fredag 13 september 2013

Popaganda!

Sent omsider kommer så undertecknads rapport från Popaganda. Det visade sig att min vardag var tämligen fullspäckad efter hemkomsten från fastlandet så därav förseningen. Även Popaganda är, som Way out West, en festival jag aldrig besökt. Men den ges vid Eriksdalsbadet (Skanstull) vilket i mitt fall bara var några stationer från min systers lägenhet. Kunde inte bli bekvämare. Den här festivalen var dock mer tydligt indiepräglad. Jag log lite för mig själv då jag redan vid ankomsten möttes av ett hav av hennafärgat hår. Tyvärr möttes jag (precis som på Way out West) även av ett visst regn. Dock var vädret allt som allt relativt stabilt under de två dagarna. Utöver några incidenter med att försöka få rätt mat från en knappt svenskspråkig personal i en av vagnarna så hände egentligen inget av vikt på festivalen utöver själva konserterna. Det var på det hela taget en städad historia. Men här kommer så det jag såg och det jag minns.

Redan då jag kom in på området spelade någon slagverkspräglad duo som hette Systerskap. Tydligen stora favoriter hos arragörerna. Själva upplägget på orkestern var åtminstone en smula originellt. Därefter såg jag för andra gången Amason som denna gång nog ändå var lite bättre än första gången. De lät som Can i öppningslåten och det gör att man kan överse med ganska mycket. Tog en liten repa utanför området men hann se lite av Ms Mr som var någon slags elektronisk akt. De var tydligen stora favoriter hos Jessie Ware (och vice versa) som var nästa akt.

Jag hade stora förväntningar på Jessie Ware, en tjej från södra London som gör en cool blandning av soul och dansmusik med lite creddigare inslag. Konserten var onekligen kraftfull förutom att Ware, som sjunger bra och även ser väldigt bra ut, visade sig ha en rätt gäll och jobbig London-dialekt (”hi, haya dooooooing, everibodi”?) I övrigt körde hon dock de främsta låtarna från sin hittills enda platta och även om det inte är total röjarmusik så var publiken ganska så artig. Hann sedan sittandes se någon dam som heter Kate Nash och som körde något gitarrmangel.

Noah and the Whale har jag givetvis hört talas om men har inte hört. Detta egentligen rätt traditionella rockband gjorde åtminstone mig glatt överraskad. Jag fick nämligen en erinring om de här folkbaserade men ändå arenavänliga akterna från 80-talet (Waterboys, The Alarm och även någon liten skvätt U2) då det var starka låtar som lätt hade fungerat på en större konsertanläggning med sin relativa svulstighet. Ett band jag lär lyssna in mig på närmare.

Även El Perro del Mar gav en ganska intensiv konsert. Det var väldigt mycket tyngre och mer elektroniskt live och Sara själv (som var en lång kvinna) studsade runt för glatta livet till sina låtar. Det mesta kom väl från senaste albumet ”Pale Fire”. Avslutningsvis spelade så The XX som, precis som Perro, visade sig vara vida tyngre live. De hade även en mastig ljusshow som ibland var bokstavligen bländande. Dock har jag inte så bra koll på deras repertoar men det var ändå en kraftfull konsert på det hela taget. Och eftersom jag var helt ensam på den här festivalen var jag nöjd med att kunna dra mig tillbaka tidigt. Brydde mig inte om några efterfester utan ordnade min egen. Visserligen spelade Hästpojken men då långt förbi midnatt och möjligen även i en lokal där man inte hade kommit in i trängseln.

Syket är en grupp jag med fördel har lyssnat på även om de tar ett tag att ta till sig med sin ganska eklektiska musik. Men i grova drag är det väl någon slags elektrisk drömpop. De spelade i strålande solsken vid sådär tvåtiden på andra dagens eftermiddag och jag lutade mig bara tillbaka i det fina vädret och njöt av mina sista sommardagar. Blev sedan ett mellanspel med någon grupp som hette Makthavaerskan (malande gitarrer och ditt vanliga goth-band men de kom dock av sig i en låt vilket bjöd på lite ofrivillig humor) innan jag kunde fortsätta i samma stil med Taken by Trees. D.v.s. det blev mer slappande i solen till drömpop. Och inte mig emot.

Var beredd på en stark konsert från Sibille Attar (som gjort ett väldigt intryck på mig på Way out West) men detta var faktiskt så drabbande så jag ibland hade tårar i ögonen. Och det känns ju skönt att även den mest hårdhudade och luttrade medelålders musiknörd kan få uppleva något sådant. Sibille och hennes band var helt enkelt oerhört intensiva och när man avslutade konserten med en fantastisk version av ”Come Night”, där Sibille låg på golvet och slog med en tamburin, sprutade man konfetti över publiken i bästa Håkan Hellström-stil. En helt fantastisk konsert.

Kändes därefter skönt att spänna av till den sympatiske Jens Lekman, vars låtar lyfte väldigt mycket live. De är ganska stillsamma på skiva men de blev väldigt mycket bättre live. Bäst var nog responsen på ”The Opposite of Hallelujah” där Lekman avslutade med att spela luft-xylofon (bara en sådan sak, som Kjelle brukar säga). Han drog även lite underhållande historier mellan låtarna såsom då han satt på en klubb i Göteborg och väntade på Kirsten Dunst som dock aldrig kom eftersom hon var tvungen att ställa sig i kön som alla andra i jämlika Göteborg. Hade förstås velat höra kultlåten ”Friday Night at the Drive-in Bingo” men så blev det tyvärr icke.

Lyssnade förstrött på någon ung kvinna vid namn Chloe Howl som inte så var så väldigt märkvärdig trots en tydlig hype i festivalprogrammet. Som väntat var en av festivalens stora höjdpunkter Hot Chip, som kom därefter. Det här bandet, vars plattor jag kan utan och innan, består av ett gäng killar som ser ut som medelålders lärare (man kunde lätt tro att de hade hållit på i 20 år snarare än 10 när man såg dem komma in) men de lyckas ändå få igång ett enastående ös på scenen och ser verkligen ut att ha roligt på riktigt. Bandets tekniker/roadies stod även och hejade på i kulisserna. Man hade en kvinnlig medlem, vilket var trummisen. För övrigt är nog Hot Chip det första band jag sett där den enda kvinnliga medlemmen är just trummisen (det brukare oftare vara basisten). Man öste igenom de mer kända av sina låtar men då man spelade ”bara” en timme så var det förstås många jag hade hoppats på att få höra, särskilt då från de senaste två albumen. Låtar som ”Over and Over” var ju tacksamma att spela live men även sådant som ”One Life Stand” lyfte till arenanivå i liveversion. Väldigt starkt.

Slappade mig igenom något elektroniskt enmansband vid namn Totally Enormous Extinct Dinosaurs innan Håkan Hellström avslutade. Då jag hade sovit lite dåligt under natten så var jag vid det här laget duktigt trött så jag avnjöt Hellström-spektaklet sittande på en bänk med god utsikt över scenen i ett område där nästan ingen fanns kvar då alla rusat mot scenen. Jag behöver kanske inte nämna att jag såg vita sjömansmössor under hela dagen. Det är för mig ett återkommande mysterium hur folk kan bli så hysteriska och närmast avgudadyrkande inför en vanlig hygglig Göteborgare som spelar lite rock. Men konserten var givetvis bra och det blir mer och mer Springsteen-varning över Håkan live med episka versioner av låtarna och långt mellansnack. Setet var väl ungefär samma som på Way out West men längre. Exempelvis dök ”Ramlar” upp redan som tredje låt. Om Håkans polare i The Knife står för höjden av brist på publikfrieri så står Håkan för motsatsen. Och gärna för mig då jag aldrig hymlat om att man går på konserter för att höra de mest kända låtarna med en artist. Efter monumental avslutning såg trötte Robert till att snabbt lämna området innan alla andra började göra det. Funderade lite på hur Popaganda nu skulle kunna toppa detta? För övrigt behöver jag väl inte nämna att Håkan fick dyrkande recensioner dagen efter?