David Live

På nätet finns en site vid namn ”Golden Years” som täcker in David Bowies göranden och låtanden 1974 – 80 och där någon entusiast samlat in vartenda pressklipp som man kunnat få tag i angående Bowie under denna period. Det är ganska underhållande att följa Bowie i ”realtid”, d.v.s. när händelserna var färska och man inte satt med något facit i hand. Särskilt kul är det att läsa samtida omdömen om hans skivor och inte minst då ett par liveplattor.

Som jag tidigare nämnt har ju vissa artister, även de stora, varit dåliga på att välja ut liveplattor och vissa bommar att släppa plattor från klassiska turnéer medan de väljer ut sämre dito. Tyvärr hör även Bowie till dem, i mycket hög grad. Bowie har allt som allt (om jag räknat rätt) släppt runt fem livealbum varav tre (från 1974, 1978 och 2004) kom strax efter att de spelats in medan två andra (från 1973 och 1983) kom långt senare. Då har jag heller inte nämnt en del filminspelningar från olika turnéer.

Exempelvis så filmades ju den sista Ziggy Stardust-konserten, 3 juli 1973, och även om filmen kom rätt snart så dröjde det över tio år innan liveplattan kom ut, då något redigerad. Lyckligtvis har man kunnat höra den rakt upp och ned i bootlegversion. Jag drog dock på munnen åt en journalists överdrivna prisande av den första konsertplatta som Bowie släppte rent kronologiskt, nämligen ”David Live” från hösten 1974. Han skriver bland annat att ”detta är förmodligen det bästa livealbum jag hört”. Jag funderar mycket över om han ännu skulle kunna stå för detta uttalande idag. Tror inte det.

Det är mycket möjligt (och detta kommer från en person som VERKLIGEN gillar David Bowie) att ”David Live” kan vara någon av de SÄMSTA liveplattorna jag hört med en större artist. ”Diamond Dogs”, som turnén byggdes upp kring, var kanske inte Bowies främsta album, lite lätt proggig och överlastad i arrangemangen som den nu var. Dock lyckades man till och med få låtarna att låta än sämre på liveplattan och den lilla nerv de nu ändå kan ha haft försvann fullständigt. Och då ska vi heller inte ens nämna de menlösa och blodfattiga tolkningar som görs av klassikerna från Ziggy-perioden. Faktiskt en platta jag inte återvänt till på säkert över 20 år.

Bara fyra år senare släppte den vid denna tid tämligen panke Bowie ännu en liveplatta, ”Stage”, som även den fick rätt vänliga recensioner när man läser samtida pressklipp. Det är lite av en överdrift men dock inte så till den milda grad som när det gällde den gräsliga ”David Live”. Dock består plattan till hälften av låtarna från ”Low” och ”Heroes” vilka är tämligen trogna studioversionerna och därefter följer ett närmast mekaniskt avverkande av Ziggy-låtarna. Ok, det är lite roligare versioner än från 1974 men inte mycket. Sin kanske bästa turné under 70-talet efter Ziggy-eran gjorde Bowie 1976. Kom det någon liveplatta från den turnén, hm? Man fick nöja sig med en radioinspelad bootleg där.

Bowie kom sedan inte att turnera igen förrän 1983 och även om han där hade sockrat till låtarna väldigt mycket inför sin flirt med mainstreampubliken så vete tusan om det ändå inte var roligare versioner av hans gamla låtar än de versioner som publiken bjöds på 1974 och 1978. Dock kom inspelningar från denna turné ut först många herrans år senare även om det ju blev en film av det hela. Faktum är att jag håller hans två liveplattor från 70-talet som så pass halvdana så jag nog hellre lyssnar på plattan från 2004, ”A Reality Tour”. Där hade väl Bowie planat ut lite och tappat nerven men han gör ofta låtarna med viss kompetens och kan även variera sitt gamla material en smula. Det låter heller inte så mekaniskt á la ”nu-river-vi-av-hitsen” som det lät 1978. Förmodligen är det här också den sista nya liveplatta som Bowie lär släppa, om hans pensionering håller i sig…

2012 blir 1972?

När jag nu efter en mer än femårig musikalisk koma vaknade upp igen i början av 2010 så innebar det ju även ett helt nytt musikaliskt landskap där den coolaste indierocken plötsligt verkade ha hamnat i USA istället för i England och där perioden 2010 - 2011 på något vis känns som 1970 - 1971 en gång till. I alla fall i vissa avseenden och då tänker jag väl närmast på all den här skäggiga och lantliga rocken som strömmade över mig under perioden.

För är det inte, i dessa återanvändningens tidevarv, att Bon Ivers "For Emma, Forever Ago" egentligen i andan och i den nya (nygamla) stilinriktning den skapade egentligen rätt väl motsvarar The Bands "Music from Big Pink"? Efter ett 00-tal där kändisarna, likt 60-talsartisterna, levde rätt hedonistiskt (men utan att skapa så mycket bra musik, mest rubriker) dök det plötsligt upp en innerlig kille som satt ute i en insnöad stuga (nåja, han hade det nog rätt bekvämt där men det låter förbannat "äkta" på papperet) och spelade in sina låtar. Och PANG! så vällde de skäggiga artisterna (inklusive de skägglösa med skäggigt sound) fram och kom att dominera friskt där i början av 10-talet då Sverige fick besök av bland andra Band of Horses, My Morning Jacket, Wilco, Iron & Wine Mumford and Sons och nämnde Bon Iver. Fattas nu bara de till soundet så skäggiga the Decemberists också.

Själv har jag lyssnat, trevande och ovant, och det känns väldigt, väldigt mycket 1970 och Atlanta Pop Festival och den där lätta baksmällan efter Altamont på något vis. Och där precis i slutet av 2011 och början av detta år började annan musik leta sig in i mitt medvetande: Nicolas Jaar, AraabMuzik, Skrillex, Deadmau5, Grimes. Jag antar att det kanske är ett tecken på ett subtilt skifte. Kanske är Skrillex en David Bowie för 10-talet? Han har ju i alla fall redan, föga blygsamt, släppt ett album med "Scary Monsters" i titeln och det är en händelse som ser ut som en tanke. För övrigt vore det lite udda att få uppleva 1972 igen samma år som jag blir 40.

En värdig vinnare.

Våren tvekar, som skaldinnan sa, och finaldagen för Popgiss 2012 började som en riktigt grå och därtill även blöt historia efter gårdagens konstanta regnande. Undertecknad (i. e. Robert) var annars uppe med tuppen igår och närmast rastlös inför dagens tillställning. Den vanliga ritualen med filosoferande i badet till tonerna av en viss kanadensare avklarades och sedan fick jag i all hast kasta i mig maten då min transport kom en smula tidigare än tänkt. När jag klev ut ur min port så hade plötsligt världens soligaste vårväder brutit ut medan jag var i badet och satt koncentrerad med min måltid. Och samtidigt fick jag även veta att det var snöoväder i Stockholm så vädergudarna hade det uppenbarligen ganska roligt igår.

I varje fall så infann sig halva Rootmoset, Kjelle och eder krönikör, till tävlingen redan omkring 12.30 och till en början var det hyggligt glest bland publiken utöver just de tävlande. Man öste här igenom 50 låtar rakt upp och ned och vi testade dagsformer genom att tävla lite avspänt med assistans av gamla Popgiss-vänner och rodde hem 40 av 50. Med andra ord såg det ganska bra ut för Rootmoset inför finalen. Tyckte vi i alla fall. Kvalet bjöd även på ytterligare överraskningar då gamla favoriter rasade ut medan lag som var mindre tippade äntrade finalen, ibland med en hårsmån.

Men sedan kom då finalen och även om Crackers faktiskt höll en hygglig nivå i fråga om svårighet och detta så är det väl helt enkelt så (om man nu utgår från att arrangörerna i en final i högre grad tar med sådant som de själva gillar eller har koll på) att Rootmoset och Crackers inte helt och hållet lyssnar på samma saker. De var med andra ett stort antal artister som man mycket väl visste vilka de var och ungefär vilken musik de gjorde men har man inte hört nämnda artist eller grupp så har man inte. Vi hade speciellt svårt med allt det bredbenta. Det här innebär alltså att Rootmoset, trots att vi även var väldigt koncentrerade och seriösa i denna final, faktiskt misslyckades rätt rejält i de decennier som vi normalt kan sitta och mysa oss igenom. Vi hade exempelvis fyra av 12 möjliga på 80-tal vilket är klart underbetyg för oss. Det förekom även en del följdfrågor där vi väl presterade sådär.

Sedan, när vi låg som fastlimmade vid en förnedrande 12:e plats sedan flera rundor, kom kvällens stora glädjechock. Vi gjorde oss beredda för 00-/10-talet och väntade oss den sedvanliga pärsen. Vad som istället skedde var att vi satt och skrattade oss igenom denna period och till sist kom med stridsrop som ”nu spikar vi det!” vilket vi normalt reserverar för, säg, 90-talet. Man hade verkligen inom nyare musik lyckats pricka in just de där skivorna som flera av oss kunde utan och innan. De två första låtarna på 00-tal (The Decemberists och Mumford & Sons) återfinns på skivor som jag nästan dagligen lyssnar på jobbet och vi hade heller inga problem med Manu Chao, Gillian Welch och Franz Ferdinand. Därtill satte vi avslutningsvis Bright Eyes på en ren gissning vilket kändes skönt eftersom det var sådant som var vår specialitet när vi var på topp.

De hela tiden favorittippade Dr Zoom and the Sonic Boom vann en välförtjänst seger och kan så äntligen sälla sig till Popgiss eget lilla Pantheon, vinnarcirkeln. Det var mycket roligt för ett lag som under många år varit oerhört starkt och som vunnit flera Mellangiss men som alltid snubblat på mållinjen i det stora Popgisset. Kan bara gratulera än en gång. Efter lite cirkulerande och eftersnack så hamnade Rootmoset på Borgen där vi åt pizza och lyssnade på stämsång från ett ganska kompetent cover-band innan vi sedan gick ned för att stuffa loss på Simons och Marks nyöppnade klubb ”Oh la la”. Krönikören hade mycket trevligt men fick till sist förpassa sig hemåt på grund av viss värk i ögonen då han just nu tvingas ha kontaktlinser nästan dygnet runt i väntan på nya glasögon sedan skalmen förargligt brustit på de gamla. Men annars var ”Club Oh La La” en riktig höjdare där man fick höra mycket bra musik och där killarna bakom skivspelarna hade minst lika kul som besökarna.

Sådär dagen efter har väl åtminstone jag i någon mån smält tiondeplatsen vilken till en början var en besvikelse då vi nog hade hoppats på topp fem eller rentav (varför vara blygsam?) pallplats. Den stora trösten i sammanhanget var dock att vi helt enkelt påmindes om att det faktiskt ännu finns en hel del att lära även inom äldre musik men framför allt att träning verkligen ger färdighet i fråga om nyare musik. Den som säger att man alltså inte kan träna till Popgiss har fel. Vi i Rootmoset är ett levande bevis på det.

Och härmed är det bara att bida sin tid fram till Popgiss 2014 men vi musikdårar lär nog mötas på ett mellangiss eller någon annan mindre musiktävling nära oss. Häng med, ni som inte prövat!

The Best Rock band

Jag har sedan en tid lekt med tanken att skapa världens bäst rockband på samma sätt som man som ung skapade favorithockey- eller fotbollslag.

Reglerna är enkla: antingen bestämmer man sig för en fyramannauppställning eller en fenmanna. Det får här bli fyra medlemmar eftersom mina favoritband oftast har haft denna uppsättning. Medlemmarna fördelas som följande: en trummis, en basist, en leadgitarrist och en 4:e person som antingen kan vara sångare, keyboardist, en till gitarrist eller en cool dansare (Bez i Black Grape).

Vi börjar bakifrån med trummorna där valet kändes självklart: Charlie Watts, trummis i Stones sedan 50 år tillbaka känns klockren. Bas: varför är alla coola basister kvinnor, och alla manliga basister knarkade skitstövlar (Dee Dee Ramone, Sid Vicious)? Jag vet jag generaliserar grovt, valet står därför mellan Kim eller Kim (Deal och Gordon) med en viss konkurrens från D'arcy. Det får bli Deal hämtad från Pixies.

När det gäller gitarr blir det svårare. Inte om hon (P J Harvey) ska vara med utan hur bandet ska formeras. Det får bli P J på leadgitarr då hon är tillräcklig kompetent musiker och gitarrist att spela lead i mitt band. På sång Joe Strummer, den första som jag skrev ner. Jag känner mig väldigt nöjd och tror dessutom att Joes, Kims och Pollys röster kommer att komplettera varandra väldigt bra.

Min uppsättning är som följande.

Trummor- Charlie Watts, Rolling Stones
Bas – Kim Deal, Pixies, Breeders, Amps
Lead Gitarr – Polly Jean Harvey, PJ Harvey, soloartist
Sång rytmen gitarr -Joe Strummer, 101'ers, The Clash, The Pouges, The Mescaleros

Helt utan att vara medveten om det så gjorde jag ett statement som till och krönikörerna på GT – Gotlands tidningar - kommer att gilla: 2 kvinnor och 2 män eller mer politiskt korrekt 4 hens, jag vill med detta påtala att bra musik är bra musik oavsett vem eller vilka som gör det, och för icke insatta så är samtlig musiker/ band väl värda att kolla upp.

Detta är Tompa Rootmos helt eget val utan inblandning av övriga Rootmosare.

Rock on!