Det har blivit
dags att till sist sammanfatta avslutningen på sommaren 2018 och de
sista musikaliska upplevelserna av rang. Förra året var ju hela
Rootmoset på plats och såg John Holm göra en intim spelning på
Joda. I år hade den ständigt energiske Tobbe Stuhre lyckats få hit
Holm igen, nu med ett något större band. I år var det delar av
Rootmoset (läs: jag och Kenneth) som gick och såg honom då han
torsdagen 23 augusti spelade på Paviljongen (en slags konferenslokal
i anslutning till stadshotellet). Denna spelning var faktiskt ändå
lite bättre än förra årets konsert (som ändå var bra) då det
var en lite rockigare ljudbild och tusan vet även om inte ljudet var
snäppet bättre. Dock körde John Holm i väldigt stor utsträckning
samma låtar som förra året och jag fick heller inte höra mycket
från ”Veckans affärer” utöver den lite långrandiga ”Vid ett
fönsterbord mot parken”. Men bra ändå, kort och gott. Och tusan
vet om man inte kan få se honom fler gånger såsom han nu verkar
turnera?
Följande låtar
körde John Holm denna gång:
- Min skuld till dig 2. Om den blå himlen 3. Hård värld 4. Andra sidan ån 5. Den öde stranden 6. Får man leva för det 7. Maria många mil och år från här 8. Ingen, ingen 9. Din bäste vän 10. Vid ett fönsterbord mot parken 11. Långt bort härifrån 12. Ett enskilt rum på Sabbatsberg 13. Sommaräng 14. En vanlig dag
Därefter blev
det festival som avslutning på sommaren, nämligen Popaganda som
gick av stapeln på Eriksdalsbadet 31 augusti – 1 september. Tomas
och jag hade åkt upp med morgonbåten på fredagen efter en god
natts sömn och vi var därför rätt utvilade när vi, efter en god
lunch på Blecktornskällaren, släntrade in på områden något
halvtimme efter att anläggningen slagit upp portarna. Från
barområdet kunde vi se den alltid sympatiske Jens Lekman öppna
festivalen och det var i år bara han, en gitarr och lite
förinspelade ljud. Men han drog sina anekdoter som han brukar och
var överlag i god form. Även Pale Honey, som fick på 15.30, var en
rolig konsertupplevelse trots att de bara fick en sketen halvtimme
eftersom någon akt skulle spela en kvart i poolen (de så kallade
”pool sessions”). Lite mer oengagerat bockade vi av Sarah Klang,
Hanna Järver och Little Dragon men lagom till Slowdives mastiga
ljudmattor dök även min syster upp och vi kunde sedan avnjuta deras
blandning av gammalt och nytt. Efter det följde tre utmärkta akter
som avrundning frö dagen. Först ut var Franz Ferdinand, vilka
huvudsakligen körde nya plattan blandat med vad som nog var
merparten från deras klassiska debut (den som folk vill höra).
Låtarna var sig väldigt lika från plattorna men framfördes inte
desto mindre med god energi. Caesars/Caesar's Palace, som inte spelat
tillsammans på många år, körde därefter en för många oväntad
spelning på den lilla scenen vid 20.40. Senast jag såg dem var på
den sista konsert jag någonsin såg på Snäcks utomhusscen i
augusti 1999 så det var ju ett tag sedan. De körde även en del av
låtarna som jag hörde då, såsom ”Jerk it out”, men annars
mycket från hela karriären. Första dagen avrundades med First Aid
Kit, vilka lät som de brukar låta men som överraskade med ett
antal gäster. Först ut Sarah Klang, därefter Seinabo Sey (som jag
tidigare missat att se två gånger) och slutligen Silvana Imam (och
när hon äntrade scenen fick jag luta mig mot Tomas och fråga vem
det var medan en kille bakom mig knackade mig på axeln och frågade
samma sak). Det blev en del politik så här lagom till valet även
om min syster noterade att de sedvanliga SD-sågningarna inte mottogs
med samma öronbedövande jubel som vanligt.
Andra dagen tog
vi god tid på oss och åt med vänner på en italiensk restaurang på
Ringvägen varefter vi missade en del akter. Överlag var det efter
den första charmiga akten vi såg, rockbandet Pale Waves, mer av
transportsträckor. Det blev Mwuana (någon rappare med autotune),
Bipolar Sunshine (trevliga australiensare), Tove Styrke (okej, men vi
passade ändå på att äta), Parcels (som jag i skrivande stund
glömt hur de lät) och därefter den 80-talsaktiga dansrockakten
Bipolar Sunshine. Lyckligtvis kom kvällens två bästa akter som
avslutning. Först ut var Jenny Wilson, som väl gav lördagens allra
bästa konsert, byggd kring det starka materialet på den senaste och
rejält självutlämnande plattan. Blev även ett par låtar från
den lysande förra skivan från 2013. Därefter såg jag för andra
gången Veronica Maggio som Popaganda-avslutning och jag var glad att
de i år hade en ”säker” slutakt efter några lite misslyckade
år med udda eller lite för ”modiga” val. Maggio gjorde sitt
jobb och staplade hits och kvalitativa utfyllnadslåtar lite om
vartannat i 75 minuter innan vi kunde lämna områden och härmed
även avrunda sommaren 2018.
.jpg)