fredag 30 juni 2017
Dödade Beatles rock'n'roll?
Ägnade flera månader åt att jaga Elijah Walds "How the Beatles killed Rock'n'Roll" innan Amazon meddelade mig att den beklagligtvis var utgången. Letade runt på Internet för att se om det fanns något begagnat exemplar och hittade lyckligtvis verket som nedladdningsbar PDF-fil, helt gratis. Tur ska man ha, helt enkelt.
Elijah Wald har skrivit ett antal böcker om musik, huvudsakligen "rotmusik" (blues etc.) och är egentligen ingen författare jag är så värst bekant med men titeln gjorde mig intresserad. Den röda tråden i boken, som täcker in perioden 1890 - 1970, är dels vad folk faktiskt LYSSNADE på i USA snarare än vad senare kritiker lyft fram och dels interaktionen mellan landets vita och svarta musiker. En interaktion som, enligt Wald, tydligen upphörde i och med Beatles-eran och övergången från rock'n'roll till rock som en uteslutande vid konstform.
För första var det en intressant bok eftersom man fick lära sig en hel del om äldre musik (vilken jag lyckligtvis botaniserat i ändå under senare år så en del förkunskap hade jag ju). Det börjar med orkesterledaren John Philip Sousa på 1890-talet och slutar så med de brittiska band som erövrare USA under mitten av 60-talet samt de omedelbara efterdyningarna. På vägen möter vi namn som Paul Whiteman, Guy Lombardo, Benny Goodman, Louis Jordan och många, många fler.
Jag har väl egentligen inga problem med titeln, trots att den troligen är avsedd att vara provocerande. Nickar väl mest åt resonemanget och konstaterar att jag inte saknar något som jag inte vet hur det skulle ha låtit om inte Beatles och deras kollegor varit. Som tidigare nämnt på bloggen lyssnar jag i princip inte på rock'n'roll utan före 1965 är det mest jazz och klassiskt medan jag däremot känner mig oerhört hemma inom den rockperiod som varade 1965 - 75 och som väl nästan är den enda traditionella rockperiod man behöver. Nästan.
Varför den här splittringen sedan uppstod är ju värt att fundera över. Nu kom visserligen den vita rocken inte främst till i USA utan just i England men vita amerikaner var snabba att lära sig av sina brittiska kollegor medan afroamerikaner snöade in på funk och annat som jag ju personligen aldrig varit särskilt intresserad av. Efter det följde disco, hip hop, modern R'n'B och annat som jag konsekvent varit väldigt usel på. Det återstår väl att se om det kommer en nya era av interaktion. Vad vet jag?
måndag 12 juni 2017
Säsongsslut våren 2017: Egna Quiz och andras...
Våren 2017 blev allt som allt en
extremt hektisk period för Rootmoset och det har därmed blivit lite
si och så med uppdateringarna på vår blogg. Personligen tränar
jag fortfarande en massa hårdrock interfolierat med musikåret 2017
och en del gamla favoriter vilka jag behöver höra dagligen. Typiskt
nog avslutades vårsäsongen med dels ett quiz i egen regi och dels
en seger, vilket ju satt fint.
Det quiz vi körde torsdagen 1 juni
2017 hade siffran sju som ett ganska så genomgående tema, i alla
fall för större delen av quizet. Efter en gratis måltid och lite
taktikprat så inledde vi det hela med att sjunga och hurra för
Kjelle, som fyllde år denna dag och trots det hedrade vårt quiz med
sin närvaro. Därefter körde vi ett antal låtar från 1957, 1967
och så vidare ända fram till 2017. Det var först under 80-talet
jag talade om något om kvällens tema. Röda tråden innehåll rätt
och slätt siffran sju, veckodagarna och tal delbara med sju.
Blev rätt hes under kvällen då det
kan sorla friskt i en liten lokal fylld med ett femtiotal personer.
De flesta var nöjda även om många även var överens om att vårt
quiz var ganska svårt (vilket en del tyckte var positivt medan andra
fann det mer frustrerande). Vi fick rentav en liten avans på de
pengar vi samlade in under aftonen och kunde nöjda och glada lägga
vårt första quiz sedan januari 2016 (ja, tiden går) till
handlingarna.
En knapp vecka senare var delar av
Rootmoset (i alla fall jag och Tomas) på plats på Brygghuset för
vårsäsongens sista musik-Quiz. Då vårt ordinarie lag hade vissa
sjukdomsfall så hade vi fyllt ut med prominenta vikarier, närmare
bestämt Peter Wennblad medan vår ordinarie medlem Jessica Jakobsson
var fjärde medlem i det lag som normalt heter 50 Shades of Mos (en
korsning av Rootmoset och 50/50). Den här kvällen blev det en
batalj som hette duga och det var osäkert in i det sista mellan oss
och eminenta Örjanz, som dock föll på en missad röd tråd
samtidigt som vi var närmast förbluffade över att lyckas slå
kraftpaketen Erik och Jerker, denna kväll i samma lag. Det satt
onekligen fint med en seger och en gratis måltid. Då vi ändå hade
ångan uppe vann vi även vår tredje raka seger i Visby pub Quiz,
ett allmänbildnings-quiz, kvällen efter men det är en helt annan
historia. Sommaren står för dörren och Rootmoset ser fram emot den
med tillförsikt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)