Sommaren har rullat in och även om undertecknad har varit ute i solen en del så ska det ändå jobbas en smula och därmed lyssnas på skivor. De här sista dagarna har det blivit lite av vad man kan kalla "associativt lyssnande" eller motsvarigheten till att sitta och klicka på hyperlänkar på nätet och se var man hamnar.
Det började med att jag hittade en artikel från slutet av förra året om Manchester. Därmed började jag plötsligt gräva ned mig i banden från "Madchester-eran" och det blev en väldig massa Inspiral Carpets, Charlatans, Happy Mondays och Stone Roses. Eftersom Oasis nu också kom från Manchester hamnade jag till sist även hos dem. De var ju ett britpop-band som även var polare med killarna i Chemical Brothers alltså slank en drös britpop-grupper med tillsammans med en del big beat. Jag tror jag betade av sådant som Charlatans katalog under hela 90-talet, vilken jag inte hört på förut. Ja, det var rätt mycket som jag aldrig lyssnat på förut som jag nu kunde beta av.
Igår kom de sorgliga nyheterna om Arvikafestivalens nedläggning vilket ledde till att jag, lagom då jag börjat bli trött på engelskt 90-tal, istället hamnade i exempelvis Belgien, Tyskland eller Slovenien ett litet tag. Belgien är utan tvivel det främsta moderna synthlandet.
Men igår kväll inträffade plötsligt ett nytt skifte i min sinnesstämning och jag smet i tanken över till USA i slutet av 80-talet och betar nu av de olika alternativa banden samt en hel del grunge-akter. Får väl se hur länge jag pallar med Pearl Jam, Dinosaur Jr. och allt det andra innan något nytt infall får mig att byta riktning. Men skojigt är det. Tack, Spotify.
Och det här inlägget var helt meningslöst. Men nu är det skrivet.
onsdag 29 juni 2011
tisdag 21 juni 2011
90-talet i tre kapitel.
Det är märkligt hur man, när man verkligen är väl insatt i en periods musikaliska historia, kan sitta och bena ut olika perioder med dess tendenser och stilarter lite som man exempelvis kan göra med andra världskriget (och DÄR, hösten 1942, vände det). Jag, som ju under senare år med febril möda försökt bena ut 00-talet med dess flodvåg av musik kan dock trösta mig med att jag anser mig ha närmast järnkoll på 90-talet och jag tänkte lite försiktigt dela upp det i tre kapitel så får vi väl se vad folk tycker om det. Eftersom det mesta av texten därtill handlar om England så är det ju också det som sätter rubrikerna.
Madchester/Shoegazer-eran 1988 - 1992
Det som skulle bli 90-talet började ju någon gång där när 80-talet gick in i sin hemskaste fas med alltmer tam hårdrock, alltmer fluffiga frisyrer, alltmer kassa synthexperiment från olika rockrävar och alltmer pastellfärger. Det var vid den tiden ingen som lyssnade på när Ian Brown och Geno Washington stod där någonstans i Manchester och diskuterade hur musik egentligen borde låta. Varvid Brown tog Mr. Washington på orden och satte upp en liten orkester vid namn Stone Roses. Världen sket fullkomligt i vad som hände i förfallna Manchester eller bland några obskyra DJ:s i London i ännu några år till. Men sedan small det bara till i och med ”the summer of love” 1988. Plötsligt uppmärksammades obskyra band som Happy Mondays och Stone Roses, som därtill tog den gryende dansmusiken till sig, även om de väl inte exakt spelade dansmusik själva. Housemusiken med S’Express, Bomb the Bass och övriga grupper i samma stil slog igenom och raveparty blev ett begrepp. Det här var ju även den era då skivbolaget Creation äntligen började göra sig gällande och deras flaggskepp var exempelvis Primal Scream, My Bloody Valentine och Ride. Termen ”Shoegazing” myntades i samband med My Bloody Valentine som mest stod stilla medan de riffade på och lät de långa luggarna skymma ögonen, som mest verkade vara fixerade vid de egna skorna. Samtidigt som ”Madchester” blev ett begrepp släppte även Primal Scream ”Screamadelica”, denna gudomliga sammansmältning av rock och dans och Stone Roses hade efter sin suveräna debut redan släppt singeln ”Fool’s Gold” som en försmak inför nästa album. Som en avrundning på perioden fick My Bloody Valentine äntligen ut mästerverket ”Loveless” i slutet av 1991 och därefter kom Ride en bit in på 1992 ut med ”Going Blank Again”. Madchester och Shoegazing i skön förening tycktes redo att erövra världen.
Britpop/Big Beat-eran 1992 – 1997
Men så blev det inte. Det kom aldrig något andra album med Stone Roses. Eller, det gjorde det visserligen, men först 1995 vilket i sammanhanget är en eon varvid de snabbt såg sig omsprungna av mer spännande akter. Happy Mondays hade kämpat med albumet ”Yes Please” men föll snart samman därefter. I fallet My Bloody Valentine blev det verkligen ingen mer platta. Och då menar jag det i det här fallet. Ride fick plötsligt för sig att de skulle låta som… Byrds! De släppte för all del två hyggliga album en bit in på 90-talet men inte fan lät det som Ride. Å andra sidan var det väl svårt för hela shoegazing-scenen att toppa vare sig "Loveless" eller "Going Blank Again". Primal Scream fick för sig att de var Rolling Stones anno 1972 och tappade nog en del av den publik som gillade dansrocken. Kort och gott: allt gick åt helvete. Uppmärksamheten riktades en kort period mot grungens USA även om den scenen också hade en enastående förmåga att snabbt bränna ut sig själv. Plötsligt kom en ny våg med helt nya akter indansande på den engelska scenen. Det redan några år gamla Madchester-kopiorna Blur blommade ut till något helt eget med plattorna ”Modern Life is Rubbish” och ”Parklife” medan deras arga konkurrenter i Oasis med dunder och brak klippte till med sina två första plattor 1994 – 95. Bröderna Gallaghers polare i technoduon Chemical Brothers fick ett gigantiskt genombrott med ”Exit Planet Dust” parallellt med akter som Prodigy och Underworld. För mig toppade nog 90-talet (mitt 90-talet, alltså) när jag på biografen kände igen den avslutande låten i ”Trainspotting”, Underworlds ”Born Slippy”, som jag redan hade hört i över ett halvår innan filmen fick premiär. På något vis var det verkligen ”Cool Britannia” när den solglasögonförsedde Liam Gallagher anlände till fest med premiärminister Blair. Såväl Britpop som Big Beat tycktes redo att erövra världen.
Woodstock/Live Aid-eran 1997 - 2001
Men så blev det inte. Istället upprepades de där musikaliska excesserna från t.ex. Woodstock- eller Live Aid-eran där en massa självbelåtna band framträder i stora sammanhang och alla är polare och allt är så bra samtidigt som musiken blir mer och mer ointressant. Oasis fortsatte att slå sig för bröstet och hävda att de var världens bästa band men det som först kändes skönt kaxigt kändes nu bara som tomt skryt i och med att skivorna blev sämre och sämre. Även Blur tappade greppet men räddade sig genom att ge sig in på helt andra musikaliska marker. Redan 1997 började jag notera att de älskade Chemical Brothers upprepade sig en smula då de för andra gången spelade in en låt med Noel Gallagher på sång. Även Big Beat-grupperna trampade mer och mer vatten, även om man kanske inte märkte det riktigt ännu. Istället kunde såväl Oasis och deras polare i Chemical Brothers få turnera på arenor ett tag innan kreativiteten alldeles gick i stå. Kort och gott: allt gick åt helvete. Och man kan väl avrunda 90-talet med de kollapsande tornen i New York, en händelse som tydligen tog död på 90-talsironin. Jag vill dock hävda att det som snarare tog död på satir och ironi á la 90-tal är det faktum att det under 00-talet blev allt svårare att skilja mellan satir och realitet. Men det är en annan historia.
Madchester/Shoegazer-eran 1988 - 1992
Det som skulle bli 90-talet började ju någon gång där när 80-talet gick in i sin hemskaste fas med alltmer tam hårdrock, alltmer fluffiga frisyrer, alltmer kassa synthexperiment från olika rockrävar och alltmer pastellfärger. Det var vid den tiden ingen som lyssnade på när Ian Brown och Geno Washington stod där någonstans i Manchester och diskuterade hur musik egentligen borde låta. Varvid Brown tog Mr. Washington på orden och satte upp en liten orkester vid namn Stone Roses. Världen sket fullkomligt i vad som hände i förfallna Manchester eller bland några obskyra DJ:s i London i ännu några år till. Men sedan small det bara till i och med ”the summer of love” 1988. Plötsligt uppmärksammades obskyra band som Happy Mondays och Stone Roses, som därtill tog den gryende dansmusiken till sig, även om de väl inte exakt spelade dansmusik själva. Housemusiken med S’Express, Bomb the Bass och övriga grupper i samma stil slog igenom och raveparty blev ett begrepp. Det här var ju även den era då skivbolaget Creation äntligen började göra sig gällande och deras flaggskepp var exempelvis Primal Scream, My Bloody Valentine och Ride. Termen ”Shoegazing” myntades i samband med My Bloody Valentine som mest stod stilla medan de riffade på och lät de långa luggarna skymma ögonen, som mest verkade vara fixerade vid de egna skorna. Samtidigt som ”Madchester” blev ett begrepp släppte även Primal Scream ”Screamadelica”, denna gudomliga sammansmältning av rock och dans och Stone Roses hade efter sin suveräna debut redan släppt singeln ”Fool’s Gold” som en försmak inför nästa album. Som en avrundning på perioden fick My Bloody Valentine äntligen ut mästerverket ”Loveless” i slutet av 1991 och därefter kom Ride en bit in på 1992 ut med ”Going Blank Again”. Madchester och Shoegazing i skön förening tycktes redo att erövra världen.
Britpop/Big Beat-eran 1992 – 1997
Men så blev det inte. Det kom aldrig något andra album med Stone Roses. Eller, det gjorde det visserligen, men först 1995 vilket i sammanhanget är en eon varvid de snabbt såg sig omsprungna av mer spännande akter. Happy Mondays hade kämpat med albumet ”Yes Please” men föll snart samman därefter. I fallet My Bloody Valentine blev det verkligen ingen mer platta. Och då menar jag det i det här fallet. Ride fick plötsligt för sig att de skulle låta som… Byrds! De släppte för all del två hyggliga album en bit in på 90-talet men inte fan lät det som Ride. Å andra sidan var det väl svårt för hela shoegazing-scenen att toppa vare sig "Loveless" eller "Going Blank Again". Primal Scream fick för sig att de var Rolling Stones anno 1972 och tappade nog en del av den publik som gillade dansrocken. Kort och gott: allt gick åt helvete. Uppmärksamheten riktades en kort period mot grungens USA även om den scenen också hade en enastående förmåga att snabbt bränna ut sig själv. Plötsligt kom en ny våg med helt nya akter indansande på den engelska scenen. Det redan några år gamla Madchester-kopiorna Blur blommade ut till något helt eget med plattorna ”Modern Life is Rubbish” och ”Parklife” medan deras arga konkurrenter i Oasis med dunder och brak klippte till med sina två första plattor 1994 – 95. Bröderna Gallaghers polare i technoduon Chemical Brothers fick ett gigantiskt genombrott med ”Exit Planet Dust” parallellt med akter som Prodigy och Underworld. För mig toppade nog 90-talet (mitt 90-talet, alltså) när jag på biografen kände igen den avslutande låten i ”Trainspotting”, Underworlds ”Born Slippy”, som jag redan hade hört i över ett halvår innan filmen fick premiär. På något vis var det verkligen ”Cool Britannia” när den solglasögonförsedde Liam Gallagher anlände till fest med premiärminister Blair. Såväl Britpop som Big Beat tycktes redo att erövra världen.
Woodstock/Live Aid-eran 1997 - 2001
Men så blev det inte. Istället upprepades de där musikaliska excesserna från t.ex. Woodstock- eller Live Aid-eran där en massa självbelåtna band framträder i stora sammanhang och alla är polare och allt är så bra samtidigt som musiken blir mer och mer ointressant. Oasis fortsatte att slå sig för bröstet och hävda att de var världens bästa band men det som först kändes skönt kaxigt kändes nu bara som tomt skryt i och med att skivorna blev sämre och sämre. Även Blur tappade greppet men räddade sig genom att ge sig in på helt andra musikaliska marker. Redan 1997 började jag notera att de älskade Chemical Brothers upprepade sig en smula då de för andra gången spelade in en låt med Noel Gallagher på sång. Även Big Beat-grupperna trampade mer och mer vatten, även om man kanske inte märkte det riktigt ännu. Istället kunde såväl Oasis och deras polare i Chemical Brothers få turnera på arenor ett tag innan kreativiteten alldeles gick i stå. Kort och gott: allt gick åt helvete. Och man kan väl avrunda 90-talet med de kollapsande tornen i New York, en händelse som tydligen tog död på 90-talsironin. Jag vill dock hävda att det som snarare tog död på satir och ironi á la 90-tal är det faktum att det under 00-talet blev allt svårare att skilja mellan satir och realitet. Men det är en annan historia.
fredag 17 juni 2011
Segerns sötma.
Terminsavslutningen för Creppy Quizz visade sig för vår del få en något oväntad vändning. Undertecknad var annars en smula bekymrad över hur det skulle gå på matchen då han hade räknat med att vara smått ur slag på grund av avlägsnandet av en visdomstand dagen innan. Ingreppet visade sig dock ta tio sekunder (tänk vad en tandläkare kan göra med ett stämjärn... det såg i alla fall ut som ett stämjärn) och det kändes knappt efteråt. Fick även med mig underverket hem i en burk och kanske visade det sig vara en lyckotand, vad vet jag.
En regnig torsdag förmiddag övergick i hejdundrade sommarväder och det var med gott mod som krönikören sammanstrålade med Tomas på Öster där vi kunde föra djupa diskussioner om The Clash eller om Newcastles (laget, inte ölen) fortlöpande självförnedring. Saken blev inte sämre av att vår evigt repande basist Kennet i afton slöt upp varvid vi var fulltaliga och i gammal god form.
Tinka hade sagt att det skulle bli lite svårare än vanligt och därtill var jag även en smula avvaktande kring hård konkurrens från en del andra lag. Inte minst då det även dök upp ett antal nya personer denna afton. Sådant är alltid roligt men det innebär också att man får svårare att veta vem som tar hem det. Någon av de nya kunde ju ha varit en dark horse av guds nåde.
"Vem ska bort" visade sig faktiskt vara svårare än vanligt men sedan "hände plötsligt något i hörnet" (som en av våra konkurrenter sade) då vi ryckte mot slutet. Det är möjligt att det var döden som hjälpte oss eftersom vi så gott som spikade lappen med kändisarnas dödsorsaker. Känner man till makabra detaljer som att Sam Cooke blev skjuten i magen av en hotellportier eller rentav sett fotot på när räddningspersonal fiskar upp den arme Otis Redding ur en sjö, ännu sittande i sitt flygsäte, så är det givna poäng.
Vi glänste alla under kvällen. Kjelle och Tomas kunde efter viss diskussion pricka in rätt Turbonegro-album och jag märkte att mitt träningslyssnade givit resultat då jag satt både senaste plattan med Fleet Foxes och, närmast på reflex, senaste med Teenage Fanclub. Och så sägs det att man inte kan plugga i dessa tävlingar...?
Jublet från vårt bord visste inga gränser (som det brukar heta) då vi efter en rafflande uppläsning från Tinka tog hem hela rasket med 103 poäng mot 94 för tvåan, Lag Gnu, och 91 poäng för tredjelaget Prettoballarna (för övrigt lätt kvällens bästa namn). Nu skulle ju merparten av oss (läs: alla) upp och jobba dagen därpå så vi skingrades rätt snabbt efteråt även om jag och Kennet firade med en enkel burgare och diskuterade reggae. Och eftersom det nu även är sommaruppehåll lär Visbys vackraste pokal pryda mitt hallgolv till september eller däromkring...
I vilket fall var det här vår första seger i någon form av musiktävling överhuvud sedan 25 mars 2009 så det var i sanning välkommet. Inte minst när tävlingen hade utannonserats som lite extra svår. Tuppkammen växer alltid en smula av segerns sötma. Och som vanligt tack till Tinka för en kanontävling, trots viss tidspress för hans del. Några av oss leker rentav med tanken på att själva bidra med något till hösten. Vi får väl se.
En regnig torsdag förmiddag övergick i hejdundrade sommarväder och det var med gott mod som krönikören sammanstrålade med Tomas på Öster där vi kunde föra djupa diskussioner om The Clash eller om Newcastles (laget, inte ölen) fortlöpande självförnedring. Saken blev inte sämre av att vår evigt repande basist Kennet i afton slöt upp varvid vi var fulltaliga och i gammal god form.
Tinka hade sagt att det skulle bli lite svårare än vanligt och därtill var jag även en smula avvaktande kring hård konkurrens från en del andra lag. Inte minst då det även dök upp ett antal nya personer denna afton. Sådant är alltid roligt men det innebär också att man får svårare att veta vem som tar hem det. Någon av de nya kunde ju ha varit en dark horse av guds nåde.
"Vem ska bort" visade sig faktiskt vara svårare än vanligt men sedan "hände plötsligt något i hörnet" (som en av våra konkurrenter sade) då vi ryckte mot slutet. Det är möjligt att det var döden som hjälpte oss eftersom vi så gott som spikade lappen med kändisarnas dödsorsaker. Känner man till makabra detaljer som att Sam Cooke blev skjuten i magen av en hotellportier eller rentav sett fotot på när räddningspersonal fiskar upp den arme Otis Redding ur en sjö, ännu sittande i sitt flygsäte, så är det givna poäng.
Vi glänste alla under kvällen. Kjelle och Tomas kunde efter viss diskussion pricka in rätt Turbonegro-album och jag märkte att mitt träningslyssnade givit resultat då jag satt både senaste plattan med Fleet Foxes och, närmast på reflex, senaste med Teenage Fanclub. Och så sägs det att man inte kan plugga i dessa tävlingar...?
Jublet från vårt bord visste inga gränser (som det brukar heta) då vi efter en rafflande uppläsning från Tinka tog hem hela rasket med 103 poäng mot 94 för tvåan, Lag Gnu, och 91 poäng för tredjelaget Prettoballarna (för övrigt lätt kvällens bästa namn). Nu skulle ju merparten av oss (läs: alla) upp och jobba dagen därpå så vi skingrades rätt snabbt efteråt även om jag och Kennet firade med en enkel burgare och diskuterade reggae. Och eftersom det nu även är sommaruppehåll lär Visbys vackraste pokal pryda mitt hallgolv till september eller däromkring...
I vilket fall var det här vår första seger i någon form av musiktävling överhuvud sedan 25 mars 2009 så det var i sanning välkommet. Inte minst när tävlingen hade utannonserats som lite extra svår. Tuppkammen växer alltid en smula av segerns sötma. Och som vanligt tack till Tinka för en kanontävling, trots viss tidspress för hans del. Några av oss leker rentav med tanken på att själva bidra med något till hösten. Vi får väl se.
onsdag 1 juni 2011
Hårdrock är kärlek.
En ensam liten rootmosare hade gått på konsert och tankspridd som han var trodde han först att han inte skulle känna särskilt många på evenemanget. Huvudakten var Mustasch och han noterade även att lokalen var full med personer som såg ganska tuffa ut. Men bara på ytan. För stämningen kvällen igenom var älskvärd och vänlig, nästan kärleksfull som vår lille rootmosare upplevde det. Folk som han knappt kände kom fram och dunkade honom i ryggen och klappade om honom och ville bjuda på öl. Och han träffade MASSVIS med människor han kände, kanske fler än på någon konsert på mycket länge.
Första delen av kvällen tillbringade vår lille rootmosare på altanen där han pratade länge och väl med gamla vänner, exempelvis sådana som han en gång för länge sedan (när han var mycket liten) brukade åka på festival med. Han pratade även om väldigt viktiga saker med Visbys meste och snällaste hårdrockare. Och hann han per sms trösta en vän som förklarade att livet var slut därför att hon lagt av cigaretter.
Sen blev det än mer kärlek (eller gemenskap?) när de stora tuffa pojkarna från den stad som givit oss Ingvar Oldsberg, Glenn Hysén, Sten-Åke Cederhök, Nationalteatern och Weiron i ottan började spela sin hårdrock. Vår rootmosare tyckte det var roligt att de inledde konserten med Eurovisionsschlagermelodin. Alla sånger kände han nu inte igen, men många nog. Gemenskapen var stark då bandet mer eller mindre dompterade publiken och fick dem att sjunga med i alla möjliga påhittade texter om att alkohol är gott och allt var det nu påstods från scenen. Ljudet var för övrigt också rätt bra, tyckte vår lille rootmosare.
När så orkestern hade slutat spela blev det av någon anledning mer samvaro på altanen och vår lille hjälte träffade ännu fler människor som han inte hade talat med på väldigt länge och det blev många roliga och bra diskussioner. Och efter det så fick de trevliga männen i Stero Generator upp på scenen och gjorde sin andra konsert i grannlaget på bara fyra dagar. Men det var en mycket trevlig repris och så fick vår rootmosare göra high five med medlemmarna när de gick av scenen. Det tyckte han var häftigt och rock'n'roll. Och det var kärlek i lokalen ånyo.
Sen gick vår rootmosare hem för att sova i ett vackert och somrigt Visby och han var på vägen så snäll så han hjälpte några människor i en husbil att hitta till sin camping. Snipp snapp snut så var denna saga slut.
Första delen av kvällen tillbringade vår lille rootmosare på altanen där han pratade länge och väl med gamla vänner, exempelvis sådana som han en gång för länge sedan (när han var mycket liten) brukade åka på festival med. Han pratade även om väldigt viktiga saker med Visbys meste och snällaste hårdrockare. Och hann han per sms trösta en vän som förklarade att livet var slut därför att hon lagt av cigaretter.
Sen blev det än mer kärlek (eller gemenskap?) när de stora tuffa pojkarna från den stad som givit oss Ingvar Oldsberg, Glenn Hysén, Sten-Åke Cederhök, Nationalteatern och Weiron i ottan började spela sin hårdrock. Vår rootmosare tyckte det var roligt att de inledde konserten med Eurovisionsschlagermelodin. Alla sånger kände han nu inte igen, men många nog. Gemenskapen var stark då bandet mer eller mindre dompterade publiken och fick dem att sjunga med i alla möjliga påhittade texter om att alkohol är gott och allt var det nu påstods från scenen. Ljudet var för övrigt också rätt bra, tyckte vår lille rootmosare.
När så orkestern hade slutat spela blev det av någon anledning mer samvaro på altanen och vår lille hjälte träffade ännu fler människor som han inte hade talat med på väldigt länge och det blev många roliga och bra diskussioner. Och efter det så fick de trevliga männen i Stero Generator upp på scenen och gjorde sin andra konsert i grannlaget på bara fyra dagar. Men det var en mycket trevlig repris och så fick vår rootmosare göra high five med medlemmarna när de gick av scenen. Det tyckte han var häftigt och rock'n'roll. Och det var kärlek i lokalen ånyo.
Sen gick vår rootmosare hem för att sova i ett vackert och somrigt Visby och han var på vägen så snäll så han hjälpte några människor i en husbil att hitta till sin camping. Snipp snapp snut så var denna saga slut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)