Rootmosets bästa 2020

 Dags för lite skivtips från Rootmoset (eller i alla fall Tomas och mig). Den som verkligen har lyssnat på samtida är gode Tomas som gått igenom vitt och brett. Själv har jag deklinerat och har just nu mest koll på lite förvaltare av traditionen samt något arty elektroniskt. Men vi kör. 

Tomas Lista

Årets skivor

Hinds – The Pretties Curse

Lätt lekfull pop som var sommarens soundtrack

 

Stevie Buscemi’s Dreamy Eyes - Sweetie

Efter årets Spotifysummering min mest lyssnade skiva, svensk drömpop.

 

Pale Honey – Some Time, Alone

Ett favoritband som gör sin bästa skiva sedan debuten, mer elektronsik och modernade sound, titellåten är en given hit.

 

Phoebe Bridgers – Punisher

Amerikans singersongwriter som slog igen stort i min värld i samarbetet med Connor Oberst i Better Oblivion Community Center.

 

Hurula – Jehova

Rock av klassiksnitt men med Hurulas speciella känsla.

 

Tre svenskar som nästan nådde fram

Eric Palmqvist – Hej Då

Junior Brielle – Dyrt & Heligt

Hanna Järver – Tusen täta lögner in

 

Årets bästa låtar

Dua Lipa – Don’t start now

Soccer Mommy – Indie Rokker

Hayley Williams – Simmer

Roberts lista

Årets skivor

Fontaines DC - A Hero's Death

Klassiska förvaltare av traditionen. Dock kanske ändå med en försiktig tiotals-touch även om jag inte kan sätta fingret på det ännu. Bra irländsk i vilket fall. 

Idles - Ultra Mono 

Fler förvaltare av traditionen. Lät punkig brittisk rock som väl även signat med Alan McGee. 

Nils Frahm - Empty/Tripping with Nils Frahm

Den ständigt produktive Nils Frahm släppte först en studioplatta som gick i hans vanliga, lätt ambienta, stil men då han inte kunnat turnera under året grävde han även fram en konsert från 2018 som jag varmt kan rekommendera. En av samtidens mest spännande liveakter. 

Årets låtar

Shame - Water in the Well

Avalanches - The Divine Chord

Jim Hendrix - alternativ tagning

 

Det är morgon 18 september 1970 och Jimi Hendrix vaknar upp som ur en feberdröm. Han mår lite konstigt i magen och precis när han vaknat så känner han illamåendet och ulkar till. Han hinner lagom springa in på toaletten och lägga en riktigt obehaglig rödvinsspya. Matt återvänder han till vardagsrummet. Han kan inte somna om. Han slår upp ett fönster på glänt och plockar fram gitarren. Han spelar en stund och komponerar de närmsta timmarna ett stycke han kallar ”Small Hour Blues” som handlar om en nära-döden-upplevelse. Senare testar han låten i studion och spelar in en demo men den hamnar i skrivbordslådan.

Hendrix drar ned lite på sitt turnerande och tillbringar mer tid i studion. Han släpper en platta till som för vidare soundet från ”Cry of Love” men börjar därefter umgås med gitarristen John McLaughlin, som precis lagt ned sitt Mahavishnu Orchestra, och tillsammans spelar de båda in och turnerar. Det blir långa konserter med långa och intrikata gitarrsolon. Kritiker och publik är delade. En del är förtjusta medan andra tycker det blir långtråkigt med för mycket gitarronani. En och annan skriker förstås efter ”Foxy Lady” eller ”Purple Haze”. Skämtsamt säger Hendrix till en journalist ”Men vad klagar de för? Jag spelar ju stycken av de där låtarna i andra kompositioner... det är väl bara att de inte hör det.”

Till sist träffar Jimi kvinnan i sitt liv och gifter sig i mitten av sjuttiotalet. Han spelar gitarr på bröllopet. Äktenskapet håller förstås bara några år men det blir flera barn. Efter det gifter sig Hendrix bara en gång till innan han på äldre dagar får en mångårig sambo och ger upp det här med det formella äktenskapet. ”Pappa var väldigt snäll men lite frånvarande. Det var antingen turnéer eller perioder i studion då han inte ville bli störd”, säger hans dotter, Uhura Rainbow, i en senare intervju.

I slutet av sjuttiotalet börjar Hendrix spela mjuk jazzfunk och senare under 80-talet renodlar han stilen till någon form av popfunk. Han får några hits men hans gamla publik eroderar. Tonåringar i intervjuer, som köpt hans nyare skivor, vet inte om att han var populär första gången 1966 – 67. En rättfram reporter frågar Hendrix om han inte sviker sin gamla publik. ”Nej, du vet... jag är... inte EN människa... jag måste ju pröva något nytt” säger den nu fyrtioårige och snitsigt kostymklädde Hendrix och drar ett bloss på en joint (som fotograferna inte tillåts ha med i bild).

Plattorna glesnar ut i slutet av 80-talet. Försäljningssiffrorna också. Jimi tillbringar mindre tid i New York och köper även ett gods i England ”där de alltid älskat mig”. Den lilla popularitet han har vid den här tiden finns nämligen huvudsakligen i England. Han turnerar dock i USA också då och då. Exempelvis är han 1990 i sin hemstad Seattle och under en liten fest efteråt kommer en berusad ung man fram till Hendrix och säger ”Men, fan, Jimi! Du är Seattles store son! Du borde sluta med den där plojiga funkskiten och hitta hem igen!!” Den alltid vänlige Hendrix tittar på den unge mannen och säger ”Relax, man” varvid han stormar iväg. Någon insatt från orten nämner att han heter Eddie Vedder och leder ”något nytt band”.

Några år senare slår ledarna i ”de nya banden” från Seattle igenom stort. Efter en del förhandlingar dyker Hendrix upp på scenen på en Pearl Jam-konsert och kör en blixtrande version av ”Purple Haze”. Han har inte flanellskjorta men är ändå mer informellt klädd och kostymkillen från åttiotalet är borta. Bifallet är enormt. Året därpå producerar Eddie Vedder en platta som blir något av en comeback för honom. Bland låtskrivarna märks flera ledande artister från grungescenen. ”Hendrix is BACK” är en vanlig rubrik på NME och liknande tidningar.

Den nu 50-årige Hendrix turnerar med set bestående av hans nya material och låtarna från cirka 1967 – 71. De första turnéerna blir enorma succéer. Hendrix efterfrågas även som gästartist på ett stort antal plattor. Han hjälper den gamle vännen Santana att få en comeback i slutet av 90-talet. Intresset för den nygamle Hendrix avtar en smula med åren men han kan ändå leva mycket gott på konserter världen över och behöver inte köra popfunk på halvstora scener i Storbritannien där han dock ännu behåller sitt gods. ”De älskar mig här”, säger Hendrix, som vid ett tillfälle fotograferas då han går i sin stora trädgård med traktens präst. ”Mr Hendrix har bidragit till intresset för den här delen av landet”, säger den förtjuste pastorn. Det framkommer att Hendrix ibland har gjort hemliga inhopp i lokala kyrkan där han naturligtvis mest spelat andligt material.

När Hendrix fyllt 60 drar han sig mer och mer tillbaka och både skivutgivning och liveuppträdanden blir mer sporadiska. Han är nöjd med sin status som legend av allt att döma. Det kommer då och då en skiva och han uppträder gärna som gästartist i studion och på andra konserter. Han kan ibland rentav göra en eller annan kortare turné. ”Ni vet, jag jobbar i studion varje dag, men ibland behöver jag komma ut och träffa min publik.”

Åren går. När Corona har Storbritannien i sitt grepp hösten 2020 isolerar sig Hendrix med familj på sitt gods. Han intervjuas via skype av en journalist och pratar om sina över 50 år som skivartist och om livet generellt. Reportern frågar honom hur han håller sig sysselsatt. ”Du vet, kan ju inte träffa barnbarnen men har omkring mig andra människor som betyder mycket för mig just nu, det blir en del promenader och jag har börjat lite studion igen. Hittade faktiskt en gammal låt som jag gjorde som demo hösten 1970. Den hette Small Hour Blues och handlade om hur jag nästan kunde ha dött en natt. Det är märkligt när jag tänker på det nu. Jag tänkte att jag kanske ska göra något med den? Ta med den på nästa skiva. Vem vet?”

Besvikelsens album

OBS, denna text är skriven utan minsta lilla googling eller andra efterforskningar utan bygger helt på minnen och förkunskap och eventuella missar beror helt och hållet på mig, Robert. Men det blir roligare så.

Jaha, ja. Senaste lilla inlägget på denna blogg handlade om Popgiss i slutet av februari men sedan dess vet ni alla vad som hänt. Pandemin drogs in, alla fysiska giss ställdes in och lagen skingrades för vinden. Sålunda har Rootmoset inte träffats sedan det (förhoppningsvis) första Popgisset 2020. Det har även blivit lite mer tid till lyssnande och reflektioner. Samt att verkligen plöja de där artisterna och albumen som man liksom inte hunnit med.

Jag gick igenom en lista med indieartister och drog mig till minnes en episod från någon av de otaliga popgissen (för jag är ganska säker på att detta var ett Popgiss eller Mellangiss och ingen mindre historia). Det kommer i alla fall någon låt som nog flera av oss ganska snabbt identifierar som "brittiskt". I övrigt sitter vi mest tysta innan Tomas efter en stund upphov sin stämma: "Men vänta... det är ju Stone Roses. Andra plattan...."

Stone Roses. Andra plattan. Det blir lite av utgångspunkten för denna lilla essä. Vi är ju en och annan som hört talas om den ANDRA plattan (härmed förkortad DAP). Ja, den hette ju för övrigt helt arrogant "Second Coming" vilket alltså ska anspela på Jesu återkomst. En sådan titel förpliktar. Åren 1989 - 90 var Stone Roses (om än inte i kommersiell mening) jättestora för musiknördar världen över. De var ett tag BANDET. Min generations Clash. Eller kanske Sex Pistols, med tanke på hur liten deras "riktiga" diskografi faktiskt kom att bli. Jag minns att jag ägde (ännu äger) flera bootlegs med dem innan jag ens hade införskaffat plattan med sitt Jackson Pollock-inspirerade omslag, draperat med citroner. Ett album som man kan utan och innan. Åtminstone merparten av Rootmoset hade närmast på autopilot tagit valfri låt från första plattan men arrangörerna ville ju förstås skoja till det genom att spela just något från DAP. Ett album som, allt som allt, kom att bli lite av en besvikelse för många. Kanske en av de klassiska besvikelserna. Och jag ska återkomma till det där lite.

Just nu kommer jag på åtminstone två andra album, inom vitt skilda genrer, som inneburit de där besvikelserna. Det första ägde rum före min tid medan jag i hög grad upplevde det andra. På en herrklubb som jag är medlem i föredrog jag en kväll för övriga medlemmar om sextiotalets producenter och relaterade givetvis det omtalade "produktionskriget" mellan Beatles och Beach Boys. Historien är känd även om den var kort. Beach Boys släppt "Today" (tror jag) och Beatles kontrade med "Rubber Soul" varefter Beach Boys kontrade med "Pet Sounds". Därefter drämde Beatles till med "Revolver" och medan Brian Wilson ännu kämpade för att svara på detta så... ja, ni vet. Saken var ju den att han och hovet kring Beach Boys utlovade en plattornas platta som skulle få namnet "Smile" och bräcka "Revolver". Som det nu var gick Brian Wilson formligen ned sig i studion och under tiden hann Beatles rentav färdigställa "Sgt Pepper" som släpptes lagom då Beach Boys avblåste hela projektet. Med minimalt deltagande från en utbränd Brian Wilson rafsade bandet sent 1967 ihop något som fick heta "Smiley Smile". Jag, som ändå inte är någon Beach Boys-entusiast, tycker att det är en rätt kul platta (i alla fall vad jag minns då jag inte hört den sedan 90-talet) med en del roliga ljudexperiment men sent 1967 så fick albumet bli syndabocken eftersom alla hade väntat sig... ja, det vete tusan vad de väntat sig? En religiös upplevelse? "Smile" kom därför att förbli alla tiders mest kända outgivna platta (i hård konkurrens med "Black Album" av Prince eller något av Neil Youngs alla konstiga projekt). Att den sedan getts ut cirka 40 år för sent "på riktigt" är väl fortfarande inte riktigt samma sak.

¨
Medan det alltså tog 40 år innan världen såg något som påminde om "Smile" så tog det 15 år för Guns'n'Roses att ge ut det som faktiskt var avsett som slutprodukten. Egentligen levde ju bandet i hög grad på sin formligen knäckande debut från 1987 där nästan varenda låt (förutom en eller två som var lite mer ordinära) blev en klassiker för hårdrockare. Därefter fick ju bandets snart enväldige diktator, Axl Rose, formligen storhetsvansinne och såg till att släppa två dubbelalbum på samma dag (och även samma dag som "Nevermind" släpptes, en enorm felbedömning). Det blev givetvis ganska så ojämnt även om plattorna även innehöll ett gäng stabila nummer. Men på något vis väntade sig folk nog att bravuren från 1987 skulle upprepas. Det skulle åter bli något i stil med Jesu återkomst. Bandet gick alltså in i studion. Medan man försökte få till ett "riktigt" album så öste man närmast med armbågen ur sig ett gäng covers som släpptes 1993. Därefter blev det... tyst. Åtminstone i fråga om inspelningar. Medan bandet föll sönder och samtliga originalmedlemmar och även andragenerationsmedlemmar (förutom keyboardisten Dizzy Reed) hoppade av eller sparkades så cirkulerade allt mer bisarra historier om inspelningarna. Dock är några av de sanna historierna faktiskt mer bisarra än en del av ryktena. Det tycks exempelvis vara sant att den ständigt maskerade gitarristen Buckethead ville sitta i en hönsgård och göra sina insatser - i studion. Arbetsnamnet var "Chinese Democracy" och åren gick medan musikerna passerade revy. Många trodde verkligen att det skulle bli en gigantisk "Smile" eller kanske ett "Black Album" men 2008 kom skivan faktiskt att se dagens ljus. Jag har hört den. Rentav tre eller fyra gånger, faktiskt. Det hjälper inte. Jag minns inte en enda låt om så mitt liv skulle hänga på det. Jag har även sett hur Axl Rose i sina liveset haft en tendens att låta numren från 2008 mer eller mindre "försvinna". Även han har väl insett att publiken hellre ser en nostalgiakt som kör nummer från 1987 - 93 än de som är förunderligt bleka med tanke på att det tog 15 år att färdigställa dem. Faktiskt kanske musikhistoriens största besvikelse.

Och DAP? Ja, den kom ju alltså 1994 efter att även Stone Roses hukat i studion i fem år. På den tiden, glada nittiotalet, var fem år en EON av tid. Vid det laget var Stone Roses ett avlägset minne och jag var inne på helt andra grejer, mest Big Beat. Jag noterade nog att skivan kom men gjorde väl inga som helst anstalter för att få höra den även om jag kan ha öst igenom den någon gång när jag fått Spotify. Jag minns faktiskt inte säkert. Nu, i nådens år 2020, har jag lyssnat på skivan under en vecka och det är väl... okej. Det hörs att det är Stone Roses men det är lite mer brötigt och lite mer experiment i vissa låtar. Problemet är just att låtarna inte sitter särskilt bra. Det finns kanske någon där jag känner att "okej, om jag ger det en vecka till kan jag börja minnas den låten" men det är väl ungefär det. Trevligt sound men just inte låtar som sitter som smäck, så att säga. Å andra sidan slapp jag därmed en besvikelse 1994 och kan numera se på det hela med en viss distans.

Popgiss 2020 - omgång ett

Jag önskar att jag kunde ha skrivit att det var en strålande vårdag och att alla var lyckliga i Visby om förmiddagen 15 februari 2020. Riktigt så var det nu inte. Det är sant att många var uppspelta och förväntansfulla men vädret, däremot, var erbarmligt. Vi skulle nu sitta inne större delen av dagen men den där skuren med hårt och kallt regn kom givetvis just under de cirka 15 minuter då jag befann mig i det öppna, mellan mitt hem och Brooklyn vid Stora torget där vi skulle ha själva vårt avstamp för dagen.

Kall och dränkt anlände jag men togs desto varmare emot av ägaren Philip. Kenneth var redan på plats och avnjöt en kall och Tomas och Kjelle anlände strax därpå. Rootmoset hade nu inte träffats på några månader, huvudsakligen därför att Kjelles jobb för honom Sverige runt mer än någonsin. Men nu var vi ånyo samlade och det gamla maskineriet satte genast igång. Det blev lite uppvärmningsprat med vilket upplägg som kunde tänkas komma mer i detalj och en del annat. Allt medan vi åt lunchburgare med riklig mängd frittar och bea samt intog ett par kalla.

Vi fick även sällskap av Mackan från numera insomnade Crackers vilka delvis har återfötts som Crackzone och det blev ännu lite prat och anekdoter innan vi rörde oss mot Donners Event. Första omgången av Popgiss 2020, med underrubriken ”Det svenska popgissundret”, skulle börja klockan 13 och vi visste att man numera verkligen höll tiden. Precis som festivaler numera inte består i att stå och vänta en timme på något band som sedan meddelar att de ställt in utan istället blivit ett löjligt väloljat maskineri där artisterna står och tittar på klockan medan de kör för att gå exakt DEN tidpunkten så har även Popgiss blivit en alltmer välfungerande apparat och det slarvas minsann inte med tiden.

Vi anlände cirka 12.45 och hann ändå cirkulerar lite och hälsa på andra uppspelat gissare. Början på ett Popgiss är alltid lite som ett coctailparty där man bara går runt och kramas och skakar hand mest hela tiden. Arrangörerna, Dr Zoom, meddelade 12.55 att alla borde gå till sina bord och efter att lugnet hade lagt sig så drog det hela igång på riktigt. Det är nu redan många år sedan man öppnade ett Popgiss med någon snitsig videopresentation utan det blev helt enkelt några inledande ord och regler från Dr Zoom och producenten, Örjan Hillbom. Det räckte gott och väl.

Först ut var 14 låtar (varav två videos utan ljud) från 50-talet. Tomas satte ”Donna” med Richie Valens och efter lite diskussion var vi överens om att det är Janne Malmsjö som sjunger ”Snurra min jord”. Vi stod och vägde mellan Eddie Cochran och Gene Vincent men valde det tryggare alternativet (Eddie). Tur för oss. Vi blåste dock Lill-Babs med ”Kyss mig, honey” (krånglade till det och skrev Towa Carson). Missade även en Yma Sumac som för övrigt ingen av oss hört talas om. Hade dock inga problem med de ljudlösa videofilmerna med Bill Haley och Gene Kelly skuttandes i regnet. Vi fick därefter lagöl då vi var näst bäst på 50-tal men hade betalat först. Så kan det gå.

60-talet gick samma väl med 12 av 14. Dock förväxlade vi Spotnicks med Shadows (det var alltså Spotnicks vi hörde) men vi var på det klara med detta och ingen av oss är ju någon expert på instrumentalmusik anno 1961. Kunde heller inte Dion and the Belmonts (men jag tror heller ingen av oss direkt gått in för doo woop). Ett visst träningslyssnande gav resultat då jag satte ”Blind” med Etta James. Kenneth tog snabbt Toots Thielemanns. På videoskärmen rullade säkra namn som Doors och Jethro Tull som inte gav oss några problem.

En gren vid namn ”Electromashup” visade sig passa mig ganska bra även om jag grämde mig över att blåsa synthakter som Spark! och Kite (när dylikt nu äntligen dök upp i Popgiss). Kjelle satte dock Harold Faltermeyer och Tomas Swedish House Mafia medan jag själv tog LMFAO tvärsäkert och Maskinen på en ren gissning (Maskinen, Familjen, Sällskapet, Stiftelsen... alla dessa jävla organisationer i gruppnamnen).

70-talet innebar lite av en dipp (Kenneth: ”för lite gitarrer!”) medn 9 av 14. I en svensk rocklåt föreslog jag Magnus Lindberg (som jag i princip aldrig hört men gissade på att han kunde låta på det viset) och tur var ju det. Kjelle och Kenneth hamnade i en diskussion om huruvida vi hörde Queen eller Sweet och så skrev vi Sweet när man givetvis spelade en låt med Queen där basisten Roger Taylor sjöng. Vi har dock en stolt tradition av att blåsa Queen nästan varje gång. Jag minns att vi tagit dem en gång (”Stone Cold Crazy”) men alltså inte nu. Vi blåste även Chicago, Warren Zevon, Bil Withers och William Oneyabo (vem?). Dock lände vi igen en Ledin på engelska. Satte även videos med Devo och Buggles.

80-talet blev väl vår clou för denna gång eftersom vi spikade alla 14 poäng. Vi bockade bland andra av Slayer, Pogues (”Streams of Whiskey”, den enda låt min syster hann se Shane McGowan sjunga innan han kollapsade på scen en neslig höstkväll 1991), Helloween och REO Speedwagon, med mera, med mera.

Ett block med producenter fungerade ändå hyfsat för oss då det alltså gällde att sätta två låtar och därefter vem som producerat dem, sex gånger om. Vi tog här 13 av 18 poäng. Vi hade ingen aning om att Quincy Jones producerat Lesley Gore's ”It's My Party” men fattade detta då Michael Jackson dök upp. Kunde även sätta Mark Ronson via Bruno Mars (trots att jag själv inte ens visste att han hade producerat något). Otroligt nog kom jag ihåg en titel (”Katten i hatten”) med någon ny rappare vid namn Einar men vi blåste förstås kollegan ZE (svensk ny rap, herregud...) och producenten hade vi inte ens hört namnet på. Blåste även Bob Rock då vi inte kunde koppla honom till artisterna men satte dock Def Leppards ständige följeslagare ”Mutt” Lange. Rörde till det lite på slutet och skrev Magnus Frykberg (vad hände med honom?) istället för Christian Falk. Rätt nöjda ändå.

Det blev åter dipp på 90-talet med 9 av 14. Vi lyckades jobba oss fram till Legacy of Sound men blåste Tracy Bonham (vem?), Blues Traveler (vem?) och Matchbox 20 (ett namn vi i alla fall hört men det är nog allt). Vi klippte snabbt det oväntade valet Eddie Meduza och sedan lyckades jag känna igen den enda låt jag kan med Boyz II Men (”I'll Make Love to You”) samt Papa Dee (en låt jag inte hört på över 20 år). Tomas och Kjelle resonerade sig fram till Blind Lemon i ena videon.

Ett slags skifte inträffade vi då vi för kanske första gången var bättre på 00-talet (11 av 14) än på 90-talet. Vi blåste någon Keith Urban (någon countrysnubbe), Lilleman (vem?) och Haiducci där vi skrev O-Zone (likartade versioner av samma låt som väl kom samma år, en riktig luring). Dock satte vi som vanligt Donnars och Mustasch.

Nästan gren hette ”Svensk progg och pugg” där vi fixade 10 av 12. Man körde grundkursen i progg så det var inga problem där. Vi blåste dock två låtar på punken (”Ge fan i mig med” Attentat, en grupp vi helt enkelt lyssnat för lite på) och satsade på fel häst i den eviga frågan ”Strebers eller Dia Psalma” (samma band minus trummisen). Vi skrev Dia Psalma när det alltså ännu var föregångarna. Så kan det gå.

Under tävlingens gång kom för övrigt även totalt 16(?) skivomslag in och där satte vi nio. Det hjälpte inte alltid ens att det var naket. Det blev även en paus med snyggt paketerad pyttipanna med ägg och rödbetor. Trevlig upplägg och allt flöt på bra. Han även hälsa på och prata lite extra med olika medlemmar i gissvärlden.

Vi bävade lite inför det färska och fullsmockade 10-talet och klarade även bara 7 av 14 låtar. Namn som Sara Parkman och Kiesza eller Baroness sade oss, ärligt talat, inte ett smack och så skrev vi Du Lipa när det var Selena Gomez (eller om det var tvärtom) trots att Tomas, vår expert på poptjejer, satt och vägde mellan de båda alternativen. Tomas satte även Brunflos stoltheter Junior Brielle och vi hade inga problem med Vaccines. Vi klämde även en video med Viagra Boys, kanske den enda video jag sett med dem. Från tjugotalet spelades bara tre låtar och en video och det kom en riktig slamkrypare i form av en låt med gamla hederliga Psychedelic Furs. Satte en av fyra låtar då Tomas utan besvär klippte Shitkid.

Nästa gren, Balearic, föreföll helt öppen och jag hade hoppats på lite Acid House och annat skönt där jag kunde luta mig tillbaka men det blev faktiskt en pärs med 5 av 12 poäng. Glömde helt bort Mandy Smith (fast jag tror att jag körde låten själv i Mellangiss på hösten 2019) och fick helgardera med att skriva Bananarama på två ställen. Lyckligtvis stämde det i ett av fallen i alla fall. Vi förväxlade även Gianna Nanini med Loredana Berté. Kenneth, som kan sin reggae, satte dock Gregory Isaac trots ett minimum av sång i låten ifråga.

På covers gick det hyggligt med 17 av 24 även om blåste akter som Sahara Hotnights, Paul Anka och Boppers. Och det är Gipsy Kings, inte Los Lobos, som gör ”Hotel California” på spanska. Fick dock äntligen höra Paradise Lost i ett Popgiss även om det var deras tolkning av Bronski Beats ”Smalltown Boy”.

På duetter satte vi totalt 14 av 24. duetter som den mellan Tweet (vem?) och Missy Elliott blåste vi helt. Kenneth och Kjelle hade den eviga diskussionen om vem som sjungit med Meat Loaf och i vilket sammanhang. Skrev Carla de Vito då det var Ellen Foley. Och nu ska vi fan i mig plugga in de där sångerskorna! Vi rundade av med 12 av 24 intron. Som bäst låg vi fyra i tävlungen men slutade på en nionde plats med 165 poäng. Den eviga ettan under eftermiddagen, Eftermössa i Hökarängen, blev på slutet omsprungen av Nine Inch Snails med en ynka poäng (194 – 193).

Tävlingen var för övrigt slut vid 20.50 så det var en spurt utan dess like från arrangörernas sida. Vi har ju alla upplevt tävlingar som slutat på 22.30 och (som värst) 23. Den tiden är troligen förbi. Medan efterfesten rullade vidare mot Brygghuset var jag dock helt belåten med att förpassa mig hemåt och smälta dagens resultat.

Vårt mål är, som alltid, tio i topp och vi var härmed helt nöjda. Vi låg bitvis top fem men tappade lite på slutet. Dock var det väldigt få poäng vi kunde gräma oss över eftersom det var ganska så få ”stolpar ut” och väldigt mycket av det vi blåste var akter där inte ens namnet sade oss något då facit drogs. Därmed så kunde vi vad vi kunde och det vi inte hört... ja, ni förstår.

Allt som allt kan jag säga att Dr Zoom mer än råge toppade sitt eget Popgiss från 2014. Det här var mer blandat och hade lite mindre fokus på radiohits samt en hel del spännande överraskningar som även passade oss bra, bitvis. Arrangemanget blir bara bättre och smidigare så jag kan bara tacka och bocka för ett finfint upplägg och försöka ladda upp inför nästa drabbning 14 mars.

Popgiss 2000 - the true story

Vi har nu kommit till den föga romantiserade och (hyfsat) ocensurerade skildringen av Popgiss 2000 där mina källor utgörs av dagböcker som jag inte läst på tjugo år och vars innehåll även fick mig att baxna med tanke på hur mycket jag faktiskt hade glömt bort. Exempelvis det faktum att vi gjorde tävlingarna löpande, under stor stress, medan det hela pågick. Tydligen hade vi inte förberett oss mer än så. Och därtill hela sex lördagar på rad under mars och april 2000. Faktiskt lite av ett kraftprov om jag får säga det själv. Och att säga att stämningen alltid var god vore helt klart en överdrift utifrån mina egna anteckningar. Men vi rodde iland med det i alla fall.

10 januari 2000 samlades vi hos Tomas för möte. Stämningen beskriver jag i en kort notering som ”avslagen”. Vi fick i alla fall tag i ”festfixaren Janne”, en person som jag inte alls minns men det var troligen Kenneth eller Tomas som pratade med honom. Det jag minns är ju att Kjelle ofta hade ansvaret för det tekniska och det lite tålamodsprövande men ack så viktiga arbetet med att rent fysiskt sätta ihop listorna.

Efter detta dröjde det tre veckor, 3 februari, innan vi åter sågs, hemma hos Kenneth. Jag anlände tidigt och togs emot av hans dåvaranda sambo och fick sedan sitta och se dottern Becca (idag mer än fullvuxen) leka med dockor medan jag väntade på att Kenneth skulle komma hem. När alla väl var på plats hade vi en diskussion om sponsorer.

12 februari fick jag ett samtal om att vi skulle träffas och plåta bilder till våra affischer morgonen därpå, en söndag. Klockan 10.50 dagen därpå ringde Tomas för att höra om jag var på gång (en vana som vi kommit forsätta med under följande 20 år). Jag bodde vid denna tid vid Söderport så det gick snabbt att komma till Borgen till 11. Dock var jag först på plats och Borgen var stängt (givetvis). Det var en kall och klar dag. 11.20 ringde Tomas och förklarade att han och Kenneth var på gång. De kom 11.20. Kjelle något därefter. Delar av Rootmoset hade varit på krogen kvällen innan och alla var inte i sitt livs form men det blev i alla fall en fotosession med Kenneths dåvarande sambo bakom kameran. Det kom typiskt nog en del bilar så vi fick flera gånger vänta innan vi kunde ta bilderna. Tydligen tog vi även bilder vid Södercentrum men vad de föreställde har jag inget minne av. Affischen, där vi imiterar Beatles och travar på väg mot Borgens ingång med varsin LP under armen kan beskådas ovan.

Ett väldigt trevligt möte hade vi 16 februari då Kenneth bjöd på tårta medan vi diskuterade affischerna som nu låg för tryckning (troligen via Tobbe Larsson, senare Stuhre, men jag kan minnas fel). Vi skulle hur som helst få dem av Manne på Borgen.

Lite mer kritiskt var det 25 februari då jag möte Kenneth på Effes varvid han hade ett seriöst samtal med mig eftersom han trodde att jag på något vis skulle hoppa av hela tävlingen då jag verkade lite ”off” (sanningen var nog mest att jag kände mig osäker då jag aldrig hållit i något liknande). Samtalet slutade i alla fall i bästa förbrödring och så var det inte mer med den saken. Vi övergick därefter till att gagga musik.

Tisdagen 1 mars intervjuades hela laget av Bengt Valentinsson på GT och det skedde också på GT:s redaktion vid Broväg. Jag beskriver i min notering intervjun som ”bra och seriös”. Det blev en stunds förprat medan vi väntade på Kjelle och sedan gick allt bra. Var därefter förbi Borgen för att höra hur det gick med affischerna. Redan dagen därpå publicerades affischen och jag flashade tydligen lite med tidningen för mina kamrater i studentkorridoren eftersom jag väl aldrig varit i lokalpressen tidigare. Hade senare den dagen (2 mars) ett möte hos Tomas som jag beskriver som ”ganska effektivt”. Dök återförbi Mannen men inga affischer i syne. Detta under eftermiddagen, tydligen. Tredje gången gillt, på kvällen, kunde jag dock hämta ut affischerna. Kunde dagen därpå sätta upp affischer bland annat på högskolan samt även dumpa av några i Kenneths brevlåda.

8 mars hade vi åter ett ”mycket effektivt” möte (troligen hos Tomas). Vi noterade med nöje att 22 lag redan hade anmält sig. På kvällen 10 mars hade vi hos Kenneth det sista mötet innan tävlingen skulle braka igång dagen därpå. Fikade i godan ro med Kenneth och Tomas i väntan på Kjelle. Därefter blev det lite snack innan vi fick till Borgen för att bland annat kånka dit det enorma lyckohjul som väl användes så sent som 2002 (eller 2004?). Det stod lyckligtvis mittemot Borgen, hos Niklas ”Tetra” Lindberg. Men som jag minns det var det ändå ett åbäke utan dess like och vi hade en del besvär med att få över det. Sedan kom det dock att stå kvar på Borgen de kommande veckorna, vad jag minns. Vi hade en del diskussioner om hur det skulle se ut i lokalen men var ”halvfärdiga” vid 16.

11 mars blev det lite hetsigt då vi kom till Borgen till förmiddagen och det inte var öppet. Tomas och jag var tydligen ganska nervösa inför hur vi skulle hinna när vi inte ens kom in i byggnaden. Till sist kom vi på att försöka ta oss in via ingången till det som kallades ”dansbandsborgen” och lyckligtvis var denna dörr öppen. Stötte på en bisarr scen (som jag än idag inte begriper mycket av) där en massa människor för glatta livet roffade åt sig gratis t-shirts och regnrockar som delades ut medan någon ung kille, som tydligen precis förlorat någon närstående i en olycka, satt och skrek av gråt bredvid och tröstades av ett antal kringstående. Rena Fellini. Träffade på Kenneth inne i lokalen och han föreslog att vi använde köksingången som vi nu fick låsa upp. Vid det här laget hade även Manne dykt upp. Vi hade även ett antal hjälpare, däribland Tomas far som var på besök vid tillfället. Vi ställde sedan i ordning för tävlingen och vid 15-tiden började lagen anlända. Jag har noterat att ”vi skötte det professionellt”. Tomas tog emot betalning och jag delade ut kladdpapper och annat. PA-systemet var tydligen försenat men Kenneth fick under tiden underhålla publiken utan att tappa huvudet. 15.30 anlände anläggningen och monterades upp snabbt, tydligen. Killarna från Expert vann denna runda medan ett lag med idel tjejer kom sist (Tjejk, tror jag de hette). Vi hade ju i intervjun för GT uppmanat fler tjejer att komma till tävlingen, dessutom. Galaxy Gramophone, ett ungt band som Kenneth och Tomas stött på nere på Skeppet, spelade därefter ett set som avslutning. Dock fick vi en del bekymmer då flera lag för oss förklarade att de inte kunde den ena eller andra lördagen och jag och Kjelle fick sluta med att lägga in rätt lag på rätt lördag för att det skulle fungera (och bara det att vi faktiskt gjorde en sådan sak vid denna tid). Beskrev mitt tillstånd som ”mosig i huvudet” efteråt. Åt en gratis middag och satt i baren och konverserade en vacker kvinna som jag läst franska med och som nu jobbade på Borgen. Sedan gick jag hem i början av kvällen. Tomas och Kenneth skulle åter till Borgen men jag orkade inte.

14 mars blev det möte hos Kjelle ut i ofta. Tomas och Kenneth hämtade mig 15.45 och vi for ut till honom. Raskade därefter igenom låtschema för tre matcher och var klara vid 19.30. Det är vad jag skulle vilja kalla tempo. 18 mars var det dags för vända nummer två och det blev denna gång lite lugnare. Tre av oss anlände tidigt men en malör inträffade då Kjelle (som alltså bodde i Tofta) anlände utan papperen. Han och Tomas åkte snabbt hem till den senare och kopierade upp nya. Under tiden planerade jag för en middag med studentkorridoren efter dagens tävling, tydligen. Hade även en diskussion med Palten om hårdrock innan det hela drog igång. Tre matcher raskades därefter igenom under eftermiddagen. Jag skrev tydligen upp poäng på en tavla och hade, enligt vad jag noterar, ibland svårt att hänga med. Samme Palten klagade tydligen en smula över vår repertoar mot slutet av tredje matchen (antagligen för lite hårdrock). Åt därefter åter en gratis måltid och stack vid 19 tillbaka till min studentkorridor för ännu en middag.

21 mars åkte vi vid 16 åter rut till Kjelle och satt fram till 20 och snickrade under ”pressade former” ihop ännu tre matcher. Fick sedan bryta upp ganska snabbt då jag skulle träffa en kompis som ringde mig under tiden och undrade var jag höll hus. 25 mars var jag tydligen i väldigt god tid till Borgen. Jag gick tydligen och plockade lite tills Kjelle kom varefter han och jag hjälpte Manne att rigga ljudet. Kenneth haltade då han kom eftersom han trampat snett kvällen innan. Vi var denna lördag väldigt effektiva och klockade in en frågerunda på 59 minuter(!). Åt därefter tillsammans med Kenneth och Tomas och lite andra personer kring oss. Hem vid 20.

27 mars blev det så ett nytt möte vid Kjelle. Gick ”mycket trögt” att på en och en halv timme knåpa ihop tre matcher med sextiotal. Vi var inte helt färdiga förrän framåt 21 och jag kände mig tydligen riktigt slutkörd. Vid tävlingen 1 april hade vi bland annat hjälp av Kenneths dåvarande sambo som ”runner”. Matcherna under eftermiddagen blev tydligen riktiga rysare med jämnt skägg mellan flera lag. Vi upptäckte även till vår fasa att vi gjort nivån lite väl svår. Dock var flera av de deltagande trots det nöjda, enligt vad de talade om för oss. Det hela drog dock ut lite på tiden och vi var ”inte klara förrän 19”. Åt sedan gratis och stack till min korridor för någon fest, antar jag.

Mötet vid Kjelle 3 april var ingen succé även om vi först laddade upp med korv som vi köpt på vägen. Vi snäste tydligen av varandra en del, trötta och irriterade. Dock kunde vi runda av vid 21. Emellertid fick vi lön för mödan då jag noterat helt kort att tävlingen 8 april ”gick bra som vanligt”. I denna semifinal har jag noterat att Gamnackarna, stora favoriter, slogs ut medan Sin Lag II gick vidare. Vi var klara till 19.

Redan dagen därpå hade vi hos Tomas ett kort möte om ett möte, det vill säga det planeringsmöte vi skulle ha hos honom 12 april. Det blev det mest olustiga möte vid haft med Rootmoset (under alla år, får jag gissa). Flera av oss var trötta och grinig redan från början och det blev värre. Jag och Tomas var irriterade på varandra medan Kenneth och Kjelle också hade sina dispyter. Kunde dock runda av det hela hyggligt fort och körde sedan hen Kenneth. Även denna gång var det betydligt trevligare i finalen 15 april vilken för övrigt blev en utomordentlig rysare då tre av lagen i princip följdes åt genom hela tävlingen. Till sist kroknade dock några och som slutställningen var så blev Rolling Records fyra, Sin Lag II trea, Expert tvåa och Crazy Whores etta. Jag har i en notering benämnt vinnarna som ”outsiders” men det beror nog mest på min egen bristfälliga kunskap om vem som var vem i Popgiss vid den tiden. Crazy Whores accepterade i princip på stående fot, det vill säga när vi gav dem priserna, att arrangera Popgiss 2002. Jag och någon mer gjorde även ett kort uttalande för Bengt Valentinsson efteråt och Anders Hördin, en dåvarande lokal radioman vars station Radio 4 sponsrat, bad oss om en intervju på måndag. Vi såg sedan ett set med Galaxy Gramophone och sedan hamnade jag av någon outgrundlig anledning på Skeppet, där jag stämt träff med en mystisk kvinna som aldrig dök upp.

Om morgonen 17 april samlades jag, Kjelle och Tomas (Kenneth hade förhinder) i den lilla lokalen bredvid GT:s redaktion, vilken utgjorde Radio 4 och hade en intervju på cirka 5 minuter med Anders Hördin. Och med den lilla sammanfattningen rundade vi även av Popgiss 2000. När jag ser tillbaka på det är jag förvånad att vi redde ut det under dessa hetsiga arbetsformer. Men det gjorde vi alltså.

1998 - 1999 eller Ingen återvändo

Och så kom vardagen efter den stora segern i Popgiss och efter vår enkla segerfest skringrades vi snabbare än Beatles efter sin sista turné 1966. 16 maj 1998 var dock jag och Anders, mannen som förde Rootmoset samman, uppe hos Tomas (första gången vi umgicks utanför Popgiss) och vi gick på Skeppet. Jag har noterat att det var segt på Skeppet men att coverbandet vi såg faktiskt körde en låt av Eno, ”The Fat Lady of Limbourg”. Det var en liten ironi då jag inte visste att musikerna jag såg hade spelat med Kenneth och att det var han som fått dem att börja spela låten.

Den 13 juni 1998 hade vi dock samlat hela Rootmoset för första gången sedan segern och tanken var att vi skulle plocka ut en av våra vinster, middag med dryck på Effes, denna kväll. Samtidigt pågick även något som hette ”Hansedagarna” vilket egentligen var en närmast episk miss av kommunen (fullträff enligt oss vanliga dödliga) då man hade godkänt gratis utskänkning av öl på gatorna i Visby. Rootmoset utnyttjade detta till fullo och det blev ärligt talat en smula dimmigt redan i början av kvällen. Vi kom sedan till Effes där vi överlade med den legendariske ägaren Paul. ”Ja”, sa Paul, ”det står ju mat och öl för fyra personer. Vi säger väl tio öl per skalle. Ni kan bocka av i baren”. Sagt och gjort. Det blev en rejäl pizza och en del öl och sedan biljard, med mera. Det har påståtts att vi gick vidare under kvällen men jag minns i ärlighetens namn inte.

10 juli 1998 var jag, Kenneth och Tomas ute på Kalasturnén på Snäck och såg Caesar's Palace, Janne Kask och Bob Hund. Vi började lära känna varandra.

Vi började därefter, från hösten 1998, även ha ett antal möten där vi satt och tragglade. Det var 10 november 1998, 3 februari 1999 och 16 april, till att börja med. Ofta hemma hos Tomas. Vid mötet 16 april gick jag och Tomas efteråt på Borgen och fick för första gången lösa ett problem tillsammans som inte hade ett dugg med Popgiss att göra (men som nog kan roa en och annan läsare). Minns inte mycket av själva kvällen men vi cirkulerade väl lite och när vi skulle gå hem möts vi av en man som ligger på gatan alldeles utanför ingången. Några personer står och tittar på honom. Vi märkte rätt snabbt att han inte var skadad utan bara väldigt full och ostyrig. ”Men det är lugnt, jag vet var han bor!” sa Tomas som tydligen kände mannen via bekanta. Sagt och gjort. Vi lyckades resa upp mannen och började sedan lotsa honom hem till hans hemadress i norra Visby. Det är ett styvt jobb att försöka hålla en lealös personer på fötter men det gick. Ett par gånger tappade vi vederbörande i gatan men vi såg till att han inte slog i huvudet. Kom till sist till hans port och fick upp honom för trappan. Lyckligtvis bodde han längst ned. Tomas ringde på och fru eller flickvän öppnade dörren. Nu hann ju den kritiska tanken fara genom mitt huvud om huruvida damen ifråga skulle tro att det var VI som hade krökat ner hennes bättre hälft till apstadiet men hon tittade bara på oss och sa ”Tack för att ni tog hem honom” varvid hon vant fattade honom vid skuldrorna och ledde in honom medan dörren slöts bakom henne. Dagen därpå var jag röd över axlarna på grund av brustna blodkärl. Men vi gjorde en god gärning.

Det kritiska ögonblicket för Rootmoset infann sig 14 maj 1999 då vi även tog ut vår andra segermiddag, på Donners. Vi började med möte hos Tomas och gick sedan ned till Donners där vi åt en god middag även om det snålades lite med ölen. ”Nu finns det ingen återvändo, grabbar”, sa Tomas då vi skålade kring bordet. Och så var det ju.

28 augusti 1999 återupptog vi våra möten, nu ute hos Kjelle i Tofta. Denna första kväll slutade sedan hos Tomas med vidare förflyttning till Club 80 (ett ställe jag inte minns) och Rindi (studentkåren). 18 september hängde jag och Tomas hemma hos mig med lite studentkamrater och vi var även på detta gåtfulla Club 80 och åter på kårhuset. Fler möten följde under hösten 1999, närmare bestämt 1 och 11 oktober hemma hos Tomas. Jag minns mötena som bitvis slitsamma och vi blev ibland lite snäsiga mot varandra angående valet av låtar. 28 november 1999 var vi hemma hos Niklas ”Tetra” Lindberg där han och Örjan Hillbom gav oss där en del vänliga tips inför tävlingen. Örjan körde även ett litet giss och vi började alla skratta då vi hörde Nightwish. ”Det här vill vi ju gärna ha med på giss”; menade Tomas ironiskt. Rundade därefter av året med ett sista möte ute hos Kjelle 28 december. Det närmade sig på allvar.

Dunkelt såsom i en spegel eller Popgiss 1998

Vi har nu alltså kommit till själva beskrivningen av Popgiss 1998 vilken får rekonstrueras med hjälp av avlägsna minnen och korta noteringar i mina timdagböcker. Nu vet ju de inblandade att det konsumeras en hel del öl på dessa tävlingar men vid den här tiden bodde jag inte i Visby och jag tror (men även här minns jag inte riktigt) att jag körde ett par gånger. Dock är 22 år en rätt lång tid och minnet är inte så bra som man tror. Eventuellt kan mina Rootmoset-vänner komma med kompletterande information när de läst detta. I min timdagbok står det i alla fall (troligen nedskrivet dagen efter) ett lakoniskt: ”Popgiss på Effes. Lag: jag, Thomas Christophersson (!), Kenneth, Kjelle. Kom tvåa.” Det är allt. Notera att jag stavat fel på min vapendragare Tomas namn och att jag inte heller uppfattat vad Kenneth och Kjelle hette i efternamn, tydligen.

Hur som haver så vandrade jag fram där mellan borden om eftermiddagen 14 februari 1998 och tittade mig omkring. Till sist fick jag se två bekanta ansikten, det vill säga i alla fall personer jag sett förut. Det var då två personer som jag hälsat på hemma hos barndomsvännen Anders tre månader tidigare. Jag gick väl fram och frågade om de var dem jag skulle tävla med och vi slog i hand och presenterade oss. Vi satt ganska centralt i rummet. Av någon anledning minns jag att jag satt med ryggen mot muren och mittemot mig satt Kenneth och snett mittemot Tomas. Varför man nu minns sådana detaljer. Kjelle kom lite senare men vi hann gott och väl presentera oss innan tävlingen drog igång. Kenneth pratade om sin 40-årsfest och Tomas om hur mycket musik man hann höra på Ericsson medan man jobbade eftersom radion stod på. ”Men på onsdagkvällar är det kört för då är det P3 Dans”. I någon slags konformistisk anda sa jag inte att jag lyssnade rätt mycket på P3 Dans. ”Pop och rock!” slog Tomas i alla fall fast som gällande musik.

Däremot minns jag inte om lilla scenen fanns vid den tiden men jag tror det. Så det kan ha varit där Sin Lag II stod. Å andra sidan minns jag att de stod i tornrummet senare. Men tävlingen drog i alla fall igång. Som jag minns det var den första låten vi hörde ”For Your Love” med Yardbirds. Andra i Rootmoset har hävdat att det var en annan låt (och jag minns nu inte vilken). Hur som helst så kom ”For Your Love” oerhört tidigt i alla fall. Jag tror även det kom någon låt med Kiss senare. Jag minns egentligen inte fasligt mycket mer av denna debut som i grunden var en seedning eller ranking av lagen. Vi kom där alltså tvåa. Kenneth och Tomas försvann ganska snabbt efter att tävlingen var över medan jag och Kjelle blev sittande kvar. Vi pratade lite om klassisk musik och sedan minns jag att vi pratade en del om 70-talets Genesis och där hade ett gemensamt intresse. Sedan kom Kjelle på att han hade en tid att passa och stack. Äldre vänner dök upp och vi gick, enligt Timdagboken, tydligen på Nunnan. Det var mitt första Popgiss.

Nästa Popgiss, 21 februari, kan jag i princip sammanfatta enbart utifrån Timdagboken: ”Effes kl 17.00. Trög start men vann till slut. Anders och Erik med flera supportade. Spelade biljard. Sen till Erik och såg Bladerunner.” Vad som troligen hände var alltså att Rootmoset skingrades snabbt och jag därefter hängde med barndomsvänner och rentav såg en film som avslutning på kvällen. Och det är väl ungefär vad jag har att säga om andra omgången.

Jag är ganska så säker på att vi inte hade träffats alls mellan andra och tredje Popgiss som ägde rum 28 mars klockan 16.30. Jag minns egentligen inga särskilda låtar. Åter hade vi hejaklack i form av äldre vänner. Vi vann hur som helst även denna gång och då vi väl började inse att det kunde lukta seger i finalen så tog vi oss tid till lite eftersnack. Vad det gick ut på minns jag inte. Eller om vi bara satt och skrattade och tyckte att vi var bra. Vi såg efteråt tydligen något band på Effes. Sedan gick till ett ställe vid namn Coctail (minns inte, dagens Bad Wolf?) och såg ett band till. Jag tycker mig minnas att jag sov hos Tomas denna kväll.

Lite mer minns jag ändå av finalen 7 april klockan 15. Just inte mycket av låtarna förutom att det tydligen var ett nummer som ingen, absolut ingen, kunde och ingen kände till namnet då det lästes upp varvid Örjan (som denna gång definitivt stod i tornrummet) kom med ett ”Öh, den här borde vi kanske inte ha haft med”. Det var även en kvinna som var framme till oss och förklarade att ”ni måste slå de hemska Gamnackarna!”. Vad hon hade emot dem förtäljer inte historien. Det var ganska hög stämning vid vårt bord och vi satt även i själva tornrummet. Att jag minns det berodde på att jag i min yvighet citerade figuren Marcellus Wallace i ”Pulp Fiction” och klämde ur mig ett ”we own the motherfucker” (han sa ”I” i filmen, dock) varvid Örjan snappade upp detta och meddelade hela auditoriet att ”Rootmoset säger att we own the motherfucker”. Det var ju en sabla tur att vi slapp äta upp detta. Jag minns faktiskt väldigt lite av själva utropandet av vår seger men det gick väl till som det brukar, d.v.s. att vi fick hämta pokalen så fort vi proklamerats som segrare och även fick frågan om vi ville anordna varefter vi fick ett antal priser. Efter det blev det ett oerhört cirkulerande där på Effes. Jag har sett bilder på oss från den kvällen. Jag har trenchcoat och ser ut som om jag håller på att ta överhand där vi hänger på varandra i något slags improviserad gruppbild och Tomas höjer knytnäven mot kameran i någon segergest. Att Radio Gotland intervjuade Tomas och Kenneth uppfattade jag överhuvudtaget inte där i vimlet. Hörde dock intervjun senare. ”Doolittle med Pixies är den bästa skiva som gjorts och det är det vi har samlats kring” fastslog Tomas. På något vis tog vi oss därefter, till fots vad jag minns, till Kenneths syster Kattis där vi hade en enkel segerfest. Jag skulle sova över hos ett par så jag blev inte oerhört långvarig. Tassade iväg till deras lägenhet och smög in till den väntande soffan. Kunde dagen därpå rapportera att vi hade vunnit. Och så började vardagen igen.

Och tack till Tobbe Grönberg för bilden.

2020-01-22: Uppdatering med kompletterande minnen från Kjelle

Som Kjelle minns det fick vi precis innan tävlingen även ett frågeformulär "för att ha något att göra" med exempelvis en fråga om vem som var äldst i Spice Girls. Vi prickade in Geri Haliwell enbart på utseende men fick nog aldrig något resultat. Kjelle är för övrigt rätt säker på att lilla scenen inte fanns vid den här tiden och att Sin Lag II stod i tornrummet och ledde det hela. Han minns även att den första låten var Iron Man eller War Pigs med Black Sabbat snarare än Yardbirds. Beror förvisso på i vilken ordning decennierna kom. En av de roligare följdfrågorna var vad Oasis-brödernas mor hette ("och svara inte Mrs Gallagher"). Tydligen var det Peggy. Kjelle tycker sig minnas att vi skrev Ruth. Därefter påminde Kjelle mig om att jag, troligen i finalen och som enda tävlande i hela Popgiss, satte frågan "Under ett tumult i ryska parlamentet hade en av deltagarna på sig en tröja med ett känt hårdrocksband, vilket då"? Jag mindes från en artikel i Time en bild på mannen med Megadeth-tröja och bandana som stod och pekade finger åt talmannen så vi klämde ju till med Daves Mustaines gäng. När Örjan läste upp att ett enda lag satte frågan for Visbys egen David Lee Roth, allas vår Patrick "Palten" Johnsson upp från sin plats och skrek "Vem fan kunde det!?". Och det blev ju en bra Rootmoset-anekdot. Tack, Kjelle, för komplettering av vårt dunkla segerår. 

Popgiss 1998 - upptakten

Om aftonen 7 november 1997 gästade jag min gamle barndomsvän Anders, som då fyllde 25 år. Det var fullt med folk i hans villa i Sjonhem vad jag minns och det blev ett evigt handskakande med folk jag inte kände. Jag kunde förstås inte ana att det bland dessa, som jag flyktigt hälsade på, fanns ett par personer som jag senare skulle komma att hänga ihop med som ler och långhalm. Det var ju då Kenneth Töllinen och Tomas Kristofferson. Men det visste jag som sagt inte då utan de var ytterligare ett par av Anders kollegor från Ericsson som man bara sa hej till. Men det skulle senare visa sig vara tur att jag överhuvudtaget hade fått se dem den där kvällen.

Någon månad gick. Här är jag inte helt säker på datum men det bör ha varit i december som Anders ringde mig (senare gick jag veta att han just då stod nere på den blivande högskolan där han och andra gick någon slags internutbildning).

”Tjena, det är Anders!”

”Jo, tjena.”

”Du! Jag står här med några jobbarkompisar som ska med i någon sådan här musiktävling. Popgiss heter det visst... och de behöver en fjärde man. Helst någon som kan konstig musik. Och det är ju du, det! Vad säger du? Är du med?”

Och, jo, jag hasplade väl ur mig att jag var med. Jag vet att jag ytterligare någon månad senare hade ett telefonsamtal med Tomas där vi bara pratade lite allmänt om tävlingen och var den skulle vara och när, med flera detaljer. Det skulle också visa sig bra att jag i alla fall hade namnet på EN av mina lagkamrater.

Denna vår skulle det alltså vara Popgiss vid fyra tillfällen: 14 och 28 februari, 28 mars och 4 april. Varför det blev detta något udda schema kan jag inte svara på men jag gissar att det handlade om arrangörernas planering och förmåga att kunna samma helg allihop. Eller något. Men sagt och gjort. På alla hjärtans dag 1998 var jag i alla fall på väg upp till övervåningen på Effes, ett ställe som jag för all del var väl förtrogen med sedan gammalt. Kom upp för trappan till vinden och precis där satt en dam och tog emot anmälningar.

”Jo, hej, jag heter Robert Ahlman och jag ska tävla här.”

”Jaha, vad heter ditt lag då?”

”Öh... det vet jag inte.”

”Jaha, vad heter de du ska tävla med då?”

”Öhm... det är en som heter Kristoffersson...”
”Jo, här har vi Tomas Kristoffersson. Och laget heter Rotmoset”

Och min tanke inför detta var förstås ”Vilket hopplöst jävla namn!” Att det sedan stavades med två ”o” visste jag heller inte. Jag betalade avgiften (för jag tror det var så man gjorde då) och gick in. Lallade omkring mellan borden och försökte ta reda på vem jag skulle tävla med. Inte så lätt då jag inte visste hur de såg ut. Rätt vad det var så såg jag plötsligt två bekanta (to be continued...)

Nils Frahm

I samband med att jag häromdagen löste Melodikrysset blev jag medveten om att jag tydligen hade missat någon ung svensk hiphop-kille vid namn Einar. Och antagligen har man sovit sig igenom gånget musikår när även Anders Eldeman sitter och beskriver honom som ”en tonåring som låtit tala om sig” och jag bara lutar mig tillbaka i min stol och säger ”va?”. Det betyder väl att jag åter är på väg in i musikalisk coma men det finns å andra sidan ofta förklaringar till det. Exempelvis att jag inte tycker rådande trender är kul.

Även om jag inte var medveten om det då så tappade jag mycket i början av 00-talet då jag tyckte att den nya musik som kom efter 90-talet helt enkelt inte var så omvälvande. Det var liksom svårt att toppa mycket av det jag hört under detta för mig så gyllene decennium och omärkligt började jag sluta lyssna på mycket nytt, vilket jag ofta skrivit om tidigare på bloggen. Det verkar nu dags igen. Fast nu är jag ju mer medveten om det.

Men då väldigt många internationella hits består av Max Martin-klonade lättuggade hits där den ena artisten gästar den andra och det ibland är tre eller fyra ”featuring” den och den på en låt som har åtta kompositörer och tre producenter men ändå inte är så oerhört spännande så tröttnar jag. Och hälften av de nya svenska produkterna verkar vara hiphopare som sjunger på en ofta tillgjord Rinkeby-svenska (att döma av det faktum att jag hört åtminstone några av dessa artister prata en helt grammatiskt korrekt svenska i intervjuer) till lunkande beats. Då tröttnar jag ännu mer.

Sedan är väl förstås problemet att jag är så förbannat petig med musik. Jag funderade i samband med det här över vad jag faktiskt tagit till mig med hjärtat de senaste åren och det första namn som poppade upp var Nils Frahm. Denne namne till min far och till min systerson (förnamnet) är alltså en experimentell och klassiskt skolad tysk pianist som jag upptäckte via Peter Robinsons romaner om Kommissarie Banks då hans flickvän gav honom dennes LP ”Spaces” i present i början av en episod. Jag vet nu att Peter Robinson har mycket bra musiksmak så jag kollade upp Frahm och fastnade direkt.

De som träffat mig på olika gisstävlingar tror kanske att jag är en ständigt glad och högljudd typ som gillar att stå i centrum och som gillar röjarmusik men jag är ju även rätt tillbakadragen och gillar verkligen att sjunka ned i skinnfåtöljen och sluta ögonen medan någon introvert elektronisk musik svävar i bakgrunden. Musik som exempelvis Nils Frahm. Det är ju en väldigt europeisk konstmusikalisk tradition som ligger mig varmt om hjärtat men som väl inte lär ge mig så många poäng i Popgiss och som ligger väldigt långt från listorna. Men återigen så ger jag faktiskt tusan i det och kommer i allt högre grad under tjugotalet att gå in för att återigen må riktigt bra av musik. Såsom det ska vara.