Jag noterar till min fasa att jag inte skrivit på denna blogg sedan 16 april. Kanske hamnade vi i någon slags efter-Popgiss-depression, eller så har vi bara haft mycket att göra. Jag vet inte. Rootmosets vår har i alla fall bestått i små frustrationer över att få på skallen i diverse quiz samtidigt som det bara gått lite bättre för vårt sidolag (vårt Rymdimperiet) 50 Shades of Mos. I övrigt famlar jag mig fram i den musikaliska djungeln och beträder områden jag aldrig trodde att jag skulle beträda.
13 juli, en fredag då strömmen gått på norra delen av ön, såg jag Sveriges Paul Weller, nämligen Joakim Thåström. Eller bara Thåström, som han väl föredrar. Nu kanske vän av ordning invänder och säger att Joe Strummer vore en bättre liknelse än Paul Weller och det finns mycket fog för det men det lustiga är att Thåströms och Wellers karriärer följer varandra på något så när likartade vis. Båda kom de ur punken men lämnade snabbt formatet samtidigt som deras respektive grupper blev otroligt populära i sitt hemland. Både Ebba Grön och The Jam sprack chockartat på höjden av karriären. Skillnaden var väl att det inte var frontfiguren Thåström utan hans vapendragare Fjordor som spräckte Ebba medan Weller brutalt körde över sina underhuggare Buckler och Foxton. Ebba gjorde dock ingen avskedsturné utan meddelade sin upplösning via telegram till pressen.
Både Thåström och Weller kastade sig därefter med liv och lust in i ett nytt projekt. Men medan Thåströms Imperiet blev allmänt hyllat (för att retroaktivt ha verkat fått något oförtjänt dåligt rykte) så var det många ur Wellers gamla publik som från början hatade Style Council och tyckte det var musik för folk som låg och dåsade på jakten i Nice. "Musik för finsmakare" fnyste min egen syster vid ett tillfälle. Thåströms "hatgrupp" skulle dock ännu komma. Likheten bestod dock i att både Imperiet och Style Council föll samman i slutet av 80-talet. Men medan Wellers publik helt enkelt smälte bort och hans skivbolag mer eller mindre kastade ut honom så gick musten helt enkelt ur Imperiet som efter eviga medlemsbyten mest var en duo bestående av Thåström och Christian Falk. Därefter inledde båda sångarna en solokarriär. För Weller har det bara tuffat på medan Thåström alltså skapade sin egen impopulära grupp med Peace Love and Pitbulls under 90-talet. Men från sent 90-tal har det även för hans del varit idel soloskivor förutom något enstaka sidoprojekt.
Jag har ju tyckt om Ebba, Imperiet, hans två första soloplattor och PLP varefter jag tyckte att han började gå en smula på tomgång och upprepade sig lite (se även tidigare krönika om T: http://rootmoset.blogspot.com/2009/04/mannen-som-gor-vad-som-faller-honom-in.html). Jag har väl lyssnat på varje ny platta som kommit med regelbundenhet men ofta märker jag att har haft svårt att hålla intresset uppe. Mycket lunkar på. Därför var det inte med enorm förväntan jag ändå åkte och såg honom i Fårösund denna fredag efter att ha inhandlat en biljett till det härliga priset av 600 kronor. Jag hade givetvis sett hans setlist och visste att han sin vana trogen mest körde nytt.
Vi kom till Fårösund och det var strömlöst. Någon spelade dock skivor i ett bås (först senare fick vi höra att det var Gurra så lite umgänge med sina gamla vänner hann han troligen med). Dock var det väldigt mörkt på scenen. Strömmen hade ju gått över stora delar av ön kring 16 och vi såg inga spotlights som testkördes eller annat som kunde ha antytt att det fanns elektricitet. Vid 20.30, den tid då Thåström skulle ha gått på så klev en tjej upp och scen och meddelade glatt att jodå, det skulle bli konsert men först måste man rekvirera ett aggregat. Så vi tog en promenad och hängde vid bilen en timme innan vi återvände in på området (precis som på alla festivaler sålde de den förkättrade Norrlands guld 33 cl till överpris).
21.30 började musiken så och i blått ljus klev bandet på. Man öppnade med nya "Körkarlen", en på skiva rätt platt rocklåt som live blev tung industrirock med kraftfull sång. Och i den stilen fortsatte det. Herr T och hans spelmän körde ungefär hälften från nya skivan och några från de senare soloskivorna. I övrigt "Alla vill till himmelen", två Imperiet och ingen Ebba. Kort och gott så publikfriade inte mannen för fem öre utan körde på med vad han ville spela. Jag tror eventuellt han sa "tack" två gånger. Efter 90 minuter och efter att ha kommit in en andra gång för att avsluta med "Centralmassivet" (bara det att avsluta en konsert med en låt från 2018) så tändes ljuset på scenen och man såg tydligt hans ansikte. Då stod han en stund framme vid kanten och log lite grann och vinkade och tittade rätt länge ut över oss innan han bara sa "Ha det bra, allihop" och gick av. Det var en ytterst kraftfull uppvisning och en påminnelse om att den här mannen ska ses live. "Om man inte gillar det här så gillar man fan inte musik" sa Tomas i bilen på väg ned till Visby. Jag ger honom rätt.
Setlist
1 Körkarlen
2 Bluesen i Malmö
3 Var e vargen
4 Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce
5 Kom med mig
6 Beväpna dig med vingar
7 Karaokebaren
8 Men bara om min älskade väntar
9 Old Point Bar
10 St Ana katedral
11 Jag är en idiot
12 Om Black Jim
13 Alltid va på väg
14 Kort biografi med litet testamente
15 Alla vill till himmelen
16 Centralmassivet
.jpg)