lördag 6 september 2014

Vad händer när säsongen är över?

Den fabulösa sommaren 2014 gick till sist ändå mot sitt slut och nedanstående, ganska långa, inlägg sammanfattar väl hjälpligt Rootmosets sista musikaliska aktiviteter under perioden 17 – 30 augusti 2014.

17 augusti stack Tomas och jag åter upp till norra Gotland för att där runda av våra besök i kalkladan i Bunge. Kvällarna började nu bli mörkare och lite svalare men det hindrade inte publiken från att strömma till en masse när Anna Ternheim nu vankades. Antalet besökare var faktiskt fler än på någon av de andra konserterna och folk fick stå längs väggarna medan extra stolar ställdes fram. Även denna gång blev det akustiskt vilket kanske gjorde Ternheims ofta rikt instrumenterade låtar lite väl dämpade men hon sjöng klart och starkt och kunde därtill traktera en akustisk gitarr på ett lyriskt vis istället för att bara stå och slå lite på strängarna som många annars gör. Däremellan alternerade hon med pianospel. Utöver sina egna låtar drog hon förstås även av Broder Daniels “Shoreline” och vi kunde nöjda susa ned till Visby efteråt.

11 dagar senare började höstens begivenheter på allvar i och med det första musikgisset i Visbys stolta (och enda) creperie. Två verkliga musikveteraner hade satt ihop en trevlig och varierad tävling som dock ändå var rätt svår. En del spelarbyten hade även ägt rum i de deltagande lagen vilket innebar att en del favoriter sviktade medan andra oväntat ryckte framåt. Rootmoset hade mangrant samlats men det hjälpte tyvärr inte då laget My Little Gnu snuvade oss på förstaplatsen med en marginal på hela 15 poäng. Och för att förnedra oss lite till vann de med ett tvåmannalag mot vårt fulla lag. Så kan det gå. Vi fick dock trösta oss med att ändå lova att arrangera nästa tävling.

Dagen därpå åkte undertecknad, föga utsövd, mot Stockholm redan på morgonen för att besöka Popagandafestivalen. Efter en lugn överfart checkade jag in mitt bagage hos en väninna och traskade därefter glatt iväg. Redan inför första konserten, med Nicole Sabouné, såg dock himlen lite hotfull ut och när hon drog igång sin svartrock så svarade himlen med att öppna sig. Efter en stund av allt värre regnande uppsökte jag en bajamaja (kollade innan att det fanns kvar några andra lediga även om det plötsligt blev väldigt många röda lås på toaletterna) för att torka av mig och vänta ut regnet. Det lade sig faktiskt efter en stund och jag kunde i godan ro kolla in den häftiga franska elektroartisten Yelle som bjöd på den udda sättningen sångerska, två trummisar och osynliga synthar. Det var skön dansmusik men vädret blev efter en stund (åter) riktigt oskönt och det blev åter ett toalettbesök som varade rätt länge. Det blev uppehåll lagom för att jag skulle kunna se svenska NoNoNo, ännu en cool elektronisk akt (coola elektroniska akter var för övrigt till 75 – 80 % vad den här festivalen bjöd på). Fick sedan vänta på en försenad Kelis. Denna sångerska, som hade några hits kring sekelskiftet, hade jag för övrigt inte längre någon koll på och när hon till sist dök upp var det mest soul hon spelade. Även denna gång spårade vädret ur men inte så svårt så man behövde söka skydd. Det hårdaste bandet dittills var därefter Twin Shadow som bjöd på något i gränslandet mellan hårdrock och hård rock. Påföljande London Grammar var åter en lite lätt elektronisk akt vars späda sångerska visade sig ha imponerande röstresurser. Hann därefter njuta av en något shoegazininspirerat band vid namn The Pains of Being Pure at Heart innan jag avrundade första festivaldagen med Lily Allen. Vid det laget hade man även spelat ifatt schemat trots Kelis försening. Omgiven av en dekor bestående av blinkande nappflaskor(!) och dansare dök Lily Allen in på scen i någon slags glitterjacka och sparkade igång med “LNDN”. Hon bjöd därefter på ytterligare en del trevliga hits men även på lite mer slätstrukna låtar även om hon onekligen är en rätt skön personlighet som verkligen odlar en avslappnad image. Hon rökte till och med på scenen vilket man väl bara ser Keith Richards göra numera. Då hon efter 75 minuter avrundade med “Smile” drog undertecknad snabbt till väninnan, som lämpligt nog bodde alldeles bredvid.

Dagen därpå började med bättre väder. Jag slappnade av i solskenet och lyssnade lite förstrött på första akten, Little Jinder, som var en ensam dam med synth. Fick sedan se kultbandet Vit päls, ett lätt proggigt storband med mycket blås, göra sin sista spelning. Det blev även en rätt uppsluppen historia där bandet på slutet bombade publiken med t-shirts under rop som “bort med skiten”. Det blev därefter ännu en elektronisk akt (blir tjatigt, men kan inte hjälpa det) vid namn Zhala. Även här en ensam dam som bjöd på dansant musik med den kurdiska flaggan som scenfond. Ett av de coolaste banden på hela festivalen, Alunageorge, följde därefter. Dansmusik med soulfylld sång från Aluna var i alla fall ett vinnande recept för min del. Och de spelade även supercoola “White Noise” som de gjort med Disclosure. Blev sedan någon punkig historia vid namn Hurula, vilket tydligen var sångaren från Masshysteri, ännu ett band jag inte har koll på. Blev därefter flera dublettspelningar med band jag sett tidigare i sommar. Först ut var Icona Pop vilka nog rentav var bättre än på Way out West. I vilket fall hade jag bättre plats och stod riktigt långt fram medan duon gav publiken en rejäl överkörning och avslutade med att ge varandra en innerlig kram på scenen. Och de sa bara “fett” fem gånger i mellansnacket, faktiskt. Blev därefter ännu en kvinnlig duo men av ett helt annat slag. Say Lou Lou bjöd på en närmast elegant elektronisk musik framförda av gruppens tvillingar, snitsigt ekiperade i klänningar. Detta gjorde förstås att det blev lite lätt komiskt när de från scenen dundrade mot patriarkatet och rasismen samtidigt som de mest såg ut som om de var på väg till ett MUF-möte. Jag gillade särskilt nya singeln “Games for Girls”. Fick sedan se First Aid Kit, kända från Fårö, i lugn och ro och utan att behöva glo på klockan. Man hade nu stuvat om en del i sitt låtset och hade spolat covers av Dylan och Simon & Garfunkel men körde istället en Jack White-låt. Man avrundade med “Emmylou” och rejäl allsång. Slötittade lite på Kindness, en engelsman som är smått mesig på platta men var lite roligare live. Sedan blev det slutkläm med Veronica Maggio. Var då trött och satt långt bak på en bänk och lysssnade mest medan jag ögnade över ett liveset från Bråvallafestivalen två månader tidigare. Väldigt lite hade ändrat sig och Maggio envisas ännu med att slopa alla tidiga hits och bara spela material från sina två senaste album av totala fyra stycken. På slutet gjorde hon dock ett avsteg och körde “Sjutton år” följt av låten som jag brukar beskriva som “världens längsta orgasm”. Där avvek jag och drog samtidigt ned ridån för sommaren 2014.