I backspegeln: 1964 - 65 (+ lite konsert)

I mitt lyssnade har jag nu tagit mig igenom åren 1964 - 65 vilket väl knappast var så mycket "ta sig igenom" som "njuta av". Okej, det finns skitmusik under alla år men det intressanta är alltid hur bra de bästa låtarna från ett visst år är. Och den explosion av fabulösa låtar som vällde fram under dessa år gör att man mer eller mindre glömmer bort skiten. Jag märker förstås att jag cementeras svårt i mitt lyssnande här. Under åren. Det är huvudsakligen väldigt vitt, väldigt brittiskt, väldigt manligt. Ja, "Dead European Males" för att citera ett uttryck från litteraturvetenskapen.

I USA blir ju Dylan plötsligt rätt intressant efter den där inledande plinke-plonk-perioden (som jag nog aldrig lär ta till mig) och gör en rätt personlig rock med väldigt fria och associativa texter. Bland lärjungarna finns förstås en annan originell singer-songwriter, Paul Simon, som fick en överraskande hit 1965 med "Sounds of Silence" enbart för att producenten Tom Wilson helt självsvåldigt lagt på rockinstrument. Jag har efter inledande lyssnade även en känsla av att jag bör kolla in Beau Brummels från västkusten samtidigt som jag fått repetera The Byrds, ett band jag heller aldrig lyssnat mycket på. Roy Orbison fortsatte ännu under perioden att göra sorgsna och dramatiska rockminioperor. Jag är inte särskilt bra på soul och heller inte på mountain men jag tror jag utnämner Miracles "Going to a Go Go" till ett helgjutet album från perioden. Bäst är dock rimligen "Otis Blue". För det är ju sydstatssoulen som man verkligen förknippar med soul. Har svårt för 60-talets flickgrupper men i Rootmoset hyser vi en god uppskattning av Shangri-Las som gjorde rätt suggestiva låtar såsom "Remember (Walking in the Sand)".

Bland mina älskade britter som invaderade USA under perioden fanns för all del några töntgrupper (Gerry & the Pacemakers, Billy J Kramer) eller de där som var lite halvkäcka men fick duga (Dave Clark Five). Några av bluesgrupperna var ju främst hyfsade coverband som efterhand utvecklade repertoaren med eget material (gäller Yardbirds, Animals, Pretty Things och även självaste Stones). Hade Stones inte börjat skriva egna låtar hade de troligen aldrig tagit det där avgörande steget som höjde dem över alla andra brittiska bluesbaserade band. Storheter i vardande var sannerligen The Zombies med hiten "She's Not There" och påföljande plattan "Begin Here!" som är lite av en bortglömd pärla.

Många har förmodligen helt glömt eller ignorerat att Beatles efter sin peak som glad poporkester ("A Hard Day's Night", med bara Lennon/McCartney-låtar) kom i en svacka med den lite varierade "Beatles for Sale" och den rentav svaga "Help!". Dock tog man som bekant rejäl revansch precis i slutet av 1965 med "Rubber Soul" och singeln "We Can Work It Out/Day Tripper". Kinks genomgick en lika snabb utveckling på än kortare tid: från skojigt men föga varierat treackorsband till intelligenta betraktare av det brittiska samhället och därtill lysande ironiker. Bland de coolaste var dock Small Faces och, självklart, The Who som kanske inte ännu hade nått status som (i mina ögon) världens bästa rockband men som snart skulle gå dithän. Till att börja med blev det dock även här roliga kommentarer om samhället med för den tiden tungt beat.

Utöver att lyssna på gammal musik så har jag dock varit och sett lite nyare saker. Igår spelade onekligen Johnossi på Gutekällaren och jag var på plats med ett antal andra av Visbys musiknördar. Problemet var att även drivor med andra personer var där och man påmindes om varför Gutekällaren är en kass konsertlokal då det kommer in för mycket folk. Ljudet var dock bra och bandet gjorde fint ifrån sig även om man i stort sett körde samma set som jag såg på Way Out West förra året. För mig är Johnossi något så kul som ett band var SENASTE platta är bäst så jag stod ju mest och myste till de nya låtarna och kunde sedan även lite förstrött lyssna på de äldre. Det brukar annars ofta vara tvärtom.