Way out West - dag tre (12 augusti 2017)

Inför tredje dagen av Way out West försökte vi i så hög omfattning som möjligt samla krafter inför kvällen eftersom vi skulle vara kvar ända till slutet (Lana del Rey). Vi såg till att gå upp så sent som det nu var möjligt (man kan inte somna om hur många gånger som helst) och efter en rejäl frukost avvaktade vi till in på eftermiddagen med att åka till festivalen varvid det fördrevs tid med läsning och korsord.

Kring 14.45 kom vi till festivalen och hann bese Linnea Henriksson på Azalea-scenen något. Hamnade dock rätt omgående i det alltid pålitliga Linnétältet där vi såg en sympatisk irländska vid namn Lisa Hannigan. Under den konserten noterade vi dock hur vädret drastiskt verkade försämras i och med att till sist alla utanför tältet hade regnrock.

Efter två dagar var det så bara att bita ihop och plocka fram våra engångsregnrockar från Biltema och gå ut i regnet. Innan dess hade vi stärkt oss med en thailändsk måltid av något slag. Vi kom till baren vid stora scenen och hann i regnet se en Springsteen-doftande kille vid namn George Ezra. Mot slutet kände vi igen en låt, "Budapest", som gått en del på radio i sommar. Vände oss därefter och såg Conor Oberst rutinmässigt dra igenom ett set som ibland urartade till logdans. Bättre var Oskar Linnros, som jag inte sett sedan en regnig kväll i november 2010 då jag precis hade fått sparken från mitt jobb. Det regnade sålunda nu också men jag hade i alla fall inte få sparken. Linnros var i fin form och körde låtar från sin nya Ep samt material från sina två album. Mot slutet dök Seinabo Sey upp som gäst på en låt.

Vi återvände därefter till Linnétältet som, på grund av väder och Frida Hyvönen, var rejält packat. Vi tog oss dock in i tältet och lyssnade på vad som var en stark men rätt deprimerande konsert (då den svenskspråkiga plattan faktiskt är ganska tung). Hinner sedan återvända till Azalea-scenen där vi ser London Grammar som jag (enligt mina annaler) tydligen sett förut. Efter det blir det för tredje gången Band of Horses, som jag nu inte sett på några år. De har på senare år gjort mer rutinartade album och konserten går mycket på råstyrka även om Ben Bridwell är en sympatisk publikdomptör. Mot slutet kommer ju även de äldre nummer som lyfter konserten rejält. Roande nog kom en ung dam (säkert född kring sekelskiftet) och frågade mig om de hade spelat "Funeral" ännu. Kunde ju till hennes glädje meddela att den troligen var på gång, vilket stämde.

Därefter hängde vi i Linnétältet, trots att ingen spelade där, eftersom det i alla fall innebar tak över huvudet. Detta blev för övrigt vår sista vända i Linnétältet under denna festival. Vi såg därefter Regina Spektor på Azalea och även om konserten var lite dämpad så är hon en underhållande scenpersonlighet och verkade trivas fantastiskt med publiken. Sedan kunde vi för sista gången detta år vända oss om och Se Lana del Rey, som gick på en kvart efter utsatt tid. Hon körde i stort sett samma set som hon tydligen spelade i Norge dagen innan, förutom att hon hade flyttat "Summertime Sadness" till näst sist i schemat. Lana var ganska sval på scenen och påminde till sin uppenbarelse om någon countrysångerska från forna dagar. Hon skämtade och flirtade dock en del med publiken. Så fort konserten gick mot sitt slut smet vi och hann för tredje kvällen i rad precis komma med sexans spårvagn till Brunnsparken. Efter det gick vi till Franks gött mos vid centralen och smällde i oss en inte märkvärdig men i sammanhanget väldigt välsmakande hamburgare. Därefter direkt till hotellet för efterprat och sömn. Söndagen tillbringades huvudsakligen med en vuxenvariant av Pokemon Go (att Google maps hitta olika etablissemang) och med diskussioner om festivalen. Därefter buss till Landvetter och flyg till Visby varvid ännu en Way out West-festival kunde läggas till handlingarna.

Way out West - dag två (11 augusti 2017)

Inför andra dagen på Way out West vaknade vi ganska utvilade med åtta timmars sömn i ryggen. Därefter blev det frukost vid 09 och vi stoppade givetvis i oss så mycket bacon och äggröra vi bara kunde så att vi slapp äta lunch (en strategi som genomgående fungerat under Way out West-åren). I år saknade jag dock den tyste och värdige diskplockare som jag sett tre - fyra år.

Efter en stunds slappande på rummet tog vi därefter tvåans spårvagn mot Högsbotorp och anlände till festivalen cirka 12.15 varefter köande gick vida snabbare än igår. Hann i god tid till Jens Lekmans konsert vid 12.50. Har nu inte sett Lekman sedan 2015 (då han körde akustiskt på Gotland) och denna gång hade han även fullt band i ryggen varvid han kunde fläska på ordentligt (så mycket nu Jens Lekman fläskar på) och köra några av de mer ösiga låtarna, bland annat en fin "Opposite of Hallelujah". Som vanligt blev det en hel del sympatiskt mellansnack och anekdoter innan han avslutade med "Waiting for Kirsten".

Vi hamnade efter det i baren vid stora scenerna där vi lyssnade på Jonathan Johansson, en snubbe som i princip varit ett namn för mig, men som lät lite som något hopkok av Krunegård, Linnros, Adams-Ray, med flera. Slank sedan förbi Perfume Genius, som var förbluffande lik Dave Gahan på Depeche Modes turné 1988. Det uppstod sedan mer eller mindre en lucka i schemat (Sabina Ddumba) och därför passade vi på att gå till Max. Vår planerade middag flöt denna gång på utan minsta gnissel och efter att ha nyttjat terminalen stod en påse och väntade på mig varvid vi fick ett bekvämt bord och kunde avnjuta vår mat (i mitt fall en crispy mexican) i lugn och ro. Hängde framför scenen då Ddumba körde sina två sista nummer, en cover på "Move on Up" samt hiten "Young" där hon även hade någon duettpartner som vi aldrig kunde identifiera.

Jag är ju ingen stor fan av R'n'B men efter Ddumba kom än ännu tristare rocksnubbe vid namn Mac Demarco som även pinade oss med covers på softrock ("That's just the way it is") varvid vi klokt nog smet iväg till Dungen en stund. Efter rekreation hann vi lagom tillbaka till MÖ på Flamingo och där var det desto mer ös med ett hav av dansande unga tjejer, i synnerhet. Hon avrundade med Major Lazers "Lean On", givetvis. Gick en runda men parkerade oss i god tid framför Azalea för att se Feist som väl kan sammanfattas som en lite lättare upplaga av PJ. I början av konserten är hon mer dämpad men på slutet blir det lite arenafasoner med gester vid scenkanten i återkommande försök att få igång en redan välvillig publik.

Hamnade sedan åter i Dungen en stund men hörde Ryan Adams gå på under tiden och återvände sinom tid till Flamingoscenen där han manglade på i bredbent stil. När vi sett klart kunde vi i princip bara vända oss om för vad som i efterhand kan beskrivas som dagens höjdare - XX. Bandet går på hela fem minuter efter utsatt tid och ler lite blygt mot publiken medan de kör "Intro" från debutskivan. Publiken blir dock helt galen så fort de överhuvudtaget visar sig på scenen. Efter detta kör de merparten av låtarna från nya plattan och en del äldre. Mot slutet kör Jamie XX även en del dansbeats. Bifallet är enormt när de kört ”On hold” som näst sista låt och därefter kör de en låt till innan det är slut.

Känner oss egentligen ganska nöjda efter det men efter en promenad kollade vi in Major Lazer som ju hade två rappare men inte kunde köra värst många av hitsen eftersom de i samtliga fall har gästvokalister (även om MÖ dök upp senare) utan de blev istället fullt ställ vilket faktiskt innebar en viss monotoni redan efter en kvart. Vi kände oss därför ganska nöjda när vi bröt upp en bit in i konserten och även denna kväll lyckades pricka in sexans spårvagn till Brunnsparken i exakt rätt tid varvid det blev promenad till hotell, eftersnack och välförtjänt vila efter en andra dag med dessutom finfint väder.

Way out West - dag ett (10 augusti 2017)

Har man tävlat ihop i 19 år får man väl kvala in som tvillingssjälar. Kanske var det därför jag och herr Kristoffersson på var sitt håll lyckades vakna kring 04.40, något så när pigga och alerta inför avfärd till Way out West 2017. För egen del sover jag dessutom alltid lite lätt när jag vet att jag ska iväg på morgonen. Som det nu var så vaknade vi alltså tidigt och så blev det avfärd till Visby flygplats där vi sammanstrålade med andra festivalbesökare i vänkretsen. Det finns i övrigt inte mer att säga än att det blev en lugn flygresa till Göteborg, därefter en halvtimmes busstur till Nils Ericsson-terminalen och en tidig incheckning på alltid serviceinriktade Hotel Clarion Odin.

Efter lite proviantering tog vi oss ett par enorma burgare på Jensens Böfhus (Norra hamngatan 20, mycket trevligt ställe) och därefter blev det en flytande lunch med en av stadens mer bemärkta journalister på Hotel Avalons fina uteservering mittemot "köpparmärra" (som jag fick lära mig att ryttarstatyn på Kungstorget alltså kallas). Efter denna trevliga upptakt tog vi så närmsta spårvagn (tredagarskort kostar 180) till Linnéplatsen. När vi kom fram var himlen blygrå och det var proppat med folk som skulle in. Såg med andra ord lovande ut.

Efter att ha löst in armbanden fick vi köa i en halvtimme och hann därmed bara se slutet på första akten - Radio Dept - vilka gav ett lite dämpat intryck. "Jag trodde de skulle vara mer indie live", som Tomas så väl sammanfattade det. Annars var det mesta sig likt då vi kom in: Stora plakat för Oatley, skyltar om att vara trevlig (dock på en förfärliga svengelska) och så en enda öl (Norrlands guld ekologiskt till överpris) i de östtyskt övervakade barerna kring scenerna. Någon akt som vi inte visste vad de var hade ställt in så vi smet snabbt förbi Azalea för att se nya heta akten Slowgold som ju Tomas lyssnat på. Blev dock bara en kort vända eftersom vi sedan återvände till det alltid pålitliga Linnétältet för att se Angel Olsens hela set. Hennes två senaste plattor kan vi ju båda ganska väl och även om hon måhända var en smula dämpad så var det ändå en helt okej konsert med en lätt artrockig touch.

Efter detta hann vi se större delen av The Shins, där vi ju kände igen flera låtar från deras utmärkta senaste skiva. Flanerade sedan en del och kollade bland annat in Dungen, där DJ:s brukar spela samtidigt som det faktiskt pågick något slags DJ-set på Azalea-scenen. Det var i samband med detta som vi glatt tågade iväg till Max för att få oss lite mat. Det skulle vi inte ha gjort, insåg vi snart. Hälften av terminalerna för beställning hade tydligen brakat och köerna till de återstående var enorma. Vi rörde oss istället ned mot Linnétältet och fick någon thairätt, elegant serverad i kartong. Sittande på en trätralla stoppade vi så i oss denna gourmetupplevelse.

Vi hamnade åter i Linnétältet där jag trodde att man körde någon låt med The Knife under ett soundcheck medan en scenarbetare stod och plockade på scen (ja, jag kollade mobilen och var lite förströdd) innan jag insåg att det rena ljudet faktiskt var en livelåt och att "scenarbetaren" var Tove Styrke. Jag blev därmed glatt överraskad av henne eftersom hon faktiskt framförde en del rätt intressanta nummer och var vidare roligare musikaliskt än kollegorna Tove Lo och Zara Larsson. Och hon hade skrotat gamla hiten "White Light Moment" för länge sedan, uppenbarligen.

Efter det blev det lite luckor igen. Något hip hop-band spelade på största scenen och vi cirkulerade och hamnade mest i Dungen där vi tog igen oss en god stund eftersom man faktiskt blir rätt trött i benen av allt gående och stående, tro det eller ej. Därefter samlade vi så kraft och gick till Azalea för att vid 20-tiden se Pixies, som punktligt gick på (liksom de flesta akter). In kom en ganska tjock Black Francis samt två gubbar och nya och något yngre kvinnliga basisten. Dock var de i väldigt fin form och Tomas, som kan repertoaren som sin innerficka, informerade mig om att de verkade köra väldigt mycket från "Doolittle", vilket jag inte direkt led av. Det var annars rakt på sak och jag tror Francis sa något till publiken vid ett enda tillfälle. Givetvis var detta en ren nostalgitillställning men det var ändå roligt att även ha sett The Pixies och de var inte gamla och trötta även om Black Francis röstläge hade dämpats något.

Efter det överlade vi lite. Avslutande akt på Stora scenen var Frank Ocean, vilken vi struntade högtidligt i. För all del kunde vi gå och se Graveyard i Linnétältet vid 22 men då skulle vi få stå ut med Frank Ocean innan dess och sedan fastna bland alla som ska ut samtidigt. Det ska ju nämnas att vi genomgående skippar den del av festivalen som heter Stay out West, eftersom vi inte vill slösa bort en  massa tid på att irra runt och hitta spelställen som vi sedan kanske inte ens kommer in på. Med andra ord kör vi genomgående på akterna i Slottsskogen. Denna kväll tog vi dock det demokratiska beslutet att avvika efter Pixies och hann lagom ta sexans spårvagn till Brunnsparken varvid det blev en kort promenad till Drottningtorget med inköp av jordnötter och annat i Pressbyråkiosken mitt på torget. Därefter eftersnack och TV på hotellet och mer spännande än så blev inte vår första dag.