Jag hatar att låta som en gnällig gammal gubbjävel, men Ok, bear with me. I senaste numret av Sonic Magazine diskuterar den reflekterande men ack så retroaktiga duon Holy Ghost kring huruvida musikaliskt nyskapande kommit till vägs ände, något som jag själv varit inne på en del. De nämner exempelvis att "det har blivit allt svårare att veta kring vilka år en låt är inspelad". Och det är just den där totala frånvaron av kronologi i dagens musik som ger mig rysningar. Det är kanske är historikern i mig som reagerar inför detta ungefär som jag reagerar inför 1890-talets hemska arkitektur med dess hopplock av alla möjliga stilar in absurdum.
Ett färskt exempel nu då: har på senare tid lyssnat mycket på "Well Spent Youth" med elektroniska gruppen Isolée vilket rimligen bör kvala in som en av mina favoriter från 2011 när det här året är slut. Det är bara ett litet problem (i alla fall tycker JAG att det är ett problem): vad ska jag tänka när jag slänger på skivan om 10 år? "Ah, tidigt 10-tal, mmm, ljuva tid..." Eller glömmer jag mig och får för mig att "hm, det är måste vara något från 1995?" Det är nämligen exakt så Isolées platta låter, som en av de där behagliga ambientplattorna som jag lyssnade på under någon regnig sommar där mot mitten av 90-talet. Det är väl därför jag gillar den. Det verkar ännu som om man nästan förgäves får spana efter det musikaliska 10-talet i fråga om soundet.
Det är annars lustigt hur man längre tillbaka kunde datera viss musik med en säkerhet om tre - fyra år. Låt oss exempelvis ta 80-talet. Här kan man dela in decenniet i tidigt 80-tal, mitten av 80-talet och sent 80-tal. I mina öron är det en gigantisk skillnad mellan det gotiska tidiga 80-talet med charmiga och primitiva synthar i kombination med ofta tunga trummor och lite stråkar (hos vissa band), via det mer pajiga mellersta 80-talet med den där ljudbilden som visserligen är ljus och klämmig men ofta hopplöst daterad, och slutligen det sena 80-talet där den teknologiska revolutionen plötsligt gick så fort så vi inte hunnit ifatt den än. Även om jag dock kan säga att "det där trumbeatet är någonstans från 1988 - 91". Men så exakt man kan inte datera idag då man lika gärna kunde placera en platta från 00-talet under 70-, 80- eller 90-talet.
I afton pannkaksgiss. Efter vår goda framgång i Mellangiss är vi laddade.
torsdag 28 april 2011
söndag 24 april 2011
Det självpåtagna lidandet.
Ok, det finns lidande och det finns lidande. Det är exempelvis lite svårt att känna sig lidande som svensk om man jämför med någon stackars libyer som ligger under granatbeskjutning av Khadaffi eller något i den vägen. Men språket är nu begränsat så jag hoppas läsaren har överseende och inser att jag talar om en lägre grad av lidande inom musiknörderiets värld.
I det här fallet så handlar det om ett självpåtaget lidande, nämligen att frekventera sig med samtida listmusik. Jag brukar en gång i veckan ta ett djupt andetag och därefter plåga mig igenom knappa tre timmar av ”Digilistan” där man radar upp de 40 låtar som toppar nedladdningslistor plus en del ytterligare bidrag som hoppas komma in på nämnda lista.
Och i det mindre lidandets värld kan det faktiskt vara en jäkla plåga men jag gör det ändå. Förra året räddades listan (om jag ska låta lokalpatriotisk) av att Robyn hade fyra eller fem låtar liggande på DL under en period vilket i sig drog upp snittet rejält. Nu börjar dock hennes låtar ramla ut och man är därmed tvungen att stå ut med skit som Akon, Mohombi, Red One (den svenske producent som försökt överträffa Max Martin i att svänga ihop lättspydda låtar) och allt vad de nu heter.
Listor är rätt intressanta då de egentligen ger en mer rättvisande (och därmed mörkare) bild av vad folk faktiskt lyssnade på under en given period. Emellertid har musikhistorien en tendens att förtränga detta eftersom man lätt ignorerar den lättare musik som ofta ligger på listorna samtidigt som man lyfter fram artister som kanske inte alls sålde eller som kom att bli kända först långt efteråt (hej, Velvet Underground och Stooges).
Det har funnits många perioder då den breda smaken även sammanfallit med vad som var riktigt bra i musikvärlden. Exempel härpå är sena 60-talet, sena 70-talet eller tidiga 90-talet. Men väldigt ofta finns det ett saftigt glapp. 1973 lyssnade folk definitivt INTE på New York Dolls eller Iggy & the Stooges utan snarare på the Carpenters eller Bay City Rollers, grupper som är barmhärtigt bortglömda. Och då ska vi ändå inte nämna alla dessa one hit wonders med grupper som i princip plockats ihop av någon mäktig producent.
Samtidigt som Beatles gick in i sin mest intressanta period kom så kallade teenybopper-låtar upp på listorna, riktade mot alla dem som tyckte sådant som ”I Am the Walrus” var lite för knepigt. Medan punk och New Wave gick upp på listorna gick även discon in i sin mest tramsiga period och samtidigt som grunge, britpop och Big Beat låg på listorna på 90-talet fanns där även en väldig massa irriterade eurotechno och diverse gulliga pojk- och flickband. Och så lär det nog fortsätta.
Som musiknörd försöker man ignorera detta, rentav ”getting rid of bad music” för att citera Gamnackarna, men det är svårt ibland. För min del har jag klarat mig rätt bra under många år genom att helt enkelt inte lyssna på radio. På så vis lyckades jag ju för all del även missa större delen av 00-talet och skadade därmed min koll på musik. Alltså är det trots allt bättre hålla lite koll, insåg jag. Mycket av den mest lätta musiken dyker onekligen inte upp på Popgiss, men man vet aldrig. Jag kan än idag med fasa minnas när arrangörerna skojade till det med ABBA-tema på ett mellangiss vilket jag och flera av mina medtävlare mosade fullständigt eftersom även ABBA är en av de där grupperna som ingen av oss brytt sig om.
Nu hoppas jag för all del slippa höra Akon och Mohombi och annat trams men paradoxen ligger även i att deras frånvaro skulle göra mitt tretimmarslidande per vecka helt onödigt. Och det vill jag ju inte heller. Det är en svår balans och ett tufft jobb men någon måste göra det.
I det här fallet så handlar det om ett självpåtaget lidande, nämligen att frekventera sig med samtida listmusik. Jag brukar en gång i veckan ta ett djupt andetag och därefter plåga mig igenom knappa tre timmar av ”Digilistan” där man radar upp de 40 låtar som toppar nedladdningslistor plus en del ytterligare bidrag som hoppas komma in på nämnda lista.
Och i det mindre lidandets värld kan det faktiskt vara en jäkla plåga men jag gör det ändå. Förra året räddades listan (om jag ska låta lokalpatriotisk) av att Robyn hade fyra eller fem låtar liggande på DL under en period vilket i sig drog upp snittet rejält. Nu börjar dock hennes låtar ramla ut och man är därmed tvungen att stå ut med skit som Akon, Mohombi, Red One (den svenske producent som försökt överträffa Max Martin i att svänga ihop lättspydda låtar) och allt vad de nu heter.
Listor är rätt intressanta då de egentligen ger en mer rättvisande (och därmed mörkare) bild av vad folk faktiskt lyssnade på under en given period. Emellertid har musikhistorien en tendens att förtränga detta eftersom man lätt ignorerar den lättare musik som ofta ligger på listorna samtidigt som man lyfter fram artister som kanske inte alls sålde eller som kom att bli kända först långt efteråt (hej, Velvet Underground och Stooges).
Det har funnits många perioder då den breda smaken även sammanfallit med vad som var riktigt bra i musikvärlden. Exempel härpå är sena 60-talet, sena 70-talet eller tidiga 90-talet. Men väldigt ofta finns det ett saftigt glapp. 1973 lyssnade folk definitivt INTE på New York Dolls eller Iggy & the Stooges utan snarare på the Carpenters eller Bay City Rollers, grupper som är barmhärtigt bortglömda. Och då ska vi ändå inte nämna alla dessa one hit wonders med grupper som i princip plockats ihop av någon mäktig producent.
Samtidigt som Beatles gick in i sin mest intressanta period kom så kallade teenybopper-låtar upp på listorna, riktade mot alla dem som tyckte sådant som ”I Am the Walrus” var lite för knepigt. Medan punk och New Wave gick upp på listorna gick även discon in i sin mest tramsiga period och samtidigt som grunge, britpop och Big Beat låg på listorna på 90-talet fanns där även en väldig massa irriterade eurotechno och diverse gulliga pojk- och flickband. Och så lär det nog fortsätta.
Som musiknörd försöker man ignorera detta, rentav ”getting rid of bad music” för att citera Gamnackarna, men det är svårt ibland. För min del har jag klarat mig rätt bra under många år genom att helt enkelt inte lyssna på radio. På så vis lyckades jag ju för all del även missa större delen av 00-talet och skadade därmed min koll på musik. Alltså är det trots allt bättre hålla lite koll, insåg jag. Mycket av den mest lätta musiken dyker onekligen inte upp på Popgiss, men man vet aldrig. Jag kan än idag med fasa minnas när arrangörerna skojade till det med ABBA-tema på ett mellangiss vilket jag och flera av mina medtävlare mosade fullständigt eftersom även ABBA är en av de där grupperna som ingen av oss brytt sig om.
Nu hoppas jag för all del slippa höra Akon och Mohombi och annat trams men paradoxen ligger även i att deras frånvaro skulle göra mitt tretimmarslidande per vecka helt onödigt. Och det vill jag ju inte heller. Det är en svår balans och ett tufft jobb men någon måste göra det.
onsdag 20 april 2011
Ett år av träning + strödda tankar.
En dryg vecka har nu gått sedan Mellangiss 2011 och man inser att man härmed har ganska så gott om tid på sig att försöka träna in sig lite till stora Popgiss 2012. Nu klarade sig ju Rootmoset rätt hyggligt på mellangisset men det är förstås inget som garanterar att vi gör bra ifrån oss på Crackers förmodligen mer mainstreamorienterade giss (jag spekulerar nu bara kring vad jag förväntar mig av ett gäng skivförsäljare).
Nu vet jag visserligen inte om jag har någon glädje i Popgiss av att ha lyssnat in mig hyfsat på grupper som Spoon eller Decemberists. Jag får väl se. Jag försöker dock att även plöja igenom lite mer kända grupper som jag har försummat. Satt häromdagen även och tittade på vilka album som hade sålt mest under olika år med en tanke på att kanske lyssna in mig på dessa. Insåg snabbt att jag dock inte skulle orka plöja igenom det lättaste av det lättaste (pojkband, R'n'B och Britney) inom musik då det ju ofta var sådant som toppade listan.
Jag är dock rätt medveten om att det enligt vissa föreligger ett smärre glapp mellan benämningen POPgiss och den musik som i snitt spelas i tävlingarna. Med god vilja kan man förstås peka på att "pop" betyder "populärmusik" och många av de grupper eller artister som spelas i Popgiss ÄR onekligen också rätt populära. Men inte hos alla. Gör man den mer moderna kopplingen till termen "pop" så kan jag ha viss förståelse för att arga popsnören kallar tävlingen för "gubbrockgiss". Det ligger ju något i det om man kikar på den mer typiska musik som spelas.
Min egen varierande kunskap blev jag ju påmind om på spinningen idag. Goda rocklåtar spelades vid det quiz som spinningsintruktör Jakob alltid kör och jag kunde även hojta fram producenter och liknande. Mot slutet kom en låt med någon lirare i "Idol" (Danny någonting?) och jag noterade hur några av mina spinningkamrater sjöng med samtidigt som jag själv ALDRIG hade hört låtjäveln. Den frågan blåste jag duktigt.
Eftersom jag ideligen pumpade ny musik strax innan mellangiss blir det nu en hel del gammalt, dock även sådant som jag vill lyssna in mig på. Men man gör även nyare fynd. Jag, som lätt blandar ihop de mängder med svenska sångerskor som dyker upp, hade exempelvis rätt dålig koll på Anna Järvinen. För mig var hon en i högen av svenska sångerskor och jag kunde egentligen inte skilja henne från, säg, Frida Hyvönen. Men nu kan jag det efter att ha suttit och ryst av njutning till hennes plattor, inte minst den helt nya "Anna själv tredje" som lätt bör kvala in som ett av de främsta svenska albumen i år. Otroligt behaglig drömpop med vackra texter.
Annars har jag botaniserat i gammal hårdrock som jag betat av år för år, från dag till dag. Det har gått rätt fort att plöja igenom perioden 1970 - 75 då grupperna inte var så många. Senare delen av 70-talet blir nog värre då dels grupperna blir fler och jag dels måste (jaja, jag ska höra ALLA album, ingen mannamån) höra de kassa album som grupperna släppte när de började paja ur. Den första generationen hårdrocksband, vill säga.
Man gör lite roliga upptäckter under lyssnandet som att t.ex. två av de plattor som var med om att skapa två av de mest tydliga strömningarna inom 80-talets hårdrock, Judas Priests "Stained Class" och Van Halens självtitulerade debut släpptes samma dag, 10 februari 1978. I förlängningen var det dessa plattor som sedan formade 80-talets trash metal (Metallica o.s.v.) men även den mer pinsamt glammiga delen av 80-talshårdrocken (Mötley Crüe). Det är sådana där små roliga sammanträffanden som man missar om man inte är svårt musiknördig.
Undertecknad ska även botanisera lite i liveupplevelser (som om det nu inte räckte med vinterns konserter) och preliminärt blir det både Arctic Monkeys och Rush dagarna efter sig i Stockholm en bit in i maj. Om inget oförutsett nu händer.
Nu vet jag visserligen inte om jag har någon glädje i Popgiss av att ha lyssnat in mig hyfsat på grupper som Spoon eller Decemberists. Jag får väl se. Jag försöker dock att även plöja igenom lite mer kända grupper som jag har försummat. Satt häromdagen även och tittade på vilka album som hade sålt mest under olika år med en tanke på att kanske lyssna in mig på dessa. Insåg snabbt att jag dock inte skulle orka plöja igenom det lättaste av det lättaste (pojkband, R'n'B och Britney) inom musik då det ju ofta var sådant som toppade listan.
Jag är dock rätt medveten om att det enligt vissa föreligger ett smärre glapp mellan benämningen POPgiss och den musik som i snitt spelas i tävlingarna. Med god vilja kan man förstås peka på att "pop" betyder "populärmusik" och många av de grupper eller artister som spelas i Popgiss ÄR onekligen också rätt populära. Men inte hos alla. Gör man den mer moderna kopplingen till termen "pop" så kan jag ha viss förståelse för att arga popsnören kallar tävlingen för "gubbrockgiss". Det ligger ju något i det om man kikar på den mer typiska musik som spelas.
Min egen varierande kunskap blev jag ju påmind om på spinningen idag. Goda rocklåtar spelades vid det quiz som spinningsintruktör Jakob alltid kör och jag kunde även hojta fram producenter och liknande. Mot slutet kom en låt med någon lirare i "Idol" (Danny någonting?) och jag noterade hur några av mina spinningkamrater sjöng med samtidigt som jag själv ALDRIG hade hört låtjäveln. Den frågan blåste jag duktigt.
Eftersom jag ideligen pumpade ny musik strax innan mellangiss blir det nu en hel del gammalt, dock även sådant som jag vill lyssna in mig på. Men man gör även nyare fynd. Jag, som lätt blandar ihop de mängder med svenska sångerskor som dyker upp, hade exempelvis rätt dålig koll på Anna Järvinen. För mig var hon en i högen av svenska sångerskor och jag kunde egentligen inte skilja henne från, säg, Frida Hyvönen. Men nu kan jag det efter att ha suttit och ryst av njutning till hennes plattor, inte minst den helt nya "Anna själv tredje" som lätt bör kvala in som ett av de främsta svenska albumen i år. Otroligt behaglig drömpop med vackra texter.
Annars har jag botaniserat i gammal hårdrock som jag betat av år för år, från dag till dag. Det har gått rätt fort att plöja igenom perioden 1970 - 75 då grupperna inte var så många. Senare delen av 70-talet blir nog värre då dels grupperna blir fler och jag dels måste (jaja, jag ska höra ALLA album, ingen mannamån) höra de kassa album som grupperna släppte när de började paja ur. Den första generationen hårdrocksband, vill säga.
Man gör lite roliga upptäckter under lyssnandet som att t.ex. två av de plattor som var med om att skapa två av de mest tydliga strömningarna inom 80-talets hårdrock, Judas Priests "Stained Class" och Van Halens självtitulerade debut släpptes samma dag, 10 februari 1978. I förlängningen var det dessa plattor som sedan formade 80-talets trash metal (Metallica o.s.v.) men även den mer pinsamt glammiga delen av 80-talshårdrocken (Mötley Crüe). Det är sådana där små roliga sammanträffanden som man missar om man inte är svårt musiknördig.
Undertecknad ska även botanisera lite i liveupplevelser (som om det nu inte räckte med vinterns konserter) och preliminärt blir det både Arctic Monkeys och Rush dagarna efter sig i Stockholm en bit in i maj. Om inget oförutsett nu händer.
söndag 10 april 2011
Rapport från Mellangiss 2011 - This Is Pop?
Dagen efter årets händelse, Mellangiss 2011, kan man konstatera att vi är fullt nöjda med en fjärdeplats av totalt 75 lag ("och så slapp ni släpa på en massa böcker" som en av våra mer framgångsrika konkurrenter torrt noterade). Vi vill återigen passa på att tacka Looserville USA för ett väl genomfört arrangemang.
Lite diskussioner blev det ju igår om att nivån var ganska ambitiös i de olika kategorierna men många tog ändå detta med gott humör. Arrangörerna tog ut svängarna och det var väldigt mycket som vi aldrig tidigare hade hört i ett Popgiss. En hel del låtar passade oss som hand i handsken men där fanns även artister/grupper som vi inte riktigt kände till ens när vi fick svaren. Så vi har en del nya bekantskaper att göra här, kan vi konstatera. Det är ju aldrig för sent för att utvidga sitt musikkunnande. Det var som sagt en tävling där man tog ut svängarna och namn som Suicide, Mastondon, Dictators (med flera, med flera) ljöd genom högtalaranläggningen.
Ska även ge beröm för att man höll tidsschemat så bra som man gjorde. Jag kommer aldrig, aldrig att kritisera en arrangör för att de spräcker tidsschemat (för det är lätt hänt) men samtidigt så är det ändå beundrandsvärt när man lyckas hålla det. Knappa sju timmar (från lite efter 14 till omkring 20.50) tog att exekvera detta Mellangiss.
De gamla hjältarna i Dr. Zoom & the Sonic Boom rodde hem det med 98 poäng medan ett för oss okänt lag vid namn Peter and the Fastlanders kom tvåa och våra ivriga konkurrenter Unga Moderna kom trea, fyra eller fem poäng före oss. Vi hade även slagit ett litet vad med våra medveteraner Gamnackarna, vilket slutade med att några flaskor Carlsberg hamnade på vårt bord (tack, Tobbe!).
Rootmoset kan nu konstatera att man kommit rätt bra i de tre senaste tävlingarna och med mycket olika arrangörer. Trea 2009, sjua 2010 och nu fyra 2011. Vi behöver inte skämmas för oss och som bäst låg vi faktiskt tvåa under tävlingens gång igår innan vi kom till det vi kallar "dödsskuggans dal" (00-talet) som vi fullständigt mördade. Nu har man ett år på sig att friska upp kunskaperna inför Popgiss 2012.
We own the motherfucker!
Lite diskussioner blev det ju igår om att nivån var ganska ambitiös i de olika kategorierna men många tog ändå detta med gott humör. Arrangörerna tog ut svängarna och det var väldigt mycket som vi aldrig tidigare hade hört i ett Popgiss. En hel del låtar passade oss som hand i handsken men där fanns även artister/grupper som vi inte riktigt kände till ens när vi fick svaren. Så vi har en del nya bekantskaper att göra här, kan vi konstatera. Det är ju aldrig för sent för att utvidga sitt musikkunnande. Det var som sagt en tävling där man tog ut svängarna och namn som Suicide, Mastondon, Dictators (med flera, med flera) ljöd genom högtalaranläggningen.
Ska även ge beröm för att man höll tidsschemat så bra som man gjorde. Jag kommer aldrig, aldrig att kritisera en arrangör för att de spräcker tidsschemat (för det är lätt hänt) men samtidigt så är det ändå beundrandsvärt när man lyckas hålla det. Knappa sju timmar (från lite efter 14 till omkring 20.50) tog att exekvera detta Mellangiss.
De gamla hjältarna i Dr. Zoom & the Sonic Boom rodde hem det med 98 poäng medan ett för oss okänt lag vid namn Peter and the Fastlanders kom tvåa och våra ivriga konkurrenter Unga Moderna kom trea, fyra eller fem poäng före oss. Vi hade även slagit ett litet vad med våra medveteraner Gamnackarna, vilket slutade med att några flaskor Carlsberg hamnade på vårt bord (tack, Tobbe!).
Rootmoset kan nu konstatera att man kommit rätt bra i de tre senaste tävlingarna och med mycket olika arrangörer. Trea 2009, sjua 2010 och nu fyra 2011. Vi behöver inte skämmas för oss och som bäst låg vi faktiskt tvåa under tävlingens gång igår innan vi kom till det vi kallar "dödsskuggans dal" (00-talet) som vi fullständigt mördade. Nu har man ett år på sig att friska upp kunskaperna inför Popgiss 2012.
We own the motherfucker!
fredag 8 april 2011
Metal on Metal.
Trots varningar om kraftfull blåst (den var egentligen högst beskedlig) släntrade undertecknade ned till Munken för att om torsdagkvällen (ah, att gå på konsert en torsdagkväll i en stad med runt 20 - 25 000 invånare, bara en sån sak) för att se en metallisk dubbelmacka i form av lokala akten Avenir och de värmländska gästerna Sparzanza.
Både banden förvaltade närmast en metal-tradition men de gjorde det väldigt bra. Skillnaden var väl närmast av Avenir var lite mer fläskiga och rakt på medan Sparzanza var lite mer melodiska under den riffiga ytan. Jag har ju även hunnit nöta in Sparzanzas två senaste album, "Folie a cinq" och "In voodoo veritas" på Spotify de senaste veckorna.
Som så ofta med metalband live så försvinner förstås en del av nyanserna, inte minst när man står långt fram (det här har jag skrivit förutom och ni vet nog alla vad jag menar). På platta är Sparzanza ett ganska så nyanserat band med en hård men ändå melodisk metal. Både banden jobbade verkligen hårt och det trots att det var "en sorgens dag" (Färjestad hade förlorat) såsom Sparzanzas frontman lät meddela.
Den här kvällen kan väl ses som en lite trevlig upptakt till helgens evenemang där Looserville USA står som värdar för "This is pop - mellangiss 2011". Ska bli mycket spännande men även lite nervöst. Men vi är laddade och vi går in med inställningen att vi ska ta hem detta!
Både banden förvaltade närmast en metal-tradition men de gjorde det väldigt bra. Skillnaden var väl närmast av Avenir var lite mer fläskiga och rakt på medan Sparzanza var lite mer melodiska under den riffiga ytan. Jag har ju även hunnit nöta in Sparzanzas två senaste album, "Folie a cinq" och "In voodoo veritas" på Spotify de senaste veckorna.
Som så ofta med metalband live så försvinner förstås en del av nyanserna, inte minst när man står långt fram (det här har jag skrivit förutom och ni vet nog alla vad jag menar). På platta är Sparzanza ett ganska så nyanserat band med en hård men ändå melodisk metal. Både banden jobbade verkligen hårt och det trots att det var "en sorgens dag" (Färjestad hade förlorat) såsom Sparzanzas frontman lät meddela.
Den här kvällen kan väl ses som en lite trevlig upptakt till helgens evenemang där Looserville USA står som värdar för "This is pop - mellangiss 2011". Ska bli mycket spännande men även lite nervöst. Men vi är laddade och vi går in med inställningen att vi ska ta hem detta!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)