Rootmosets favoriter 2015!

Då var det den tiden på året igen! Nu vill vi ju inte gå ut och prata om "bästa skivor" för det där är rasande subjektivt men vi tänker i alla fall presentera våra favoriter. Först ut är Tomas och sedan undertecknad. Enjoy.

Tomas favoriter

Sleater Kinney – No Cities to love

Sleater med sin aviga rock ´n´roll har efter tio år och the Woods gjort årets comeback och den skivan som jag har lyssnat på mest detta år.

Pale Honey – Pale Honey

Priset för årets debut går till Göteborgsduon.

Lana Del Ray – Honeymoon

Tredje skivan håller lika hög klass som dom tidigare, älskar LDR.

Nicole Saboune´ - Miman

Nicole fortsätter med 80-talsdyster rock, andra skivan kräver mer av lyssnaren än debuten.

Bäddat för Trubbel – Två sjundedelar av ett liv.

10-talets Eddie Meduza, frejdig rock ´n´roll.

Skivor som nästan kom med.

Grimes – Art angel

Courtney Barnett – Sometimes I sit and think…

EP’s Trailer Park – Lojsta & other stories from an Island. Sommarens soundtrack.

Årets låtar

Torres – Strange hellos

Florence + The Machine – Ship to wreck

The Libertines – Gung Din

Deportees – Love me like I’m gone

Joanna Gruesome – Jamie (Luuver)

Roberts favoriter

Plattor

Jaha, ja. Den här listan lär ju inte direkt ge mig några PK-poäng då den är väldigt rockig, väldigt manlig och väldigt brittisk. Så 2015 blev för mig året då hjältar från 10-talet, 00-talet och, herregud, 90-talet gjorde comeback varvid jag mest tackade och tog emot. Men mitt favoritalbum alla kategorier under året är i alla fall av en icke-brittisk kvinna (jag, revolutionens avantgarde).

Disclosure - Caracal

Det är egentligen inte så mycket nytt under solen jämfört med 2012 års moderna klassiker ”Settle” utan Disclosure lunkar på med det vid det här laget välkända rytmerna och ett gäng mer hitorienterade nummer där man plockat in ett antal gästvokalister. Sam Smith är åter med men även Lorde och Miguel dyker upp på ett par härliga rökare. Som sagt, inget direkt nytt men skönt med ett knippe nyproducerade nummer från den eminenta duon.

Palma Violets – Danger in the Club

Gruppen som betraktades som det nya hoppet inom brittisk rock (läs: förvaltare av traditionen) släppte sin andra platta och förändringarna är väl att soundet möjligen är snäppet mörkare och att det tydligare märks influenser från 00-talsgrupper som Strokes och Libertines. Inget vansinnigt originellt men ändå ett knippe starka låtar som visar att hederlig brittisk rock inte är utdöd.

Libertines – Anthems for Doomed Youth

Plattan som roligt nog är döpt efter en dikt av Owen Wilson är den tredje plattan från Libertines och deras första sedan den självbetitlade från 2005. Libertines var en grupp som jag i grunden missade helt när de verkligen höll på och till en början tyckte jag de var in i döden tråkiga men de smyger sig på med sin lite avslagna i-soffan-dagen-efter-en-röjarfest-musik. Softa och reggeedoftande förstasingeln ”Gunga Din” är förstås riktigt trevlig. I övrigt är soundet från 00-talet ganska intakt trots en lång paus.

Blur – Magic Whip

Under någon vecka i Hong Kong smällde det då och då återförenade Blur ihop ett gäng låtar varefter Graham Coxon och producenten Stephen Street började finslipa resultatet. Detta utmynnade i det första albumsläppet sedan 2003 och det första släppet med hela besättningen sedan 1999 frånsett en och annan singel. Här finns inga riktiga rökare i stil med Parklife-plattan men ändå en hel del halvsnabba saker med hyggligt medryckande refränger. I övrigt excellerar man i det långsammare och mer stämningsmättade låtar som det fanns gott om även på Damons soloplatta ”Everyday Robots”. En trevlig återkomst som alltså började som en ren klackspark.

Julia Holter – Have You in My Wilderness

Men årets album är en kvinnas verk! Precis som jag i ett gammalt inlägg talade om ”Sommaren med Damon” (då jag under hallucinatoriska kontorsmorgnar lyssnade på ”Everyday Robots”) så skulle jag här kunna tala om ”hösten med Julia” då jag myst till det med denna platta, en skyddsvall mot allt från vindpinade Gotlandskvällar till internationell turbulens. Men trots att Julia Holter är från Los Angeles så finns, åtminstone i mina öron, även det brittiska här. Det är ganska mycket Kate Bush och även kufiska brittiska män såsom Michael Nyman eller Robert Wyatt. Det är drömska och atmosfäriska låtar som man ibland tror att man har hört förut men utan att kunna sätta fingret på det och samtidigt är det bitvis ett rätt eget sound. Bäst är den sensuella ”Sea Calls Me Home”.

Och så några plattor som var helt okej men kanske inte riktigt i nivå med de fem ovan.

Grimes – Art angels

Mellan denna och fabulösa ”Visions” släppte Grimes några riktigt bra singlar (bland andra ”Blood Diamond”) men denna platta är, ehuru trevlig, kanske inte riktigt lika stark som den förra då mycket av charmen saknas. Men det är fortfarande bitvis väldigt atmosfäriskt även om man även märker tendenser till hit-jagande.

Scuba – Claustrophobia

Hade stor glädje av 2012 års ”Personality” och precis som i fallet med Disclosure ovan är det mer av samma vara men lite sämre om än inte dåligt på något vis. En mellanplatta.

Kamasi Washington – The Epic

En snubbe som släpper en jazzfusionplatta som i LP-format vore en trippel och som lunkar på i hela 2.53 timmar gör i alla fall mig intresserad. Det är spännande musik men närmare tre timmar kan bli en smula mastigt. Beväpna dig med tålamod. Men jag gillar ansatsen. Kan växa.

I fråga om singlar har jag lyssnat högst översiktligt vilket har gjort att ett antal hits har fastnat i min skalle. Trevliga nummer under året har exempelvis varit MÖ:s ”Kamikaze”, Robyns ”Love is Free”, Rebecca och Fionas ”Sayonara” (mycket japanska titlar i år) och Icona Pops ”Emergency”. För årets pajiga skrattsingel stod Carl Deman som med sin ”Vafan” gör en underhållande imitation av Johan Falck och även sammanfattar filmerna på cirka tre minuter. Alla 24 filmerna.

I backspegeln: 1966 - 67

Jag hade ett tag tänkt döpa det här inlägget till "När gudarna gick på jorden" men det skulle då inte framgå så tydligt vad texten handlade om så det får bli en lite mer redundant rubrik. Men ni förstår säkert redan av denna inledande kommentar varthän det här kommer att barka. För åren 1966 - 67 är ju verkligen enastående. Flodluckorna öppnades och allt blev tillåtet.

Det intressanta är att det var under den här perioden som "de stora tre" (Beatles, Stones och Dylan) kom att skapa en del av sin mest minnesvärda musik men samtidigt försvann alla dessa tre akter från livescenen (vilket jag i detalj har beskrivit i detta gamla inlägg: http://rootmoset.blogspot.com/2008/04/nr-titanerna-slutade-turnera.html). För Beatles blev det permanent och för Dylans del åtminstone i åtta år. Samtliga tog dock ut svängarna i studion, milt sagt. "Revolver" anses av väldigt många som Beatles bästa platta och bara det att man har med "Tomorrow Never Knows" skulle egentligen ursäkta det mesta. Och hade Beatles bara släppt singeln "Penny Lane/Strawberry Fields Forever" (februari 1967) så hade det räckt för att de skulle kvala in som ett av de bästa banden någonsin. Dock hade nedgången sakta men säkert börjat efter "Sgt Pepper" men det märktes troligen inte utåt ännu. Stones experimenterade friskt och "Aftermath" är en helgjuten platta där de töjer på låtformat såväl som former. Underskattad är deras Kinks-platta "Between the Buttons" (januari 1967) och även om låtarna inte alltid är så starka så kan man hitta pärlor även på deras psykedeliska album från december 1967. Dylan var aldrig i närheten av det psykedeliska och det närmaste han kom var möjligen att han hade en lång låt på "Blonde on Blonde" (maj 1966). Dylan hade där brutit upp mitt i inspelningarna i New York och stuckit ned till Nashville. Många av de klassiska låtarna sattes i några få tagningar, närmast nonchalant. Efter den berömda och ännu aldrig helt utredda motorcykelolyckan (juli 1966) drog sig Dylan undan och "John Wesley Harding" (december 1967) är en dämpad historia där Dylan verkligen kom i otakt med det rådande musikklimatet.

I Storbritannien trampade The Who en aning vatten under perioden. De släppte ett par rätt roliga album och en drös singlar men till Pete Townshends förtvivlan lyckades inte ens den genomarbetade singeln "I Can See for Miles" ge någon enastående respons från publikens sida. The Kinks släppte däremot några av periodens absolut bästa låtar ("Dedicated follower of Fashion", "Dead end Street", "Waterloo Sunset" med flera, med flera) men skulle med plattan "Something Else" (december 1967) sakta börja gå tillbaka rent kommersiellt även om de på sitt vis kom att bli än mer intressanta men sina personliga och väldigt brittiska betraktelser. The Small Faces var väl kanske lite mer juvenila jämfört med Kinks men gjorde en drös coola låtar med både en och två anspelningar på amfetamin och annat som modsen konsumerade. Begreppet "Supergrupp" blev aktuellt under eran (vet dock inte om uttrycket användes i samtiden, tvivlar faktiskt på det) i och med Cream som från början hade tänkt kalla sig BBC efter medlemmarnas efternamn. Ska jag vara ärlig var Cream kanske aldrig några av mina största favoriter men de gjorde några trevliga psykedeliska blueslåtar. Jag älskar särskilt Jack Bruces spel i "Tales of Brave Ulysses". De kom dock att överskuggas drastiskt av en inflyttad amerikan vid namn Jimi Hendrix... En ny spännande brittisk grupp var Traffic som bildades av delar av Spencer Davis grupp och som genast spottade ur sig ett gäng sitardränkta singlar ("Hole in my Shoe", "Paper sun") innan de albumdebuterade med "Mr Fantasy". Traffic skulle efterhand även bli ledande inom en viss pastoral brittisk tradition under perioden. Annars var de ju de mer psykedeliska grupperna som mitt hjärta klappar för, särskilt Moody Blues och Pink Floyd. Båda gick från rutinmässiga bluescoverband till att göra something completely different, som Monty Python sa. "Days of Future Passed" och "The Piper of the Gates of Dawn" är ett par av mina favoritalbum från 1967.

De amerikanska psykedeliska gruppernas rykte var betydligt överdrivet jämfört med hur bra de brittiska var. Ofta var det stämsång, någon inslängd sitar, något konstigt studioljud och inte så mycket mer. En tidig och fantastisk låt inom kategorin är dock Byrds "Eight Miles High" (januari 1966) där intryck togs av John Coltrane och indisk musik. Även Simon and Garfunkel fuskade lite i genren med "Fakin' It" (juni 1967). På västkusten dominerade ju stämsångsgrupper såsom The Mamas and the Papas, Beau Brummels eller Moby Grape (stora favoriter). En av de mer urflippade grupperna som dök upp under perioden, Mothers of Invention, gjorde paradoxalt nog narr av hela hippiesvängen. The Doors gjorde en fantastisk debut med originell konstrock men skulle senare främst bli ett schysst rockband med lite udda instrumentsättning. Annars var ju det här även nuggets-perioden med ett flertal garagerocklåtar. Lite lätt bortglömda är nog ändå kanadensarna The Guess Who eller Bob Seger. Om jag får göra ett snabbt hopp över till Australien så är Easybeats en något underskattad grupp, idag mest ihågkommen för "Friday on My Mind". Av alla skönsjungande västkustgrupper från perioden var kanske 5th Dimension den mest behagliga även om de huvudsakligen var ett duktigt coverband.

Som jag nämnde var ju John Coltrane en stor influens för bland andra Byrds och denne nyskapare hann göra några väldigt spännande men lite svårsmälta frijazzplattor innan han ganska oväntat dog i cancer sommaren 1967. Miles Davis gjorde några ganska eleganta plattor under perioden, som vanligt omgiven av duktiga musiker (Wayne Shorter, Tony Williams, med flera). Stax records hade en gyllene period med svett-och-röj-soul men två av de största akterna skulle lämna bolaget kring årsskiftet 1967 - 68, Otis Redding på grund av sin död och Sam and Dave på grund av kontraktsbråk.

Alldeles runt hörnet väntar nu ett betydande antal personliga och fabulösa kvinnliga artister. Under den här perioden var Joni Mitchell kanske främst känd som en av dem vars låtar tolkades av Judy Collins men det skulle snart bli ändring på det. Aretha Franklin gick under perioden från lite utslätad popsoulsångerska på Columbia records till fullfjädrad souldrottning på Atlantic. Två musikerpar (i det ena fallet även par privat) ska väl nämnas. Unga Nancy Sinatra och "gamle" (nåja, närmare 40 vid denna tid) Lee Hazlewood gjorde några av periodens roligare, coolare och även suggestiva låtar. Jag har kanske aldrig älskat Cher (överlastad sång i sämre stunder) men kommer alltid att älska henne och Sonny för att de gav oss "The Beat Goes on" (med suveränt loj sång). Min stora kvinnliga favorit från perioden är dock Laura Nyro som är på väg att slå igenom dessa år men som hade haft en rätt tuff spelning på Monterey där hon hade fått rafsa ihop sitt set och sedan blev sågad av kritikerna. Men hon skulle komma igen.

Höstens stora musiktävling

Bara ett par veckor efter det senaste Creppy Quiz var det åter dags för Rootmoset att mangrant sluta upp för höstens stora musiktävling, Musik & Quiz ute på travet. Det var i år något färre lag än förra året men de som var där var istället väldigt entusiastiska. Arrangörerna Sune och Clarence hade i år stramat upp konceptet sedan förra året då man vacklade lite fram och tillbaka mellan följdfrågor/ej följdfrågor och låttitel/ej låttitel vilket gjorde det hela en aning förvirrande för de tävlande. Så var det absolut inte i år utan raka frågor och därtill med ledtrådar i form av initialer i vissa kategorier.

Olika decennier betades förstås av och däremellan kom roliga specialkategorier, exempelvis en "dagens dubbel" med hästrelaterade frågor. På frågor med flera svarsalternativ hade man för att underlätta även slängt in ett och annat plojalternativ. Vi var till exempel ganska säkra på att Elvis dödfödde tvillingbror inte hette Mats... Som vanligt kom även intron (ganska svåra) och sedan Tio i topp från 1960-tal (vi satte många), flera versioner av Suzy Q (klarade oss hyggligt) och en del annat. Förra året hade man haft med en specialkategori om ABBA som vi blåste magnifikt. I år hade profilen "Blondie" slängt ihop en Bowie-special som vi spikade även om Kennet fick rätta mig då jag var på väg att hävda att "TVC15" ingick på "Low" (skam!). Som vanligt gjorde vi ju de vanliga slarvfelen och det var ytterligt tätt i ledningen på slutet.

Av 174 möjliga poäng rakade vi hem 128 med en hedrande tredjeplats. Tvåan hade 129 poäng och vinnarna, de forna skivförsäljarna i Crackers, satte 130 poäng. Detta säger väl en del om hur jämnt det var där på slutet. I vilket fall så hade arrangörerna nu hittat formen och vi hoppas de håller fast vid den då den fungerade fint. Extra roligt var förstås att vi klarade oss ganska bra mot det något åldrande gardet bland våra medtävlare. Ungdomar kan!

Det vi lever för - musikfrågesporter och konserter!

Början på oktober blev en mycket bra tid för Rootmoset. Vi var mangrant samlade då Creppy Quiz för ovanlighetens skull inte låg den sista torsdagen i en månad utan den första. Men det gick ju bra ändå. En musikveteran hade anordnat ett trevligt giss där tonvikten på en del äldre musik inte direkt missgynnade oss. Exempelvis skrattade sig Kennet mer eller mindre igenom 70-talet. Ett tag hade vi rentav en komfortabel ledning efter att vi hade tvålat till flera av våra vanliga konkurrenter men sedan seglade Gamnackarna om oss. Det hade ett tag stark segervittring men blev i sin tur omseglade av de aldrig tidigare segrande Midnight Ramblers vilket för all del var detta hårt arbetande lag väl unt. Slutresultatet blev sålunda Midnight Ramblers etta, Gamnackarna tvåa och vi trea. Men det var trots det en trevlig kväll med pallplats.

Bara två dagar senare var vi ute och vimlade i kulturnatten och började kvällen med att jaga matställen (kom in först på det fjärde då de innan var fullbokade). Efter en måltid kunde vi sedan gå ned och se Eric Palmqvist köra låtar från Lojsta-plattan helt solo vilket innebar en trevlig och avspänd spelning. Man är ju ofta van att se herr EP med lite högre volym vare sig han nu uppträder med Trailer Park eller med hobbybandet Folkvagn... efter det blev det åter Musikkollektivet Bobby Mull (som jag ju såg i augusti) vilka framträdde på ett proppfullt Wisby Börs (före detta biografen Röda kvarn). Det var dock lite trångt om saligheten men bandet gav som vanligt en stark konsert. Det blev sedan mer vimlande och fler gratiskonserter även om det mest var diverse bluesrockakter, men i alla fall. Och som sagt, gratis. Det är ju detta vi ändå lever för.

Nästa gång Rootmoset framträder kommer att bli i samband med ett giss med lite äldre musik och vi hoppas då på att såsom ungtuppar ändå kunna glänsa lite. Vi lär väl återkomma om det.

Popaganda 2015

Så har jag alltså avslutat sommaren med att i dagarna två besöka den trevliga Popaganda-festivalen även om andra dagen blev lite avsnoppad på grund av en annalkande förkylning. Jag kom i ganska god tid till festivalområdet efter att ha ätit en god middag och väntade utanför tillsammans med... öh, alla ungdomar. Fick mitt armband och släpptes in precis som vanligt. Hann sitta en stund innan Beatrice Eli körde en skön show med en del svängiga låtar och dansare på slutet. Efter det följde lite R'n'B med Sabina Ddumba innan det blev uppvisning av Stockholms konstsim herr. Kikade lite på rapparen Angel Haze (som enligt programmet 2013 ska ha varit på plats men jag minns dock inte att jag sett henne då) och sedan en stunds listpop med Tove Styrke.

Sedan kom dagens första höjdpunkt i och med Robyn och hennes nya band La Bagatelle Magique. Tydligen hade Christian Falk också ingått i bandet till en början innan sjukdomen tog över. Det blev en dansant föreställning med tunga beats och det var oerhört skönt att se Robyn (som nu kapat den vedervärdiga hockeyfrillan) göra HELT nya låtar utan att köra en enda av sina välkända hits. Faktiskt oerhört kaxigt och befriande samtidigt som jag på sätt och vis inte hade några förväntningar alls utan var beredd på vad som helst. För övrigt var hon klädd som på ett Rave från 90-talet. Nostalgi? Påminner mig om att det nu var närmare 20 år sedan jag och mina festivalvänner nonchalant låg i gräset och genomled Robyns dåvarande liveset på Lollipopfestivalen och tyckte att det inte kunde bli så mycket mesigare. Men tiden går.

Ytterligare en höjdpunkt följde direkt efteråt med Elliphant som körde ett intensivt men komprimerat set (det enda negativa med Popaganda är just att schemat verkar så packat så artisterna i princip står och tittar på klockan medan de kör). Hon rev av en del nytt men även flera goda nummer från albumet "A Good Idea" och den självbetitlade debut-EP:n. Mot slutet av konserten umgicks jag med en gammal god väninna som jobbade på festivalen. Tog det därefter lite lugnt inför Bob Hund och lyssnade mest på James Blake från läktaren vilket fungerade fint med tanke på hans lite vemodiga dansmusik. Kollade lite slappt på ett för all del småroligt brittisk soulband vid namn Jungle.

Därefter avslutades kvällen magnifikt med Bob Hund som jag senast (enligt mina annaler) såg 10 augusti 1998. De var i väldigt fin form och Thomas Öberg var galen som alltid och hoppade och for på högtalarna och körde det där mellansnacket som är en blandning av komik och djupaste allvar. Många nya låtar avverkades men även många klassiker flätades in i livesetet. Fast numera hade man dock spolat exempelvis "Allt på ett kort", "Dusseldorf" och "Istället för musik: förvirring". "Harduingetmankandansatill?" lyfte tyvärr inte riktigt live jämfört med studioversionen, vilket är ovanligt (särskilt då vi talar Bob Hund). Lämnade nöjd området till tonerna av "Ett fall och en lösning". Dock lite öm i halsen...

...och mycket riktigt hade jag känning av en förkylning med den mest irriterande fasen, halsont, dagen därpå. Tog det i alla fall lugnt och kunde ändå äta en lagom mild lunch (röding) och prata med en genomtrevlig servitris i ett par timmar på ett lugnt ställe innan jag inledde min andra festivaldag som faktiskt blev en smula avslagen och då inte enbart på grund av min förkylning.

Till att börja med kändes det lite småtråkigt och provinsiellt att man hela dagen hade idel svenska artister med ett undantag (danska MÖ). Hade ju gärna sett något coolt brittiskt, exempelvis Palma Violets eller SBTRKT. Sedan var det väl heller inte riktigt, riktigt så kul artister. Först ut var Joel Alme som för all del inte är så originell men dock bjöd på en energisk dos av ung Springsteen med låtar som live lyfte rejält jämfört med studioversionerna. Blev ju mest låtar från den nya svenskspråkiga plattan. Och killen är ju trevlig och ödmjuk. Efter det följde ett band vid namn Urban Cone som jag faktiskt i skrivande stund glömt bort hur de lät (och jag tänker inte fuska genom att läsa om dem för att friska upp minnet). Jag minns faktiskt inte vad de spelade för musik överhuvud. Antar dock att jag såg dem. Slog emellan med ny simuppvisning. Satt sedan, lite hängig, på läktaren och kikade på Amason som retade upp mig genom att mitt i den sköna proggen köra en icke-ironisk cover på den jävla "I Want to Know What Live Is". Dessa förbannade relativistiska hipsters!

Kollade bara lite grann på rapparen Mapei och sparade mig till Shout Out Louds, som var i fin form med sin patenterade Cure-rock. Det rakade upp de mest kända låtarna från plattorna och fick fart på publiken. Såg sedan då MÖ som nog ändå var en aning tamare än sist jag såg henne. Satt sedan mest på läktaren och läste medan Lorentz drog ett set med mycket autotune och lunkande låtar som då och då avbröts av någon basrökare. Kände mig nu rejält hängig och frös även men kollade in Laakso innan jag bröt upp. Redan min ursprungliga plan hade varit att bara kolla lite snabbt på Seinabo Sey men nu orkade jag inte det utan hade en Galenskaparna-låt snurrande i mitt huvud ("Säng, säng, säng"). Hann i ett gathörn växla några ord med en väninna som varit på teater och slank sedan snabbt som ögat hem till min systers lägenhet samtidigt som jag stängde dörren till sommaren 2015.

Way out West 2015 - dag tre

Så blev det så den tredje varma och (som vi ska se) vädermässigt mycket svängiga dagen på Way out West. Det var egentligen ingenting jag ville se förrän vid 15 men trots att jag masade på hotellet så fick jag till sist ändå bege mig. Eftersom det skulle bli en del dödtid så hade jag med mig en kasse med Svenska dagbladet och dess korsord. Man vet ju aldrig.

Dagen var genuint stekhet då jag satte mig i Dungen där inget av vikt ännu kommit igång. Tillbringade säkerligen halvannan timme med korsord innan Todd Terje gick på. Plötsligt strömmade det verkligen till folk i den tidigare rätt glest besökta dungen. Befann mig i ett folkhav där herrar i rosa piké och snitsigt klädda damer kom bärande på champagne i ishinkar medan Terje körde ett set som till en början var väldigt Ibiza. Han hade livemusiker med sig och det blev en väldigt skön men ändå dansant stämning medan jag undrade om jag befann mig på Stockholmsveckan i Visby i stället för på festival. Senare varierade han sig lite och betade nog av merparten av modernare elektroniska stilar i sin vanliga eklektiska anda.

Mot slutet av hans konsert kom dock festen av sig då himlen så smått började rämna. Jag hade precis hunnit inta en lite tidig kvällsmåltid då dropparna kom. Klarade mig länge under ett stort träd men sedan blev det värre. Fick tillfälligt skydd hos Zoega som även bjöd på kaffe men då lycades istället en klumpig tjej knuffa till mig så jag fick en fin fläck över skjortan. Bet ihop och gav mig ut i regnet varvid jag i sista stund handlade en regnrock med några allt våtare tjugor som jag lyckades hitta i plånboken. Stod därefter under ett träd och drog lite festivalminnen för några unga damer i liknande situation och såg Chic så vackert börja spela medan jag gick över stora planen mellan de två scenenrna.

I Linnétältet visade sig svenska orkestern Amason plötsligen bli oerhört populära eftersom regnet nu formligen forsade ner. Själv stod jag inklämd i en folkmassa och löste mitt sista korsord (Åsa Bodell) vilket ändå bröt av mot alla som stod och glodde i sina mobiler. Det blev rätt kaotiskt när bandet sedan gick på och folk tryckte på ännu mer. Bröt mig då ut eftersom hade börjat klarna upp och lyssnade på konserten utanför medan jag löste klart mitt korsord.

Himlen var åter blå då jag gick och såg Patti Smith (efter att ha hört Chic göra sina sista låtar och få igång publiken på ett sätt som Lauryn Hill inte direkt lyckats med dagen innan) som direkt då hon gått på körde igång ”Horses”. Jag kan plattan rätt bra men jag har ändå ingen enormt nära relation till Patti Smith. Det är värt att nämna med tanke på att jag blev rätt tagen av konserten. Jag var aningen fuktig i ögonen då hon körde starka ”Land” (ofta kallad ”titelspåret” då hon där ändå sjunger om ”Horses”) och faktiskt snäppet mer tårögd under avslutande ”Elegy”. Patti Smith må vara en äldre dam men det var sannerligen ingen gummrock i den bemärkelsen att hon var trött. Tvärtom var hon enastående intensiv och vital. Direkt efteråt brakade hon igång med ”Because the Night” men jag arbetade mig trots stämningen ned till Linnétältet för att se Run the Jewels. Tvära kast.

Jag är urusel på modern hip hop men denna blytunga duo gillar jag. De bjöd mycket riktigt på rejäla basgångar med tung rap och jag träffade än en gång på Lasse som fått rädda sig ut ur det varma publikhavet. Medan konserten gick mot sitt slut hann vi prata musik och annat och sedan fick han mig att se på Lorenz, nyare svensk hip hop. Även det var rätt okej (i alla fall lite fet bas) men det blev åter lite för trångt i tältet. Jag såg början och slutet på Ellie Goulding som var superprofessionell och skittråkig. Men jag är å andra sidan inte så bra på slätstruken listpop. Däremellan tog jag en paus i Dungen och hörde på lite sköna beats en sista gång.

Hann sedan se början på First Aid Kit (ja, de var sig lika) innan jag avslutade med vad som var duktig nostalgi men för min del ändå en höjdare – Ride! Denna legendariska brittiska shoegazinggrupp var en av mina favoriter under tidigt 90-tal och de släppte en rad fantastiska EP's, två album och sedan började de paja ur. Plattan efter fantastiska ”Going Blank Again” (1992) innebar ett stilbyte som jag inte uppskattade (även om det nog fanns en del bra låtar egentligen) men efter det gjorde bandet rentav usla plattor och sedan lade de av. Bandets förgrundsfigurer, Mark Gardener och Andy Bell, körde Ride-låtar akustiskt i Stockholm 2003 (har en bootleg) men i övrigt var det lugnt. Nu meddelades det dock att Ride åter skulle uppträda och bara köra material från sin klassiska period. Jag hade senast sett bandet 9 augusti 1991 och hade aldrig tillfälle att se dem på turnén de gjorde 1992 så förväntningarna var rätt höga.

Och som sagt, jag är normalt inte den nostalgiska typen men just denna afton tänkte jag tillåta mig att låtsas att jag i princip var 20 igen och stod på Gino (eller något annat av den tidens ställen) och såg Ride hösten 1992 (i verkligheten hade bandet under denna turné spelat på Melody Club 17 september 1992). Tillsammans med Lasse (som jag åter träffat) väntade jag så in bandet. Jag gissade att de skulle öppna med ”Leave Them All Behind” vilket de också gjorde när de väl gick på. Därefter var allt som förr, bandet körde på utan särskilt mycket mellansnack och jag kände igen varenda låt förutom en ny singel, ”Black Nite Crash”. Trodde dock de skull avsluta med maffiga ”Drive Blind”, som förvisso var magnifik, men de körde även den extremt tidiga ”Chelsea Girl” som sista låt. Vi stod därefter länge och applåderade och trodde ett tag att vi undantagsvis skulle ropa in bandet (som ju ändå avslutade festivalen) men sedan tändes ljuset på scenen, teknikerna började plocka och musik kördes i högtalarna. Det var slut.

Tyvärr var det något annat som INTE var slut, nämligen det usla vädret. Trött som jag var bet jag ihop och övergav Lasse, som ville vänta ut det. Promenaden ut skedde i snigelfart då även alla andra var på väg därifrån. Jag fick sedan vänta en god stund på perrongen och hela tre spårvagnar gick mig förbi innan jag klämde mig in i den fjärde varvid rutorna genast immade igen. Det var en tacksam Robert som till sist gled ned i sängen på hotellet klockan 01.10 natten till den 16 augusti 2015. Och ännu en Way out West-festival lades till handlingarna.

Way out West 2015 - dag två

Ja, kära läsare, ni gissade (merparten av er) rätt. Jag blev liggande kvar i min säng efter första dagen på Way out West och det blev inga nattkonserter för min del. Även om jag gärna hade sett Goat en gång till. Som det nu var så blev det istället hyfsat tidig morgon, frukost (egentligen en lite förklädd middag) på hotellet, korsord i atriumet och lite allmänt slappande innan jag åter begav mig till festivalområdet.

Det var stekande hett då jag kom in på området och jag hastade bort till Linnétältet där jag hann se någon countrysnubbe som hette Sturgill Simpson. Det var som sagt rätt duktig hästjazz men han manglade på lite på slutet i alla fall. Efter det placerade jag mig strategiskt under ett stort träd mellan de två större scenerna. Kunde därifrån först se Father John Misty, som varierade på en skala från lättare arenarock till mer dylansk eller springsteensk dito. Plus att han var rätt rolig. Efter det snurrade jag bara ett halvt varv och såg Angelique Kidjo som serverade musik med mycket slagverk och de där speciella afrikanska gitarrerna var sound jag inte vet vad det kallas (för det finns säkert ett namn). Hon hade även en del vettigt att säga mellan sina låtar.

Strosade bort till Dungen där det blev mer skugga och där jag såg en DJ vid namn Daphni följd av Axel Boman, som väl var hygglig. Såg dock till att förpassa mig tillbaka till skuggtillvaro mellan de större scenerna och i skydd av ett kravallstaket kunde jag under bekväma former se Tove Lo. Hon hade viss ekivok humor då hon dedikerade ”Fuck for life” till sin kille. Det blev två tjejer till då jag från samma position kunde inta Emmylou Harris som dock var lite hemvävd. Efter det hann jag även glutta lite på årets ungfeministiska höjdpunkt (precis som Rebecca & Fiona var förra årets) i form av Little Jinder som jag sett förut, men då under betydligt stillsammare former. Jag blev hungrig och fick därmed inte se henne göra ”Vita bergens klockor” med just Rebecka & Fiona samt Zara Larsson. Men maten smakade bra och Kornél Kovacs spann lite sköna vax.

Fem akter återstod för mig den här dagen och den första jag såg efter maten var också den första absoluta höjdpunkten på festivalen. Jag syftar på kanadensaren Dan Snaith och hans band (eller projekt?) Caribou. Jag har med stort nöje haft deras två senaste skivor ”Swim” (2010) och ”Our Love” (2014) som återkommande favoriter i mitt lyssnande och som det visade sig var ju showen uppbyggd kring dessa (läs: jag kände igen varenda låt). De ganska synthiga låtarna blev än fetare med livemusiker och urflippade versioner som fick mig att tänka lite på ett poppigare Underworld. Snaith var på strålande humör och vinkade och hyllade publiken flera gånger. Men trots den vildsinta spelningen gick man (som alla andra) av utan några extranummer, riktiga eller fejkade. Och jag fick tyvärr inte höra ”Odessa”.

Gick och satte mig under ett träd (dagens återkommande tema, jag kanske innerst inne är buddhist?) och slölyssnade på Lauryn Hill, som var sådär. Det förbluffar mig att en artist som inte släppt en platta på 17 år fick spela på största scenen och under stor uppmärksamhet. Hill verkar ha uppnått någon slags Anna Book-berömmelse (inga jämförelser i övrigt) och kan leva på sitt rykte hur länge som helst, tydligen. Noterade dock att publiken var lam även när hon körde ”Ready or Not”. Många ungdomar kanske inte ens kände till den. Sedan körde hon snabbt igenom ”Killing Me Softly” och några Bob Marley-låtar innan det var slut. Jag var då redan på plats i Linnétältet (där alla coola artister spelar, kom det ihåg) och träffade på Lasse varefter vi såg Flying Lotus. Mannen med (i alla fall just nu) artistvärldens bredaste flin gjorde en lite udda entré. På scen befann sig något som såg ut som en bioduk vilken tog upp större delen av scenytan. Plötsligt kommer mannen själv, Steven Ellison som han heter, runt duken och snackar lite avspänt med publiken som han förklarar ”cool”. Han tittar på duken och utbrister ”What the fuck is this” varpå han försvinner bakom den. Plötsligt tänds lyset på scen och Mr Ellison befinner sig, hyggligt synlig, bakom skärmen på vilken filmer börjar projiceras efter att han inlett musiken med utropet ”You're Dead!”, vilket också är namnet på hans nya skiva. Har nog aldrig upplevt detta scengrepp tidigare. Därefter kör han sin lite jazziga musik som denna är mycket hårdare live medan groteska filmer av olika slag projiceras.

Hur mycket jag än uppskattar konserten vill jag dock ändå se lite av Florence and the Machine och lyckas täcka in slutklämmen på detta bands spelning. Florence och hennes maskin kan på platta vara ganska kyliga men de lät ganska annorlunda live. Musiken var varmare och man hade blås samtidigt som Florence var väldigt utåtagerande och folklig, nästan lite missionerande, på scen. Hon går av med en stor dos uppmaningar till kärlek och allt det där efter att ha kört ”Dog Days are Over”.

Den nu allt tröttare Robert hade bara ett uppdrag kvar: Pet Shop Boys. Bandet drog igång sitt evenemang ganska på slaget 22.30 men irriterade mig lite (precis som The Knife förra året retat mig till vansinne med sin figur som skulle ha gymping med publiken innan bandet klev på) genom att köra en onödigt lång introduktionsfilm som jag till sist mest såg fram emot slutet på. Sedan öppnade man till sist med ”Opportunities” och fast det var 18 år sedan jag såg dem (i gyttan på Roskilde 1997, Neil hade vist kostym) så har Neils röst inte ändrats ett dugg. Dessvärre följer även ett antal bleka nyare låtar men äldre hits som ”It's a Sin” och ”It Couldn't Happen Here” ramlar också in tillsammans med roliga videofilmer. Kroknade lite mot slutet av konserten och fick även denna gång en ytterligt påpasslig spårvagn. Bums till hotellet och i säng kring midnatt efter en dag med ett par riktiga höjdare och finfint väder.

Way out West 2015 - dag ett

Så var det dags för mitt tredje år på Way out West. Jag var väl förberedd, hade anlänt till Göteborg medelst flyg redan vid middagstid dagen innan och kvällen innan varit ute och vimlat på Göteborgskalaset med gamla vänner. Sedan blev det en god natts sömn på hotell och jag var utvilad och i god form då jag i stekande värme tog spårvagnen till Linnéplatsen. Det var lite annat än 2013, då jag i hällande regn steg av vid fel hållplats...

Alltså. Av vid Linnéplatsen. Köa en liten stund. Armband på. Lyfta på armarna för en fryntlig vakt och så var man inne. Rörde mig omgående över det rätt folktomma området ned till Linnétältet där för övrigt alla coola akter brukar spela. Träffade omgående musikprofilen och Popgiss-arrangören Lasse och vi såg det första bandet jag hade på min lista, Savages. Som jag nog ofta sagt är det Savages egentligen Siouxsie and the Banshees en gång till, men de har intensitet av rätt slag. Det var nu ett gäng svartklädda damer som gav järnet på scen och sångerskan dök i god rock and roll-anda ut i publiken och krälade runt lite på den. Och redan här noterade jag den röda tråden på festivalen: banden körde inga extranummer (fejkade i vilket fall som helst) utan drog igenom sitt set och gick av. Så efter att ha eldat upp publiken till frenesi vinkade man (eller kvinna) och gick av. Tack för kaffet.

Jag strosade ut i värmen och kikade lite på Kindness, som denna gång nästan lät som Style Council live. Tyckte ju från början karln mest gjorde mesig musik (i alla fall på platta) men live så är det... stigande tendens. Hamnade vid den nya scenen för elektronisk musik, Dungen, där det var väldigt lugnt än så länge. Satt i skuggan och såg ett DJ-par vid namn Mumdance and Novelist rappa och spinna skivor. Sedan gick 2 Bears på men det var tyvärr lite småtråkigt då de bara körde just plattor, mest andras låtar som det verkade. Blev bara en liten stund i Dungen varvid jag åter placerade mig strategiskt i skuggan framför största scenen där de sympatiska Belle & Sebastian gav mig en trevlig eftermiddagskonsert och väl var ungefär som jag trodde med sin lite lågmälda och ganska intellektuella musik.

Det blev sedan åter en promenad ned till Linnétältet där Future Islands bjöd på en ganska överraskande ljudbild då de lät lite tyngre och nästan rockiga jämfört med den elektroniska ljudbilden på deras plattor. De lät alltså fortfarande elektroniska men som sagt tunga och rockiga samtidigt. Hann sedan titta lite på det starkt sextiotalsinfluerade bandet Foxygen med sin vildsinte sångare innan jag åt en kvällsmat som huvudsakligen bestod av panerad ost.

Det blev i stort sett två akter till efter maten fast vi ändå talar om några timmar. Jag hittade åter en strategisk och lagom skuggig plats men stod dock upp medan War on Drugs körde i en dryg timme. Det blev huvudsakligen låtar från den nya plattan, den man ville höra. Bandet snackade inte så mycket utan körde mest på, lite lagom trubbigt. Låtarna var sig rätt lika från skivan. Cirkulerade lite men såg just ingenting utöver en halvdan Avicii-kopi vid namn Kygo och började nu bli rätt trött i fötterna. Väntade framme vid kravallstaketet på att Beck, som jag senast såg ett par gånger i medio av nittiotalet, skulle göra entré. Vid 21.20 gick han så på och rev med en gång av ”Devil's Haircut” och ”Loser” som om han verkligen ville bli av med dem så snabbt som möjligt. Men jag klagade inte. Sedan följde flera dansanta låtar och ytterligt lite från den senaste trevliga skivan även om någon låt kom i alla fall.

Jag hade därefter tänkt se FKA Twigs, en artist jag egentligen inte har någon nära relation till, men flera timmars knallande började nu ta musten ur en medelålders man och jag kroknade rejält och befann mig, med hjälp av en ytterst påpasslig spårvagn, plötsligt på hotellet. Hade dock tänkt irra mig ut i natten för att se Goat som spelade på något som hette Bananpiren vid 01.30. Duschade, lade mig på sängen, slappnade av. Och den stora tröttheten gled över mig. Skulle jag ligga kvar i den allt bekvämare sängen eller irra ut på jakt efter en konsert som jag inte riktigt visste var den ägde rum? Vad tror ni?

Från barock till bara rock...

Sommaren 2015 blev så hektisk att det har varit svårt att hinna med att uppdatera. Ja, kanske inte riktigt lika hektisk som den totalt sinnesrubbade sommaren 2014 men i alla fall. Det är väl dags att försöka sammanfatta lite, både av mina egna musikupplevelser och sådana jag har haft med Rootmoset.

Vi börjar om aftonen 21 juli då jag och en väninna gick på öppningskonserten på kammarmusikfestivalen i den vackra och välbevarade St Nikolai-ruinen, även känd som Kultudralen. Programmet såg ut enligt nedan:

L v BEETHOVEN: Ur Stråktrio G-dur op. 9 nr 1 C. DEBUSSY: Images bok 1 J. SIBELIUS: Två sånger (Illalle op.17 nr 6/ Säv, säv susa op. 36 nr 4) F. MENDELSSOHN: Fyra lieder (Morgengruss/Reiselied/NeueLiebe/ Auf Flügeln des Gesanges) Paus J. SIBELIUS: Sonatina för violin och piano op. 80 D. SHOSTAKOVICH: Pianotrio nr 2 e-moll op. 67

Kvällen inleddes med en stråktrio från Israel som väl kunde sin Beethoven. Annars hade jag kanske mest behållning av Johan Fröst som spelade några av Debussys mer impressionistiska stycken. En maffig avslutning var förstås även Sjostakovitjs pianotrio (vilket väl var hela avsikten). Det blåste en del redan under denna del av programmet men sopranen Elin Rombo har lyckligvis en röst som kan överrösta även kraftig blåst. Några smärre krismoment infann sig dock när en jazztrio skulle avrunda kvällen och blåsten (särskilt genom byggnadens ickeglasade västra fönster) tilltog rejält. Vid ett tillfälle for notbladen all världens väg och sedan rasade något på scenen, dock inte i närheten av musikerna. Under viss uppsluppenhet genomfördes dock konserten och man kunde försöka ta sig hem i blåsten.

Kvällen därpå, 22 juli, var det tvära kast då jag och Tomas stack till Hammer för att kolla in hårda Dogmen, bestående av flera musikprofiler här på ön. De kör eget material och gör det med den äran. Som vanligt blev det en svettig och nära spelning på Hammaren.

Dagen därpå var det dags för vad som kanske blev höjdpunkten på den gotländska musiksommaren, i alla fall för min del. Och då hade jag aldrigt tidigare besökt evenemanget i fråga. Jag talar då om Ekeby musikfestival, en intim och väldigt lokal tillställning i regi av Johann Norrby (som även upplät sitt hem) och Roger Andersson. Nu var vädret strålande denna kväll och vi var även ett glatt gäng som mötte andra trevliga människor denna afton. Bandet som öppnade då vi kom dit var (surprise) Dogmen och jag förklarade efteråt för en av medlemmarna att de kanske är det ena band jag sett två gånger på mindre än ett dygn.

Efteråt såg vi Ida Andersson Blues Band, en grupp som spelat live flitigt i Visby-området och på andra delar av ön, men som jag ändå lyckats missa. Nu var det i alla fall dags och det var ett ytterligt coolt och originellt band trots att de i stort sett körde covers. Bandets grej är nämligen att lyfta fram kvinnliga bluesartister och även om det var en hel del sångerskor man kände till så dök det i kvällens set även upp många pärlor som man inte hört. Och bandet körde de här blueslåtarna med glöd och energi (läs: jag har ju ett min beskärda del av huvudsakligen manliga bluesband som mest låter sångerna lunka på vid konserterna). Vi såg därefter ene värden Rogers band Halleluja! som gav publiken en timme hårdslående rock i god Detroit-anda och direkt efter kom den andre värden Johan på med sitt maffiga Jono. Efter det skulle delar av vårt gäng upp och jobba (ja, några arbetar faktiskt även vid denna tid på året) så vi gjorde sorti efter en fantastisk kväll med härlig samvaro med allehanda musikprofiler, inhemska och turistande. Efter att ha haft enastående tur med vädret i Ekeby följde nu en närmast genomdränkt lördag 25 juli men konserten var lyckligtvis inomhus. Bandet i fråga var Ep's Trailer Park som jag nu har sett live ett antal gånger även om jag missade deras konsert på Hammer i maj. Såg dem dock på Effes i mars i stället, så... Denna afton skulle Eric med mannar uppträda ute på mysiga Stelor i Västergarn. Uppvärmning var Emily Barker, en i Storbritannien bosatt australiensiska, som spelade några vackra sånger varav en med Eric på scen. Sedan gick bandet på och möttes av extremt jubel av några smått livliga personer i den annars stillsamma publiken. Med stor känsla spelade man merparten av sångerna från sina två album och publiken fick även sjunga med lite i sista ordinarie numret, ”Lojsta”. Därefter följde förstås ett par extranummer. Efter att ha sett EP's i lite mer stökiga klubbsammanhang så var det trevligt att få höra bandets vemodiga och lite eftertänksamma rock i en lugn miljö.

Några dagars paus med musik följde men en vecka efter Ekeby, torsdagen 30 juli, var det åter dags för delar av Rootmoset att besöka den årliga Svartdals-konserten. Det blev en gemytlig upprepning på Ekeby och samtalen flödade mellan musiknördarna i värden Tobbes musiklada. Vi såg garagebandet Tid och Rum, folkaktiga Lillytwigs, soulsångerskan Magdalena Björnsdotter och (åter) Halleluja! En ytterligt intensiv vecka hade dock tagit sin tribut så vi retirerade lite slokörade efter sistnämnda akten då vi, ärligt talat, hade lite svårt hålla oss vakna. Vilket inte säger något om musikens kvalitet utan mer om vår svårartade brist på sömn natten innan.

Onsdagen 5 augusti inledde vi en ny månad med att åter hamna på Hammer där vi såg Nashville-sonen Gabriel Kelley framföra lågmälda låtar i lite Springsteen-artad anda. Han körde huvudsakligen eget men klämde in just Springsteens ”Atlantic City”, överraskande nog Broder Daniels ”Shoreline” (den såg vi sannerligen inte komma) och avslutningsvis Van Morrisons ”Into the Mystic”. Han passade på att nämna att han i höst skulle vara med i ”Jills veranda” och jag försäkrade honom efteråt (kanske övermodigt) att ”You're gonna be huge in Sweden, man”. Han lovade dessutom att komma hit i vinter och det är ju sannerligen skönt att man har lite musik att se fram emot under de mörka månaderna... nu blir det för undertecknads del några dagars paus så att jag kan ladda upp för Way out West i Göteborg.

I backspegeln: 1964 - 65 (+ lite konsert)

I mitt lyssnade har jag nu tagit mig igenom åren 1964 - 65 vilket väl knappast var så mycket "ta sig igenom" som "njuta av". Okej, det finns skitmusik under alla år men det intressanta är alltid hur bra de bästa låtarna från ett visst år är. Och den explosion av fabulösa låtar som vällde fram under dessa år gör att man mer eller mindre glömmer bort skiten. Jag märker förstås att jag cementeras svårt i mitt lyssnande här. Under åren. Det är huvudsakligen väldigt vitt, väldigt brittiskt, väldigt manligt. Ja, "Dead European Males" för att citera ett uttryck från litteraturvetenskapen.

I USA blir ju Dylan plötsligt rätt intressant efter den där inledande plinke-plonk-perioden (som jag nog aldrig lär ta till mig) och gör en rätt personlig rock med väldigt fria och associativa texter. Bland lärjungarna finns förstås en annan originell singer-songwriter, Paul Simon, som fick en överraskande hit 1965 med "Sounds of Silence" enbart för att producenten Tom Wilson helt självsvåldigt lagt på rockinstrument. Jag har efter inledande lyssnade även en känsla av att jag bör kolla in Beau Brummels från västkusten samtidigt som jag fått repetera The Byrds, ett band jag heller aldrig lyssnat mycket på. Roy Orbison fortsatte ännu under perioden att göra sorgsna och dramatiska rockminioperor. Jag är inte särskilt bra på soul och heller inte på mountain men jag tror jag utnämner Miracles "Going to a Go Go" till ett helgjutet album från perioden. Bäst är dock rimligen "Otis Blue". För det är ju sydstatssoulen som man verkligen förknippar med soul. Har svårt för 60-talets flickgrupper men i Rootmoset hyser vi en god uppskattning av Shangri-Las som gjorde rätt suggestiva låtar såsom "Remember (Walking in the Sand)".

Bland mina älskade britter som invaderade USA under perioden fanns för all del några töntgrupper (Gerry & the Pacemakers, Billy J Kramer) eller de där som var lite halvkäcka men fick duga (Dave Clark Five). Några av bluesgrupperna var ju främst hyfsade coverband som efterhand utvecklade repertoaren med eget material (gäller Yardbirds, Animals, Pretty Things och även självaste Stones). Hade Stones inte börjat skriva egna låtar hade de troligen aldrig tagit det där avgörande steget som höjde dem över alla andra brittiska bluesbaserade band. Storheter i vardande var sannerligen The Zombies med hiten "She's Not There" och påföljande plattan "Begin Here!" som är lite av en bortglömd pärla.

Många har förmodligen helt glömt eller ignorerat att Beatles efter sin peak som glad poporkester ("A Hard Day's Night", med bara Lennon/McCartney-låtar) kom i en svacka med den lite varierade "Beatles for Sale" och den rentav svaga "Help!". Dock tog man som bekant rejäl revansch precis i slutet av 1965 med "Rubber Soul" och singeln "We Can Work It Out/Day Tripper". Kinks genomgick en lika snabb utveckling på än kortare tid: från skojigt men föga varierat treackorsband till intelligenta betraktare av det brittiska samhället och därtill lysande ironiker. Bland de coolaste var dock Small Faces och, självklart, The Who som kanske inte ännu hade nått status som (i mina ögon) världens bästa rockband men som snart skulle gå dithän. Till att börja med blev det dock även här roliga kommentarer om samhället med för den tiden tungt beat.

Utöver att lyssna på gammal musik så har jag dock varit och sett lite nyare saker. Igår spelade onekligen Johnossi på Gutekällaren och jag var på plats med ett antal andra av Visbys musiknördar. Problemet var att även drivor med andra personer var där och man påmindes om varför Gutekällaren är en kass konsertlokal då det kommer in för mycket folk. Ljudet var dock bra och bandet gjorde fint ifrån sig även om man i stort sett körde samma set som jag såg på Way Out West förra året. För mig är Johnossi något så kul som ett band var SENASTE platta är bäst så jag stod ju mest och myste till de nya låtarna och kunde sedan även lite förstrött lyssna på de äldre. Det brukar annars ofta vara tvärtom.

Improvise and overcome!!!

Det blev helt oväntat en sån där magisk kväll i försommar-Visby då delar av Rootmoset samlades inför vårens sista Creppy Quiz om aftonen den 17 juni. Herr Töllinen hade nu oväntat lämnat återbud och något stympade beslutade vi oss för att tappert slå i underläge, som Tomas formulerade det. Dock visade det sig att det fanns lag som var ännu mer stympade. Jerker Nilsson, till vardags medlem i Bonobo, hade drabbats av sådant manfall att han var ensam kvar och då han frågade om någon ville tävla med honom rekryterade vi honom snabbt. När vi så samlades något efter 18 komponerade vi snabbt namnet Jerker and the Rootmosers (Bonobo-moset eller liknande hade liksom låtit lite äckligt, som en brutalt förolyckad apa).

Vårt lag för kvällen smälte snabbt samman och det hela blev inte sämre av att vi öppnade tävlingen med att rakt av sätta sexton intron från åren 1955 - 85 och där samtliga medlemmar bidrog starkt. Det lyfte vår moral redan från början. Inte minst kom Kjelle och Jerker vid ett flertal tillfällen att snacka sig fram till svaren. Flera roliga kategorier följde också, inte minst då arrangörerna i My Little Conny gjorde frågor utifrån sina jobb och exempelvis tryckaren Niklas bjöd på tryckare medan copywritern Erik tog upp låtar som var lite väl copywritade (i. e. plankade). I övrigt även frågor om brevbärare och lärare. Kvällens stora prestation stod Loppis hos Rolf K för då detta lag gick från en näst näst sista plats efter första ronden och sedan likt en raket seglade upp till andra plats. Rolf K var jämte Lag Gnu ett av två lag som denna afton flåsade oss i nacken. Vårt lag ledde från runda till runda men i ödmjukhetens namn väntade jag emellanåt på svackan. Den kom aldrig.

Olika roliga subgenrer (rap, country, garage, stoner, euro) kom mot mitten av tävlingen. Jerker värkte fram Strawberry Alarm Clock bland garagelåtarna. Därefter kom decennierna. Vi klarade oss rätt bra där även om jag grämde mig lite över att bomma Roy Orbisons "Domino" (som jag ju hört) eller att jag lurade i laget att Black Flags "Nervous Breakdown" var en låt av Lurkers. Och det var inte A Tribe Called Quest, som jag var säker på, utan Eric B and Rakim. Men kunde dock ge omgivningen lite anekdoter från mitt träningslyssnande om när Phil Spector lät en annan grupp spela in en hit under namnet The Crystals eftersom de riktiga Crystals var på turné... Och vi värkte fram Tony Joe White eftersom "det brukar vara han", som Tomas sa.

Avslutande kategorier var bland annat artister som uppträder på ön i sommar, insekter och sommarplågor. Rolf K utsatte oss nu för lite lätt psykning och vi fick även flera frågor om "Tog ni Tarkan" i kategorin "Sommarplågor" även om det nog var ungefär det enda vi missade där. Tror jag i alla fall. Mot slutet ledde vi med åtta poäng och kunde nu räkna på hur mycket vi behövde klara för att segra på sista kategorin, intron 1987 - 2015. Vi behövde klara åtta poäng om vi förutsatte att Rolf K satte alla 15. Mot slutet var vi dock tvärsäkra på att vi hade tagit 12 av 15 intron och kunde för en gångs skull luta oss tillbaka som segrare redan innan tävlingen var färdigräknad. Därefter blev det gratulationer, poserande med pokalen och lite ytterligare samkväm på andra ställen innan vi tog oss hem mot slutet av en kväll då det regnade och alla var lyckliga. Eller i alla fall Jerker and the Rootmosers.

Heta vax vecka 22

Det är återigen dags för Rootmoset att lyfta fram några plattor som vi lyssnat mycket på under våren. Först ut är Tomas med två stycken och därefter undertecknad med ett par.

Pale Honey – Pale Honey

Pale Honeys debut har jag lyssnat på dom senaste veckorna och det är imponerade platta, nästan samtliga låtar är uppbyggda efter samma formel med finstämd början för att sedan trampa distpedalerna i botten. Artistr som jag tänker på är PJ Harvey och White Stipes, även den minilalistiska sättningen med trummor och gitarr påminner om WS. Tuva Lodmark på gitarr och Nelly på Daltrey trummor har gjort en av årets plattor så här långt och en skiva som jag kommer lyssna på flera gånger. Bästa låtar Tease, Over you head och Bandolier. Fullpott från Rootmoset.

Joanne Gruesome – Peanut Butter

Joanne Gruesome är ett femmannaband från Cardiff som är en ny bekantskap för mig, deras andra platta är en skiva som får en att tänka på nittiotalets distrock och med låtar uppbyggda med finstämda partier för att det sedan ska braka loss. Sångerskan som kallar sig Alanna Gruesome får mig ibland att tänka på Perfects Pussys sångerska Meredith Graves. En bra platta som är väl värda sina lyssningar om man har en förkärlek till 90-tals musik.

Palma Violets - Danger in the Club

En känd recensent kallade Palma Violets andra platta för "småtrevlig pubrock" och nämnde även oi-punk som Sham 69. Det kan jag nog tycka är att ta i om man snackar influenser. För egen del anar jag rätt saftiga Libertines-influenser på denna platta vilka nog blivit mer framträdande sedan debuten 2013. Dock en och annan lätt allsångsvänlig låt. Inget storverk men en trevlig platta som väl förvaltar en brittisk tradition.

Blur - The Magic Whip

Efter att ha tillbringat tidiga och lätt surrealistiska sommarmorgnar 2014 med Damon Albarns melankoliska och långsamt växande "Everyday Robots" höjde jag på ögonbrynen när Blur en tid efteråt kommer med en ny platta (dock rätt inspelad för rätt längesedan, kanske rentav före Damons platta, men senare omstuvad och finputsad med hjälp av gamle producenten Stephen Street). Så mycket av det glada Blur finns inte här, möjligen lite i inledande "Lonesome Street". Därefter är det samma Damon-melankoli som förra året som dominerar i spår som "Go out" och "I Broadcast" även om Coxon ibland matar på något så vi inte ska glömma bort honom. Jag har väl antagligen sommarens soundtrack 2015 som i en liten ask...

Visby - Stockholm: en Quiz-jämförelse!

För första gången kan Rootmoset presentera en gästskribent på bloggen. Med glädje får Quiz-entusiasten Jerker Nilsson här ge sin syn på Creppy Quiz versus Stockholm Music Quiz. Ordet är ditt, Jerker.

VISBY/STOCKHOLM

Hur quizzar man i Sveriges största stad? Och hur mycket skiljer det sig från hur man quizzar Sveriges största ö?

Vid tre tillfällen senaste halvåret har jag lyckats pricka in den torsdagskväll varje månad då stockholmarna kör sitt quiz. Dags att berätta om likheter, skillnader och vilket quiz som egentligen är bäst!

Gren 1: DE TÄVLANDE

Såhär är det: Stockholmsquizzet drar numera 35-45 lag varje månad, alltså tre till fyra gånger så många som Creppquizzet i Visby. Storleken är inte allt – det kan tvärtom vara en nackdel (återkommer till det längre fram), så det är inte därför Stockholm vinner den här grenen. Det är blandningen på folk det handlar om, och där är 08-orna helt överlägsna! Betydligt fler tjejer, betydligt fler ungdomar. Och hur mycket jag än älskar rockgubbarna och indiegrabbarna i Visby så måste jag ändå säga: Blandat är bäst! STHLM-VISBY 1-0

Gren 2: LOKALERNA

Stockholmsquizzet hålls på Brooklyn bar och ligger ju egentligen helt fantastiskt till på Hornstulls strand, utsikten över Mälaren är bedövande vacker. Men vem fan tittar ut? Man har ju ögonen i frågebladen. Interiören ser man desto mer, och även om stället har lite kul idéer med att skapa smårum (finns nackdelar med det också…) så är feelingen en fritidsgård där man låtit ungdomarna inreda själva (tänk svart färg och loppisfynd). Dessutom är det kört att få sittplats om man kommer senare än en kvart efter att stället öppnat. Gotlandsquizzet hålls på Strykjärnets Crêperi och Logi. Det är ljust, varmt, intimt och vackert, det är vita plankor och fårskinn för hela slanten och ibland när man kommer till quizzet har ännu en turist kört fast lite pittoreskt i gränden bredvid. Promenadseger för Visby. STHLM-VISBY 1-1

Gren 3: MAT & DRYCK

Brooklyn bar kör hamburgare och sandwiches för hela slanten. Crepêriet har pannkakor på längden, tvären, höjden samt med glass. Det tar inte så många gånger innan man ”kan” maten på bägge ställena och kvalitetsmässigt är det jämnt skägg. Helt okej och vällagat, utan att vara något som man gör vågen över. Men eftersom öl är popquizarens energidryck, så tar Stockholmsquizet hem grenen på poäng: Där finns trots allt ett betydligt större ölutbud. På tal om jämnt skägg: Brooklyn bar ligger som sagt på Hornstull. Det innebär att samtliga bartenders kan husera varsin liten fågelfamilj i sin ansiktbehåring. Eventuellt även en rovfågel eller två. Eller en gök. STHLM-VISBY 2-1

Gren 4: LJUDET¨

Går det att få sämre ljud än de skrikande mellanfrekvenserna och den distade diskanten på Crêperiet? Tja, vad sägs om att inte höra alls? Sitter man i någon av de trivsamma men högtalarlösa avbalkningarna på Bar Brooklyn så baseras alla svar på det man kan uppfatta av en mumlig, diffus bas. Och ljudet blir ärligt talat inte sådär överdrivet mycket bättre om man går närmare scenen. Det är helt enkelt – kors i taket – något sämre än i Visby. Fingerad (men fullt trovärdig) dialog mellan två lag som delar bordet längst bort mot utgången på Bar Brooklyn: ”Det var lite svårt att höra, men nog fan lät det på basen som Gulli-Gullan med Jokkmokks-Jocke?” ”Åh fan! Vi svarade Atari Teenage Riot!” (korrekt svar: Bob Dylan) STHLM-VISBY 2-2

Gren 5: QUIZFORMATET

Stor skillnad mellan uppläggen så det blir en ren smaksak vad man gillar bäst. Både Stockholm och Visby har en del med intron. I övrigt är det väldigt olika. Visby nästan alltid en del med decennier (60-tal, 70-tal etc), en del med covers, en separat del med svenskt. I Stockholm är det mer freebase en massa mer eller mindre underfundiga teman och en överdriven förtjusning i Röda tråden. Stockholm får ett plus för sina gedigna mellanaktsfrågor: Man har rejält att pyssla med även i pauserna. Men jag vill också ge ett plus för Visbys quizkultur med deras fler fasta avdelningar. I mitt tycke ger det en bra stomme till quizzen. Det får helt enkelt bli oavgjort. STHLM-VISBY 3-3

Gren 6: SVÅRIGHETGRADEN

Kan ett stockholmslag komma ner och totalt sopa banan med Gotlandslagen? Nej. Skulle ett gotlandslag vinna lekande lätt på Brooklyn Bar? Nope. Den stora skillnaden mellan Stockholm och Gotland är att på fastlandet ska man ange både artist/band OCH TITEL! Det blev en liten chock på mitt första Stockholmsquiz. Å andra sidan betyder det inte så mycket för slutpoängen: Eftersom man oftast får höra refrängen så går det att chansa sig fram hyfsat även på låtar man aldrig har hör och på så vis plocka bonuspoäng. Annars är det same same, but different. Lätt är det inte, vare sig på fastlandet eller ön. Det är urtufft för glada amatörer (något jag alltid tyckt är synd – jag skulle vilja att andra än vi nördar ska kunna tillräckligt många låtar för att ha en rolig kväll), topplagen är ungefär desamma från gång till gång på båda orterna och rätt-procenten är också på ungefär samma nivå. Det går inte att säga att ett av quizen skulle vara lättare eller svårare än det andra – de är bara olika. STHLM-VISBY 4-4

Gren 7: MUSIKALISK BREDD

Det är bara att mumla mantrat igen: same same, but different. De flesta låtar av de låtar som liras i Stockholm skulle kunna dyka upp i Visby och vice versa. Men efter ett par quiz med ett par olika arrangörer så märker man ändå rätt tydliga tendenser som skiljer orterna åt. På Brooklyn Bar hörs oftare ny svensk musik, mer hit-pop, mer hip-hop. På Crêperiet har man oftare låtar från 60- och 70-talet, mer hård rock och hårdrock, mer gammalt svenskt. Klart att det skiftar rejält beroende på arrangör, helt oavsett så går det inte att klaga på bredden. Stockholm mönstrade senast namn som Walker Brothers, Swedish House Mafia, X-ray Spex och Rock-Olga. I Visby kunde man höra Scotch, Dean Martin, Asta Kask och Audioslave. (Lät det som om jag kunde alla ovanstående nu? I helvete. Jag klarade S.H.M. i Stockholm, Scotch i Visby. Så bred är jag.) Med detta sagt så blir det ändå en mållinjeseger för Stockholm: Ibland kan Visby-arrangörer snöa in lite väl hårt på sina favoritgenrer, som då tillåts dominera lite väl tungt. Och har man inte det egna laget järnkoll på just den genren, så är man rökt. Det har jag hittills inte upplevt i huvudstaden. Visst kan man ibland lista ut var arrangörerna har sitt hjärta, men det tillåts inte påverka själva quiz-upplägget mer än i någon enstaka kategori. STHLM-VISBY 5-4

Gren 8: RÄTTNINGEN

Någon som minns att jag pratade om nackdelen med många lag? Här kommer den! Dryga dussinet lag i Visby gör att arrangörerna hinner delrätta efter hand och kontinuerligt berättar om ställningen. Det är självklart en stämningshöjare som triggar igång både trash-talk och glada tillrop och ökar spänningen. Och går man och kissar efter sista frågan finns stor risk att man missar slutställningen, som brukar redovisas bara minuter efteråt. I Stockholm hinner du gå och kissa, ta en öl, kissa igen, ta en öl till och lösa ett medelsvårt Sudoku innan man har ett resultat. Som inte på något vis kan ses som ett slutresultat. Hittills har jag inte varit med om ett Stockholmsquiz utan ”rättningsskandal”, dvs att resultatet fått räknas om och justeras dagen efter. Det är självklart inte arrangörernas fel. De gör så gott de kan, men nu snackar vi om fyra personer som ska rätta drygt 200 frågor åt drygt 40 lag…sisådär 8 000 poäng att hålla reda på. Men oavsett att alla gör sitt bästa, så drar det ändå ner betyget. Det här är alltså en gren där det blir kross-seger för Visby. STHLM-VISBY 5-5

Kommentar: Visst känns det härligt och rättvist att det blev oavgjort? Och jag vill verkligen rekommendera quizzare på både sidan pölen att ta chansen att byta sida någon gång, om de råkar vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, för en kul kväll i bra människors sällskap blir det helt oavsett.

Den årliga Sator-traditionen

För exakt ett år sedan, 16 maj 2014, såg stora delar av Rootmoset ett både musikaliskt och medlemsmässigt nedtonat Sator spela på stadshotellet. Det blev en trevlig kväll där vi även fick tillfälle att prata med de trevliga killarna. 16 maj 2015 var det så dags igen. Föreningen Rockklubben firade femårsjubileum och vem kan väl vara bättre lämpad att vara dragplåster på en sådan tillställning än bandet som en gång beskrev sin musik som "en lycklig form av rock"? I samband med detta hade även hela Rootmoset samlats tillsammans med gästartister.

Det är inte alltid lätt att samla oss alla på en gång (livet och allt det där) men vi har väldigt roligt när vi väl sammanstrålar Så även denna afton då vi först hade ett lite samkväm hos Tomas där vi bland annat hade en djup diskussion om New Wave of British Heavy Metal och därefter gick igenom de olika medlemsbytena i Thin Lizzy (vi ligger som ni märker i framkant). Efter det drog vi under visst stoj ned till kongresshallen, där evenemanget hölls.

Till min lätta chock var det dock relativt glest med besökare samtidigt som många tunga gisspersonlighet och andra musiknördar lyste med sin frånvaro. Var det hektiska maj som spelade in? Vi avnjöt till en början Oak Brigade som vi såg för inte länge sedan. De hade för kvällen en större scen än sist och kunde ta ut svängarna rejält med sin powertrio-rock. Efter dessa kom Stockholms-bandet Besserbitch, som jag inte hade så bra koll på. Det var ett gäng damer som gav järnet från början till slut och som även hade en stenhård sång, vilket nog var det mest karaktäristiska med dem.

Klockan var vid det här laget ganska mycket och först omkring 01 äntrade Sator scenen för ett set på omkring 45 minuter. Det blev mest gamla klassiker som "Gamma Hey", "Restless Again", "Pigvalley Beach" och, förstås, "I Wanna go Home". Bandet skämtade lite om sin nära relation till Gotland och Chips menade att han kanske borde byta efternamn från Kiesby till Visby. Det blev mangel mot slutet och vilde basisten Heikki var ute i publiken och for innan man gick av. Vid det laget var det även dags för oss att lämna scenen då åldern trots allt tar ut sin rätt. Men det här kan bli början på en bra tradition - Sator i maj!

I backspegeln: 1962 - 63

Jag publicerade ju tidigare några reflektioner kring åren 1960 - 61 i samband med mitt maratonlyssnande på låtar från förr. Eftersom jag den gången tog fram motorsågen i fråga om repertoaren och fick lite på skallen för det så tänkte jag nu göra det mycket enklare för mig. Jag tänker helt enkelt inte skriva om musik som jag finner vedervärdig eller som inte betyder något för mig. Det innebär för all del att den här odyssén blir ganska kort. Men i alla fall.

1962 är ju... öh, ja. Det är lite bossa nova på gång och det är väl några schyssta tolkningar av Chet Baker (även om brassarna ofta är bättre, precis som i fotboll). Sedan rör det sig lite i sydstaterna kring Stax. Sydstats-soulen var ju ändå den som var cool när allt kommer omkring. Fast jag är dock ganska förtjust i den elegante Sam Cooke vars låtar emellanåt kunde dra åt det artiga men som ändå skrev väldigt snitsiga låtar med en viss återhållen passion under ytan. Roy Orbison jobbade också på med sin lätt teatraliska rock vilket som jag tidigare nämnt i alla fall var något nytt. En personlig favorit från året 1962 är Herbie Hancocks "Watermelon man", senare tolkad av mannen med det något udda namnet Mongo Santamaria. Orgeljazzen var sålunda rejält på gång.

Det började som sagt ordna upp sig lite under 1963 då Dylan och Beatles ändå låg i startgroparna. Okej, det var visserligen plinke-plonk-Dylan (som jag har rätt svårt för och som ofta tolkades betydligt behagligare av sina skönsjungande kollegor Joan Baez och Judy Collins) medan Beatles var rätt hurtiga i början. Men det skulle som sagt ta sig ordentligt. En sak man ibland glömmer var att Lennon/McCartney under 1963 mer eller mindre spottade ur sig låtar till andra artister (Billy J Kramer, Fourmost, Merseybea, Cilla Black och vid ett tillfälle rentav Rolling Stones). Ofta var det låtar som de själva inte tyckte var tillräckligt bra, men ändå. En grupp som dock skrev sitt material själv var Dave Clark Five. En annan lite oförskämt bortglömd Liverpool-grupp är The Searchers. De hade rätt snälla låtar men är så här i efterhand oerhört betydelsefulla då de påverkade USA minst lika mycket som Beatles via sin inverkan på The Byrds, som i stort kopierade deras sound.

Och detta är väl i stort vad jag hade att säga om 1962 - 63 för egen del.

Förnedring med gott humör

Efter att under en månad (nja, tre veckor egentligen) ha fått njuta av pokalen så var det så dags för Rootmoset att med all säkerhet förlora den. Vi tog oss dock med lätta steg till creperiet även om det ikväll bara var Tomas och jag på plats medan vår juniorsektion hade fått smärre förbinder. Å andra sidan hade även My Little Conny visst manfall och hade ny sättning denna kväll men de två nyckelpersoner som förra gången uteblev slog sig ned alldeles bredvid oss. Vi försökte dock spela coola och oberörda.

Kvällens arrangörer, Dom andra, gjorde debut och som de förklarade hade de fungerat mycket på det där med svårighetsgrad. Ska jag sammanfatta detta i en mening (och lite så här i förväg, ursäkta om jag tar död på spänningen) så hade de fått till ett roligt och blandat giss men dock med en del riktigt svåra inslag i form av A: artister man aldrig överhuvud hört talas om eller B: artister man för all del hört talas om och kanske rentav hunnit lyssna lite på men ändå inte hade en chans att plocka. Dock fanns även en hel del enkla saker som vägde upp. Och vi har ju alla varit där.

Femtiotalet gick som en dans även om vi blåste en Dean Martin därför att vi helt enkelt inte tyckte det lät som Dean. Vi slappnade av men redan under sextiotalet blev det ruggigt svårt med one hit wonders som man hade glömt (här saknade vi Kjelle) eller artister som man lyssnat alldeles, alldeles för lite på (Joe "Hush" South). Under 70-talet var det dock jag själv som fick ett totalt sammanbrott i synapserna då jag började dividera med mig själv om vem som hade gjort "Mama kin" och var nere och snurrade i Australien trots att jag VET att det är Aerosmith. Satte dock "Band of Gold" med Frida Payne som ingenting vilket Tomas fann ganska underhållande. Å andra sidan satte Tomas efter lite snyggt resonemang Echo and the Bunnymen under åttiotalet då vi ryckte upp oss lite. Dock blev vårt annars lugna nittiotal en riktig resa med akter vi aldrig överhuvud hört tals om (Mad Season och Gogol Bordella). One hit wonders som Billie Myers hade vi glömt bort och jag skrev Corona istället för La Bouche trots att vi till och med nämnde dem helt kort.

På samma vis innehöll 00- och 10-tal en del vi aldrig hört talas om. Svenskt var åter lite lugnare. Skämdes dock över att jag på cover-avdelningen glömt att Richard Berry gjort originalet av "Have love, will travel" fast jag lyssnat på den häromdagen!!!! Avdelningen med synth var rolig och även reklamavdelningen även om det var lite kvistigt att koppla låt till produkt. Rootmoset vill ge en särskild eloge till lag Regina Gotland som alltid kämpar på med tappert humör och i synnerhet denna gång då tävlingen var lite knepig. Vi rasade själva ned till sjätteplats och ordningen återställdes i och med My Little Connys välförtjänta seger. Stort grattis. Som vinnare förra gången kunde vi dock ta detta med gott humör och seglade på lika lätta fötter hemåt i vårnatten.

Fester i helgerna två...

Livet är nu inte bara träningsläger utan kroppen måste också ha sitt. Därför gav sig stora delar av Rootmoset ut på lite nattliv två helger på raken och därtill på samma ställe. Lördagen 11 april var det för att se Stockholmsbandet Solen med lokala Oak brigade som förband. Detta ägde rum på anrika Wisby Hof i regi av De duschande vännerna. Som det nu föll sig blev vi närmast per automatik medlemmar i denna eminenta förening då vi löste biljett. Mycket trevligt. Vi stod bra till då tighta Oak brigade körde sitt sett med stor energi. Fick efteråt helt kort tacka killarna för konserten och berömma dem för deras enorma samspel. En kommentar de fällde var bland annat vikten av en bra basist. Och det håller säkert Kennet med om. Därefter stod jag längre bak och i ett lite större folkhav då Solen gick på. Ljudet var kanske inte perfekt då jag stod och en del nyanser gick förlorade men det var ändå okej. Bandet fick dock på och körde sitt set varefter de omedelbart gick av. Behöver troligen även lyssna in mig mer på denna nya bekantskap.

Helgen efter, även nu på Wisby Hof, var det Klubb Oh La La! under de sköna snubbarna Erik Larsson och Simon Edmark som bjöd på DJ-set förstärkta av slagverk dubbelt upp. Kvällen började bra med stilla uppvärmning hos Tomas medan vi såg Chelsea spöa Manchester United. Därefter seglade vi ned på stan. Det var till en början lite tomt på dansgolvet men efterhand kom folk igång och åldersspannet på de dansande var även lite vitt som musiken. Jag gick nu lite av och an på golvet. De mesta uppskattades även om det förstås kunde komma en eller annan låt som inte var helt i min smak men så kan man heller aldrig göra alla nöjda. Överlag hade jag dock väldigt kul och for runt en del till sköna grejer som Blur och Happy Mondays. Blev en väldigt sen natt och jag formligen stupade i säng vid 02.30 men vaknade pigg som en mört om söndagen och med glada minnen från en danskväll. Och det var ju även ett tag sedan man var ut på sådant!

I Backspegeln: Tidigt 60-tal

Eftersom jag älskar att tycka saker om musik så kan jag ju inte låta bli att dela med mig av mina erfarenheter av systematiskt lyssnande på musik från år till år. Har nu kommit en god bit in på 1961 och kan härmed sammanfatta några intryck av åren kring 1960 såsom de tedde sig i radion och på skivspelarna.

Vi kan väl börja med skiten och härmed även göra en jämförelse i tiden. Perioden 1978 - 82 var exempelvis en utmärkt period med oerhört spännande musik som ligger mig lika varmt om hjärtat som många andra års musik (punk, new wave, ny brittisk hårdrock) men dessa år producerade i Sverige en rad olidligt vidriga låtar som man vareviga förbannade år har fått höra på studentflaken och även på en del fester under årens lopp (och numera kan man på grund av Spotify inte längre säga att "jag har inte den och den skivan"... fast å andra sidan spelas det numera aldrig o-cool musik på de fester där jag befinner mig).

På samma vis är det med perioden cirka 1958 - 62. Trots att perioden inträffade mer än tio år innan jag föddes så har just dessa år gett ifrån sig en rad vedervärdiga och/eller ultratöntiga skitlåtar som man fått höra år ut och år in via Boppers (som man ibland inte kunnat undvika) eller i försvenskade versioner med våra till synes odödliga schlagersångerskor ("Tunna skivor", Flickor bak i bilen", und so weiter). Och det är kanske just det som gett de här åren lite uselt rykte. De olidliga kastrerade pojkartisterna, alla efter förebild av äldre kastrater (menar inte att de sjunger som kastrater, ni förstår nog) som Perry Como och Pat Boone fortsatte pina omgivningen med menlöst skräp, det var Ricky Nelson, Tommy Rydell, Neil Sedaka, Frankie Avalon och en drös till som vi väl barmhärtigt nog glömt. Vidare hade vi Connie Francis och Doris Day kvittrade bagateller 1960 likaväl som 1950. Hon skulle även göra det 1970, för övrigt (om än med viss uppförsbacke). Elvis (som jag nog skulle ha behövt uppleva från allra första början för att verkligen kunna uppskatta) gjorde alltmer olidliga schlagerlåtar som "Surrender", "It's now or never" eller "Can't help falling in love" samt ett antal skitlåtar om Hawaii.

I bakgrunden dessa år fanns en med tiden allt mer motbjudande skivbolagsdirektör vid namn Berry Gordy Jr som i alla fall skulle komma att visa världen hur man byggde skivimperium och styrde det med järnhand och med närmast industriella metoder. En av tidens största sångare, Jackie Wilson, hade för övrigt hjälpts fram av denne man men Wilsom kom under dessa år och framåt att harva på med skivbolaget Brunswick även om han då och då fick riktigt vassa låtar att ta sig an. Sam Cooke utvecklades stadigt som artist även om hans plattor tyvärr var rätt mesiga jämfört med den dito liveartisten. Inom vit rock höll Duane Eddy fanan högt med hjälp av den med tiden kultförklarade sparringpartnern och producenten Lee Hazlewood. Eddie Cochran avled i en olycka under året och fick kanske därigenom ett allt större genombrott. I Storbritannien var 1960 starkt polariserat med coola namn som Johnny Kid ("Shakin' all over") i ena änden och den blivande schlagersångaren Cliff Richard i den andra. En lite bortglömd nyskapare av rocken var Roy Orbison som utvecklade en sorgsen och närmast teatralisk rockmusik tillsammans med medförfattaren Joe Meldon. Men den coolaste musiken släpptes lik förbannat på Vee-Jay och Chess. Jag kan redan nu utnämnda Howlin' Wolfs "Back door man/Wang Dang Doodle" (Chess 1777) till 1961 års bästa singel.

Mitt (inte längre så hemliga) träningsläger...

Okej. Det här inlägget lär väl få folk att tro att det är något allvarligt fel i huvudet på mig men jag har nu varit musikfrågesportare i närmare 20 år och är mogen och stabil nog att kunna leva med det. So here we go.

Jag har ju ett flertal gånger refererat till "mitt träningsläger" och jag ska nu till sist avslöja vad det är även om jag härmed riskerar att ge värdefulla tips till konkurrenter. Men även det bjuder jag på, storsint som jag nu är. Det började med att jag i början av förra året satt och fibblade lite med Wikipedia och stötte på lite listor över sånger som jag för all del sett många gånger förut. Dock dök det upp en tanke i huvudet på mig som gick något i den här vägen "men oj, här finns ju listor på merparten av de viktigare populärhistoriska inspelningarna ända tillbaka till inspelningsteknikens början. Vore det inte kul att beta av dem i kronologisk ordning och rentav göra listor på låtarna?" Och, jo, det svarade jag mig själv att det lät väldigt, väldigt kul. Och då skulle det förstås upprätta redigas Excel-filer med årtal, originalartist (om möjligt), kompositör, skivbolag, producent och annat smått och gott som man kunde komma på. Och det var lika bra att börja från början också. På 1880-talet.

Det gick rätt fort i början eftersom det inte fanns så mycket. Hittade lite skojiga saker som första inspelningen av "Swing Low Sweet Chariot" (1909, skitljud, inspelat med någon studentkör) och en del annat. Det blev ragtime, tidig blues och efterhand alltmer avancerad jazz. Som jag nu lyssnade plöjde jag igenom originalversionen och därefter merparten av olika prominenta coverversioner av låtarna i kronologisk ordning. Dessa stoppade jag in i senare spellistor. Om vi exempelvis hade en låt från 1928 så stoppade jag in den i min spellista för 1928 och därefter covers från 1940, 1952 och 1966 i respektive års spellista. En kväll lyssnade jag på 28 versioner av samma Gershwin-låt. Blev kanske en aningens monotont. Ett tag kändes det som om Ella Fitzgerald var den enda artist som fanns eftersom hon spelat in varenda standard. I hård konkurrens med Frankie Boy.

"The great american song book"-eran avlöstes sakta under 50-talet av rock samtidigt som jazzen blev allt mer spännande. Med risk för att låta förutsägbar så VAR det senare 50-talet i princip en rätt eländig period då nästan alla de större rockartisterna hade försvunnit och ersatts av menlösa skitartister om Frankie Avalon, Tommy Rydell och Rickie Nelson vilka alla dessutom tycktes ligga på samma skivbolag (Chancellor, uppenbarligen femtiotalets mesigaste skivbolag). Dock var 1959 världens bästa jazz-år. Även om alla de viktigaste artisterna låg på samma bolag (Columbia) och hade samma producent (Teo Macero). Så schizofren var musikvärlden kring 1959. Nu är jag äntligen inne på 1960-talet. Ikväll lyssnar jag på låtar från 1960 som börjar på b och c. Och har härmed äntligen bevisat att "rain man" är mitt smeknamn.

Rootmosets stora revansch!

Kanske borde jag nu börja med att tacka dem som INTE var där igår kväll och inte bara dem som faktiskt var det (det vill säga arrangörerna och hela Rootmoset). För det ska inte förnekas att våra argaste (nej, de är rätt snälla) konkurrenter My Little Conny denna kväll var svårt decimerade. För läsare som missat tidigare inlägg vill jag härmed förtydliga med att det enda hindret mellan oss och pokalen under de senaste månadernas tävlingar ofta har stavats My Little Conny. Vi har även haft god konkurrens av de fenomenala Bat out of Skarphäll men även om de kämpade tappert denna kväll så låg de ofta hack i häl på oss. Det stora närvarande hotet var på så vis Lag Gnu såsom det ofta varit under de mer traditionella tävlingarna. Arrangörer denna kväll var ägaren själv, Mattias Norberg och legendariske Tjoffen.

Rootmoset hade mangrant infunnit sig och vi höll ångan uppe under de inledande decennierna. Vi var varierande på de äldre decennierna även om vi kunde exempelvis Screamin' Jay Hawkins (jo, NÅGON ANNAN låt än "I put a spell on you"). Därefter spikade vi 80-, 90- och 00-tal. Vad jag minns tror jag inte vi någonsin tidigare spikat tre decennier på raken, på sin höjd två. Tiotal var varierat även det. Sedan var vi ändå ganska okej på frågor om soul och rap (vårt ständiga orosmoment) men gjorde nog rätt bra ifrån oss på det obligatoriska nördmomentet med frågor om vilka konserter Tjoffen varit på. Och var. Dock inte när (men det kunde nog ha kommit).

Kontentan av det hela (ska inte hålla er på sträckbänken längre) var att vi efter en rafflande match där vi efterhand tog ledningen även gick och VANN hela rasket! Med 100 poäng låg vi på slutet bara två poäng över Lag Gnu men det räckte. Eftersom vi inte vunnit en enda tävlings sedan 26 december 2013 var vi mer än lovligt nöjda. 2014 blev ett år utan vinster men i år fick vi i alla fall lyfta bucklan minst en gång. Kändes otroligt skönt efter att frustration med silverplatser. Rootmoset regerar. I alla fall fram till nästa tävling.

Konsert + heta vax!

Med stor glädje kan jag konstatera att det senaste från Erik och hans Trailer park är det bästa dom har släppt, plattan fylld av berättelser från Ön som den nattsvarta "Rävhagen", om mobbing och pennalism, till den somriga "Schenholms". Med raden "all the boys are back in town ruours said they bring a crowd" kan man ana att han sjunger om sig själv. Med den Andreas Mattsson-producerade plattan visar Erik att dom gör Americana-rocken minst lika bra som FAK. Kan man hoppas på ett genombrott? Sommarens skiva redan nu. Bästa låtar är "Schenholms", med underbar gospelkör, "Visby" och "Rävhagen". Som grädde på moset så hade jag, Robert och Kjelle förmånen att se Trailor Park på Himalaya i Visby den 14/3, dom flesta låtar från skivan spelades och det lät fantastiskt synd att det inte kom fler som lyssnade, kan vi hoppas på en repris i sommar på ett fullsatt Hammer bar i Visby där det finns en svettig närhet till banden som saknades nu.

Ex Hex – Rips

Ett släpp som missades av undertecknad i fjol, skärpning, Mary Timony från Helium och Wild Flag där hon spelar med Rootmos-favoriten Carrie Brownstein har satt ihop en trio som spelar strumporna av dom flesta banden just nu. Powerpop, light punk eller surfrock, kärt barn har många namn, lika så musikgenrer. Öppningslåten "Dont wanna lose" är en Cramps-liknande rockare med svajiga gitarrer sedan kommer "Beast" som får mig att tänka på Johnny Thunders och så fortsätter skivan, plattan skulle ha varit en given kandidat till en av 2014 års bästa.

Frustration + Mark Olson

Det blev en veckända i musikens tecken för Rootmoset, först i form av musikfrågesport och därefter i form av konsert. Om aftonen 26 februari 2015 samlades tre fjärdedelar av Rootmoset för att tävla. Och jodå, den fjärde medlemmen, allas vår Kjelle, var också på plats men tävlade inte. Anledningen var att Kjelle nämligen var aftonens quiz-skapare, tillsammans med den inom området legendariske kreatören Tinka.

Tävlingen började även rätt bra för oss trots några tabbar. Att vår vapendragare var en av arrangörerna hade vi dock inte mycket hjälp av då vi ofta fällde kommentarer som "men det här väl en Kjelle-låt... men vad hette den då?". Vi klarade oss rätt bra på decennierna och ledde rejält över några av de absolut vassaste lagen. Då nördkategorin "vem dog när", med en lista på 25 namn och 15 dödsdatum att välja på, dök upp kändes det hela bärgat. Utan att låta dryg var jag redan då jag lämnade in lappen rätt säker på att jag spikat kategorin och det hade jag. Som enda tävlande (ja, mina lagkamrater överlät det hela till mig även om de gjorde fantastiska insatser angående andra frågor).

Mot slutet av tävlingen ledde vi länge även om vi tappade lite i den andra nördkategorin, texter. De båda arrangörerna levererade även personliga favoriter där det blev knepigt för samtliga tävlande i det ena fallet. Dock började vi känna oss hotade av vår nemesis, My Little Conny, som drog om oss på slutet. När så sista kategorin, På spåret (inom filmmusik), var räknad stod det klart att de med några få poäng hade slagit oss. Våra två lag låg vid det laget runt 20 poäng före övriga lag så just här var det en tydlig skillnad vilket även förvånade mig då flera otroligt duktiga lag kom långt efter just denna gång.

Och jag tänker nu inte göra tummen upp och vara god förlorare för jag HATAR att komma just TVÅA och därtill med några sketna poäng. Sist det verkligen sved var när vi med ett par poäng förlorade en stor frågesport vid julen 2013. Det är FÖR DJÄVLIGT att komma tvåa och jag föredrar en rejäl genomklappning där man i alla fall får en tydlig indikation på att man är kass den kvällen. Men att nästan, nästan plocka hem vinsten gör mig förtvivlad. Det är dags för Rootmoset att börja vinna igen. Mer träningsläger!!

Betydligt mildare till sinnet var jag då jag och Tomas om söndagen gick för att se den gamle Jayhawks-ledaren Mark Olsson vilken kuriöst nog dök upp i Visby för en matinéföreställning (utannonserad till klockan 16) efter att dagarna innan ha avverkat Umeå, Gävle och Stockholm på en resa från norr till söder. Jag kan väl direkt erkänna att jag egentligen inte har någon koll på Jayhawks. De rörde sig under sina glansdagar på nittiotalet i en helt annan musikalisk sfär än jag själv och hade mitt nittiotalsjag hört dem är risken att jag skrikit "gubbrock". Sådär 20 år senare stod jag nu snålblåsten utanför gamla Schenholms, numera Hammer bar, för att se en av frontfigurerna i bandet. Det var en lång väntan då vinden skar in i en medan musikerna soundcheckade i all hast. 16.20 kom vi dock in.

Vi hann hälsa på alla de andra sextio musiknördar som infunnit sig (ja, man kunde lätt smält ihop ett improviserat quiz utifrån den här skaran) och slappna av en stund innan Mark och hans norskfödda hustru Ingunn Ringvold äntrade scenen klockan 17 prick (Tomas kollade nog klockan). Jag hade kanske trott att Olson skulle köra nytt material och på slutet (kanske) slänga in en eller två låtar av Jayhawks men som jag fick förklarat för mig gjorde han närmast tvärtom och värmde upp publiken genom att rätt tidigt köra ett par av bandets klassiska låtar innan han huvudsakligen gick över till eget material. Efter några låtar rakt upp och ned började han prata med publiken och jämföra Gotland med sin egen hemort, Joshua Tree. Mycket stor behållning hade jag av Ingunn Ringvold som helt uppenbart var multiinstrumentalist då hon trakterade slagverk (och noga gav akt på makens gitarrspel medan hon trummade även om jag egentligen inte tror hon hade behövt det), piano samt en armenisk harpa. Olson själv körde på slutet dulcimer och drog någon anekdot kring detta instrument. Tonen var genomgående folkrockig utöver ett par låtar mot mitten av konserten vilka var inspirerade av Armenien, där makarna bodde i väntan på Ringvolds visa. Mot slutet av konserten talade hon även norska med publiken och lade ut texten lite om de skivor och annat de sålde efteråt. När makarna gick av efter ett extranummer och totalt 80 minuters musik var dock Tomas och jag fullt belåtna och med en måltid i sikte styrde vi kosan ut i det Visby där isande vind nu övergått till ett för all del något varmare regn. Och så började Rootmosets vår 2015.

Mellangiss 2015 - analys och kommentar

På allmän begäran (skämt åsido, jag hade tänkt komma med en sådan här utläggning ändå) tänkte jag nu skriva lite om resultat och låtlistor från Mellangiss såsom det hela tedde sig ur Rootmosets synvinkel. Arrangörerna Bo-laget har lagt upp de olika ronderna rätt detaljerat för oss som är roade av sådant. Om jag håller mig till de översta lagen (och här må övriga lag ursäkta, det är mest för att det är tidsödande att sitta och jämföra mellan 83 lag) så var det väldigt ofta jämt i de olika kategorierna. I flera av de tidigare kategorierna var både Crackers och Nine inch snails i alla fall tätt i hälsarna på Dr Zoom som dock fick en rivstart med 18 poäng på kategorin "Alkohol och fest". I flera kategorier var dock lag som slutade snäppet under topp 5, exempelvis Riddarna av dålig smak eller Looserville USA, någon gång bättre eller likvärdiga med Dr Zoom. För vår del var det nästan dött lopp mellan oss och våra vänliga konkurrenter Crackers som i slutändan slog oss med tre poäng. Det huvudsakliga tappet för vår del skedde på "covers" och "00-/10-tal". Dock var självaste Dr Zoom bara fyra poäng före oss på vårt halvkassa "00-/10-tal" medan tvåan Bobby Tony hade hela 11 poäng. Dr Zooms verkligt stora ryck (även om man redan ledde stabilt) kom på intron där man klämde 64 av 80 möjliga mot 53 för tvåan Bobby Tony. Därefter hamnade vi övriga på poäng mellan 47 och 40 på ett ungefär.

Första kategorin "Alkohol och fest", med roliga bildkategorier" beredde oss inga större problem. Vi var glada över att sätta Snoop Doggy Dogg (Tomas, och träning ger färdighet) medan vi däremot lyssnade på ZZ tops "Beer drinkers and hell raisers" och jag sa "Det är en ZZ top-låt men det det måste vara en cover för det låter INTE ZZ top". Och så var det ZZ top. Men jag tycker fortfarande inte att det LÅTER som ZZ top (inte ens nu, då jag lyssnar på låten medan jag skriver detta... för snällt!). Var även nöjd över att vi klippte Champs på "Tequila" även om min kommentar var "Det enda jag kommer på är The Champs men det är fel. Men skriv det ändå!".

På "60-/70-tal" förväxlade vi först Elvis med Tom Jones (same, same) men Kennet stod på sig om att det var Elvis. Tur det. Kjelle och Kennet satte även 999 och Supertramp elegant. Pinsamt nog visste vare sig Kjelle eller jag vem som gjort Genesis skivomslag trots att vi kan plattorna utan och innan. So it goes. Kategori "Duetter" blev tuff även om vi nu lärt oss känna igen Steve Earle. Och vi satte Lasse Lönndahl och Towa Carson (stor favorit i morsans skivsamling). Vi hade även riktigt kul med hårdrocken även om vi blåste några av de nyaste grupperna. Men denna gång satte vi Slipknot eftersom vi nyligen sumpat dem på ett pannkaksgiss. Men inte igen! Trots att de gått från en sångare med dist till smördito. Vi var stolta över att inte kunna Creeds skivomslag.

"80-90-tal" blev lite av en promenadseger även om jag tyvärr lurade i Kjelle att Enigma var ERA. Förlåt. Både Kjelle och jag satte samtidigt Corey Harts "Sunglasses at night". Klippte alla skivomslag här. Instrumental var riktigt tuff men vi slog som sagt Dr Zoom med en poäng, som enda kategori. Nightwish tog vi på gissning. Blåste tyvärr Camel (Kennet grämde sig) men klippte både Rush och Gary Moore. Bo-lagets egna favoriter, "kasse ett", innehöll både hackat och malet. Vi var glada att vi pluggat listor då vi satte splitter nya Hozier. Vi klippte som vanligt Montrose och Kennet tog Danko Jones. Tomas blixtrade till på Belle & Sebastian och Kennet gjorde i sista stund en dramatisk ändring (medan halva laget var på toaletten) och skrev Peter Gabriel på sista svaret. Det gav en poäng. Den andra kassen blev ojämnare då vi tog några udda namn på gisning men istället blåste personliga favoriter.

Kategorin "Norden minus Sverige" var kul och vi kände oss länge väldigt säkra även om det senare visade sig att vi blåst två - tre av just de namn vi kände oss säkra på. Vi kunde inte Finlands bidrag till ESC 1981. Pinsamt nog kom jag inte ihåg vad killarna i Röyksopp hette fast jag lyssnat järnet på dem. Kategorin "covers" blev som vanligt en halsbrytande historia. Vem tusan kunde tro att Blackmore's Night gjort cover på fucking Rednex? Är det ens möjligt? "00-/10-tal" blev en tung rond (men vi skrattade oss igenom 10-tal på Popgiss 2014) och det är fortfarande en hel drös artister i den lättare kategorin som jag överhuvudtaget inte hört talas om ens när jag fått namnen (exempevis Aron Chupa, Brandi Carlile, Gavin DeGraw och Liy Wood and the Prick). Kjelle satte konstigt nog Ed Sheeran, som bara är ett namn för mig. "Svenskt" gick väl egentligen bra med några undantag och det är inte mycket att säga där. Ja, vi kunde inte dansbandet (surprise, surprise).

På avslutande kategorin "covers" tyckte vi ofta att det gick bättre än de gjorde men 46 rätt av 80 möjliga talar ju sitt tydliga språk. Vi sög just här getpung och brukar vara bättre än så här på covers. Allt som allt en väldigt blandad tävling som många haft åsikter om. För vår del var det roligt och en del att upptäcka samt en och annan låt som barnhärtigt nog inte lär dyka upp i giss igen, skulle vi tro.