Årets sista inlägg under 2014 kommer i ärlighetens namn att handla om frustation i samband med tävlingar och om utsikterna inför 2015.
Igår deltog hela Rootmoset i årets sista tävling på trevliga Creperiet. Ett klassiskt team hade satt ihop frågorna och det blev eklektiskt och trevligt. Undertecknad var dock inte helt till sin fördel på grund av en kombination av infektion i vänster öga, magsmärtor samt extrem trötthet efter ett litet restaurangbesök kvällen innan.
I början av kvällen noterade jag att ett av de mest fruktade konkurrerande lagen hade uteblivit från tävlingen. Jag skrev på Facebook skämtsamt till en av lagmedlemmarna att vi därmed kanske hade en rimlig chans att vinna kvällens tävling. Dock blev min glädje kort eftersom det andra fruktade laget var på plats. Jag konstaterade för mig själv att vinnaren därmed var klar och så kom det också att bli. Vi i Rootmoset har sannerligen ryckt upp oss under senare år men detta hjälper inte helt och hållet då man möter lag som är så pass taggade så att man lika gärna kan hissa vit flagg direkt då man ser att de deltar. Det här innebär för min del en hel del frustration men man får kämpa på och göra det bästa av situationen.
Vi var nöjda med att vi satt gamlingar som Bo Diddley och Johnny Winter (som ändå kan vara luriga) men även en hel del nya grupper och artister. Dock famlade vi helt i mörker när det spelades hip hop. Tävlingen blev ändå rolig och ett tag ledde vi men vi blev i slutändan ändå omkörda av våra omänskligt kunniga medtävlare och slutställningen blev 103 för vinnaren och 99 för oss. Dock ledde vi vid det laget stort över övriga lag, varav flera tunga gisspersonligheter. Men en andraplats svider som sagt alltid. Dock ser jag med tillförsikt fram emot 2015 där årets höjdpunkt kommer tidigt i och med Mellangiss 7 februari. Hoppas dock på många andra roliga händelser under året och att vi i Rootmoset får tillfälle att glänsa (läs: vinna)i alla fall någon tävling.
onsdag 31 december 2014
söndag 21 december 2014
Rootmosets favoriter 2014
Vi vet att vår trogna läsekrets (om vi har någon) har väntat så här kommer Rootmosets favoriter 2014. Först ut är Tomas och därefter undertecknad.
Årets bästa 2014
Lykke Li – I never learn
Den nya depp-Popen är gjord av en svenska, Lykkes tredje är en uppgörelse om att bli lämnad och brustna förhållanden. Inget lyckopiller med andra ord men en av årets starkaste skivor.
MØ – No Mythologies to Follow
En av de skivor som jag har lyssnat mest på under året känns given på listan, Danska Marie har gjort en lysande elektropop-platta med klara Lana Del Ray-vibbar.
Mourn – Mourn Den skiva som jag har lyssnat mest på den senaste månaden är spanska Mourn, bandet ska inte blandas ihop med ett Metal band från England, Jazz Rodríguez Bueno och Carla Pérez Vas har skapat en mycket intressant debut med influenser av Sonic Youth, PJ Harvey och annan 90-tals rock, med en snittålder på ca. 18 gör att man har översende med dom ibland något enkla låttexterna, rockens framtid har presenterat sig.
The Rural Alberta Advantage – Mended With Gold
Upptäckte bandet på förra skivan och Rural har återigen gjort en popfavorit.
Honeyblood – Honeyblood Ännu några debutanter som gjorde bra ifrån sig, en skramlig platta med 90-tals vibbar.
Även dessa gjorde bra ifrån sig och är värda att kolla upp.
Lana Del Ray – Ultraviolence
Kraven på Lana är nu väldigt höga men årets skiva räcker inte riktig till för att bli topp 5.
Sharon Van Etten – Are we there
En platta som föll på målsnöret.
Pixies – Indie Cindy
Efter par lyssningar till så kan jag konstatera att den inte är så medelmåttig som jag tycket först, hela plattan är helt ok men några riktigt dåliga låtar drar ner betyget.
I all ödmjukhet vet jag inte om jag i grunden vill utnämna några ”bästa” album för 2014 men det här är i alla fall vad jag har lyssnat på. Jag erkänner att det gnager lite i mig att jag känner mig som en uppdaterad gubbrockare då jag har med två gamla nittiotalsfigurer som släppt soloplattor. Det är ju sådant man själv har skämtat rått om då man läst Rolling Stones listor där plattor med Dylan, McCartney, Fogerty och Rolling Stones ideligen bara ”råkat” hamna i topp... men här är i alla fall vad jag lyssnat mest på.
Album
Stephen Malkmus – Wig out at Jagbags
Mitt ena gubbrocksval är den gamle Pavements-snubben som varit solo i många år. I ärlighetens namn har jag just ingen koll på Pavements som för mig mest är ”det där bandet som Blur jämt pratade om när de sedan började lämna Britpopen”. Lyssnade i alla fall på denna flitigt och det är en rad collegerockaktiga låtar som på inget vis är originella men som sitter som smäck i de flesta fall. Bara en inledande rad som ”This is for you, grandpa” tar ju vem som helst med storm.
War on Drugs – Lost in the Dream
Skämten florerade friskt i mina kretsar om den här plattan som man bland annat kallade ”indie-Dire Straits”, eller ”hipster-Springsteen”, med mera. Det är grunden en rätt vanlig amerikansk rock men oerhört utdragen och trippad. Låtarna mal liksom bara på och det är väldigt hallucinatoriskt på ett vis som får titeln på skivan att verka bättre vald än någonsin. Bra att somna till. I positiv mening.
Rebecca & Fiona – Beauty is Pain
Technoduon släpper sin andra platta och gräver i mångt och mycket där de står men med starkare låtar (inte minst ”Holler”, som Tomas har som en av sina favoriter). Såg dem även göra ett bejublat framträdande på Way out West i somras och fick bevisat för mig hur oerhört mycket starkare låtarna ofta blev live med ett tryck som nästan fick taket att lyfta, som floskeln lyder.
Damon Albarn – Everyday Robots
Mitt andra gubbrockiga val är den soloplatta som Damon Albarn släppt. Nu har han väl för all del varit inblandad i en rad projekt som i mångt och mycket är hans hjärtebarn men här figurerar han under sitt eget namn och inget annat. Plattan är tydligen väldigt inåtblickande men man begriper inte alla referenser om man nu inte är löjligt förtrogen med mannens biografi. Hur som haver är det ett antal lugna och nästan meditativa låtar, med vissa undantag. Mitt sommarsoundtrack 2014.
Caribou – Our love
Första gången jag hörde plattan på en fest frågade jag personen som slängt på musiken om det var James Blake. Något i den vägen låter det ju bitvis så soundet har ändrats lite sedan förra plattan. Stundtals kommer man även tänka på de besläktade Hot Chip. Allt som allt ett antal starka danslåtar och mitt höstsoundtrack 2014 (det blev ju aldrig vinter).
Singlar
I mitt val av singlar är jag kraftig inspirerad av konsertupplevelser, men inte alltid. Här är de enskilda låtar jag lyssnat mest på i alla fall.
Style of Eye – Kids
Denna singel släpptes egentligen 10 december 2013 men då den inte hann göra mycket intryck 2013 så tar jag med den här. En cool samtidskommentar och ett bevis på att svensk elektronisk musik lever och frodas.
Say Lou Lou – Games for Girls
Även här cool technolåt inspelad med norrmannen Lindström. Såg SLL göra den live på Popaganda då den var helt färsk och den satt ganska direkt.
Janelle Monae – Electric Lady
Ännu en artist som jag avnjöt live med en fantastisk spelning 2014. Denna låt hade jag dock lyssnat friskt på innan dess och det är bara sån där cool klubbmusik av ett slag jag inte alltid lyssnar på. Hon är väl en slags indie-Beyoncé, vad vet jag?
Tove Lo – Habits
Nytt stjärnskott som gör kvalitativ dansmusik. Det är väl allt jag har att säga.
Icona Pop – Get Lost
Icona kör vidare med sin patenterade formel. Jag råkade vara med då man spelade in video till denna. Ännu en sån där låt med temat ”allt är möjligt och nu släpper vi loss i 180 knutar”. Det funkar.
Årets bästa 2014
Lykke Li – I never learn
Den nya depp-Popen är gjord av en svenska, Lykkes tredje är en uppgörelse om att bli lämnad och brustna förhållanden. Inget lyckopiller med andra ord men en av årets starkaste skivor.
MØ – No Mythologies to Follow
En av de skivor som jag har lyssnat mest på under året känns given på listan, Danska Marie har gjort en lysande elektropop-platta med klara Lana Del Ray-vibbar.
Mourn – Mourn Den skiva som jag har lyssnat mest på den senaste månaden är spanska Mourn, bandet ska inte blandas ihop med ett Metal band från England, Jazz Rodríguez Bueno och Carla Pérez Vas har skapat en mycket intressant debut med influenser av Sonic Youth, PJ Harvey och annan 90-tals rock, med en snittålder på ca. 18 gör att man har översende med dom ibland något enkla låttexterna, rockens framtid har presenterat sig.
The Rural Alberta Advantage – Mended With Gold
Upptäckte bandet på förra skivan och Rural har återigen gjort en popfavorit.
Honeyblood – Honeyblood Ännu några debutanter som gjorde bra ifrån sig, en skramlig platta med 90-tals vibbar.
Även dessa gjorde bra ifrån sig och är värda att kolla upp.
Lana Del Ray – Ultraviolence
Kraven på Lana är nu väldigt höga men årets skiva räcker inte riktig till för att bli topp 5.
Sharon Van Etten – Are we there
En platta som föll på målsnöret.
Pixies – Indie Cindy
Efter par lyssningar till så kan jag konstatera att den inte är så medelmåttig som jag tycket först, hela plattan är helt ok men några riktigt dåliga låtar drar ner betyget.
I all ödmjukhet vet jag inte om jag i grunden vill utnämna några ”bästa” album för 2014 men det här är i alla fall vad jag har lyssnat på. Jag erkänner att det gnager lite i mig att jag känner mig som en uppdaterad gubbrockare då jag har med två gamla nittiotalsfigurer som släppt soloplattor. Det är ju sådant man själv har skämtat rått om då man läst Rolling Stones listor där plattor med Dylan, McCartney, Fogerty och Rolling Stones ideligen bara ”råkat” hamna i topp... men här är i alla fall vad jag lyssnat mest på.
Album
Stephen Malkmus – Wig out at Jagbags
Mitt ena gubbrocksval är den gamle Pavements-snubben som varit solo i många år. I ärlighetens namn har jag just ingen koll på Pavements som för mig mest är ”det där bandet som Blur jämt pratade om när de sedan började lämna Britpopen”. Lyssnade i alla fall på denna flitigt och det är en rad collegerockaktiga låtar som på inget vis är originella men som sitter som smäck i de flesta fall. Bara en inledande rad som ”This is for you, grandpa” tar ju vem som helst med storm.
War on Drugs – Lost in the Dream
Skämten florerade friskt i mina kretsar om den här plattan som man bland annat kallade ”indie-Dire Straits”, eller ”hipster-Springsteen”, med mera. Det är grunden en rätt vanlig amerikansk rock men oerhört utdragen och trippad. Låtarna mal liksom bara på och det är väldigt hallucinatoriskt på ett vis som får titeln på skivan att verka bättre vald än någonsin. Bra att somna till. I positiv mening.
Rebecca & Fiona – Beauty is Pain
Technoduon släpper sin andra platta och gräver i mångt och mycket där de står men med starkare låtar (inte minst ”Holler”, som Tomas har som en av sina favoriter). Såg dem även göra ett bejublat framträdande på Way out West i somras och fick bevisat för mig hur oerhört mycket starkare låtarna ofta blev live med ett tryck som nästan fick taket att lyfta, som floskeln lyder.
Damon Albarn – Everyday Robots
Mitt andra gubbrockiga val är den soloplatta som Damon Albarn släppt. Nu har han väl för all del varit inblandad i en rad projekt som i mångt och mycket är hans hjärtebarn men här figurerar han under sitt eget namn och inget annat. Plattan är tydligen väldigt inåtblickande men man begriper inte alla referenser om man nu inte är löjligt förtrogen med mannens biografi. Hur som haver är det ett antal lugna och nästan meditativa låtar, med vissa undantag. Mitt sommarsoundtrack 2014.
Caribou – Our love
Första gången jag hörde plattan på en fest frågade jag personen som slängt på musiken om det var James Blake. Något i den vägen låter det ju bitvis så soundet har ändrats lite sedan förra plattan. Stundtals kommer man även tänka på de besläktade Hot Chip. Allt som allt ett antal starka danslåtar och mitt höstsoundtrack 2014 (det blev ju aldrig vinter).
Singlar
I mitt val av singlar är jag kraftig inspirerad av konsertupplevelser, men inte alltid. Här är de enskilda låtar jag lyssnat mest på i alla fall.
Style of Eye – Kids
Denna singel släpptes egentligen 10 december 2013 men då den inte hann göra mycket intryck 2013 så tar jag med den här. En cool samtidskommentar och ett bevis på att svensk elektronisk musik lever och frodas.
Say Lou Lou – Games for Girls
Även här cool technolåt inspelad med norrmannen Lindström. Såg SLL göra den live på Popaganda då den var helt färsk och den satt ganska direkt.
Janelle Monae – Electric Lady
Ännu en artist som jag avnjöt live med en fantastisk spelning 2014. Denna låt hade jag dock lyssnat friskt på innan dess och det är bara sån där cool klubbmusik av ett slag jag inte alltid lyssnar på. Hon är väl en slags indie-Beyoncé, vad vet jag?
Tove Lo – Habits
Nytt stjärnskott som gör kvalitativ dansmusik. Det är väl allt jag har att säga.
Icona Pop – Get Lost
Icona kör vidare med sin patenterade formel. Jag råkade vara med då man spelade in video till denna. Ännu en sån där låt med temat ”allt är möjligt och nu släpper vi loss i 180 knutar”. Det funkar.
måndag 15 december 2014
Total nostalgi
Undertecknad störtade mitt i julstressen upp till Stockholm för att, min vana trogen, se Front 242. Det är nu nästan tre år sedan (februari 2012) jag och min syster såg dem på Dieselverkstaden i Sickla där de betade igenom ett vanvettigt energiskt men djupt nostalgiskt set innan de sedan tog en paus på några år. De är nu åter ute och turnerar och hade väl inför denna spelningen inga högre förväntningar än att få en fet repris och många gamla klassiker. Platsen denna gång var Debaser på Medborgarplatsen där jag inte satt min fot tidigare. Det var dock synnerligen lätt att hitta dit när man väl kommit till Medborgarplatsen (minns ju ännu hur jag i snöstorm förtvivlat sprang och letade efter det klassiska Debaser vid Slussen).
Man hade ett förband vid man Severe Illusion men eftersom jag var svårt hungrig vid ankomsten passade jag på att äta medan förbandet klev på och hörde rätt väl ut till restaurangen hur de lät. Hann därefter se merparten av deras spelning som bara pågick i 40 minuter. De hade väl ett något eget sound men det var ändå ett vanlig mix av brötig sång, mycket percussion och diverse slagord projicerade på filmdukar bakom bandet.
Front 242 gick därefter på 21.33 och körde i närmare 90 minuter. Man hade svarta masker på sig då man gjorde entré vilket fick mig att tänka på Klinik men dessa åkte sedan av. Jean-Luc och Codenys behöll glasögonen på hela spelningen men Richard 23 kastade sina efter någon låt. Setet var bra men kanske lite fantasilöst då man mest matade megaklassiker. Dock var det förstås en hel del ungdomar där som troligen hade en trevlig stund på så vis. Man öppnade med "Moldavia" och körde sedan "Body to Body" som de sista åren verkar ha haft en konstant plats som låt nummer två i setet. Enda gången setet dippade var faktiskt när man kör de två sömnpillren från "nyaste" plattan "Pulse" (2003) och den i studioversion osläppta "Loud". Mitt intryck var att publiken artigt mest stod och väntade av låtarna. I alla fall gjorde jag det. Men sedan ångade man på bra och avslutade som så ofta med "Punich your Machine". Ja, det var kort och inget nytt. Kanske var de lite mer energiska sist jag såg dem men så har de hunnit bli lite äldre också. Det var dock energi så det räckte och jag fick hård och kvalitativ synthnostalgi så det räckte och nöjd var jag då jag i sann synth'n'roll-anda lämnade lokalen med sikten på sängen vid sådär 23.05.
Följande låtar körde Front 242 på Debaser Medis 14 december 2014.
Moldavia
Body to Body
No Shuffle
7Rain
Together
Take one
Headhunter
Loud
Quite unusual
U-men
Until Death us do part
Commando Remix
Religion
Im rhytmus bleiben
Funkhadafi
Welcome to Paradise
Kampfbereit
Punish your Machine
Man hade ett förband vid man Severe Illusion men eftersom jag var svårt hungrig vid ankomsten passade jag på att äta medan förbandet klev på och hörde rätt väl ut till restaurangen hur de lät. Hann därefter se merparten av deras spelning som bara pågick i 40 minuter. De hade väl ett något eget sound men det var ändå ett vanlig mix av brötig sång, mycket percussion och diverse slagord projicerade på filmdukar bakom bandet.
Front 242 gick därefter på 21.33 och körde i närmare 90 minuter. Man hade svarta masker på sig då man gjorde entré vilket fick mig att tänka på Klinik men dessa åkte sedan av. Jean-Luc och Codenys behöll glasögonen på hela spelningen men Richard 23 kastade sina efter någon låt. Setet var bra men kanske lite fantasilöst då man mest matade megaklassiker. Dock var det förstås en hel del ungdomar där som troligen hade en trevlig stund på så vis. Man öppnade med "Moldavia" och körde sedan "Body to Body" som de sista åren verkar ha haft en konstant plats som låt nummer två i setet. Enda gången setet dippade var faktiskt när man kör de två sömnpillren från "nyaste" plattan "Pulse" (2003) och den i studioversion osläppta "Loud". Mitt intryck var att publiken artigt mest stod och väntade av låtarna. I alla fall gjorde jag det. Men sedan ångade man på bra och avslutade som så ofta med "Punich your Machine". Ja, det var kort och inget nytt. Kanske var de lite mer energiska sist jag såg dem men så har de hunnit bli lite äldre också. Det var dock energi så det räckte och jag fick hård och kvalitativ synthnostalgi så det räckte och nöjd var jag då jag i sann synth'n'roll-anda lämnade lokalen med sikten på sängen vid sådär 23.05.
Följande låtar körde Front 242 på Debaser Medis 14 december 2014.
Moldavia
Body to Body
No Shuffle
7Rain
Together
Take one
Headhunter
Loud
Quite unusual
U-men
Until Death us do part
Commando Remix
Religion
Im rhytmus bleiben
Funkhadafi
Welcome to Paradise
Kampfbereit
Punish your Machine
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)