...men lite roligt var det.

Ok, vad ska vi skylla på? Dåligt väder? Kjelle var förkyld? En massa nya "dark horses" hade anlänt under mellandagarna? Vi hade otur? Frågorna var för svåra? En annan djärv teori kan möjligen även vara att de andra lagen var bättre och att Rootmoset sög ordentligt i gårdagens creppy-quiz. Men det är en hypotes, som sagt.

I vilket fall så kom vi allt som allt sexa och till och med våra (egentligen Kennets) konkurrenter i "We Love Britney" pryglade oss med en poäng. Det var inte riktigt vår kväll, så att säga. Men som vanligt hade arrangörerna fixat till en snygg tävling och extra beröm ska de ha med tanke på att de hade rätt kort tid på sig nu under de hektiska mellandagarna.

Eftersom det heller inte lär bli någon Rockskalle i år så planerar Rootmoset därför sin egen lilla Rotmos-fest (ja, med ett "o" denna gång) under januari. Vi får ännu återkomma angående detaljer men trevligt lär det nog bli. Tyvärr är det dock inget vi kan göra till något större (därtill räcker lokalytor inte till) men vi lär nog bli fler än bara vi fyra, i alla fall.

I Aftonbladets omröstning om 00-talets bästa svenska plattor kom ALLA Kents 00-talsalbum med på topp 10. Gillar man Kent kan det tolkas som att de helt enkelt är för jävla bra. Är man mindre entusiastisk över Eskiltunas Depeche så kan man kanske hävda konkurrensen inte var så hård under svenskt 00-tal? Åsikterna lär som så ofta gå isär. Däremot hade Aftonbladets läsare inte alltför spännande musiksmak. In Flames etta i Sverige och gamle Bruce etta på utländska sidan... ack, ja.

Music's Greatest Decade?

Satt och läste insändarsidan i senaste numret av Uncut (med en huvudartikel om Velvet Underground, precis vad världen behövde) där en mycket ung person med glödande entusiasm talar sig varm för 00-talet och anser det som "the greatest decade of music". Och det ska utan omsvep även erkännas att man blir lite avundsjuk. Ungefär som Hasse och Tage i "Stetsonhatt" ("de verkar ju ha så kul, de där långhåriga sakerna"). Just den där entusiasmen hade man gärna haft just nu.

Men sen noterar jag vilka plattor och artister den unge mannen lyfter fram. Ryan Adams (country-rock i stil med Gram Parsons), Wilco (mer country), The Strokes (Velvet Underground på 00-talet) samt The Hold Steady (en grupp som låter nästan komiskt lik Bruce Springsteen på "Born to Run"). Det enda mer avantgardistiska denne ungdom lyfter fram är LCD Soundsystem, en elektronisk grupp som dock inte gör något som inte redan har gjorts under 90-talet.

Och därmed sammanfattar den okände unge musikfantasten egentligen hela problematiken med 00-talet, ett decennium som är för musiken vad 1890-talet blev för arkitekturen: en sörja av eklekticism där man hej vilt återanvänder gamla stilar och inte kommer med något nytt. Det fanns givetvis en del bra saker under 00-talet men även om man gillade det var man plågsamt medveten om att det lät egendomligt... familjärt.

I det begynnande 2000-talet har vi alltså ännu att vänta på den annalkande våg av modernism som förhoppningsvis sköljer in över oss snart. Denna våg kommer förhoppningsvis att ta de flesta av oss med överraskning. Och kanske blir "Music's Greatest Decade" en parentes mellan 90-talet och detta okända nya. Be ready.