Heta vax vecka 31 + konsert

Lana Del Ray – Ultraviolence

Uppföljaren till 2012 års mästerligare "Born to Die" är lite samma skiva men utan lika starka låtar, Men nu är Ultra inte någon dålig platta den innehåller flera starka låter som bara växer, kräver många lyssningar.

Honeyblood – Honeyblood

Debut skiva från ett Skotskt indieband. Honeyblood är en duo bestående av Stina Tweeddale och Shona McVicar på gitarr och trummor och hur låter det? Ja, som om det fantastiska musikdecenniet 90-talet är tillbaka och det gillar vi. Gitarr baserad indie rock, rekommenderas, bästa låten "Fall Forever".

Luna Green – Swedish Strawberries

Ny bekantskap också en debut lite drömsk pop, bästa låten titelspåret.

Dogmen på Hammarn, vilket är gamla Jivin Sister Fanny men med ny trummis, blev mycket nöjd med det jag hörde, nya Johannes kunde verkligen hålla ett så högt tempo som låtarna kräver nu var det mycket varmt i lokal så kanske dom har mer att ge men grabbarna gjorde en kanonspelning, pratade både med Pelle och Per efteråt och dom var också nöjda.

En Lekman på scenen

Jens Lekman är onekligen en av våra mer originella artister. Kanske inte musikaliskt (även om han är ganska eklektisk) men väl i sina texter. Nästan alla dessa beskriver helt omaskerat händelser ur hans eget liv och han använder ofta sitt eget namn i låtarna (precis som Frida Hyvönen ofta gjort, ska jag väl tillägga). De historier han berättar är dock inte de stora och nakna bekännelserna utan snarare små anekdoter ur livet, omväxlande komiska, tragiska eller tragikomiska. Det var nu knappt ett år sedan jag såg Jens Lekman uppträda och även om den konserten var bra så blev den, såsom festivalspelning, ganska forcerad med en Lekman som tittade på klockan och frågade rätt ut i luften “Hinner vi med en låt till?”. Visserligen har jag efter en granskning av hans låtset förstått att han, oavsett scen eller omständigheter, oftast gör konserter om någon dryg timme men jag hade likväl hoppats på något mer avslappnat då jag åkte upp till Bunge på norra Gotland för att se honom. Denna kväll var det om möjligt ännu mer folk på plats än då jag en vecka tidigare såg Hästpojken och det bådar förstås gott för en fortsättning för denna eminenta scen. Lekman hade även ett förband i form av en dam vid namn Sumie som körde mollstämda akustiska nummer under lite mindre än en halvtimme. Hon hade för övrigt en väldigt klar, stark och behaglig röst. Därefter var det dags för Lekman själv. Möjligen var jag lite småirriterad över att han skulle spela akustiskt (nej, jag var aldrig någon fan av “MTV Unplugged” som mest var en stor gäspning i min värld, möjligen med undantag för Nirvanas set) då hans låtar ofta är rikt orkestrerade och med roliga effekter och samplingar som en blinkning till lyssnaren. Dock lät ju hans personliga röst lika bra som någonsin. Innan konserten delades även kuvert ut till publiken för “att öppnas under en speciell låt”. I början blev det huvudsakligen nummer från senaste plattan och EP:n från 2011 men även en del låtar från mästerverket “”Night falls on Kortedala” slank in. Lekman underhöll som vanligt publiken med historier och jag fick förklarat för mig hur “A postcard from Nina” egentligen beskrev en oerhört pinsam och laddad situation då hans lesbiska väninna helt oväntat presenterade honom som sin pojkvän inför sina strängt katolska föräldrar. Jag fick även för andra gången höra den roliga historien om hur han missade ett möte med Kirsten Dunst eftersom man i Göteborg inte hade VIP-köer. Efter flera akustiska nummer slog Lekman på en synth och vi fick oss ett par rejäla dansnummer. Mot slutet av konserten blev det åter lugnare och vi öppnade kuverten till låten “The Perfume you wore” för att få känna lite doft medan han spelade numret. Extranummer blev ett par till svenska översatta sånger från de tidiga albumen. På något vis är det lite roligt med en artist som inte försöker få igång publiken genom att på slutet spela megahits utan istället kör dessa i mitten och därefter snarast tonar ned konserten. På så vis kände man sig även musikaliskt mätt och belåten då man kryssade sig hemåt genom människor, får och medtrafikanter.

Följande låtar körde Jens Lekman i Bunge:

Black Cab

I know what love isn't

WWJD To know your mission

A postcard from Nina

Waiting for Kirsten

Shirin

The Perfume you wore

Sipping on the sweet nectar

Maple leaves

I want a pair of cowboy boots

Bli nån annans (svensk version av “Become someone else's”)

Julie (svensk version)

Northern uproar

Sommaren har till sist rullat in på allvar liksom även Rootmosets intensiva konsertsäsong. Till en början har vårt intresse för ovanlighetens skull riktats mot norra Gotland även om undertecknad lite diskret tjuvstartade sommarens konsertbesök med att se en orkester vid namn Ringo Franco en måndagkväll på ett av Visbys mer eminenta rocketablissemang. Conny Bloom, denne man vars berömmelse toppade åren kring 1990, kämpar trots medieskugga oförtrutet på vare sig det nu är i ett återförenat Electric Boys eller i andra konstellationer. I Ringo Franco har han bland annat plockat in en annan artist med smått strandad karriär (i alla fall i Sverige), nämligen Papa Dee. Undertecknad såg ju Papa Dee köra en tämligen glanslös hitparad på 34 minuter för några somrar sedan och detta projekt var väl något piggare även om det i grund och botten lät som Electric Boys med Papa Dee på sång. Det var alltså den vanliga flummiga Hendrix-rocken med lite funkinslag. Nog sagt.

Dagen därpå färdades jag och Tomas hela den långa vägen norrut (Gotlandsregel: det är aldrig långt om du ska åka TILL Visby men det är fan så långt om du ska åka FRÅN staden till valfri socken). Det handlade givetvis om den vid det här laget rejält upphaussade konserten med First Aid Kit på gården Gåsemora på Fårö. Vi lämnade Visby vid 18 och trekvart senare var vi i kön till Fåröfärjan. Realistiskt nog hade jag väl räknat med kanske en timmes köande och allt som allt blev det ganska exakt 57 minuters väntan vilket ledde till att vårt tidsschema krympte drastiskt. Den planerade förfesten uteblev helt eftersom vi i all hast fick försöka ta oss till själva konserten. Vi parkerade därefter strategiskt i ett dike men fick därefter ändå dividera lite med en parkeringsvakt som ville förvissa sig om att vi inte hade ställt oss på vägen och därmed kunde riskera att blockera brandkårens framfart. Om nu olyckan skulle vara framme, vill säga. Det var onekligen ett gudabenådat (och därmed även torrt och brandfarligt) väder och hela 1 800 personer hade infunnit sig på konserten. Eftersom jag aldrig hade besökt Gåsemora tidigare så blev jag, bortskämd gotländsk konsertbesökare som man nu är, en smula nedtagen av att konstatera att miljön var en vanlig modern gård, vilken som helst. Det fanns heller inte den fina utomhusscen som jag hade förväntat mig utan damerna spelade inne i en modern lada, vilken som helst. Och eftersom det var proppfullt så stod vi på gaveln och tittade in i dunklet. Att handla något var inte att tänka på och efteråt fick jag höra att man kunde få köa i 45 minuter för att få sig något till livs. Konserten började kring 20.30 och det lät ganska OK så vitt vi nu kunde höra. För höra blev det mest då man inte tydligt såg duon inne i dunklet. Tomas började därtill mer och mer titta på klockan eftersom vi naturligtvis ändå funderade över logistiken och ville slippa sitta i trafikstockning till klockan 03 på natten. Vid ett tillfälle slog damerna av micken för att demonstrera sin skönsång men då det även fläktade kring knutarna så hörde jag vid vissa tillfällen ingenting. Men det var troligen vackert för personerna längre fram. I övrigt lät det rätt likt skivan. När man körde sin cover på Bob Dylans “One more cup of coffee” drog vi. Tror vi var nummer två bland de bilar som åkte från konserten och tack vare det så hann vi lagom med färjan och kunde på radion, på väg söderut, höra Brasiliens redan historiska kollaps mot Tyskland i fotbolls-VM.

Någon dryg vecka senare var det åter konsert på norr men denna gång behövde vi inte oroa oss för logistiken eftersom det hela ägde rum på rätt sida om Fårösund, nämligen Bungenäs. Jag var föga förtrogen med omgivningen men eftersom Tomas en gång hade tjänat kung och fosterland i området så hade jag en utmärkt guide. Man tog till höger i Fårösund, åkte längs kusten och parkerade därefter bilen. Sedan fick man gå några minuter vilket inte direkt var plågsamt eftersom landskapet var vackert med periodvis havsutsikt åt båda hållen (fördelen med ett näs). Aftonens konsertattraktion var den eminenta Göteborgs-duon Hästpojken vilka nu framträdde i en lada som en gång härbärgerade kalk. Då vi slog oss ned utanför i väntan på insläpp reflekterade jag förstås över postmodernismen och det smått ironiska i att den byggnad där kalkarbetare en gång stretade nu frekventerades av en hipsterpublik som åter sin hipstermat och lyssnade på sin hipstermusik. Det är väl evolutionen, antar jag. Hästpojken är som sagt en duo men består till vardags ändå av fler medlemmar. Just denna kväll var det den hårda kärnan bestående av sångaren/gitarristen Martin Elisson och gitarristen Adam Bolmeus vilka körde akustiskt. Eftersom Hästpojkens tredje och senaste album även är det bästa de har släppt hoppades jag förstås att de skulle beta av merparten av låtarna från denna platta. Det är överlag en enastående lättnad att gå på en konsert och inte förvänta sig en massa gamla hits som kanske inte alltid (om de är en sådan där knepig artist) kommer. Live kunde jag dock konstatera att Elissons sång och även soundet i någon av de lugnare låtarna ibland låg farligt nära Gyllene Tider men ofta hamnar man ändå på rätt sida om indiestaketet. I övrigt fick jag höra ungefär vad jag ville (förutom blåspartiet i “Sommarvin”) då man drog igenom merparten av låtarna från senaste plattan samt en hel del spår från förra. Från debuten blev det bara titelspåret och förstås kulthiten “Shane McGowan”. Man hann även med covers på Johnny Thunders, Violent Femmes samt en låt med duons föregående orkester, Bad Cash Quartet. Jag var övertygad om att man mot slutet spelade en Håkan Hellström-låt men Tomas var inte lika övertygad (och han är ju onekligen vår Håkan Hellström-kille). Man avslutade med 2011 års hit “Gitarrer och bas, trummor och hat” och därefter var vi helt nöjda då vi strosade hemåt i den fina sommarnatten och även passade på att fotografera lite får på vägen. Kan därmed varmt rekommendera ett besök i kalkladan, dit åtminstone vi snart kommer att återvända.

Sommaren med Damon

Rootmoset håller som bäst på att planera sommaren och vi är även på väg mot den första av flera stora musikaliska evenemang som vi lär återkomma till här på bloggen. Men innan dess bara en lite reflektion från undertecknad när vi nu (förhoppningsvis?) går in i högsommaren efter en skakig juni. Sedan jag åter seriöst började lyssna på musik har jag även kunna referera till vissa perioder som "den då man lyssnade på DEN eller DE plattorna". Exempelvis blev sommaren 2011 den stora skäggrock- och dubstep-sommaren då jag i princip lyssnade på tre plattor på repeat (My Morning Jackets "Circuital" tillsammans men SBTRKT:s självtitulerade debut och Zombys "Dedication"). Den här sommaren lär jag nog komma att referera till som "sommaren med Damon" eftersom jag var och varannan morgon har öppnat dagen med hans "Everyday Robots". Från början framstod plattan som sagt som lite stillsam och lät mest som ett lugnare Blur (eftersom ju detta bands sound till sist kunde bli vad som helst under gruppens "riktiga" slutfas) men låtarna växte ändå efterhand. Jag insåg att jag i alla fall för stunden hade tillgång till den perfekta morgonplattan då man befinner sig i ett surrealistiskt kontorslandskap och behöver någon som peppar en smula. Inte för att plattan direkt är någon munter historia (kanske med undantag för "Mr Tembo") men Albarn är en gammal bekant som är skön ha med sig ändå. Jag vet, det är kanske inte så upphetsande med en man i den yngre medelåldern som sitter och identifierar sig med en annan man i den yngre medelåldern men där befinner jag mig just nu. Vuxna män gör saker tillsammans.