Här kommer så ett par trevliga och rykande färska album som Tomas har kollat in under veckan. Undertecknad sitter just nu och mal om plattor från 2010 - 2014 parallellt med en del svenskt. Men återkommer, även jag.
Weeping Willows – The Times Has Come
Nya skivan låter som man förväntar sig att en ny skiva med Willows ska göra, det är välgjort och innerligt och låter mycket sextiotals-soulpop. Att Magnus Carlsson är en av detta lands bästa sångare visste vi sedan tidigare, bra gjort.
MØ – No Mythologies to Follow
Efter första lyssningen ett konstaterande att det låter väldigt mycket Lana Del Ray om detta, efter 5:e lyssningen att det fortfarande låter väldigt mycket Lana om detta men på ett bra sätt, efter ett par vändor till kan jag bara konstatera att Danska Karen Marie Ørsted har gjort en lysande skiva med modern Electropop, det ska bli mycket intressant att följa MØ på kommande skivor, bästa låt Dust is gone. Efter detta inlägg kan jag även skriva Danska ö, håll inne ALT och sedan 0216.
söndag 16 mars 2014
söndag 9 mars 2014
Popgiss 2014 - deltävling ett
Och så var den igång igen, kanske världens viktigaste tävling. I vad som kan tolkas som en ren markering hade man även lagt första deltävlingen i Popgiss 2014 samma dag som det var final i Melodifestivalen (ja, somliga av oss orkar ännu skriva ut hela ordet) även om den hårda kärnan av Popgissare (händanefter förkortad DHKAPG) väl inte direkt går in för dylika tillställningar.
Så här innan tävlingen förekom en smärre nervositet eller ovisshet hos delar av DHKAPG, även om jag huvudsakligen kan tala för mig själv. Dock visade smärre förfrågningar att det var fler än jag som var lite smått osäkra inför vad det skulle bli för tävling. Några av arrangörerna har extremt bred musiksmak och lyssnar därmed även på sådant som ligger långt ifrån vad en typisk medlem av DHKAPG lyssnar på. Därtill har våra arrangörer roat sig med att lägga ut dimridåer eller att göra ett och annat uttalande som man inte riktigt visste om det var allvarligt eller skämsamt menat. Så mycket stod klart som att det inte skulle bli vad belackare under åren har kallat ”Gubbrockgiss”. Dock undrade jag och fler med mig hur radikal omdaningen skulle bli? Skulle våra arrangörer göra en tävling som var en ren antites till den mer genomsnittliga Popgiss-tävlingen och köra extremt lättsmält listpop medan DHKAPG suckade och stånkade kring borden?
Det var detta som skulle utrönas då vi Rootmosare igår färdades per automobil till tävlingen. Under färden hann jag och Kennet avhandla de många medlemmarna i Uriah Heep under årens lopp. Då vi äntrade tävlingslokalen så måste jag eventuellt ha sett lite spänd ut då en av arrangörerna dunkade mig i ryggen och uppmanade mig att slappna av lite nu. Bakgrundsmusiken medan vi väntade utgjordes av 80-talshits med tyngdpunkten på det elektroniska vilket redan det var tydligt avvikande mot den mer genomsnittliga bakgrundsmusiken under åren. Kjelle konstaterade att ”spelar de bara sådant här kan vi ju luta oss tillbaka”.
Tävlingen började väldigt punktligt och efter ett medley med Weird Al Yankovic så var det hela igång. Redan efter att ha raskat igenom de första kategorierna, 50- och 60-tal, kunde vi känna oss rätt lugna. Nog låg tyngdpunkten lite mer åt det poppigare hållet men SÅ annorlunda var det inte jämfört med tidigare tävlingar. Och framför allt så var det LÄTT. Vi missade måhända en låt per decennium samt någon enstaka av de följdfrågor (egentligen inte följdfrågor) som ställdes i samband med varje kategori. Det blev en liten aning svårare för oss under följande decennier men dock inte farligt. Vi hade ofta över hälften rätt även på de tuffare kategorierna. Vi kom ihåg sångerskor som Taylor Dayne och vi visste vad Huey Lewis hette på riktigt. Även vårt annars tuffa 00-tal gick rätt bra. Kontentan var väl att det aldrig någonsin kom någon kategori där vi kände att vi plötsligt rasade.
Maten i pausen var helt OK även om man blev påmind om att revben är lite knepigt att äta då man därtill har lite bråttom (det vill säga, vi fick brottas med revbenen en smula) Överlag fungerade för övrigt logistiken kring mat och dryck bra. Senare delen av tävlingen innehöll bland annat specialkategorin producenter och vi gjorde väl hyggligt i från oss. Arrangörerna konstaterade mot slutet av aftonen att man låg en timme före det planerade tidsschemat och tävlingen var slut runt 21. När man räknade samman poängen kunde man onekligen konstatera att flera lag som tillhörde DHKAPG definitivt hade rasat. Till vår egen förvåning låg vi på en stabil tredjeplats (114 poäng) med ganska långt ned till fyran. Laget Bat out of Skarphäll som tidigare i tävlingen låg sådär hade mot slutet ryckt upp sig enastående och likt ett expresståg dundrat upp till andraplats, tre poäng före oss. Ytterligare fyra poäng upp (alltså på 121 poäng) låg kvällens vinnare och 2012 års arrangörer, de före detta skivförsäljarna Crackers. Det bådade därmed gott inför nästa deltävling och det lär förmodligen kunna bli en spännande kamp. Kort och gott blev det en trevlig afton där man kunde konstatera att nervositeten var obefogad även om 2014 års Popgiss ändå har sin egen prägel.
Så här innan tävlingen förekom en smärre nervositet eller ovisshet hos delar av DHKAPG, även om jag huvudsakligen kan tala för mig själv. Dock visade smärre förfrågningar att det var fler än jag som var lite smått osäkra inför vad det skulle bli för tävling. Några av arrangörerna har extremt bred musiksmak och lyssnar därmed även på sådant som ligger långt ifrån vad en typisk medlem av DHKAPG lyssnar på. Därtill har våra arrangörer roat sig med att lägga ut dimridåer eller att göra ett och annat uttalande som man inte riktigt visste om det var allvarligt eller skämsamt menat. Så mycket stod klart som att det inte skulle bli vad belackare under åren har kallat ”Gubbrockgiss”. Dock undrade jag och fler med mig hur radikal omdaningen skulle bli? Skulle våra arrangörer göra en tävling som var en ren antites till den mer genomsnittliga Popgiss-tävlingen och köra extremt lättsmält listpop medan DHKAPG suckade och stånkade kring borden?
Det var detta som skulle utrönas då vi Rootmosare igår färdades per automobil till tävlingen. Under färden hann jag och Kennet avhandla de många medlemmarna i Uriah Heep under årens lopp. Då vi äntrade tävlingslokalen så måste jag eventuellt ha sett lite spänd ut då en av arrangörerna dunkade mig i ryggen och uppmanade mig att slappna av lite nu. Bakgrundsmusiken medan vi väntade utgjordes av 80-talshits med tyngdpunkten på det elektroniska vilket redan det var tydligt avvikande mot den mer genomsnittliga bakgrundsmusiken under åren. Kjelle konstaterade att ”spelar de bara sådant här kan vi ju luta oss tillbaka”.
Tävlingen började väldigt punktligt och efter ett medley med Weird Al Yankovic så var det hela igång. Redan efter att ha raskat igenom de första kategorierna, 50- och 60-tal, kunde vi känna oss rätt lugna. Nog låg tyngdpunkten lite mer åt det poppigare hållet men SÅ annorlunda var det inte jämfört med tidigare tävlingar. Och framför allt så var det LÄTT. Vi missade måhända en låt per decennium samt någon enstaka av de följdfrågor (egentligen inte följdfrågor) som ställdes i samband med varje kategori. Det blev en liten aning svårare för oss under följande decennier men dock inte farligt. Vi hade ofta över hälften rätt även på de tuffare kategorierna. Vi kom ihåg sångerskor som Taylor Dayne och vi visste vad Huey Lewis hette på riktigt. Även vårt annars tuffa 00-tal gick rätt bra. Kontentan var väl att det aldrig någonsin kom någon kategori där vi kände att vi plötsligt rasade.
Maten i pausen var helt OK även om man blev påmind om att revben är lite knepigt att äta då man därtill har lite bråttom (det vill säga, vi fick brottas med revbenen en smula) Överlag fungerade för övrigt logistiken kring mat och dryck bra. Senare delen av tävlingen innehöll bland annat specialkategorin producenter och vi gjorde väl hyggligt i från oss. Arrangörerna konstaterade mot slutet av aftonen att man låg en timme före det planerade tidsschemat och tävlingen var slut runt 21. När man räknade samman poängen kunde man onekligen konstatera att flera lag som tillhörde DHKAPG definitivt hade rasat. Till vår egen förvåning låg vi på en stabil tredjeplats (114 poäng) med ganska långt ned till fyran. Laget Bat out of Skarphäll som tidigare i tävlingen låg sådär hade mot slutet ryckt upp sig enastående och likt ett expresståg dundrat upp till andraplats, tre poäng före oss. Ytterligare fyra poäng upp (alltså på 121 poäng) låg kvällens vinnare och 2012 års arrangörer, de före detta skivförsäljarna Crackers. Det bådade därmed gott inför nästa deltävling och det lär förmodligen kunna bli en spännande kamp. Kort och gott blev det en trevlig afton där man kunde konstatera att nervositeten var obefogad även om 2014 års Popgiss ändå har sin egen prägel.
måndag 3 mars 2014
En månads liveupplevelser...
Det har blivit en hektisk månad i fråga om musikliv men det är dock inte anledningen till att Rootmoset har varit dåligt med att uppdatera sin blogg. Vi har egentligen ingen bra ursäkt. Men här kommer i alla fall en snabbresumé av tre större konsertevenemang under mindre än en månads tid.
Först ut var ju vinter-Visbys stora evenemang ”Rockskallen” som man väl i ärlighetens namn närmast skulle kunna döpa om till ”Hårdrocksskallen”. Och här skulle jag kunna ha en lång utläggning om hur definitionerna på ”rock” respektive ”hårdrock” har förskjutits rätt bra. Mycket av det som man förr kallade ”hårdrock” verkar nu kallas ”rock” medan man reserverar ”hårdock” (eller ”metal” för att göra det ännu tydligare) för de verkligt krossahårda banden. Lite fascinerande för en musiknörd som därtill är intresserad av ords exakta betydelse. I vilket fall så anlände hela Rootmoset till tävlingen och kvällens stora skräll var att Kjelle var en av de första att anlända – verkligen bra jobbat. Vi hade därefter en liten frågesport som var trevlig förutom att vissa band haftig en kraftig frekvens. Så lite variation hade inte skadat även om det var ett helt OK arrangemang. Klockan blev därefter rätt mycket och vi hann cirkulera lite innan den gotländska powertrion Oak Brigade äntrade scenen. Bandet jämfördes enligt vissa senare kommentarer med White Stripes men själv anser jag kanske att de mer spelar hårdrock. Eller är det hård rock (och här blir den medvetna särskrivningen mycket viktig)? I vilket fall matade trion på ganska bra och lite udda i sammanhanget var det var batteristen som skötte den huvudsakliga sången. Efter det levererade Gotlands okrönta hårdrockskungar (för kvällen med annan klaviaturspelare) Stereo Generator som vanligt. Det lite udda inslaget bland kvällens band var annars Jono som spelade en lite storslagen rock i stil med Supertramp och Queen (med mera). Tyvärr gick en del nyanser förlorade på grund av det sedvanligt burkiga ljudet på Wisby Strand. Sorlet mellan konserterna var vid det här laget så pass öronbedövande att man hade svårt konversera även med personer som stod alldeles bredvid så jag befann mig allt oftare på den rymliga verandan. Kvällen avrundades dock med Crucified Barbara och Hardccore Superstar vilka i rask takt bjöd på energiska spelningar. Rockskallen har vid det här laget blivit en riktig institution i gotländsk musikliv men marginell kritik är väl att det gärna fick vara lite mer variation på akterna så att det inte blir huvudsakligen hårdrock för hela slanten.
Knappt två veckor senare samlades gräddan av de gotländska musiknördarna i ett litet men trevligt utrymme bredvid stadshotellet som går under namnet Friheten. En snabbt titt i mina krönikor avslöjade att jag faktiskt inte hade sett något band i denna lokal sedan 1 augusti 2007 (då Pica Pica Orchestra spelade) och anledningen var inte slöhet från min sida utan snarare att det inte hade givits några konserter här sedan dess, i så fall inga som jag registrerat i alla fall. Friheten har annars en perfekt upphöjd scen där man ser artisterna bra och lämpar sig perfekt för mindre konserter. Vi hann även cirkulera och småprata lite innan kvällens akt, de göteborgska ex-gotlänningarna Riddarna, äntrade scenen. I runt 50 minuter körde man i rask takt igenom merparten av låtarna från sin senaste platta (inklusive Nationalteaterns ”Kolla, kolla”) innan man försvann. Jag hade för min del gärna sett lite till även om man alltid kan ha en lärd diskussion om huruvida det är bättre se ett band som under en kortare stund verkligen ger allt eller om man föredrar en längre konsert med ett band som blir lite tröttare efterhand. Om detta tvista musiknördarna, som sagt.
Mars började sålunda med vad man väl kan kalla vårens första konsertbegivenhet (om vi nu ska vara petiga med datumen), nämligen Dennis Lyxzéns INVSN (även kända som Invasionen, kärt barn och så vidare). Rockbaren Hammersmith (hos många av oss ännu känt som ”Schenholms”) har ju storsatsat på en levande scen och även om det finns många duktiga artister på Gotland så är det fantastiskt roligt när man får hit tämligen stora artister till denna lokal och därmed även bildar kontinuitet från den tid då exempelvis Bob Hund och Teddybears spelade på Schenholms. Undertecknad och Tomas hade en trevlig lite förfest innan då vi satt och gissade låtar. Att det var snöslask ute gjorde väl kanske inte heller att man hade bråttom ut. Slutligen blev det dock ändå dags att ta sig till konserten och förbandet för kvällen var (återigen) Oak Brigade som denna gång manglande på i exakt 29 minuter, från 22.06 till 22.35. Under tiden kom även Lyxzén och hans orkester in. Onekligen såg Dennis, mannen med åsikter om det mesta, lite blyg och tillbakadragen ut och han gav bara ett kort ”tack, tack” då jag skakade han med honom och förklarade att det var kul han hittat hit och att jag minsann hade sett Refused en massa gånger (om det nu var så bra komma med den typen av nostalgisk kommentar vet jag ju inte men vad fan skulle jag säga då?). Det var en annan Dennis som 23.13 och i ganska exakt 63 minuter framåt äntrade scenen i någon form av svart mask (som verkade smälta under konsertens gång) och körde mörk postpunk så svetten sprutade. Mot slutet av konserten låg Dennis bland annat och ålade på ett bord med micken nere i byxorna. Jag antar att det kallas rock. Sedan var de borta. Tomas och jag, som hade stått längst fram, var lite tagna och fick lugna ned oss med att göra ett gratis (eftersom vi är så gamla nu) besök på ett av stadens större etablissemang. Fast det mesta handlade ju om huruvida vi hade sett en episk konsert i Visbys musikhistoria eller ej.
Först ut var ju vinter-Visbys stora evenemang ”Rockskallen” som man väl i ärlighetens namn närmast skulle kunna döpa om till ”Hårdrocksskallen”. Och här skulle jag kunna ha en lång utläggning om hur definitionerna på ”rock” respektive ”hårdrock” har förskjutits rätt bra. Mycket av det som man förr kallade ”hårdrock” verkar nu kallas ”rock” medan man reserverar ”hårdock” (eller ”metal” för att göra det ännu tydligare) för de verkligt krossahårda banden. Lite fascinerande för en musiknörd som därtill är intresserad av ords exakta betydelse. I vilket fall så anlände hela Rootmoset till tävlingen och kvällens stora skräll var att Kjelle var en av de första att anlända – verkligen bra jobbat. Vi hade därefter en liten frågesport som var trevlig förutom att vissa band haftig en kraftig frekvens. Så lite variation hade inte skadat även om det var ett helt OK arrangemang. Klockan blev därefter rätt mycket och vi hann cirkulera lite innan den gotländska powertrion Oak Brigade äntrade scenen. Bandet jämfördes enligt vissa senare kommentarer med White Stripes men själv anser jag kanske att de mer spelar hårdrock. Eller är det hård rock (och här blir den medvetna särskrivningen mycket viktig)? I vilket fall matade trion på ganska bra och lite udda i sammanhanget var det var batteristen som skötte den huvudsakliga sången. Efter det levererade Gotlands okrönta hårdrockskungar (för kvällen med annan klaviaturspelare) Stereo Generator som vanligt. Det lite udda inslaget bland kvällens band var annars Jono som spelade en lite storslagen rock i stil med Supertramp och Queen (med mera). Tyvärr gick en del nyanser förlorade på grund av det sedvanligt burkiga ljudet på Wisby Strand. Sorlet mellan konserterna var vid det här laget så pass öronbedövande att man hade svårt konversera även med personer som stod alldeles bredvid så jag befann mig allt oftare på den rymliga verandan. Kvällen avrundades dock med Crucified Barbara och Hardccore Superstar vilka i rask takt bjöd på energiska spelningar. Rockskallen har vid det här laget blivit en riktig institution i gotländsk musikliv men marginell kritik är väl att det gärna fick vara lite mer variation på akterna så att det inte blir huvudsakligen hårdrock för hela slanten.
Knappt två veckor senare samlades gräddan av de gotländska musiknördarna i ett litet men trevligt utrymme bredvid stadshotellet som går under namnet Friheten. En snabbt titt i mina krönikor avslöjade att jag faktiskt inte hade sett något band i denna lokal sedan 1 augusti 2007 (då Pica Pica Orchestra spelade) och anledningen var inte slöhet från min sida utan snarare att det inte hade givits några konserter här sedan dess, i så fall inga som jag registrerat i alla fall. Friheten har annars en perfekt upphöjd scen där man ser artisterna bra och lämpar sig perfekt för mindre konserter. Vi hann även cirkulera och småprata lite innan kvällens akt, de göteborgska ex-gotlänningarna Riddarna, äntrade scenen. I runt 50 minuter körde man i rask takt igenom merparten av låtarna från sin senaste platta (inklusive Nationalteaterns ”Kolla, kolla”) innan man försvann. Jag hade för min del gärna sett lite till även om man alltid kan ha en lärd diskussion om huruvida det är bättre se ett band som under en kortare stund verkligen ger allt eller om man föredrar en längre konsert med ett band som blir lite tröttare efterhand. Om detta tvista musiknördarna, som sagt.
Mars började sålunda med vad man väl kan kalla vårens första konsertbegivenhet (om vi nu ska vara petiga med datumen), nämligen Dennis Lyxzéns INVSN (även kända som Invasionen, kärt barn och så vidare). Rockbaren Hammersmith (hos många av oss ännu känt som ”Schenholms”) har ju storsatsat på en levande scen och även om det finns många duktiga artister på Gotland så är det fantastiskt roligt när man får hit tämligen stora artister till denna lokal och därmed även bildar kontinuitet från den tid då exempelvis Bob Hund och Teddybears spelade på Schenholms. Undertecknad och Tomas hade en trevlig lite förfest innan då vi satt och gissade låtar. Att det var snöslask ute gjorde väl kanske inte heller att man hade bråttom ut. Slutligen blev det dock ändå dags att ta sig till konserten och förbandet för kvällen var (återigen) Oak Brigade som denna gång manglande på i exakt 29 minuter, från 22.06 till 22.35. Under tiden kom även Lyxzén och hans orkester in. Onekligen såg Dennis, mannen med åsikter om det mesta, lite blyg och tillbakadragen ut och han gav bara ett kort ”tack, tack” då jag skakade han med honom och förklarade att det var kul han hittat hit och att jag minsann hade sett Refused en massa gånger (om det nu var så bra komma med den typen av nostalgisk kommentar vet jag ju inte men vad fan skulle jag säga då?). Det var en annan Dennis som 23.13 och i ganska exakt 63 minuter framåt äntrade scenen i någon form av svart mask (som verkade smälta under konsertens gång) och körde mörk postpunk så svetten sprutade. Mot slutet av konserten låg Dennis bland annat och ålade på ett bord med micken nere i byxorna. Jag antar att det kallas rock. Sedan var de borta. Tomas och jag, som hade stått längst fram, var lite tagna och fick lugna ned oss med att göra ett gratis (eftersom vi är så gamla nu) besök på ett av stadens större etablissemang. Fast det mesta handlade ju om huruvida vi hade sett en episk konsert i Visbys musikhistoria eller ej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)