaga västkusten för att sakna variation i vädret. Vi hamnade sedan åter i Linnétältet där vi blev överraskade av att se ett punk-/hardcoreband från Los Angeles vid namn Descendents. Dessa veteraner, som väl i popularitet låg snäppet under namn som Bad Religion och Black Flag, hade hållit på sedan 1978 och de orkade ännu köra över publiken rätt bra. Vid ett tillfälle spelade de rentav sönder elbasen så sångaren fick dra lite skämt för publiken under tiden (”Have you heard about the first restaurant on the moon? Great food, no atmosphere”). Regnet tilltog nu så vi satte på oss vår tredje och sista regnrock. Irriterande nog avtog sedan regnet igen och då var det ju så dags.

Efter det fick saker och ting lite snabbt eller hur jag nu ska sammanfatta det. Vi hade höga förväntningar på Jamie XX även om jag hade läst att han senast han var i Sverige gav ett DJ-set. Eftersom Way out West har som vana att skriva ”DJ set only” på de artister som framträder på så vis så hoppades jag att det skulle bli en mer traditionell konsert denna gång. Men i helsikte. Jamie dök upp på scen bakom ett mixerbord och även små brottstycken från hans skiva hördes så var det alltså just ett DJ-set. Vi var lite irriterade (”mixtapes kan jag höra hemma”) och tyckte nog även det var lite lömskt av WoW att faktiskt mörka typen av framträdande en aning. Vi slog oss sedan ned och begrundade situationen. Vi ville se Sia men innan dess var det bara två namn vi kunde tänka oss att se vilka var Seinabo Sey (som vi egentligen inte hade någon nära musikalisk relation till och det lilla jag hört är i grunden just sådan där RnB som jag inte tycker är så kul) och Massive Attack (och jag var lite nervös inför att de skulle göra en trött spelning och rasera fina minnen från nittiotalet). När vädret sedan förvärrades igenom gav vi upp (såg för övrigt senare att Sia körde exakt samma set som på Coachella, http://www.setlist.fm/setlist/sia/2016/slottsskogen-gothenburg-sweden-5bfcfb88.html) och återvände till hotellet för att torka och prata igenom allt vi hade sett under dagarna tre.

Patrick Fitzgerald och London 1978

Följande artikel blir det andra gästinlägget på Rootmoset-bloggen och skrevs för några år sedan av eminente journalisten Ulf Akermo. Här presenteras intressanta men bortglömda akter från London under sent 70-tal men även Rock against Racism presenteras vilket väl kan vara värt att uppmärksamma i dessa tider...

Originallänk: http://www.rootsy.nu/lost.php?id=30

Artikeltext - av Ulf Akermo


Fitzgerald, Patrik
...the very best of (Safety pin stuck in my heart)
(Anagram records, CD Punk 31 – Cherry Red)
London sommaren 1978 var en av de hetaste platserna att vara på om man gillade musik i allmänhet och punkrock i synnerhet. Staden fullkomligen bubblade av musik och aktivism. Fascisterna i National Front hördes ljudligt men motarbetades kraftfullt med hjälp av musikens kraft. Musiker i den engelska huvudstaden hade bildat RAR (Rock Aginst Racism). På en egenproducerad stencil från RAR kunde man läsa »Rebel music, street music. Music that breaks down people's fear of one another. Crisis music. Now music. Music that knows who the real enemy is. Love Music Hate Racism.«

Punken och de egna initiativen blomstrade samtidigt som spelställena i London var många; Dingwalls i Camden, Marquee Club på Wardour street, 100 Club, Hope and Anchor, Music Machine osv. Paradiset för en starkt »musikskadad« tonåring från Värmland. Men det mest spännande man kunde göra var ändå att uppsöka de små klubbar som inhystes sporadiskt i olika pubar och allmänna samlingslokaler. (Om man nu inte enbart var på jakt efter konserter med storheter som the Clash, the Damned, och the Jam.)

Det var i en sådan samlingslokal i London, Acklam Hall, som RAR hade anordnat en konsert och det var där , tillsammans med bla John Cooper Clarke och reggaebandet Matumbi, som jag för första gången stiftade bekantskap med den akustiska folkpunken signerad Patrik Fitzgerald. För en kille som mig, långhårig o uppväxt på Beatles och Hep Stars med stor aptit på slamrig punkrock och med »Nazis are No Fun«-badge på jeansjackan, var det som en uppenbarelse att se den lilla irländska immigrantsonen Patrik Fizgerald kliva upp på scenen helt ensam och eccentriskt klädd i svart t-shirt, kavaj fylld med olika badges, röda stuprörsbrallor och sandaler »beväpnad« med enbart sin akustiska gitarr.

Han drar igång först låten med punkens frenesi, och tre ackord, i sin kompromisslösa och ytterst personliga kärlekshymn till punkarna »Safety pin stuck in my heart« som vore det sista han nånsin skulle hinna med. Textraderna »I don't love you for your graveyard eyes, I don't love you for your shaven thighs, I just love you for that Beat-beat-beat-beat-beating… I've got a safety pin stuck in my heart For you, for you« träffar med våldsamt underbar kraft i magen... och äntligen fick även jag en inblick i, och förståelse för, storheten i den akustiska gitarrens existensberättigande. (Jag hade ännu inte upptäckt storheten hos tex Dylan´s tidiga akustiska plattor. Jag måste erkänna att jag fortfarande tycker att de låter lite »tråkiga«.)

Men den här kvällen klämde Fitzgerald ur sig låt efter låt med samhällspsykologiska iaktagelser och nakna berättelser ur hans relativt unga liv, utan några mellanssnack. (Han hade en sån känsla, sån underbar attack som jag bara hade hört två gånger tidigare i mitt liv: först när jag 1974 smet in på fritidsgården 15 år gammal och såg Nationalteatern sen när jag på extremt nära håll såg rakt in i en galnings ögon, Johnny Rotten, och upplevde magi med ett förlösande Sex Pistols på Club Zebra i Kristinhamn den varma sommaren1977.) Som vore han inspirerad av hur Ramones alltid lade upp sina konserter; när en låt var slut raskt över till nästa. (Vid närmare eftertanke så är det mera som är gemensamt för Fitzgerald och Ramones, än vad som skiljer dessa helt ändå olika storheter åt.) Allt detta kompat av hans spartanska attityd och akustiska gitar kombinerat med stor ärlighet i texterna . Hans sätt att använda sin engelska, med nån slags Cockney-dialekt, går på ett speciellt sätt rakt in i mitt hjärta och fick mig att lyssna till engelska texter som aldrig förr. Låttitlar som »Buy me, sell me« och »All my friend are dead« far förbi i hög fart och hans explosiva konsert avslutas alltför snabbt med låten »Banging and shouting«. Patrik Fitzgerald kliver av scenen leende för att sedan glida runt bland besökarna och smutta på en kall pint lager. Stämningen är på topp och folk soft-dansar till Junior Murvins »Police and thieves« när helt plötsligt Matumbi äntrar scenen... men det är en helt annan historia.

Det här skedde under vinyl-singelns högtidsperiod och följaktligen hittade man Fitzgeralds musik på 7-tummarna »Safety pin stuck in my heart« och »Backstreet boys« (båda med på »... very best of Patrik Fitzgerald«) utgivna på numera saligt insomnade »Small Wonder records« skapat av ägarna till skivbutiken med samma namn. »Backstreet boys« var vad man vid denna tid kallade för en EP, alltså typ fyra låtar på en 7-tummare. Ibland kunde det vara ännu flera än fyra låtar.

Efter dessa båda, och ytterligare en EP »Paranoid Ward«på Small Wonder, gav Polydor ut hans debut-LP, »Grubby stories«(Polydor, 1979), där han hade tagit hjälp av ett band bestående bla av John Maher från Buzzcocks. En helt fantastisk och bedårande platta. Leta upp den! Tyvärr finns den nog inte på CD, så vitt jag vet.

Men den musik som är representerad på »...the very best of Patrik Fitzgerald (Safety pin stuck in my heart)« är mestadels från hans akustiska period på Small Wonder. Allt är oerhört lyssningsvärt och är man intresserad av enkel och samtidigt melodiös, men avig, musik med personliga texter ska man inte tveka en sekund på att gå in på http://www.cherryred.co.uk/anagram/artists/patrikfitzgerald.htm för att därifrån kunna köpa denna dyrgrip.

För övrigt såg jag på nätet att Wermelin på SR´s P3 hade med två låtar av Fitzgerald på sin låtlista 2003.06.01. Båda från »..very best«.

Det senaste jag hörde om Patrik Fitzgerald är att han jobbar som brevbärare på Nya Zeeland. Men han planerar, enligt säkra källor, en mindre turné sommaren 2006 tillsammans med Attila the Stockbroker. Norge ska besökas, kanske oxå Sverige. Beroende på intresse. Lystring ni alla konsertarrangörer runtom i Sverige!
/Ulf Akermo

I backspegeln: 1968 - 69

Så har jag tagit mig igenom åren 1968 – 69 och tänkte helt kort kommentera det som jag hade någon glädje av från den eran. Ja, det blir förstås väldigt brittiskt och rockigt och progressivt så förvänta er inga stora överraskningar. Men vi kör i alla fall.

Tronskiftet mellan Beatles och Stones äger rum under den här eran då Beatles för all del släpper minst ett fantastiskt album (det vita) men sedan befinner sig i sönderfall medan Stones släpper två album som väl sätter någon slags standard för jammig urban rock med rötter i blues (tråkigt nog har de därefter huvudsakligen varierat den formeln till förbannelse samtidigt som de slutade skriva smarta texter och riktade mer in sig på snus, mus och brännvin... eller tyngre grejer). Move, detta embryo till ELO, gjorde fortfarande en del trevliga singlar under ledning av originalet Roy Wood. Small Faces släppte en sista fantastisk skiva (”Ogden's Nut Gone Flake”) varefter de föll sönder i den trista boogierockgruppen Humble Pie och den på inget vis originella men ändå charmiga orkestern The Faces. Kinks fortsatte att odla sin charmerande excentricitet på album som ”Kinks are the Village Green Preservation Society” och ”Arthur or the Decline and Fall of the British Empire”. Båda är fyllda med små pärlor för extrema anglofiler.

Annars var det ju mycket med de här hårdare och även mer pyskedeliska akterna som jag älskar högt. Hårdrocken började sakta ta form då Deep Purple släppte tre album dessa år och Led Zeppelin hann med två. Båda rörde sig väl inom fältet ”melodisk rock” men med mer blues för Led Zep och mer klassiskt/progressivt för den djuplila akten. Moody Blues släppte ett flertal riktigt behagliga plattor och peakade troligen med ”To Our Children's Children's Children” även om de också skulle komma att upprepa sin formel till förbannelse med tiden. Mest intressanta av de progressiva akterna var väl dock Pink Floyd (som nu tuffade på utan Syd Barrett men ändå började hitta formen för något nytt) och King Crimson som på sin fantastiska debut ”In the Court of the Crimson King” använde mellotronen på ett vida mer brutalt vis än Moody Blues. En oerhört underskattad skiva från denna era är Zombies ”Odessey and Oracle” som kom under våren 1968 och utöver hiten ”Time of the Season” inte sålde så värst bra. Marknadsföringen förbättrades väl inte av att Zombies hade brakat ihop i december 1967. Även Family är ett av mina mindre kända favoritband från perioden.

The Who, som hade trampat vatten ett tag, släppte ”Tommy” och var nu på god väg att bli, i mina öron, det ultimata rockbandet med några gyllene år framför sig. En anonym bluesrockakt med lite flöjt, Jethro Tull, släppte en debut 1968 och började hitta formen med sin andra skiva ”Stand Up” året därpå. En kämpande popstjärna, David Bowie, fick en hit sommaren 1969 med ”Space Oddity” men albumet sålde inte så värst bra. Ännu mer förbisedd blev dock den känslige trubaduren Nick Drake och hans underbara debut ”Five Leaves Left” som kom detta år.

I USA så nådde Simon and Garfunkel sin kulmen med ”Bookends” och den under denna period färdigställda ”Bridge over Troubled Water” (som dock släpptes först i början av 1970). I övrigt kännetecknades USA nästan av än större musikalisk uppsplittring under perioden. Utöver trubadurer fanns hårda band som Steppenwolf (som åtminstone ska ha myntat uttrycket ”Heavy Metal”) och knasiga akter som Frank Zappas Mothers of Invention, som bytte medlemmar i rasande takt och även lade av en period från hösten 1969. Många av de amerikanska psykedeliska banden var annars inte särskilt kul men Spirit är en fantastisk bortglömd akt (nu aktuella i samband med rättegången om Led Zeppelins ”Stairway” där de ständiga plankande hårdrocksveteranerna dock blev frikända). Doors tuffade på under perioden men var i ärlighetens namn inne i lite av en svacka efter sina fantastiska album från 1967.

En motreaktion mot det psykedeliska och storslagna bröt fram i USA kring 1968 – 69. De främsta representanterna utgjordes förstås av The Band som släppte ”Music from Big Pink” 1 juli 1968. De fick sällskap av varierande men ändå traditionella akter som Creedence Clearwater Revival (som formligen sprutade ur sig hits under dessa år), Dr John (plattan ”Gris Gris” är en av de mest suggestiva jag vet), Allman Brothers, Neil Young samt Crosby, Still & Nash, denna supergruppernas supergrupp som fick göra debut 1969. Lite bortglömda amerikanska låtskrivare och artister från perioden är Joe South och Tony Joe White. Även ett band som Three Dog Night kan vara värt att lyfta fram för den som bara vill höra lite bra rock.

Jazzen letade sig in i rocken via Chicago och Blood, Sweat and Tears som väl i sin tur hade lyssnat på Miles Davis. Vita soulakten Rascals (som blev mer och mer politiskt radikal under perioden) gjorde en del trevliga singlar och vi ska heller inte glömma Marvin Gayes och Tammi Terrells duetter från denna era. Temptations gick från att göra trudelutter till att med hjälp av Norman Whitfield göra mer och mer psykedelisk och kraftigt orkestrerad soul. Även Smokey Robinson stod för många starka låtinsatser dessa år. Den främsta soulbaserade akten under hela perioden var väl troligen Sly and the Family Stone även om Sly på kort tid gick från livsbejakande optimist som ville ta folk högre till knarkande och bitter galning som förklarade att han nu var sig själv igen.

Det har nu blivit väldigt manligt här men ett antal av periodens absolut mest personliga artister är kvinnor. Aretha Franklin och Joni Mitchell fortsätter att göra rykande varm soul respektive mer inåtvänd och reflexiv trubadurmusik. Buffy Saint Marie framträder mer och mer som urinnevånarnas röst på den amerikanska kontinenten med ett antal starka låtar om exempelvis indianernas villkor eller miljöförstöringen. Min absolut främst favorit är Laura Nyro som släpper en suverän skiva (”Eli and the 13^th Confession”) 1968. Lyssna på den!!!!

Det var väl ungefär, i grova drag, det jag samlat ihop från 1968 – 69. Och som alltid fanns det även dessa år banal, fjamsig och usel musik men den behöver vi ju inte lägga tid på...

Säsongavslutning på Creppy Quizz!!

Torsdagen 16 juni 2016 var, om inte en strålande dag så ändå en högst acceptabel sådan. Undertecknad anlände till Creperiet och chockades svårt då jag vid ankomsten fick se... Kjelle! Denne man, känd för sina eleganta och diskreta sena entréer, hade nu trotsat alla tillvarons fastslagna lagar och infunnit sig först av alla (en kombination av skjuts och tidigt avslut på jobbet). Följaktligen kunde vi tillsammans med Tomas ha en trevlig pratstund innan allvaret (nåja) började. När Kennet anlände hann jag förströ mig med att hjälpa honom att hitta exakta datum på vissa konserter (bland andra Iggy Pop och UB40) han besökt på 80-talet. Budgie på Gröna lund var dock lögn och förbannelse att hitta.

Denna kväll var det de trevliga killarna i Migraine boy som arrangerade vilket borgade för ett avspänt giss med mycket hjärta och humor. Temat för kvällen var, inte helt orimligt, sommar. Vi brakade rätt in i en rad intron och var till en början förstås lite osäkra på hur vi skulle tolka just begreppet "sommar" vilket väl borgade för en eller annan tabbe innan vi kom in i tänkesättet. Därefter kunde vi surfa igenom 60-talet, 70-talet och 80-talet (där Kjelle satte Y & T). Vi var dock på vippen att skriva Troll istället för Angel på "Sommaren i city" men det var vi tydligen inte ensamma om. Vi lyckades sedan värka fram Balsam boys med "Här kommer sommaren" även om vi senare gjorde en del lite billiga tavlor, bland annat på grupper och artister som vi borde kunna. Och så råkade vi i bryderi då Kjelle benhårt hävdade att en för oss totalt okänd sångerska (och inte Nancy Sinatra) sjungit in Sumer Wine med Lee Hazlewood. Detta byggde dock på Kjelles enorma kunnande eftersom sångerskan ifråga spelat in låten INNAN Nancy och de båda lät rätt lika. Men det var Nancy varvid vi blev påminda om den regel vi ibland inte alltid lyckas följa, nämligen "krångla inte till det" (vilket vi alla har gjort under årens lopp).

Fem versioner av "Summertime" följde och jag grämde mig genom bordsskivan då jag inte kom ihåg Billy Stewart med sin roliga och helt urflippade showmanversion från 1966 trots att jag mycket väl känner till just den inspelningen. Det är nackdelen med artister med lite vanliga namn. Sedan flög även ordningsmannen i mig då jag högljutt protesterade mot att Big Brother and the Holding Company kunde bli Janis Joplin och hade en ivrig diskussion med ett mycket tålmodigt Migraine boy om vilken version av Bob Marleys "Sun is shining" som vi egentligen hade hört (jag hade fel men fick ändå något litet erkännande för att jag visste att den kom på plattan "Soul revolution" 1971 men senare spelades in på nytt på "Kaya" 1978).

Under pausen hade jag och flera andra en rolig diskussion om vad Agnetha Fältskog egentligen sjunger i "The Heat is on" (med den berömda inledningraden "Rappididama, va' mé dej"). "Summer of Love" var en mycket rolig kategori som vi väl mer eller mindre spikade (1967 är grejen) och jag var även nöjd över att klippa den skönsjungande Minnie Ripperton en stund senare. Retfullt nog lyckades kvällens mest taggade Rootmosare övertyga oss andra om att Supergrass var Manic Street Preachers (en grupp som jag och Tomas har ett ont öga till) fast det inte riktigt var det. Å andra livades jag upp av att Koop kom en stund senare. Mot slutet skulle vi även gissa årtal och även om jag normalt älskar sådant så kunde vi inte glänsa riktigt denna kväll.

Som synes på det hastigt nedklottrade slutresultatet blev det som följer:

Bonobo 94

Rolf-Örjanz 93

Dom andra 84

Rootmoset 83

50/50 78

Midnight Ramblers 74

Eggels 72

The Gotländsk Utseende 70

We Love Britney 61

Vi hade som bäst legat trea under kvällen men räckte inte riktigt till utan tog vår vanliga Tottenham-placering medan Jerker och hans gäng med nätt nöd pressade sig förbi den åtminstone på papperet livsfarliga kombinationen av Peter och Örjan. Och vi fick besegra My Little Conny på walkover. Det blev som sagt ett mycket avspänt och roligt Quizz från killarna som ska ansvara för Mellangiss 2017 (11 februari) och vi var nöjda när vi slutligen gick från Creperiet efter en rätt lång eftersittning. Så är det bara att bita ihop till höstterminen även om veteranen Örjan flaggade för en skön tävling om en dryg månad... man är aldrig långt från ett musik-quiz i Visby!

Halcyon days...

De sista musikveckorna har varit en gytter av intryck mitt i den framvällande försommaren så det får mest bli några snabba och impressionistiska skisser.

Lyckades demolera nya pokalen till Creppy Quiz genom att tappa bort Elvis. "Vi köpte honom ändå bara på Fenomnalen" tröstade sympatiske medtävlaren Jerker. Upplevde ett Quiz skapat av 90-talister och det var otroligt rolig och vi gjorde även bra ifrån oss. Problemet denna kväll var att andra gjorde ÄNNU bättre ifrån sig.

Det har varit middagar med andra musiknördar, funkiga Prince-hyllningar och udda nog har jag även sett den gamle 80-talsidolen Paul Rein dotter (under namnet Rein, rätt och slätt) göra stenhård EBM i Nitzer Ebbs anda. Kul.

Har lyssnat mig igenom 60-talet i mitt låtlyssningsprojekt och är nu inne på 1970. Parallellt plöjer jag rykande färska hits men märker även att jag från året 1970 lyssnar på alla de här mjuka och behagliga albumen med personer i och kring Beatles-gänget (Doris Troy, Billy Preston, Leon Russell och valda delar av de fyras soloplattor). Det verkar ha varit en skön år där för 46 år sedan.

Och sommaren 2016 väller in. Den ska bli fantastisk med mycket musik.

Nicole Sabounés livedebut på Gothland

Ja, ursäkta det lilla skämtet i rubriken men kunde inte låta bli. Faktum är att det ju för några år sedan (2010?) gjordes en ansats till en svartrocksfestival på ön kallad just Gothland men det hela rann ut i sanden efter ett evenemang.

Om onsdagen 4 maj 2016 blev det hur som haver tämligen gotisk stämning i regi av anrika kulturföreningen Roxy. Som gotlänning är man ju löjligt bortskämd med musik men det finns alltid tomrum som kan fyllas. De vanligaste konsertalternativen på ön är ju att se stora och mainstreampopulära artister (Hellström, Maggio m.fl.) på Wisby Strand eller att se blandningar av gamla rockakter och nya rockakter som låter gamla på stadens mindre spelställen. Allt detta är jättetrevligt men jag har länge saknat lite av "Roxy-andan" där föreningen kan fylla ut med något smalare artister så som man gjorde under storhetstiden på glada 90-talet (ja, nu är jag subjektiv som attan här).

Men nu har man alltså gjort en drive med en rad planerade konserter och först ut är Nicole Sabouné som jag hade nöjet att se som en av de första akterna på Popaganda i augusti 2014. De då dåliga vädret passade ganska bra till hennes mörka och storslagna rock. Och nu var det så dags igen. Vi hade felaktigt fått lite information om att förbandet skulle gå vid 20-tiden men så var inte riktigt fallet utan 22-tiden låg sanningen närmare. Så Tomas och undertecknad cirkulerade mest. Scenen var på baksidan av Joda och jag funderade på om detta eventuellt var samma lokal som för 20 år sedan inhysten den så kallade "Folkparken" (där jag bland andra såg Teddybear) men det är som sagt länge sedan och minnet kan bedra mig. Det var hur som helst en bra och rymlig lokal med, som det skulle visa sig, bra akustik.

Något efter 22 gick förakten, Annika Wassén med band, på. Hon framförde en ganska personlig syntdriven musik med texter om livet som outsider men även tonsatta Boye-dikter. Tråkigt nog spelade hon bara cirka 20 - 30 minuter. Kring 23.15 gick Nicole på och körde allt som allt i en dryg timme (inte så snålt som det kan verka med tanke på att hon totalt bara släppt 86 minuters albummaterial). Tyngdpunkten låg givetvis på den nya och lite mer introverta plattan "Miman" men även tre - fyra av de väldigt snärtiga numren från debuten dök upp, såsom "Unknown photos from a forthcoming funeral" och mot slutet "Win this Life". Särskilt "funeral" har ju ett oerhört intensivt driv på scenen. Mellan låtarna pratades det inte mycket utan det blev ett och annat "tack" och så presenterades bandet ganska snabbt. Även om det inte var proppfullt så var uppslutningen rätt god och i nivå med hur det brukade vara på klassiska Roxy-konserter. Överlag en av de bättre konsertupplevelser jag haft i Visby sedan jag såg INVSN för över två år sedan. Ser fram emot fler konserter av samma format.

Rootmoset har medvind

För läsare som eventuellt väntar på en rapport från finalen i Popgiss så måste jag tyvärr meddela att den mer detaljerade rapporten låter vänta lite på sig då facit och annat ännu inte är ute på hemsidan. Så det blir mest några positiva reflektioner kring den senaste tidens tävlingar och Rootmosets dagsform i sitt 16:e år.

Popgissfinalen var riktigt kul även om jag vet att folk efteråt hade de mest varierade åsikter om musiken och de olika genrerna. Dock är det ju ändå ytterst arrangörerna som väljer musiken och man kan inte göra alla glada. Den vanligaste trenden var väl att lite äldre deltagare klagade över "för mycket modernt" och/eller "för lite gitarrer". Å andra sidan minns jag hur yngre personer (och helst då tjejer) för några år sedan beskrev själva tävlingen som "Gubbrockgiss". Så det går aom sagt aldrig att göra alla glada. Rootmoset hade hur som helst en bra eftermiddag och kom totalt sexa i den tredje deltävlingen och var därmed säkrade för finalen där vi kom nia. Den var dock ganska svårt men vi kunde konstatera att det kanske var vårt bästa resultat i stora Popgiss på mycket länge.

Igår deltog vi så i april månads CreppyQuizz där vi, till vår egen relativa förvåning, ledde hela kvällen och sopade hem en visst med totalt 99 poäng av 129 möjliga. Även det var en skön bekräftelse på att vi faktiskt är i ganska fin form och igår gjorde vi även en klassisk laginsats där alla bidrog och vi kunde snacka ihop oss på bästa Rootmoset-manér. Jämte de vanliga Creppyquizzen ser vi nu fram emot höstens stora Distgiss och jag tror även det dyker upp något Music & Quiz där under perioden. Vi har i alla fall redan delat upp den hårda musiken mellan oss. Får väl se vad det blir av det.

To be continued...

Lärdomar av 16 års musik

Det lär komma en rapport om den rafflande finalen i Popgiss 2016 men innan dess tänkte jag förströ er med några kommentarer angående vårt träningsläger innan själva tävlingen. Jag vill först ge en eloge till Kjelle, en man som verkligen offrar sig för laget, då han lovade att lyssna på de otaliga flick- och pojkbanden från 1990 och framåt. Det blev varannan dag pojkband och varannan dag flickband. Jag har från säker källa att hans hustru vid minst ett tillfälle utbrustit "Jag är så jävla trött på pojkband!" Lyckligtvis kom det åtminstone en låt som Kjelle klippte genom sitt idoga lyssnande även om han även hade att svårt att smälta sådant som NSYNCS slakt på "More than a Feeling"...

Själv matade jag igenom totalt 152 speltimmar med hits från 2000 till 2016. Det blev en grovlyssning men jag lyssnade även om i några fall. Jag har härtill även dragit några slutsatser (som ni kan ta med eller utan humor, beroende på er musiksmak).

Låter det som en förkyld vit kvinna - troligen Britney Spears.

Låter det som en förkyld svart kvinna - troligen Rihanna.

Extra allt i sången - troligen Beyoncé. Är det flera bakom kan det vara Destiny's Child.

Pojkbandsballad. Pick and chose. Det kan vara vem som helst av dem då de alla låtar lika. Låter det lite Max Martin-aktigt (stomp, stomp, stomp och DÄR kom refrängen) kan det vara Backstreet Boys även om den rackaren även skrev låtar åt resten av gänget. Finns det någon röst i smeten som låter lite välbekant så är det troligen Take That med Robbie Williams i sättningen (nytt eller gammalt). Är det bara en som sjunger och det låter som en korsning mellan en lätt Van Morrisson och Hothouse Flowers är det troligen Ronan Keating.

Hel- eller halvporriga flickbandslåtar. Troligen Sugababes eller Pussycat Dolls. Men det finns en drös till dessvärre.

Stånkig och stönig sängkammarsoul. Troligen Jason DeRulo. Presenterar han sig i början som Jason DeRulo så är det troligen han.

Linkin Park eller Limp Bizkit? Därom tvista de lärde. Linkin har dock lite mer dov sång och mer putsat gitarrmangel (det lät motsägelsefullt men det är så man kan beskriva dem). Limp rappar lite mer.

Creed, Nickelback eller någon annan av de där lättgrungebanden med skitnödig sång? Omöjligt att svara på. Men testa att slänga in Nickelback utifrån principen "krångla inte till det".

Stekarhouse? Samma som ovan. Krångla inte till det utan skriv Ddvid Guetta.

Your average hip hop? Jäkla svårt. Chansa på antingen Jay-Z eller Kanye West. Statistiskt bör du få rätt förr eller senare.

Det är ungefär de stalltips jag kan ge efter att ha matat igenom alla dessa timmar. Mycket av listmusiken är som så ofta menlös eller rentav outhärdlig men det finns alltid en del guldkorn.

Popgiss 2016 - deltävling två

Så var det 19 mars 2016 och deltävling två i Popgiss. Vi hade suttit febrilt och matat musik hemma eftersom vi förstås inte hade en aning om vad som komma skulle efter den "svenska" deltävlingen. En brittisk? En amerikansk? Efter presentation av MC Wennblad och några uppvärmningslåtar så förstod vi ganska snart vart det barkade hän.

Vi hörde nämligen ingenting nyare än något från sent 80-tal (Sidney Youngblood och Pixies) och mycket riktigt så presenterades i samband med facit "de antika spelen", alltså enbart musik från cirka 1950 till 1990. Det var för övrigt nu jag noterade att jag hade rätt rejäl nytta av mitt träningslyssnande. Eller skulle komma att få det, snarare. Mycket i inledningen var skäligen enkelt (för oss i alla fall) men där fanns ändå en del luringar. Roliga följdfrågor kom också att presenteras vid varje pass. Eller gren.

Det var exempelvis inga svårigheter med att veta vem Beatles kompade i början av karriären (Tony Sheridan) men vi kom banne oss inte ihåg i vilken västtysk stad Elvis gjorde militärtjänst. Att Rose Mary Clooney gjorde "Mambo Italiano" lärde jag mig under träningen men ingen av oss kom ihåg att det var Bobby Vinton (bland alla smörsångare) som hade gjort "Blue Velvet". Bommade även Skeeter Davis vackra "The End of the World" och för andra gången blåste vi de jävla Love Affair (de ska inte hända en tredje gång)!!!

Även andra halvan av 50- och 60-tal var lite kvistig så vi var glada när gamla vänner som The Who och Stones dök upp. Det blev lite mer behändigt på 70-talet. Hade varit skandal om vi inte vetat att Hipgnosis designade Pink Floyds skivomslag, exempelvis, eller delar av Huey Lewis & the News kompade Elvis Costello i början av hans karriär. Kjelle började gnistra under 70-talet och resonerade sig tillsammans med Kennet fram till svaren i några fall. Särskilt senare halvan av 70-talet var vi nära att spika då vi mer eller mindre bara kunde skratta oss igenom de för oss kända låtarna, hits eller obskyra. Kändes bra vid det laget.

Under 80-talet brakade Tomas igång på allvar och även en del av mina egna gamla favoriter dök upp så det blev ännu en avspänd stund. Trots att vi inte visste att Paul McCartney hade släppt sju(!) album under 80-talet. Följdfrågorna på andra halvan av 80-talet klarades av nästan i förbifarten (fyra av fem rätt) samtidigt som vi så gott som spikade omgången. Var i alla fall bäst på någon av 80-talskategorierna, tror jag.

Några intron följde innan vi gick gissa billboardettor. Detta gick väl hyfsat även om vi kan konstatera att mycket konstigt kan bli etta på billboard. Vi tog oss något så när igenom duetter (dock inte bäst, som sist). Därefter följde lite kvinnliga artister och till sist manlig hårdrock/punk och annat roligt bröt. Till vår förvåning och stolthet hade vi nått en fjärdeplats innan kvällen var över och ligger i skrivande stund sexa i hela tävlingen. Om inte arrangörerna nu spelar oss århundradet Popgiss-spratt så kan vi vara ganska säkra på att det är musik från 1990 och framåt som kommer i finalen. Så denna vecka har vi vetat på ett ungefär vad vi ska lyssna på alla fall. Mycket 00-talet har det blivit.

Spänningen är olidlig inför finalen 9 april. To be continued...

Popgiss 2016 - deltävling ett (och lite annat)

Så var då stunden äntligen kommen. Efter att nästan krampaktigt ha matat artister och grupper (mest grejer från 00-talet samt hip hop) så var den stora dagen här. Jag hade hämtat upp Kennet och vi intog en enkel måltid tillsammans och snackade ihop oss lite innan vi knallade ned till Donners event där de XIII:e popgissspelen (som tävlingen nu kallades) skulle hållas. Tomas väntade redan på oss då vi kom. Allt flöt på oerhört bra. Vi hängde av oss, fick vårt bord, provianterade, kollade över pennorna. Den sista pusselbiten – Kjelle – dök upp och tävlingen började i väldigt god tid med anförande av en tredjedel av arrangörsteamet.

Redan då vi såg svaren på första kategorin, intron, noterade vi ganska snabbt att det var idel svenska artister. Och innan någon av oss hann utveckla den tanken vidare (vi talar här sekunder) fällde konferencieren kommentaren ”Välkommen till den svenska deltävlingen”.

Svensk musik! Ja, det skulle spelas idel svensk musik på tävlingen vilket, enligt min bedömning togs emot med varierade reaktioner vid borden i salen. Hörde bestämt några som jublade eller applåderade lite medan några lag satt tysta (om det sedan berodde på chock, avsmak eller bara ”whatever” får läsaren själv avgöra). I vilket fall så kom resultaten i tävlingen – med något undantag – att variera lite. Det rördes alltså – med ett undantag – om i grytan. För egen del tog vi det hela med ro då vi även noterade att urvalet genast blev oerhört mycket mindre då vi hölls oss inom konungadömet Sveriges gränser.

Vi klarade oss egentligen hyggligt på alla decennier och kunde åtminstone konstatera att vi höll en viss jämnhet även om en del följdfrågor var kvistiga (vad Rock-Olga hette på riktigt hade vi kanske inte gått in för att nöta in). Som vanligt hade vi svårt med de här svenska sextiotalsbanden som Kjelle ändå hade pluggat in. Dock hade han viss nytta av sitt lyssnande då vi satte några grejer. Det fanns förstås med några extremt lätta samt någon enstaka artist som ingen (enligt mellansnack i pauserna) hade hört talas om ens när svaret kom. Var lite nöjd med att jag klippte Jailbird Singers efter att ha sett en dokumentär med dem rätt nyligen.

Vi visste inte att Gärdesfesten kunde ha fått hette Skeppsholmsfesten men kunde gissa oss till att Ulf Lundell blev refuserad av skivbolag på grund av bristande politiskt budskap eller vilken klassisk skivbutik från 70-talet som efterfrågades (Pet Sounds). Och har faktiskt via mitt eget lyssnande kläm på vems om gjorde ”Hooked on a Feeling” i original (B J Thomas). När det kom en helt okänd ABBA-låt blåste vi den magnifikt. ”Så här bra producerade saker FANNS bara inte i Sverige på 70-talet”, som Kjelle konstaterade. Däremot nästan slogs Kjelle och Kennet om att först nämna Merit Hemmingson. Nästan introvarning.

Av samma skäl satte vi lätt Bathory under 80-talet eftersom det inte fanns något annat som lät så ens i Europa på den tiden med undantag för Venom, troligen. På 90-talet kom textcitat vilket påminde oss om att vi ibland lyssnat slarvigt även på en del väldigt kända låtar. Tomas glänste rejält på 90-talet och klippte exempelvis Fireside innan låten ens börjat. Vi slackade lite på 00-talet men glänste närmast på 10-talet, inte minst då vi bekymmerfritt radade upp de poptjejer vi lyssnat på. Dock grämde sig Tomas över att han i hettans stund skrev Beatrice Eli istället för Dolores Haze.

Vi klarade oss väl hyggligt på duetter och regionala skivbolag men hade ett totalt helvete med svensk hip hop då vi rentav satt och dividerade så mycket så vi missade att en Linda Pira-låt spelades trots att det var en av få vi kanske hade klarat. Vårt lågvattenmärke. Kunde även något så när sätta skivomslag och år men blev rejält chockade (i positiv mening) då vi var bäst i hela tävlingen på COVERS. Covers!!!! Ja, någon ska väl det också ske. En gång var tionde år, kanske? Gjorde även ett hyggligt jobb på den avslutande dansmusiken. Behövde i alla fall inte skämmas.

Allt som allt kom vi i alla på en 11:e plats (12:a på listan men med två lag på en delad plats ovanför oss) vilket var något så när även om vi hade velat ligga minst topp tio. Det rördes som sagt om i grytan lite men de redan förhandstippade vinnarna Dr Zoom gynnades tydligen extremt av tävlingen och gjorde som i förra mellangisset – parkerade sig på förstaplatsen efter en runda för att därefter bara öka avståndet ned till övriga lag. Som det nu var så skilde det 33 poäng mellan Dr Zoom och tvåan. Barcelona mot FF Åtvidaberg, ungefär. I vilket fall var det ett kul grepp även om vi är mer förvirrade än någonsin inför nästa omgång 19 mars. To be continued...

Bara några dagar senare slog vi emellan med en liten vända på de gamla invanda Creperiet och en tävling anordnad av The Gotländskt utseende. Trots ett roligt upplägg med mikrofrågor kring en rad subkulturer så hamnade vi på en förnedrande femte plats och kände onekligen av en viss formsvacka. Just då i alla fall.

Desto gladare var stämningen igår då vi efter en förtjusande förfest letade oss ned till Wisby Hof och klubben Wall of Sound för att se det eminenta husbandet exekvera Bowie-låtar under 90 minuter. Det är vid de här tillfällena man är så glad att man bor i kulturstaden Visby med en uppsjö av duktiga, spännande, sköna och roliga människor. En magisk kväll blev det då vi diggade, cirkulerade, snackade och hade det trevligt i största allmänhet.

Erroll Norstedt

Alla vi som vuxit upp på landsbygden har nog någon gång velat därifrån eftersom vi känt oss isolerade och tyckt att allt roligt verkade hända någon annanstans. Otaliga är exemplen på hur många av de mest kosmopolitiska svenskarna egentligen är inflyttade lantisar som försöker kapa alla trådar till sitt förflutna genom att byta stil in i minsta detalj. Och finns det någon svensk artist som genom sin musik (delvis), sin persona och sin publik lyckats fånga allt som anses negativt med landsbygd - låga inkomster, låg utbildning, låg socioekonomisk status överlag, provinsialism, inskränkthet, bonnighet, grova manér, dålig smak, fula frisyrer, fula kläder, fula dialekter, och så vidare, och så vidare, och så vidare – så finns det nog bara en enda kandidat.

Eddie Meduza. Jag hörde honom första gången då jag var cirka 14 och en äldre släkting spelade upp några av hans allra mest skabrösa nummer (mycket könsord) jämte standardnummer som ”Mera brännvin” och i den åldern tyckte jag förstås det var rätt roligt även om det även var lite grovt och väl pang på, sådär. Och sedan kom Eddie Meduza att bilda ett evigt soundtrack till (inte fullt så) pastorala scenarier. Där de söps så det räckte och där det fanns extra mycket raggare eller bilburen ungdom, där dånade alltid Eddie Meduza ur kassettradion i någon Amazon. Själv var jag en rätt städad ung man men jag rörde mig i utkanten av de här miljöerna där alla ändå kände alla.

När jag ser tillbaka på det och rentav försöker intellektualisera Eddie Meduza så går det utmärkt att jämföra hans relation med sin publik med den som exempelvis framlidne Bowie hade. För Eddie kan sägas vara de misslyckades och marginaliserades apostel. Lansbygdsmisärens besjungare, om man så vill (trots att han sällan blev socialirealistisk i den bemärkelsen men dock på sitt eget burleska vis ändå kunde belysa samhällsproblem). Det är nu mycket länge sedan jag hört Eddie Meduza. Särskilt då ”Mera brännvin” ur den nedvevade rutan på en Amazon med en dunk hembränt eller en ölburk på taket. Under många år fick jag rentav depressiva känslor bara jag tänkte på honom eftersom jag förknippade honom med så mycket negativt. Jag kände dock till människor som tog honom på blodigt allvar och hade honom som sin store idol. Minst en av dem är död i förtid. Andra har vissa problem. Kanske var det alltså igenkännandet. Och, nej, jag hamnade inte i någon storstad utan endast i Visby. Men även på lilla Gotland kan det ibland räcka för att i princip slippa höra exempelvis Eddie Meduza. Jag hade nog inte räknat med att våra vägar skulle korsas så värst mycket igen överhuvudtaget.

Men. Häromdagen köpte jag ändå en biografi över honom (”Bara man e fantastisk”) som ett par författare skrivit med benäget stöd från bland andra huvudpersonens syster och den sambo han hade vid sin död. Och nu går jag över till att tala om Erroll Norstedt (1948 – 2002) eftersom det ändå var så han hette. Jag har då och då under åren ändå snappat upp ett och annat om mannen bakom Eddie Meduza men den här biografin gav betydligt mer detaljerad information, kanske mer än man ibland ville veta. I en intervju sent i livet sa Norstedt ungefär ”Med tanke på min barndom borde jag vara Sveriges värsta psykopat eller seriemördare”. Hans barndom var kort och gott en veritabel golgatavandrng med en mor som var ett alkoholiserat nervvrak och som flertalet gånger försökte ta sitt liv. Hon hade fem barn med fem olika män och sin egen far kände han inte då denne kastades ut efter att ha varit otrogen (senare i livet skapade dock Norstedt en hygglig relation med sin far även om han, liksom sonen, var en rolig men ganska alkoholiserad typ). Olika ”pappor” kom och gick och flera av dem blev Norstedt svårt misshandlad. Familjen flyttade ofta och han blev ofta mobbad och hånad såsom ”tattarunge” (idag hade han troligen kallats ”trailer trash” eller något dylikt). Han och hans syster kunde på de vuxnas supfester sitta under bordet och se hur dessa ogenerat hade sex över bordsskivan och allt detta förklarar gott och väl varför han själv senare i livet var så extremt, nästan nonchalant, oblyg angående könsord och sex. De inre skadorna av denna barndom bekämpade han som vuxen med en på ytan bekymmerslös humor, alkohol och perioder av självvald isolering. Även som vuxen hade Norstedt rätt få manliga vänner och de som stod honom närmast var kvinnor, dels hans syster och dels de tre sambos som han i tur och ordning fick varsitt barn med. De kanske ändå säger något om hans person att han även med sina två första sambos hade en varm relation även efter separationerna vilka huvudsakligen berodde på hans alkoholism.

Och så var det då musiken som även räddade honom. I mycket hög grad, skulle jag gissa. Hans första band hette typiskt nog Pack of Losers och spelade modsrock. Då trenderna ändrades övergick gruppen till att bli ett dansband. Norstedt släppte sin första skiva (”Erroll”) 1975 och denna blev ingen succé direkt. På eget bevåg gav han ut kassetter med märkliga påhittade figurer som E Hitler vilka han sålde per post. Först kring 1979 fick han kontrakt med CBS och då under namnet Eddie Meduza. Den första framgången kom med singeln ”Punkjävlar” och påhejad av skivbolaget (som trots senare framgångar ändå behandlade honom med armbågen) skapades en persona i form av raggarkungen Eddie Meduza. Denna figur skulle ha två perioder av popularitet (cirka 1979 – 83) och såsom liveartist cirka 1990 – 94. Däremellan levde Norstedt rätt mycket ur hand i mun.

Sommaren 1982 var det endast Ulf Lundell som slog Norstedts intäkter från turnerandet i folkparkerna och det var väl även det främsta året någonsin för Norstedt/Meduza och därtill vid 34 års ålder. 1983 hade han efter för mycket supande sparkat alla musiker. Andra samborelationen kollapsade och han kom i bakgrunden och skivförsäljningen gick trögt trots draghjälp från Bert Karlsson en period. Sedan gjorde han 1990 (trots fortsatt trög skivförsäljning) comeback som liveartist under namnet Eddie Meduza och kunde därefter i cirka fyra år leva rätt gott på konsertintäkter. Allt vände dock under andra halvan av 90-talet då han 1996 gjorde personlig konkurs och fick se sin berömda Studio Ronka beslagtagen av kronofogden. De sista åren upprätthöll han mer sällan Eddie Meduza-masken och framträdde allt oftare som sig själv, även om själva artistnamnet bibehölls. Men det blev ändå lite mindre av ”kuken står” och mer seriösa svar vid intervjuerna. Diagnosen förstorat hjärta hade han fått redan 1993 och trots vita perioder kunde han aldrig helt sluta dricka fram till sin död i januari 2002.

Och eftermälet då? Norstedt hade redan från början ett uselt förhållande till kritikerna och sågades nästan rutinmässigt eller ignorerades helt enkelt. De som i början skrev om honom var uteslutande porrtidningarna. Sant är även att han ställde upp på mycket som inte gjorde hans rykte bättre precis, såsom skabrösa intervjuer och märkliga filmer som han gjorde hemma. När jag ändå tar mig igenom en del av hans seriösa produktion så inser jag ganska snabbt vari både hans styrka och hans svaghet ligger. Norstedt var en person med ganska konventionell musiksmak. Han gillade dansband, rockabilly och den lite sötare delen av sextiotalet. Han kunde spela många instrument, behärskade många genrer och kunde snabbt sno ihop låtar inom olika genrer. Detta var hans styrkor. Svagheten ligger i att mycket av materialet (bortsett från att jag nu inte är särskilt förtjust i vare sig dansband, rockabilly eller den lite sötare delen av sextiotalet) lider av en rejäl brist på orginalitet. Texter och arrangemang är ofta klichéartade och känns lite som pastischer eller stilövningar. Kanske var det detta som gjorde att han inte slog igenom med sina rockabillylåtar på 80-talet. Varför behövde folk köpa något som exempelvis Wilmer X gjorde bättre vid samma tid?

Förra året såg jag för övrigt i Stockholm en hipster som såg ut ungefär som Eddie Meduza om det inte varit för någon dyr märkesväska som spolierade det hela. Det kändes lite som om cirkeln därmed var sluten för lantisen som förhånats och ignorerats av storstadsmedierna. Och även om jag väl aldrig läser lyssna mycket på Eddie Meduza igen så skulle jag ändå kunna säga ”Tack, Erroll. Inte för vad du lärt mig genom din musik, utan genom ditt liv.” Vill ni ha en fördjupad bild av den ytterligt komplicerade människan Erroll Norstedt kan ni själva med fördel läsa boken.