Träningsläger inför Distgiss

 Klockan 13 21 januari 2023 äger Gotlands senaste tillskott till "stora" giss, Distgiss, rum för sjätte gången. Undertecknad, Robert, har haft lite coaching-samtal med samtliga medlemmar av den nu snart 25-åriga institutionen Rootmoset och vi har delat upp det som följer: 

Kenneth ska lyssna in sig på obskyra äldre saker från exempelvis 70- och 80-talet. Vi kan alla saker som Heep, Sabbath, Purple eller Led Zep men får bara Kenneth de där riktigt udda grejerna från Anno Dazumal så kan det hända att vi ibland tar poäng som få andra lag kniper. 

Kjelle kör med den melodiska biten från 80-talet och framåt. "Inget problem", som han själv sa. 

Tomas, vår indiekille, kör lite av varje inom det fält som inte är stenhårt men som kan komma. Det blir lite stonerrock, lite grunge, lite indie, lite nyare rock av traditionellt slag. Jag har lovat ta Alice in Chains bland grungebanden. 

Med andra ord är det nu bara den stenhårda manglet kvar så det föll ju därmed på min lott. Och det är ju ett litet område, höhö. Så det blir Death Metal, Black Metal och annat bröt. 

Vår stora skräck vore förstås om det kom just för mycket "bröt" på tävlingen. Vi har under några tidigare Distgiss upplevt att man, mitt i en svit av brötlåtar, plötsligt tappar orienteringen och inte riktigt vet när en låt glidit över i en annan och då blir det jobbigt. Väldigt jobbigt. Och låter sångarna därtill väldigt lika med en ändlös rad distade röster så blir det svårt såvida det inte är låtar som sticker ut. Typ, "Heartwork" av Carcass. Jag hoppas den kommer. 

Det var väl allt. Rootmoset är så redo vi kan bli och det får gå som det går. 

Ocean of Sound

 Den femte boken som jag har läst ut i är är "Ocean of Sound" (1995) av David Toop som jag för första gången läste då jag skaffade den någon gång vid sekelskiftet efter att jag hade blivit tipsad om boken i P3 dans. Toop (född 1949) är en musiker och professor Emeritus i ljudteknologi som skrivit ett antal böcker om musik såväl som ljud. Denna fascinerande men något snåriga bok kombinerar i hög grad Toops intresse för både musik och ljud eftersom det är en ganska fritt hållen historik över vad vi kan kalla "ambient musik". Termen myntades först och främst av Brian Eno på sjuttiotalet och kom under sena 80-talet och tidiga 90-talet att förknippas med den stämningsfulla och ofta ganska experimentella elektroniska musik som även kallats bland annat "Intelligent Dance Music". Toop sträcker sig dock längre än så och tar upp nästan allt som vi i modern tid kan kalla "stämningsmusik", från det att Debussy hörde balinesisk folkmusik på Parisutställningen 1889, via Satie, futurister, experimentell jazz och som sagt modern ambient ända fram till när boken kom samtida akter som The Orb eller Biosphere. Dock diskuterar Toop även ljud, dels de som människan frambringar i ett bestämt syfte men även vardagsljuden omkring oss. Här rör han sig igenom mänsklighetens hela historia och kommer ända tillbaka till grottorna i Lascaux och Altamira. Han beskriver även en resa han själv gjord till Venezuelas djunger för att där studera vissa indianfolk (något som dock mer påminner om antropologi eller etnologi än just ljudvetenskap). Överlag är Toop en synnerligen bred och beläst men framför allt mycket nyfiken guide. Det är snabba kast och det är en ingen bok du bara glider igenom men tacknämligt nog består även kapitlen av mindre indelningar med rubriker så att läsaren kan smälta reflektioner över sedan länge döda musik eller intervjuer med i hög grad levande sådana. Bland de som samtalar med Toop finns bland andra Kate Bush, Brian Eno, Riuchi Sakamoto, Brian Wilson, Sun Ra, Alec Paterson och många, många andra musiker som egentligen har det gemensamt att det gjort musik lite utöver det vanliga. En intelligent bok som framför allt lär oss konsten att LYSSNA och TA IN om världens naturliga ljud. 

Hitmaskinen

 

Den fjärde bok som jag har läst ut i år är ”Hitmaskinen” (2015) av John Seabrook. Boken börjar med att författaren, en medelålders man vars musiksmak inte är helt olik min egen (förutom att jag inte började lyssna på hip hop i slutet av nittiotalet) fastnar för den lättsamma topplistemusik som hans barn föredrar och sedan upptäcker att han allt mer kommer att uppskatta den refrängtäta musiken varefter han börjar utforska den moderna och nästintill hegemoniska poperans uppkomst.

Han börjar i Stockholm där Denniz Pop (alias Dag Volle), en förvuxen tonåring som mest vill skapa hits och spela spel så länge han slipper räkna pengarna han drar in, skapar Cheiron-studion. Idén är att man ska jobba i grupp och ha en form av löpande-band-taktik, ungefär som Motown. En av hans adepter är den förre hårdrockssångaren Martin Sandberg (alias Max Martin). Detta gäng skapar sedan ett gäng av de svenska hits som i princip gick mig förbi förutom en låt som jag faktiskt gillar.

Framgångarna fortsätter därefter när gänget plockar upp Backstreet Boys, ett pojkband som kämpar för att slå igenom i sitt hemland men som under tiden är populära i Europa och Japan och rentav hinner slå igenom i Kanada innan de till sist erövrar USA. Max Martin fixar ett antal dunderhits åt gruppen medan Denniz Pop drabbas av sjukdom. Lagom vid tiden för dennes död tar sig Martins gäng an Britney Spears och fixar några superhits till. Skivbolaget Jive, en etikett som tidigare mest pysslat med hip hop, finner sig plötsligt vara branschens guldkalvar tack vare Spears.

Vi får även följa hur brittiska TV-programmet ”Idol” fördes över till USA (och jag påminns än en gång om att Simon Cowell är en elak skitstövel med dålig musiksmak) och en första vinnare, Kelly Clarkson, slår igenom. Ironiskt nog är Clarkson något av en rocker som kommer dåligt överens med den annars omvittnat trevlige Max Martin och tycker denns låtförslag ”Since U Been Gone” är skit som hon inte vill spela in. Dock blir det ändå så och Martin skördar ännu ett gäng hits via den motvilliga popstjärnan.

Läsaren möter därefter de sydkoreanska K-pop-banden och en miljö där artister drillas och skolas på ett sätt som får amerikanska talangjaktstävlingar att framstå som lallande amatörfester. Den så kallade ”Track and Hook”-metoden, som handlar om att dra lyssnarens uppmärksamhet till sig genom att fylla låten med refränger, riff och hooks till max, redovisas liksom Rihannas tröga väg mot framgången innan hon sedan förs fram av singeln ”Umbrella”, ursprungligen skriven för andra artister som ratade den. Här framgår även hur låtar bollas fram och tillbaka mellan olika artister utan större utrymme för personligt uttryck. I sammanhanget dyker även det norska låtskrivarteamet Stargate upp.

Mot slutet skildras även något av Katy Perrys väg mot berömmelsen efter en del harvande och misslyckade satsningar. I en bok rätt fri från pikant skvaller (finns inte så mycket utrymme i dessa miljöer för det) nämns att den religiöst uppfostrade Perry som flicka bad till gud om stora bröst (nu tror jag förvisso att gud, om han funnits, haft lite viktigare saker för sig än att förse en ung kvinna med rejäla lungor) och när hon väl fick det så blev det pinsamt på scen med tanke på hennes kristliga framtoning. Även Perry slår till sist igenom stort.

Vi möter även Max Martin-adepten Dr Luke och dennes tilltänkta stjärna Kesha, ett par som i en rättslig härva drar varandra mot botten. Redan det faktum att Dr Luke i boken skryter med att aldrig har läst ut en bok får honom i mina ögon att framstå som en ganska motbjudande eller åtminstone suspekt typ. Alldeles på slutet möter vi även Daniel Ek och får oss till livs något om Spotify och de stora strömningstjänsternas frammarsch efter en period med piratdelning av låtar.

En bok som på ett utmärkt och brett vis skildrar den idag förhärskande popvärld som håller dagens listor i ett järngrepp. Men medan författaren verkar se detta i något slags optimistiskt ljus och rentav tycks mena att perioden inte har ett slut inom överskådlig tid så ser jag själv, såsom representant för de elända som är minst mottagliga för den musik som skildras i boken, en lång period med steril och ointressant musik som på ett krasst vis tillverkas enbart med avsikten att sälja, sälja, sälja. Det är också en påminnelse om varför jag i allt mindre grad lyssnar på radio. För i en tid när Max Martins adepter håller just populärmusiken i ett järngrepp (dödsgrepp?) så blir enda rimliga motståndshandlingen till sist att inte lyssna.

Konserthösten 2022

 

Efter att jag såg The Cure på Globen 10 oktober 2022 så har konserthösten fortsatt och det blev ytterligare totalt fyra konserter i alla fall.

Det första ägde rum på Slaktkyrkan i just gamla Slakthusområdet, en lokal jag aldrig tidigare besökt. Det blev lite irrande men med hjälp av vänners vägledning kom jag rätt. Omgivningarna var trista och konsertlokalen skyltade med knapp nöd ens med att den var konsertlokal men det var bra akustik och i taket fanns ännu kyrkmålningar som avslöjade något om platsens ursprung. Jag stod rätt lång bak i lokalen och hade god överblick över scenen.

Först ut var det lite hårdpopiga bandet Existenz som spelade 19.35 till 20.06. Det råddades snabbt varpå det lite mer traditionella punkbandet The Headlines gick på och körde 20.31 till 21.04. Återigen en snabb råddning och The Exploited, punklegenderna från Skottland, gick på 21.29 och spelade ganska exakt 75 minuter, till 22.44. Det nostalgiska men ösiga set det avverkade var som följer:

Exploited setlist, 23 låtar på exakt 75 minuter 2129 – 2244

1 Let's Start a War
2 Fight Back
3 Dogs of War
4 The Massacre
5 UK82
6 Chaos is My Life
7 Dead Cities
8 Alternative
9 Noize Annoys
10 Troops of Tomorrow
11 Never Sell Out
12 Beat the Bastards
13 I Believe in Anarchy
14 Holiday in the Sun
15 Cop Cars
16 Fuck the System
17 Porno Slut
18 Army Life
19 Disorder
20 Fuck the USA
21 Sex & Violence
22 Punk's Not Dead
23 It Wasn't Me

Den tidigare hjärtsjuke Wattie verkade för övrigt i fin form men han skulle senare under turnén komma att säcka ihop på scenen i Latinamerika och ordinerades vila långt in på 2023. Därmed skönt att jag fick tillfälle att se dem vid rätt tillfälle.

Åter på ön blev det konserter två dagar i rad, 25 – 26 november. Jag såg då för andra gången de gotländska indierockarna I'm on TV testa ett gäng nya men även gamla låtar på publiken innan huvudakten, Kerosene Kream, gav ett kort men svettdrypande set utan någon död sekund.

Kvällen efter blev det idel gotländska akter i form av punkarna i Wake up Naked in a Rollercoaster (full ställ), The Rebels (som ytterst kompetent körde i huvudsak Black Sabbath-nummer) samt poprockhårdrockarna The Void som rentav haft en hit i Sydamerika och som var väldigt underhållande live med många klädbyten samt en blandning av eget och andras material.

Alla dessa krig ägde för övrigt rum på Joda i hamnen. Första konserten arrangerad av föreningen Vår lilla planet och andra konserten av medlemmarna i The Void.

Säsongen avslutades åter med en Vår lilla planet-konsert på Joda 10 december. Första akten, en trubadurtjej, missade vi i stort sett men vi kom ganska lagom till Christian Kjellvanders väldigt drömska och starka framträdande. Jag hade väntat mer tradrock men fick istället en ljudvägg i shoegazing-stil. Väldigt starkt. De countryinspirerade och sorgsna lokala storheterna Linedance Fever agerade i ett lite ovanligt men roligt arrangemang ”efterband”. Allt som allt en härlig musikalisk avrundning på konsertåret 2022.