fredag 2 september 2016

XTC-diskografin, kapitel 1




Christoper-Robin Maurin, en av Visbys musikprofiler, har i en sluten Facebook-grupp dragit igång en tråd där han ämnar gå igenom XTC's alla plattor. Detta kan givetvis inte undanhållas den bildade allmänheten. Här kommer sålunda XTC's fyra första album, till att börja med.

White music 1978

Jag kan bara utgå ifrån vad som poppar upp i mitt huvud när jag lyssnar. Direkt tänker jag på Doktor Kosmos, som sagt tidigare. Men det är ju baklängesinfluens, att DK lyssnat på XTC, inte tvärt om så klart.
...
Men jag får också starka vibbar av Costello och Attractions. Men där är jag inte påläst om vem som var först. Eller var det samtidigt? Känns väldigt som del av samma rörelse. Även om XTC känns mer experimentella så finns helt klart spår av samma musikaliska rörelse eller uttryck som Elvis och Attractions kom med på första plattan. Den kom väl samma år?
Men sen hör man ju, ganska tydligt i mina öron, Dr Feelgood med Wilko i spetsen. Det är det där vassa telecasterljudet som staccato-hackar sig fram i koppgitarren som känns som Wilkos signaturgrej. Det återkommer ju i flera låtar.
Sedan hör jag knas-partier lite här och var, som jag härrör från Zappa, men det kan ju vara mer ett tecken på mina influenser än deras. Det finns iallafall en musikalisk lekfullhet som känns som en ung längtan att "bara göra något annat”. Soloduellen gitarr/piano i "Do what you do" tex. Zappa hade ju den lekfullheten och växte egentligen aldrig ifrån den. Så det behöver väl inte var något ungt egentligen. Men det känns ändå som det kommer från något revolt-håll, skit-i-konventionerna-grejen.
Jag kanske är ute och hojar men jag får också lite Police-vibb ibland. I de mer melodiska låtarna. Men jag är inte så inlyssnad på Police, så jag kanske inte ska säga så mycket om det. Och ibland, som i Statue of Liberty-versen, tittar Bruce Springsteen-influenser fram. Samma låts refräng är ju VÄLDIGT mycket Costello å andra sidan.
Summa summarum: välspelad debut i kölvattnet av det soundet som växte fram efter punk-boomen. Det här är inte alls punk, men det är ändå på den sidan planhalvan jämfört med mycket annat som kom samtidigt. Som en Feelgood/Wilko-influerad new wave-platta. Ett stökigare Attractions och med mer experimentlusta.
Inte alls dåligt men lite för "tokroligt för tokrolighetens skull" för min smak. Spretighet kan vara kul, men här känns det mest som att de inte hade bestämt sig riktigt. Gissar att man känner annorlunda om man hörde den här skivan när den kom. Tror att många säkert blivit influerade av det här soundet och byggt vidare på det. Rimligen en viktig skiva för många musiker från den tiden, men svårt för mig som lyssnar ordentligt på den först nu 2016.

XTC Go 2 – 1978

Det här känns direkt lite mer polerat. Bättre producerat men kanske att energin/nerven försvunnit från debuten. Allting låter egentligen bättre men ändå är det som om något saknas. Väldigt vanligt på andra plattan, det är inget unikt m
ed XTC.

Spontant vad gäller saker som poppar upp i huvudet är det Red Hot Chili Peppers tidiga plattor. Skulle inte vara förvånad om de där, på den tiden, galna cali-skejtar-punkarna lyssnat mycket på XTC i sina dagar. Det här lite ruffare new wave-gunget. Stolpigheten liksom, det känns väldigt RHCP i början. Samma sak med sången, den här tillgjorda lite flåset-i-halsen-vibben. Som om han egentligen är för pinknödig för att sjunga men vill bara sätta den där sista versen innan han drar på muggen.

Jag får fortfarande Doktor Kosmos-vibbar. "Arbetslös i Borås" dyker upp lite här och var tycker jag. Även sättet att kombinera ett väldigt struttigt parti med en mycket mer melodiskt, som i Meccanic Dancing, det gör ju Uje/Dr Kosmos mycket och ofta. Dessutom precis på det där sättet.

Omöjligt att inte tänka på Tina Turnes The Best vid introt till Batteri Brides. Jamade hon på detta komp i studion när hon kom på sin melodi månne?

Det är mer stämsång och sångarrangemang här än på debuten. Vågade basisten (eller vem det nu är) plötsligt sjungna eller har de bytt medlemmar?

Det fanns tendenser reda på debuten men nu hör man ju ska-influenser rätt tydligt. Jag tänker på Madness ibland. Dexty’s flimrar också förbi.

Förstår idén att det är lattjo att köra med ett leksakspiano eller vad det nu är, men det blir lite tradigt i längden.

Super-Tuff känns annorlunda. En annan väg? Spåret för kommande plattor? Något är annorlunda med denna låt, helt klart.

Jag måste säga det, ibland trillar Gyllene Tider upp i skallen. Har Gessle lyssnat på det här? Han snodde bara sockret i så fall – han hade mått bra av att ta taggarna också.

Red är första låten som jag hajat till på att jag tyckte det var lite bra. Wilko-gnuggen är tillbaka och någon är med på sax i bakgrunden. Jag har svårt för sången i versen. Men öset i refrängen är rätt… ösigt. Kunde nästan vara en Led Zep-låt, en del av riffen iallafall. Men sångaren är ju ingen Plant direkt.

Summa summarum: det är på väg någonstans, absolut, men det känns som om dom inte hittat hem än. Det spretar något förfärligt fortfarande. Spontant tycker jag att dom skulle satsat på en riktig sångare. Lyssnar mycket hellre på Elvis Costello & The Attractions är det här. Vissa låtar är bara irriterande, som Life is good in the greenhouse, jösses vad segt det blir när dom trampar vatten i nästan fem minuter.
På första plattan fick dom lite plus för energi, men "Go 2" är inget för mig


Drums and Wires – 1979

Ja okej. Här är det ju en helt annan grej direkt på första låten Making plans for Nigel. Ny sångare, eller har han bara börjat få ordning på rösten? Tyvärr är låten för lång. Onödigt att göra en treminuters-låt fyra minuter lång. Sista minuten är ju bara repeat-repeat-repeat.

Trummor, bas och gitarr sitter mer ihop som en enhet. Tidigare spelade dom nästan varsin låt samtidigt.

Fast andra låten är ju den jobbiga rösten tillbaka. Nej detta var inte kul Helikopter alltså. Jag tänker att det är lite som Television, inte just denna låt utan hela prylen. Men i Television var sången, bandet och låtarna i synk. Det var inte för komplicerad musik, det var inte världens tightaste band och inte världens bästa sångare. Dom visste sina begränsningar och vann på charm.

Resten av den här skivan känns som två enheter. Bas, trummor och gitarr är en ihophållen enhet som gör det riktigt bra. Sångaren förställer rösten och känns som en pellejöns som pajar festen. Man hör bitar av möjligen intressant lyriks, men hans aaa-ooo-aaa-ooo-låssång låten igenom gör att man mest hör spridda vokaler.

De få tillfällen där han/de vågar sjunga ”vanligt” så blir det intressant direkt. Som i Nigel eller introt till Complicated game. Eller som han i vänsterkanalen i verserna i That is the way.

Reel by reel ger vid handen att det finns någon i bandet som kan spela bra och lite annorlunda sologitarr. Jag förstår vad du menar med Ollie Halsall, Christer.

Andra artister som poppar upp: Costello & Attractions helt klart, dom känns som syskonband. Tom Petty tittar fram ibland, hans första skiva kom väl vid den här tiden typ. Sen är det många artister som verkar ha lyssnat på detta: Nik Kershaw, Cake, Duran Duran ja det är många saker som flimrar förbi i huvudet.

Minuspoäng för att det är inspelat med olika trumljud. Som singlar spelar det ju ingen roll men när man lyssnar på en hel skiva så här så kommer Reel by reels ihåliga plåtvirvel-ljud och man undrar vom dom petat in en demo bland resten av spåren. Låten innan har ju jättebra trumljud. Märkligt!

Pluspoäng för basisten som är skitbra hela skivan igenom. Basen spelar bas och gitarrerna spelar gitarr. Det är så vanligt att basisten bara hänger på gitarristerna. Men inte här – det breddar ljudbilden samtidigt som själva instrumenten blir tydligare. Det här jobbar vi mycket med i Ida Andersson Band, att hitta våra egna luftfickor i musiken och inte trängas med varandra.

Summa summarum: Ljudbilden och låtstrukturerna har mognat sedan debuten, sångaren har tyvärr icke hängt med i utvecklingen. Hörs bäst i ösiga Outside world där sången känns lite mer i synk, för att dom andra har tagit ett steg tillbaka och lirar en låt som skulle platsat på första plattan. De få gånger han/de väl vågar sjunga på riktigt så blir det som sagt bra direkt. Är det sångaren som skriver låtarna? Är det egot som står i vägen? Något är skevt iallafall. Med en bättre sångare, eller egentligen om han bara slutade med den studentikosa flåsigheten och vokalglidandet, så hade det här varit intressant för mig. Men nu; nej. Tre Tobbe Stuhre-virvlar.


XTC Black Sea – 1980

Okej, här hör jag första Macca-influensen. Introt till Respectable Street är ju precis den typen av Dance Hall-vurm som Macca gjort många versioner av.


Det är bättre sång här. Det höjer betyget direkt.

Refrängen på Generals and majors har någon snott från XTC. Jag kommer inte på det men det här har jag hört någon annans stans. Något annat åttiotalsband tror jag. Som fick en hyfsad hit med den där melodin och ackordslingan. Nåja…

Det ploppar upp andra band nu: Jag hör Blur. Jag hör INXS. UB40. Det liksom flimrar förbi många olika band. Man förstår att många har varit här och nosat och plockat russinen ur kakan.

Love at first sight känns som ett steg tillbaka igen. Sången är inte som förr men det finns tendenser till de här märkliga vokalstönen. Nej denna borde dom fimpat.

Bättre direkt med nästa låt musikaliskt, men vokalstönen är där igen. Vad är hans problem? Verkar osäker på om han är i en musikstudio eller på en fotbollsläktare.

Nåja.

Summa summarum: Det tar sig. Sången är bättre och låtarna och liret är fortfarande bra. Eller iallafall intressant. Det här börjar likna musik jag skulle kunna sätta på självmant.
Tre Tobbe Stuhre-virvlar och en ghost note.