Tankar inför Popgiss 2018

Häromkvällen var det som vanligt det gemytliga Creppy Quiz, den sista större quiz-tävlingen innan Popgiss 2018. Rootmoset deltog mangrant och vi var faktiskt rätt bra men ändå slutade vi femma eftersom det fanns lag som var bättre. I vissa giss är det så att vi är sämre och i andra giss är en del lag bättre. Det här var det senare eftersom vi faktiskt gjorde bra ifrån oss. Och efter 20 år är vi högst medvetna om de tillfällen då vi klappar igenom.

Men. Vi rör oss i ett nytt musikaliskt landskap vilket vi väl gjort de sista 10 åren ungefär (vår svacka i mitten av 00-talet undantagen). 2008 var första året sedan 1966 som singlar sålde mer än album och det är vad vi måste hantera. Det är lite inom musiken som inom politiken, alltså att det marknadsinriktade lägret nedkämpat allt motstånd. De lite mer oberoende eller originella artister som idag finns spelar helt på de hyperkommersiella artisternas planhalva. 1989 nobbade Stone Roses en inbjudan om att spela förband till Rolling Stones med motiveringen att det borde vara tvärtom. Idag hade Stone Roses motsvarigheter troligen agerat förband med flygande fanor och klingande spel.

3 januari var vi på ett giss där Tomas för första gången under Rootmosets 20-åriga existens (även om vi den kvällen inte var Rootmoset) blåste Weezer samtidigt som han tog Lorde. Det var ett vägskäl. Den yngre halvan av Rootmoset, Tomas och undertecknad, är två indiemän som famlar oss fram i en popvärld som vi inte känner oss helt bekväma med men ändå måste hantera. Det är så det ser ut inför Popgiss 2018. Ett helt nytt musikaliskt landskap. Det är nervöst. Men vi ska göra vårt bästa. Den 14 februari 2018 firar Rootmoset 20 år. Samma sättning hela tiden och för det mesta tio i topp i Popgiss och Mellangiss. Vi är rätt stolta över det. Hur det går 2018 får vi se.

1966 - the Year the Decade Exploded

Rootmoset har allt som allt haft ett trevligt 2017 även om vi bara samlats en gång i månaden, lite drygt, alla fyra. Men det har varit de månatliga quizen, ett Mellangiss, stora sommarfesten och därefter umgänge med delar av laget. Tidsvis har ju delar av oss även tävlat i andra konstellationer såsom små "soloutflykter". En del av hösten ägnade jag åt att läsa den emimente Jon Savages mastiga sammanställning av musikåret 1966. 

Nu är det förstås inte bara musik utan varje kapitel, som utgår från en eller flera låtar, bygger därefter vidare kring aktuella händelser för att finna något slags mönster eller helt enkelt de mer djupliggande förändringar som på längre sikt även kom att forma vår samtid 50 år senare. Dock är Savage (för det mesta) mycket duktigt på att inte peka på facit och i någon parentes nämna att "så och så gick det sedan" utan han låter samtida källor tala och om läsaren sedan vet vad som hände sedan så är det hans eller hennes sak att tolka denna information. 

Bland de teman som behandlas är atomhotet (januari), kaoset i Swingin' London (februari), Vietnamkriget (mars), LSD (april), kvinnans förändrade roll (maj), USA undergroundscen (juni), soul och medborgarrättsrörelsen (juli), homosexualitet (augusti), motkulturen i exempelvis Nederländerna (september), förändrad tidsuppfattning (oktober), årets sena stjärnor i USA och UK (november) samt längtan åter till barndomen och en slags vag frihetskänsla (december). 

I boken figurerar förstås många kända musiker och händelseförlopp kring dem, exempelvis Beatles sista tumultartade turné och hur Rolling Stones därefter nästan brutalt fick ta över titeln som musikkungar när deras Liverpool-kollegor mer eller mindre "försvann" för resten av året. Dylan är märkligt frånvarande i boken, vilket Savage även kommenterar i förordet. Mycket i boken är saker som jag visste men även en hel del nya händelser och små detaljer har jag blivit bekant med. Överlag är det en mycket intelligent och välskriven bok med fint konstruerade resonemang som man inte nödvändigtvis behöver vara musikintresserad för att ta del av.

Allt som allt skildras när det optimistiska 60-talet toppade (och egentligen hade mycket av luften gått ur de inblandade redan inför följande års så hyllade "summer of love" då nya musiker, som bara antyds i detta verk, tog ledningen). Med en mer tolerant syn på kvinnor, homosexuella och icke-vita samt friare förhållningssätt till... ja, det mesta, så är 1966 på sätt och vis inledningen till den verklighet vi alla, trots flera bakslag, lever i.