En Göteborgare i stan.

En 1/4 del av Rootmoset tillsammans med en hedersrootmosare besökte ett hak beläget i Visbys hamnkvarter för att se världens gladaste Göteborgare. Håkan Hellström delar musik-Sverige i två delar, antingen köper man hans naiva texter, folklighet och popularitet hos småflickor eller inte. Dom största argumenten som dom som inte gillar Håkan är att:

1 Han kan inte sjunga (när har det haft betydelse för pop och rock musik).
2 Han har naiva texter (jag har aldrig hört att The Ramones eller Kiss tex. fått samma kritik.)
3 Han är folklig och har uppträtt i allsång på skansen (personligen tycker jag att det skönt att se artist som är så ödmjuk och helt fri från divalater som annars är ganska vanligt i branschen).

Jag vet inte exakt hur resterade delar av Rootmoset ställer sig till Hellström men jag är ganska övertygande att om alla som inte har sett honom kommer att ändra eller i alla fall omvärdera sin åsikt efter ett konsertbesök.

Och hur var konserten? Som vanligt så var det helt suveränt. Fullt band med blås och bongotrummor och en fantastisk liveshow. Före konserten var man lite orolig för att det var sittande publik men efter andra låten stod dom 10 första raderna upp så det spelade ingen roll.

80-talets Elvis Presley.

Författaren har i skrivande stund faktiskt ingen aning om den exakta relationen till Michael Jackson bland Rootmosets medlemmar, huvudsakligen därför att vi inte direkt gått in för att prata om The King of Pop vid våra sammankomster. Själv fick skribenten albumet "Bad" i julklapp av sina föräldrar 1987 och albumet blev faktiskt lyssnat på, delvis beroende på att låtarna satte sig väldigt lätt trots att skribenten normalt genomgående höll diet på hårdrock.

Likväl så är det väl svårt undgå att kommentera Michael Jacksons död och själv blev textförfattaren lika förvånad som någon annan i morse. Mannen höll ju på att förbereda för hela 50 konserter i London, även om det nyligen talats om att det skulle skjutas på det hela på grund av "hälsoproblem". Och vad de hälsoproblemen handlade om vet vi antagligen nu. Tyvärr. Även om det också kan förvåna att en man som varit så fysiskt aktiv dör knall och fall vid blotta 50 år. Men nu är livet en gång så pass slumpartat som det är.

Även de av oss som inte har någon närmare relation till MJ har likväl haft hans låtar som ett slags soundtrack under stora delar av 80- och 90-talet. Många blev säkerligen imponerade av den på den tiden kusliga (och nyskapande) videon till "Thriller" och inte minst det faktum att Vincent Price medverkade var på något vis lite creddigt. I kommersiellt hänseende toppade MJ med "Thriller" men det ska påpekas att det släpptes vida fler singlar från "Bad" (1987) där väl nästan varenda låt (med kanske två undantag) kunde höras på radion. Det är inte alla artister som lyckas med detta även om de för all del var vanligt mot mitten av 80-talet ("The Unforgettable Fire", "Revenge", "Brothers in Arms").

Många var vi nog som tyckte att det bästa partiet på låten "Black and White" var det inledande gitarrstycket framfört av Slash. Och många var vi nog som fann det komiskt att en låt om att hudfärg inte spelar någon roll framfördes av USA:s vitaste afroamerikan. Det fanns rentav en oskuldsfull tid då man tyckte det var lite gulligt eller roligt att MJ ständigt omgav sig med barn. Han var minsann, likt Steven Spielberg, en man som hade barnasinnet kvar, han. Men detta var som sagt innan diskussioner om att reklam för blöjor kan tända pedofiler...

MJ var en strålande hantverkare och man kan gott och väl kalla honom 80-talets Elvis Presley. Man kan även med visst beklagande konstatera att den dynamiske artisten senare gick ned sig i en soppa av mer och mer extrema kroppsmodifikationer, anklagelser för pedofili samt (ej att förglömma) ett alltmer bisarrt och messianskt beteende. Just det sistnämnda var väl det som fick den alltid lika sköne Jarvis Cocker i Pulp att tappa huvudet och försöka nita Michael Jackson vid ett framträdande. Anledningen: Cocker sade sig må illa av MJ:s Jesus-komplex.

I vilket fall slutade en anmärkningsvärd karriär där på golvet i lyxvillan i Los Angeles igår. Och bered er nu på en ändlös flod av hyllningsalbum, dokumentärer, samlingar med outgivet material och (måhända) arvstvister.

Please Kill Me - Nu även på svenska.

Rusade snabbt in på en Pocketshop på Malmö Central (10 minuter till tåget skulle gå) och rafsade på två röda åt mig "Please Kill Me" som jag såg av en slump i en hylla. När jag väl bläddrade i den på tåget så visade det sig dessutom att det var ett exemplar på svenska jag fått tag i. Hade ingen aning om att detta moderna standardverk om punk översatts till svearnas och götarnas tungomål, och detta redan 2006. Men det var onekligen en kulturgärning.

Det ska väl tilläggas att för en härdad Rootmosare är verket rolig läsning men kanske lär man sig inte så mycket nytt musikhistoriskt. För alla som har en något mer ytlig uppfattning om punk är boken däremot en upptäcktsfärd. Och det är ju i bokstavligaste mening en intervjubok, ska påpekas. Författarna Legs McNeil och Gillian McNail har i stort sett bara sammanställt gamla och nya intervjuer, där även en del av de gamla är gjorda av dem själva under det glada 70-talet.

Och punk förresten? När jag var yngre så var jag, likt många andra, helt på det klara med att punken var något som hände i England. Det var Pistols och Clash och grönt hår och säkerhetsnålar. Och sen kom den till Norden och det blev Ebba Grön och Sort Sol. Men nu var det inte riktigt så punken uppkom. Det var ju snarare (som så ofta) i USA det började och det är även ur amerikansk synvinkel boken är skriven. Det är faktiskt ganska lite med om vare sig Pistols eller Clash.

Boken börjar rentav med Velvet Underground som ju var aktiva 1965 - 70 (i alla fall om man räknar den tid då Lou Reed ledde gruppen). I vissa avseenden var VU knappast ett punkband men i andra avseenden hade de samma teman i sina texter (storstaden, droger, problem, psykisk press) och likt vissa punkband dolde de ibland teknisk oskicklighet med oljud. Därefter avverkas ytterligare protopunkband såsom MC5, The Stooges och New York Dolls.

Slutligen hamnar läsaren nästan uteslutande i New York där författaren Legs McNeil även figurerar i samband med att han 1975 grundar magasinet "Punk" och det är väl då den egentliga punkscenen tar sin början. Baren som egentligen skulle vara ett ställe för country- och bluegrassmusik, CBGB's, blir istället stamhak för de nya punkakterna såsom Ramones, Patti Smith Group och Dead Boys. Särskilt den sista gruppen är en ibland något bortglömd grupp som här får sin stund i rampljuset, om än postumt.

För den som annars hyst en gränslös beundran för t.ex. Lou Reed eller Iggy Pop är boken annars inte värst rolig läsning. Ifall man nu inte njuter av att läsa hur ens idoler på olika vis förnedrar sig själva mest hela tiden. Lou Reed framstår mest som en otrevlig kuf som bland annat försöker ragga tjejer genom att fråga om de vill skita honom i munnen och andra trevligheter. Iggy är i stort sett påtänd hela tiden och lyckas mer eller mindre förstöra den karriär han knappt hunnit påbörja med Stooges. Nästan de enda som framstår som särskilt vettiga är Patti Smith och Tom Verlaine. Boken mörkar på inget vis det frekventa drogandet och romantiken lyser på ett uppfriskande vis med sin frånvaro. Det behöver väl knappast påpekas att slutet för några av huvudpersonerna i boken blir ganska grisigt. Men det ska jag inte avslöja här utan istället uppmanar jag alla musikintresserade att själva läsa "Please Kill Me".

För den som är intresserad av brittisk punk så fladdrar Sex Pistols förbi i några kapitel och vissa kapitel ägnas även åt Sid Vicious sista eländiga tid i New York, troligen som avskräckande exempel. Men det vore kanske på tiden att det även kom ett standardverk om brittisk punk även om "England's Dreaming" (som mest koncentrerar sig på just Pistols) är ett vackert försök.

Även en ensam Rootmosare är en Rootmosare.

Rootmoset har gjort det igen! Eller snarare 25% av vårt eminenta lag.

En viss förklaring är på sin plats. Sedan i höstas så har en av medlemmarna i Rootmoset varit inblandad i en popgisstävling på sin arbetsplats, genom att vinna den kvaltävling som gick i oktober så gick Crazy Dogs direkt till final som avgjordes 12/6. Final innehöll låtar från Undertones, Joy Divison och Backyard Babies, samtliga välbekanta band för en popgissare. Men det är inte bara att rabbla namn när mycket av ansvaret ligger på en själv och man har inte sina kamrater från Rootmoset att luta sig mot. Nu gick det i alla fall bra och alla medlemmar (Conny, Pelle, Torgny, Jörgen och Jonas) bidrog till triumfen. Det uppstod dock en viss osäkerhet vid rättningen som fick göras om men till slut så var det klart att Crazy Dogs hade vunnit med 116 mot 109 poäng för närmaste konkurrenter.

Tompa Rootmos vill passa på att även här tacka eldsjälen bakom popquiz, Johan Bergström.

70 minuters synthmangel.

Detta lär troligen bli min sista krönika om konstiga synthkonserter för detta år i alla fall. Eftersom jag sedan januari nu hunnit beta av de flesta av mina gamla favoriter inom den tyngre synthskolan är det inte troligt det kommer fler band av denna typ till Svedala i år. Efter att bland annat ha avverkat Front 242, Portion Control, And One och The Klinik avrundades detta synthrevivalår med ett band som jag faktiskt aldrig sett, Nitzer Ebb.

Nitzer Ebb, som var en duo bestående av sångaren Douglas McCarthy plus keyboardisten Bon Harris (samt varierande trummisar som ofta fick vara med på bild), spelade första gången i Sverige i februari 1988, då som förband till Depeche Mode. Två av mina vänner var på plats och berättade hur det då okända bandet under 25 minuter formligen körde över publiken. I augusti 1988 spelade man på Hultsfredsfestivalen, en spelning som var så hård så sångaren McCarthy tydligen spydde blod efteråt. Därefter återkom Nitzer regelbundet 1989, 1990, 1991.

Den enastående debutplattan från 1987 hette "That Total Age" och man lyckades ärligt talat aldrig överträffa den med påföljande plattor ("Belief" från 1989, "Showtime" från 1990 samt "Ebbhead" från 1991) även om de ändå var bra. Sin sista platta, "Big Hit", släppte man 1995 och den sågades så dant av kritikerna att jag aldrig ens lyssnade på den. Faktum är att jag i skrivande stund lyssnar på den första gången, för att kolla. Och, jodå, den är inte bottenlöst usel men heller inget storverk.

Efter turnén 1995 sade McCarthy/Harris farväl till varandra och hade sedan ingen som helst kontakt på 10 år. Inte för att man precis kommit ihop sig utan enbart för att man efter några intensiva år glidit ifrån varandra och sen inte hade mer säga för stunden, får man förmoda. 2005 mailade McCarthy till Harris om det faktum att man skulle släppa samlingsplattor med Nitzer och att det fanns ett sug efter att se bandet liv. Harris var inte omöjlig och man har därefter turnerat i omgångar sedan 2005, nu senast alltså i Malmö och Göteborg 12 - 13 juni.

Men låt inte lura er: detta är en revivalakt av ett band som inte släppt nytt material sedan 1995. Jag hade även detta helt klart för mig då jag masade mig ned till KB för att se bandet i fredags. Och det blev som väntat: en bra konsert där man, trots tekniskt strul och det faktum att Douglas inte riktigt orkar sjunga lika hårt (han påstod även inför publiken att han var hes), ändå manglade igenom många bra låtar under 70 minuter, vilket egentligen var för kort (en recensent klagade förra veckan på att Springsteen spelade ÖVER 90 minuter och jag undrar vilken idiot som klagar på att band spelar FÖR LÄNGE...?). Tyckte gott och väl att Nitzer kunde ha orkat med 90 minuter i alla fall. Men de kanske börjar bli trötta.

Även om Douglas numera föredrar kostym framför shorts och undertröja (och skinnkeps för vapendragaren Harris) så var det ändå ett helt OK framträdande där man bjöd på en rad mästerliga låtar även om jag givetvis saknade ett och annat nummer. Jag hade väldigt gärna hört albumspåret "Violent Playground" från debuten men det var kanske lite för mycket begärt. Men likväl. Ännu några gamla elektrohjältar avbetade på listan. På vägen hem läste jag för övrigt punkhistoriken "Please Kill Me" som nog lär avhandlas i kommande inlägg.

70-talets minst hyllade band.

En gammal artikel i Slitz skildrade den nyligen Sverige-aktuelle Chevy Chase som "80-talets minst hyllade komiker" och därför travesterar jag nu den rubriken genom att skriva om ett band som vore värt vida fler hyllningar än det normalt får (d.v.s. så gott som inga numera), nämligen WISHBONE ASH.

I vår lilla sekt är det väl utan tvivel Kennet som är den store WA-entusiasten och det var även via honom som jag fick upp ögonen för denna suveräna grupp, som släppte sitt mest ansedda album när jag med nätt nöd var född. Detta album, som heter "Argus", beskrevs för övrigt i tidningen Classic Rock som "ett utmärkt exempel på gömda guldkorn", vilket är talande nog i sammanhanget.

Kvartetten Wishbone Ash bildades 1969 och bestod från början av basisten/sångaren Martin Turner, gitarristerna Ted Turner (ej släkt med Martin) och Andy Powell samt trummisen Steve Upton. Den glasögonprydde Powell blev kanske gruppens mest välkände medlem och han är också, som det senare visade sig, den ende som varit med i alla sättningar under åren. I början var dock gruppen väldigt stabil och första sättningen, som bestod 1969 - 73, spelade in albumen "Wishbone Ash" (1970), "Pilgrimage" (1971), "Argus" (1972) och "Wishbone Four" (1973).

En illa skriven artikel om WA i Bonniers Rocklexikon beskriver dem som ett "bluesrockband" vilket verkligen är en sanning med stor modifikation. Det är sant att WA spelade blues, men de spelade jämte det även rock/hårdrock, folkmusik, progg... you name it. Alla dessa influenser lyckades de väva samman på just albumet "Argus". Gruppens sound var även speciellt just genom de båda gitarristerna samspel i kombination med Martin Turners melodiska baslinjer och Uptons bakgrund som jazztrummis. Nackdelen, enligt vissa bedömare är måhända att man aldrig haft någon enorm "punch" i sina sånginsatser, som för all del inte är dåliga. Ofta har Turner backats upp av bl.a. Powell, som för övrigt låter ganska lik sin gamle kollega.

Att man kom att ha två gitarrister berodde på att Upton och Martin Turner då man satte ihop bandet inte kunde bestämma sig för om man skulle ha med Ted Turner eller Powell varför man valde båda. Stilen kom senare att inspirera både Thin Lizzy och Iron Maiden. Det ska även tilläggas att WA även inspirerade "The New Wave of British Heavy Metal" (där ju Iron Maiden ingick) överlag.

1973 hoppade Ted Turner av och ersättes av Laurie Wisefield som tidigare bland annat hörts på John Lennon-låten "Crippled Inside" (1971). Med Wisefield blev de kommande plattorna av något mer varierande karriär även om man gjorde en utmärkt platta med "A New England" (1976). Live fortsatte man att vara en synnerligen dynamisk akt och under dessa år gjorde man bland annat en fantastisk konsert på Rockpalast, vilket var det första jag såg/hörde med denna grupp överhuvudtaget.

Framåt 1980 blev situationen emellertid mer skakig då övriga medlemmar ville att Martin Turner skulle sluta sjunga och enbart spela bas. En irriterad Turner hoppade då av och kom att ersättas av John Wetton. Trots att medlemsbytena kom att bli många framöver gjorde emellertid gruppen några ganska hårda plattor, inspirerade av de nya brittiska band som man i sin tur själv inspirerat. Livesoundet från denna tid kan bland annat höras på en annan utmärkt DVD, "Live at Marquee" (där man spelade i samband med klubbens 25-årsjubileum). 1985 hoppade Wisefield av och efter ytterligare turer åter bildades den usprungliga sättningen och spelade i tre hela år, 1987 - 90.

1990-talet blev mer rörigt och även om några av de gamla medlemmarna var med i gruppen under första halvan av 90-talet föll gruppen sedan sönder totalt kring 1995 och Andy Powell bestämde sig för att köra ensam med varierande musiker. Därmed inte sagt att Powell sparkat musiker efter behag, tvärtom har han månat om stabila sättningar men likväl har en och annan medlem kommit och gått. Eftersom alla fyra ursprungsmedlemmarna har rätt till namnet finns kuriöst nog även en grupp vid namn Martin Turner's Wishbone Ash, lett av sångaren/basisten.

Den aldrig räddhågade Powell experimenterade under 90-talet med techno(!) på några plattor under Wishbone Ashs namn men har senare återgått till ett klassiskt sound. Plattorna som kommit ut under 00-talet är kanske inga storverk men de är å andra sidan heller inte de bottennapp som lätt förväntas av gamla 70-talsgrupper med en originalmedlem kvar. Man HÖR lätt vilket band de är om man lyssnar på skivorna. Det finns rentav en och annan platta även från gruppens gyllene 70-tal som lik förbannat är SÄMRE än vissa av de album man släppt under 70-talet. WA:s senaste studioalbum heter "The Face of Eternity" och är, trots ett megafult omslag, helt klart värd en lyssning. Här bör även rekommenderas någon valfri liveplatta eftersom det är där gruppen bäst kommer till sin rätt.

I skrivande stund har Wishbone Ash haft samma sättning sedan 2007 (de har ofta hållit två - tre år i stöten) och spelade i Sverige senast i februari (på Restaurang Trädgården i GBG). Av naturliga skäl har jag tyvärr inte fått tillfälle se gruppen medn Wishbone Ash är utan tvivel ett av de få gamla 70-talsband med roterande medlemmar som jag likväl vore beredd kolla in. Så pass bra är dels deras klassiska låtar (som de ju givetvis alltid spelar) men även musikernas samspel överlag. Och man kör även nya låtar, under publikens jubel (vilket kan höras på bootlegs från 00-talet). Så nog är Wishbone Ash värda en hyllning!!

Och för den som inget vet om gruppen rekommenderas "Argus" och liveplattan "Live Dates" som inkörsport. Resten ger sig nog självt.

You can't do that on stage anymore...

...var namnet på en serie plattor med kända bootlegs som Frank Zappa utgav. Titeln var mångtydig men syftade nog delvis även på hur fritt konsertklimatet var under 70-talet. Men en alternativ titel kunde även ha varit "You won't play in front of such audiences anymore". Just publikens reaktioner vid livekonserter har ju varit något varierande under historiens gång. Under 50- och 60-talet kunde "popakter" som Elvis, Beatles och Rolling Stones (och för all del även våra svenska adepter) få publiken, i synnerhet de unga damerna, att skrika som om man höll på att avlägsna deras tarmar på något plågsamt vis. Just skrikande från publiken fick ju även både Beatles och Stones att sluta turera, vilket behandlats i en tidigare text här på bloggen.

Vad som däremot är intressant skriva om är den publik som var TYST, eller åtminstone näst intill så. Skillnaden mellan t.ex. Elvis och Dylan var att den senare publik knappt sade något alls, i alla fall inte förrän Dylan "svek" folkmusiken och började spela elektriskt. Men innan dess var den tyst och lyssnande och de var först när vissa applåder kom mellan låtarna som man alls märkte dess närvaro. Och denna tendens blev allt starkare när man kommer in på 70-talet.

Det är för all del mycket möjligt att den här tystnaden berodde på att folk var inåtvända och stenade men det kan lika väl handla om att det även fanns en LYSSNANDE publik vid den här tiden. Folk som satte sig på en stol eller rentav på golvet (tidsandan) och drömde sig bort under konserten. Det är nog även därför de många bootlegs som ändå finns från 70-talet kan vara så behagliga att lyssna på. Det är som att höra en studioinspelning men med bättre tolkningar (ofta) där man inte hör mycket av publiken. Detta kan rentav gälla ett hårdrocksband som Led Zeppelin, åtminstone under sina tidigare år. Sen beror det förvisso även på vilken del av 70-talet man valt att lyssna på. Artister/grupper som Neil Young, Yes eller Jethro Tull hade kanske inte en publik som direkt stod och gallskrek under låtarna.

Särskilt påtagligt blir detta då man kommer till Pink Floyd och allt detta är även en förklaring till Roger Waters tilltagande cynism under decenniet. För egen del har jag hört drivor med Pink Floyd-bootlegs, huvudsakligen från perioden 1970 - 75. När inspelningen är bra (och många av dem är från mixerbordet) så är det en märklig upplevelse. Man vet att det är live men hör sällan publiken utöver de brakapplåder som plötsligt exploderar efter en låt. Bandet kan till och med tillåta sig att ta en paus mitt i konserten utan att någon börjar gapa. Även de akustiska numren hördes kristallklart på en konsertinspelning från det tidiga 70-talet.

Men allt detta ändrades med "Dark Side of the Moon" och "Wish You Were Here". På inspelningarna från 1974-75 är publiken märkbart mer högljudd men ändå på rimlig nivå. Det hela förvärrades dock när Pink Floyd gjorde sin turné 1977, efter att ha släppt "Animals". Gruppen hade nu arenastatus och publiken var därefter. Mängder av människor, som hört singlar som "Money", strömmade nu till för att höra lite "skön rockmusik" eller vad man nu hade väntat sig. Just denna publik ledde också till tillkomsten av "The Wall", vilket tog sin början på den sista konserten på 1977 års turné, i Montreal 6 juli.

Det finns flera inspelningar av konsert och man förstår att det är en bitvis plågsam upplevelse för en grupp som tidigare varit van vid en tyst och uppmärksam publik som hade ett härligt samspel med bandet på scenen. Som det är nu är det ett öronbedövande skrän i bakgrunden, folk som bränner av smällare och allmän stökighet. Under det akustiska numret "Pigs on the Wing, part 2" fick Roger Waters ett utbrott och började skrika åt publiken att lägga av med sina smällare eller gå ut och bränna av dem. Senare under kvällen spottade den ilskne Waters en man i publiken som försökt klättra upp på scenen.

Efteråt satt Waters, enligt sin egen uppgift, på ett hotell i staden och kände sig chockad och generad över sitt beteende och alla de upplevelser han haft under denna synnerligen pressande turné. Det var i och med dessa händelser som Waters insåg att han inte längre kände igen sin publik, kände sig alienerad från den. Därmed fick han även idén att bygga upp en mur på scenen och gruppens sista större mästerverk började där ta form. Och sedan dess har världen sällan sett av den tysta publiken.

Club Digger två år.

I helgen förflyttade sig delar av Rootmoset samt hedersrootmosare för kvällen ut till Skrubbs travbana för att delta i firandet av Club Diggers tvåårsjubileum. Blev lite mankemang då tuff-tuff-tåget visade sig ha dragit sin sista tuff redan efter några 100 meter men det löste sig genom att man rekvirerade en massa taxibilar, ungefär som när Paris hotades av tyskarna i september 1914.

Aftonen blev ytterst angenäm och tre band med högst varierande sound framträdde. Här bjöds på allt från hård indie till musik som Frank Zappa inte hade skämts över. Jämte livemusik hann man cirkulera och diskutera med andra musikentusiaster, receptet för en lyckad afton och en god inledning på sommaren!