torsdag 27 december 2012

Tomas årsbästa

Och då var det dags att summera årets bästa skivor, skivorna presenters utan inbördes ordning.

Dinosaur JR- I Bet On Sky

Blev överraskad att det lät så bra, vilken skiva! Mascis har inte låtit så här bra sedan 90-talet och ”Where has you been”. Bästa gitarr-rocken just nu.

Mark Lanegan – Blues Funeral

Före detta Screaming Trees -sångaren bevisar igen att han är bland dom bästa. I väntan på Nicks skiva i februari så Funkar Mark alldeles utmärkt.

Bob Dylan – Tempest


Och där blev medelåldern 60 + men faktum är att Dylan låter både vitalare och intressantare än någonsin.

First Aid Kit – The Lions Roar

Det går inte att komma ifrån att systrarna Söderberg har gjort en mycket bra platta med låtar som ”Lions Roar” och ”Emmylou”.

Lana Del Ray – Born To Die

Bakom HM-kläder och läppglans så har Elizabeth en svärta i texterna som får all depprock att framstå som dansbandsmusik, med låtar som ”Born to die”, ”Ride” och ”Video games” är skivan en av årets bästa och igen så bevisas det att kvinnorna gör den bästa musiken.

Skivorna sammanställdes av Tomas.

söndag 9 december 2012

Musikåret 2012.

Det verkar ju som om musikåret 2012 nu börjar gå mot sitt slut och de där ömsom älskade, ömsom hatade, årets bästa-listorna börjar ju nu dyka upp både här och där. Satt så sent som idag och ögnade igenom Sonic Magazines relativt gubbiga lista. Själv är jag oförmögen att utnämna några plattor till "de bästa" men jag kommer i alla fall att nedan lista åtta album jag lyssnat mycket på, samt några bubblare. Det verkar som om det under 2012 blev rätt mycket elektroniskt, lite skäggrock och så ett par gamla favoriter från 90-talet som gjorde comeback, mer eller mindre.

Chairlift - Something

Underbar grupp med oerhört starka låtar som låter som en uppdatering av det allra bästa från 80-talets mer coola musik (Sade, Everything but the Girl) plus en del annat. Hade nöjet att se denna New York-duo på Debaser på alla hjärtans dag.

Grimes - Visions

En ung dam från Montreal, Claire Boucher, gör blippande och atmosfärisk techno som ibland är så enkel så den låter som om den är inspelad i hennes lägenhet. Men det funkar, mer än väl.

Sleigh Bells - Reign of Terror

Ännu en New York-duo som jag för allt i världen skulle vilja se så jag får hoppas att de kommer till Sverige. På denna nya platta matar man på i 180 med fortsatt hårdrockstechno liksom på debuten. Tydligen ska ett tredje album komma under 2013.

Orbital - Wonky

Mina största techno-hjältar från 90-talet lade egentligen av 2004 efter att ha börjat göra allt svagare album. 2010 återbildades dock brödraduon och släppte i år alltså ett album som låter som klassisk Orbital. Jag log nog en vecka efter den här releasen.

Lone - Galaxy Garden

Atmosfärisk och drömsk techno av en engelsman som mest tycks hänga i Berlin, där han tydligen är oerhört populär. En av de sista artister jag på allvar hann upptäcka i det numera nedlagda "P3 Dans".

Spiritualized - Sweet Heart, Sweet Light

Ännu en gammal 90-talshjälte, Jason Pierce, återvände under 2012 med sitt spiritualised. Skivan spelades in medan Pierce gick på stark medicin. Det hörs, i positiv mening. Essentiell knarkrock.

Purity Ring - Shrines

Ännu en drömsk elektronisk akt med flicksång till konstiga inslag från dubstep och jungle. Därunder finns väldigt starka låtar som satte sig redan efter en lyssning.

Grizzly Bear - Shields

Skäggrockare utan skägg klipper till med en platta som har ett ganska brett anslag inom den här genren.

Bland bubblarna återfinns mina favoritskäggrockare Band of Horses (som jag hann se en gång till under året) även om 2012 års "Mirage Rock" är lite svagare än 2010 år "Infinite Arms". Vidare kan nämnas First Aid Kit, technoartisten Scubas album "Personality", Ibiza-grupperna (i alla fall i frågan om sound) Poolside och Passion Pit samt Orbs platta tillsammans med den oförliknelige Lee Perry.

lördag 8 december 2012

Att vara o-svennig.

På senare tid har jag, nästan till min egen förvåning, återvänt till en del av min barndoms musik (alltså sådant man lyssnade på innan man blev sådär 15) och det har alltså blivit en del hårdrock från det tidiga 80-talet. Köpte i veckan till kraftigt rabatterat pris Saxons fyra första album som väl lär bli min morgonlyssning på jobbet framöver...

Serien Stockholmsnatt har nu publicerat den musik man lyssnade på under 2012 (mest nyare saker):

http://open.spotify.com/user/gylje/playlist/3wKv6um2KcBIdn0hWuzI54

Till min oförställda glädje kunde jag konstatera att mitt idoga lyssnande på ny musik givit effekt då jag, även angående en rätt hipp lista, hade hört eller kände till åtminstone 60 - 70 % av titlarna. Det tar sig, sa mordbrännaren.

Däremot kan jag fortfarande konstatera att jag är nästan bedövande o-svennig angående vissa djupt omhuldade musikaliska ritualer här i Sverige. Jag tänker då på fäblessen för A: allsång och B: coverband. Var igår på julfest och det var inget fel på vare sig mat eller sällskap men lagom när sorlet var så högt så man inte kunde prata utan att kraftigt höja rösten så fläskades det på med coverband som spelade redan söndertjatade låtar från 50-talet eller från julsäsongen. Och så skulle det sjungas ALLSÅNG. Senare skulle det även dansas disco och även dansas lite mer till det hurtiga coverbandet. Det är i sådana här sammanhang jag känner mig som ett UFO. Jag får lust att gå bort och be en DJ slänga på, säg, Clash eftersom jag hellre hör studioversioner av god musik än några liveversioner av sönderspelade låtar som jag ofta inte ens tycker om. Och ska jag dansa ska det jävlar i mig vara Chemical Brothers och inget annat. Och jag kan inte sjunga. Å andra sidan får jag väl bära min djupa o-svennighet med stolthet och känna att jag inte ändå inte helt och hållet är på väg att "loosing my edge", för att citera James Murphy.