You can't do that on stage anymore...

...var namnet på en serie plattor med kända bootlegs som Frank Zappa utgav. Titeln var mångtydig men syftade nog delvis även på hur fritt konsertklimatet var under 70-talet. Men en alternativ titel kunde även ha varit "You won't play in front of such audiences anymore". Just publikens reaktioner vid livekonserter har ju varit något varierande under historiens gång. Under 50- och 60-talet kunde "popakter" som Elvis, Beatles och Rolling Stones (och för all del även våra svenska adepter) få publiken, i synnerhet de unga damerna, att skrika som om man höll på att avlägsna deras tarmar på något plågsamt vis. Just skrikande från publiken fick ju även både Beatles och Stones att sluta turera, vilket behandlats i en tidigare text här på bloggen.

Vad som däremot är intressant skriva om är den publik som var TYST, eller åtminstone näst intill så. Skillnaden mellan t.ex. Elvis och Dylan var att den senare publik knappt sade något alls, i alla fall inte förrän Dylan "svek" folkmusiken och började spela elektriskt. Men innan dess var den tyst och lyssnande och de var först när vissa applåder kom mellan låtarna som man alls märkte dess närvaro. Och denna tendens blev allt starkare när man kommer in på 70-talet.

Det är för all del mycket möjligt att den här tystnaden berodde på att folk var inåtvända och stenade men det kan lika väl handla om att det även fanns en LYSSNANDE publik vid den här tiden. Folk som satte sig på en stol eller rentav på golvet (tidsandan) och drömde sig bort under konserten. Det är nog även därför de många bootlegs som ändå finns från 70-talet kan vara så behagliga att lyssna på. Det är som att höra en studioinspelning men med bättre tolkningar (ofta) där man inte hör mycket av publiken. Detta kan rentav gälla ett hårdrocksband som Led Zeppelin, åtminstone under sina tidigare år. Sen beror det förvisso även på vilken del av 70-talet man valt att lyssna på. Artister/grupper som Neil Young, Yes eller Jethro Tull hade kanske inte en publik som direkt stod och gallskrek under låtarna.

Särskilt påtagligt blir detta då man kommer till Pink Floyd och allt detta är även en förklaring till Roger Waters tilltagande cynism under decenniet. För egen del har jag hört drivor med Pink Floyd-bootlegs, huvudsakligen från perioden 1970 - 75. När inspelningen är bra (och många av dem är från mixerbordet) så är det en märklig upplevelse. Man vet att det är live men hör sällan publiken utöver de brakapplåder som plötsligt exploderar efter en låt. Bandet kan till och med tillåta sig att ta en paus mitt i konserten utan att någon börjar gapa. Även de akustiska numren hördes kristallklart på en konsertinspelning från det tidiga 70-talet.

Men allt detta ändrades med "Dark Side of the Moon" och "Wish You Were Here". På inspelningarna från 1974-75 är publiken märkbart mer högljudd men ändå på rimlig nivå. Det hela förvärrades dock när Pink Floyd gjorde sin turné 1977, efter att ha släppt "Animals". Gruppen hade nu arenastatus och publiken var därefter. Mängder av människor, som hört singlar som "Money", strömmade nu till för att höra lite "skön rockmusik" eller vad man nu hade väntat sig. Just denna publik ledde också till tillkomsten av "The Wall", vilket tog sin början på den sista konserten på 1977 års turné, i Montreal 6 juli.

Det finns flera inspelningar av konsert och man förstår att det är en bitvis plågsam upplevelse för en grupp som tidigare varit van vid en tyst och uppmärksam publik som hade ett härligt samspel med bandet på scenen. Som det är nu är det ett öronbedövande skrän i bakgrunden, folk som bränner av smällare och allmän stökighet. Under det akustiska numret "Pigs on the Wing, part 2" fick Roger Waters ett utbrott och började skrika åt publiken att lägga av med sina smällare eller gå ut och bränna av dem. Senare under kvällen spottade den ilskne Waters en man i publiken som försökt klättra upp på scenen.

Efteråt satt Waters, enligt sin egen uppgift, på ett hotell i staden och kände sig chockad och generad över sitt beteende och alla de upplevelser han haft under denna synnerligen pressande turné. Det var i och med dessa händelser som Waters insåg att han inte längre kände igen sin publik, kände sig alienerad från den. Därmed fick han även idén att bygga upp en mur på scenen och gruppens sista större mästerverk började där ta form. Och sedan dess har världen sällan sett av den tysta publiken.