Männen bakom David Bowie.

Många stora artister har delvis nått sin framgång genom medarbetare som verkar i kulisserna, eller åtminstone är väldigt okända för allmänheten just därför att allt ljus riktas mot den aktuella artisten. Detta är givetvis självklart då det gäller artister som endast delvis skriver sitt eget material. Vid det här laget vet dock vissa delar av allmänheten att Elton John har en mångårig textförfattare som heter Bernie Taupin eller att Bob Dylan hade en god sparringpartner i Robbie Robertson (och övriga The Band) under många år. Michael Jackson hade Quincy Jones som producent och bollplank under sin främsta period. Och samma sak kan naturligtvis sägas om David Robert Jones, mer känd som David Bowie. Här kan särskilt lyftas fram tre män som verkat med Bowie under tre distinkta perioder samt en fjärde man som nog är den främsta doldisen i kretsen kring Bowie men samtidigt en av de mest långlivade. Brian Eno och Nile Rodgers diskuteras inte nedan, trots sin betydelse för Bowie, eftersom temat med denna text är att diskutera mindre kända personer.

Mick Ronson - glamperioden: Mick Ronson (1942 - 93) är kanske den mest kände av Bowies många samarbetspartners i och med att Hulls store son även ledde gruppen The Spiders from Mars, vilka kompade Bowie under glameran 1970 - 73. Bowie hade något slumpartat träffat musikerna redan 1970 och det dröjde ett tag innan konceptet med Ziggy & the Spiders utarbetades. På affischer kunde det till och med stå "Bowies nya grupp som ännu inte har något namn". Ronson i det privata har beskrivits som en lite blyg och klumpig person som emellertid genomgick en märklig förvandling så fort han fick en gitarr i händerna. Därtill var han även en oerhört skicklig arrangör och producent och hjälpte Bowie stort med både "Hunky Dory" och "Ziggy Stardust" samt att producera Lou Reeds "Transformer". Samarbetet sprack emellertid då Bowie helt ville bryta med glamrockkonceptet och därefter hamnade Ronson i det sönderfallande Mott the Hoople för att därefter fortsätta samarbetet med denna grupps ledare Ian Hunter. Han gav även ut två soloplattor, "Play Don't Worry" och "Slaughter on 10th Avenue". I övrigt var han en ofta anlitad producent även under 80-talet. I början av 90-talet drabbades Ronson av cancer men slog inte av på arbetstakten för den skull, eller kanske just därför. Bland de sista plattor han producerade var Morriseys glamrockalbum "Your Arsenal". Därefter återförenades han en period med Bowie, efter 20 år, och medverkade på dennes underskattade comebackalbum "Black Tie, White Noise". Ronson avled 29 april 1993. Bowie deltog inte i minneshögtiden, vilket fick Ian Hunter att inför journalister utbrista att han skulle slå Bowie på käften nästa gång de möttes.

Carlos Alomar - "The Golden Years": Sedan Bowie åkt till USA efter The Spiders upplösning började han intressera sig mycket för svart musik, främst soul och disco. Albumet "Diamond Dogs" blev en märklig övergångsplatta från glameran till någonting annat. Under denna period mötte Bowie den puertoricanske gitarristen Carlos Alomar (född 1951) som allt som allt kommit att medverka på fler Bowie-album än någon annan. Precis som Ronson var (och är) Alomar en studioräv, gladlynt och hårt arbetande. Man kan lätt föreställa sig att Alomar var en klippa att luta sig mot då Bowie gick ned sig i ett allt svårare kokainmissbruk och trots det lyckades ge ut ett av sina främsta album, "Station to Station". Alomar bidrog exempelvis med gitarrhooken på "Stay" och tillsammans med George Murray (bas) och Dennis Davis (trummor) såg han till att Bowie hade en helgjuten ensemble som backade upp honom långt in på 80-talet. Efter att Alomar efter Bowies enorma kommersiella framgångar (och dito konstnärliga fiaskon) skuffats undan en aning (se nedan) kom han senare åter att jobba med Bowie mot mitten av 90-talet då han framträdde vid sidan av den man som ska diskuteras direkt nedan. I nyligen gjorda intervjuer har Alomar förklarat att han som vanligt är beredd jobba med Bowie närhelst han behagar ringa. "I'm the biggest Bowie fan ever" har han, med viss tyngd bakom orden, sagt.

Reeves Gabrels - frälsaren: Bowie uppnådde gigantiska framgångar med "Let's Dance" även om han därmed vattnade ur sitt koncept något. Det fungerade ännu på "Let's Dance", som dock hade flera bra låtar, men då han försökte upprepa det hela med sämre låtar under loppet av 80-talet blev det fiasko. Albumen "Tonight" och "Never Let Me Down Again" bör vara bland det sämsta Bowie har gjort. Vissa låtar var inte nödvändigtvis dåliga men dock utslätade i arrangemang och produktion, inriktade som de var mot en mainstreampublik. Räddaren i nöden blev en man vid namn Reeves Gabrels (1956) som Bowie träffade mot slutet av 80-talet och som även var ärlig nog att påpeka för Bowie att det han gjorde i princip var skit. Bowie tog till sig kritiken och bröt nu radikalt med popvärlden genom att bilda hårdrocksbandet Tin Machine som släppte ett helt OK debutalbum 1989 och därefter en något mindre lyckad uppföljare 1991. Resultatet blev, trots kritikernas ljumma entusiasm, ändå något av en nytändning för Bowie och efter att han upplöst denna grupp fortsatte Gabrels vid hans sida. Gabrels hade bland annat bidrag till att (för en period) knuffa ut Carlos Alomar i kretsen kring Bowie eftersom han ansåg denne man som ett hinder för en förnyelse av Bowie. Ironiskt nog kom nu Alomar och Gabrels att uppträda sida vid sida under 90-talet. Gabrels var med på albumen "Black Tie, White Noise" samt "Outside" (där Alomar alltså dök upp) och både han och Alomar turnerade med Bowie. Därefter bröt Gabrels under vänskapliga former samarbetet med Bowie eftersom han ansåg sig själv som en rocker som inte helt och hållet förstod den musik Bowie nu var på väg mot, inte minst då Bowie spelade in ett drum'n-bass-album ("Earthling") 1997...

Mike Garson - Från avantgarde till... avantgarde: Mike Garson är kanske den främsta doldisen i kretsen kring Bowie men har allt som allt samarbetat med honom längre än Alomar, om än på färre album. Garson blev en slags Ian Stewart i The Spiders from Mars då han kom att bli bandets fjärde och halvofficielle medlem jämte Ronson/Bolder/Woodmansey under hösten 1972. Exempelvis kan Garson höras på den halvofficiella konserten från Santa Monica i oktober 1972. Senare kom Garson att få en framträdande roll på albumet "Alladin Sane" där han stod för det flippade solot på titelspåret, vilket ofta omtalas (såg det så sent som igår omnämnt i en Ian Rankin-deckare då kommissarie Rebus samt hemma och njöt av just "Alladin Sane"). Garson kom just från de avantgardekretsar som Bowie alltid, på ett eller annat vis, friat till även på sina mer lättillgängliga plattor. Garson fortsatte sedan jobba med Bowie 1974-75, både på plattor och live. Efter det skildes deras vägar men Garson återkom på "Black Tie, White Noise" 1993 och har sen dess medverkat på varenda platta eller turné som Bowie gjort. För närvarande har dock Bowie tagit en längre paus från både skivinspelningar och konserter (han har inte släppt någon platta sedan 2003) och det återstår se om den trogne pianisten Garson åter är vid hans sida om eller när han åter tar sig i kragen.

Fredagsbilagor och nöjesjournalistik - då och nu.

Det här lilla inlägget handlar bara delvis om musik (som ju annars är trevligast skriva om) då den röda tråden är fredagsbilagor i kvällstidningarna och hur de utvecklat sig. Eller inte. Det fanns ännu en tid (då dinosaurierna gick på jorden) när man faktiskt ibland läste kvällstidningarna och i synnerhet då fredagsbilagorna, Expressen fredag och Puls i Aftonbladet. Jag kom att tänka på detta i samband med att jag såg lite gamla avsnitt av "Percy Tårar" där ju Expressen fredag utsattes för ett lustmord.

Hur såg då den typiska fredagsbilagan ut? Ett exempel: bröderna Hanson (minns någon dem) hade just behagat förorena etern med sin "Mmmbop" och självklart hamnade den unga trion därmed på omslaget till Expressen fredag/Puls (den ena eller båda, minns ej nu). Och tidningens huvudreportage (ofta på, säg, fyra sidor) veks givetvis åt omslagspojkarna. Poängen är dock att även om "Mmmbop" var en lättspydd trudelutt så hade bröderna Hanson dock GJORT något. De hade faktiskt spelat in en skiva och fått en duktig hit och därmed var det ändå något som var värt skriva om i nöjespressen.

Och detta var det gyllene 90-talet då inte nödvändigtvis bröderna Hanson prydde omslaget. Det kunde lika gärna vara Oasis (eller åtminstone bröderna Gallagher), Nirvana, Prodigy eller Billy Corgan från Smashing Pumpkins. Those were the days. Och i samtliga fall hade dessa personer, med tyngre eller lättare musik, faktiskt GJORT något som var värt skriva om. Sådan var nu nöjesjournalistiken i dessa avlägsna dagar.

Sen tappade jag under några år kontakten med kvällspressen eftersom tidningarnas innehåll blev sämre och sämre. Dessutom lades ju fredagsbilagorna, som jag kände dem, ned efterhand. Och det hände mycket hemska saker under den tiden, helt klart. Kanske blev tidsandan sämre, kanske förvandlades alla nöjesjournalister till skvallerkärringar, kanske tömdes musiken på allt innehåll. Vad vet man. Men när
jag efter några år började ögna lite mer på vad som skrevs i kvällstidningarnas nöjesspalter överlag så märkte jag att vissa saker förändrats. Detta var då i glappet mellan dåtidens och nutidens fredagsbilagor, även om jag är lite osäker på kronologin här.

Exempel: mot mitten av 00-talet skrev pressen oupphörligt om någon som hette Lindsay Lohan. Eftersom jag är ointresserad av mode och sällan ser lättare filmer hade jag ingen aning om vem människan vara och visste bara att hon var berusad och/eller drogpåverkad mest hela tiden. Det framgick inte på något vis att människan faktiskt "gjort" något. Det var när jag kollade upp henne som jag kunde konstatera att hon även varit lite sångerska, lite modell och lite skådespelerska (om än i filmer som ingen vuxen människa kan ha något större utbyte av). Men vad skrev pressen om? Fyllor och drogskandaler samt huruvida hon knullade med män eller kvinnor. Oerhört djävulskt förkrossande intressant.

Och värre har det blivit i de nyare fredagsbilagorna (bland annat Klick!). Numera skriver man inte ens ointressanta saker om folk som "gjort" något utan till och med om folk som inget gjort i högre grad. Läser man omslagen finns där inte gnuttan av en musikartist utan på sin höjd några jävla dokusåpakändisar som tagit till micken och utöver det slask om Beckham, Pitt, Jolie och hela surven. Först nyligen kollade
jag vem denna "Jordan" som man ständigt skrev om var (jag trodde i flera år det var hon som gjorde "Jordan, rättsläkaren") och det visade sig vara en avdankad modell med dopade bröst, med andra ord en totalt ointressant människa. Men dessa samhällets onödiga myllrar nu på omslagen till fredagsbilagor och andra nöjespublikationer och man känner en närmast förkvävande känsla när man konfronteras med vad som verkar
vara vår tids totala tomhet och meningslöshet. I alla fall inom nöjessvängen.

Och varför är det så här? Kanske för att mycket av den mainstreamorienterade musiken under 00-talet var så totalt menlös och ointressant så det inte räckte med den. Det räckte inte med Britney Spears trudelutter utan man måste skriva om hur hon gifter sig, skiljs, flippar, rakar skallen, åker in och ut på rehab und so weiter. Och värst är Paris Hilton som inte är känd för något utom att vara känd. Å andra sidan kan man alltid hoppas på revolutionen. Ingen hade förväntat sig att Nirvana skulle ta död på det lika menlösa spandex- och kajalpräglade sena 80-talet (som dog 1991). Men tills dess: Vade retro, fredagsbilagor.