Post-Beatles.

Det är intressant att samtliga fyra Beatlar faktiskt gjorde sina bästa soloinspelningar åren efter gruppens upplösning. Om man t.ex. skulle göra en "Best of Beatles solo" så skulle man nog inte behöva ta med många låtar efter, säg, 1974. Och det är ändå snällt uttryckt. Tänk bara "Maybe I'm Amazed", "Imagine" och "My Sweet Lord". Ja, till och med gamle Ringo gjorde i alla fall en och annan hygglig singel där i början av karriären, såsom "It Don't Come Easy" (om hans låtskrivande?) som han typiskt nog fick hjälp av George Harrison med att sätta ihop. Naturligtvis var Ringo den svagaste sololänken, särskilt som han heller inte var så intresserad utan hellre framträdde i filmer. Men i alla fall.

George Harrison, vilken som låtskrivare alltid mobbades av Lennon/McCartney, hade ju samlat låtar på hög sedan 1966 och kunde därför ge ut vad som i LP-format var ett trippelalbum 1970 och detta alster är väl även hans magnum opus. Talande nog med den passande titeln "All Things Must Pass". Det är egentligen den enda platta man behöver skaffa med George, möjligen med undantag för någon samling eller liveplatta då (eftersom man där även får höra honom tolka sina Beatles-nummer).

Paul McCartney gjorde egentligen inga storverk under de tidiga 70-talet med undantag just för den vackra "Maybe I'm Amazed". Däremot har hans tidiga soloplattor ändå en ganska intim och avslappnad atmosfär, helt annorlunda än den på Lennons ganska introverta och hemsökta plattor från samma period. Debuten "McCartney" är ju inget mästerverk men ändå en smula charmig, inte minst med tanke på att den enda musiker som förekommer på plattan är Paul själv. Liknande atmosfär finns på både "Ram" och "Wild Life" även om Paul redan tidigt börja göra den sorts tramsiga singlar ("Mary Had a Little Lamb") som sen skulle bli ett genomgående tema under resten av hans karriär. En del tycker även "Band on the Run" (med Wings, 1973) är ganska Ok. Det var för övrigt nära att Paul och Linda kom med som intervjupffer på Pink Floyds "Dark Side of the Moon" (men Pink Floyd ryggade för det). Hade varit skojigt.

Vad gäller Lennon räcker det med att köpa tre plattor för att vara nöjd: "Plastic Ono Band", "Imagine" samt samlingen "Shaved Fish" (innehåller de tidiga singlarna samtidigt som man slipper senare material såsom den larviga Elvis-pastischen "(Just Like) Starting Over"). Musikaliskt utvecklades Lennon inte mycket eftersom han hade toppat redan 1967 med t.ex. "A Day in the Life" eller "I Am the Walrus". Hans senare utveckling bestod mer i texterna än musiken då han blev hänsynslöst uppriktig och verkligen blödde inför sin publik. Detta märks ju tydligast på "Plastic Ono Band" och även i viss mån på den ljudmässigt mer sockrade "Imagine". Därefter stelnade Lennon och började mest spela den typ av musik han växt upp med. Sir George Martin var (även efter Lennons helgonförklaring i och med mordet) modig nog att påpeka att Lennons sista platta under hans livstid, "Double Fantasy" inte bara var oinspirerad utan även ganska hafsigt inspelad. End of discussion.

Kort och gott var det nästan som om lite Beatles-magi dröjde sig kvar hos de fyra, hur mycket de än må ha hatat sin grupp under tiden för upplösningen och den närmaste tiden därefter. Men helheten var större än delarna och solo blev dessa fyra herrar bara fyra tämligen talangfulla pop-/rockartister, vissa av dem mer än de andra. Men det är å andra sidan svårt att toppa Beatles.

Popmusikens räddare, kapitel 48.

Andres Lokko, detta trendorakel från ens yngre dagar som, lätt uppstöttad, även idag skriver sina krönikor klagade nyligen över att popmusiken i och med valet av Barack Hussein (sic!) Obama till USA:s president skulle bli självbelåten och inåtvänd. Han hade till och med (återigen) hittat popmusikens nya frälsare, nämligen skotska kvartetten Glasvegas som ju faktiskt bara släppt ett album än så länge. Med tanke på att våra kunskaper om nyare musik nu är lite varierande så var det lika gott att göra en testlyssning (ja, IPRED, olaglig nedtakning, anhåll oss nu).

Sålunda har popmusikens senaste räddare (givetvis från Skottland, följande traditionen från Orange Juice, Aztec Camera, TJMC o.s.v.) snurrat genom högtalarna några gånger under de senaste dagarna. Och nu är väl problemet det att man hört lite för mycket musik i sina dagar för att bli sådär riktigt helfrälst på saker och ting numera. I skrivande stund kommer jag faktiskt inte ihåg några låtar (även om de kanske fastnar med fler lyssningar) men det lät ju väldigt... brittiskt... artrock... svårmodigt... och man har egentligen hört det förut ända tillbaka till The Smiths. Och härmed låter man som en grinig gammal gubbe. Men så är det. Men, som sagt, Glasvegas kan säkert växa med tiden. Eftersom de nu ska frälsa världen. Popmusikens räddare, Kapitel 49.

Bob Dylans sista suckar.

Eftersom artiklar om Bob Dylan ofta tenderar handla om hans storverk undder 60- och 70-talet så tyckte vi det var dags botanisera något kring vad mannen gjort under den senare tiden, d.v.s. 90- och 00-talet. Sanningen är väl den att han inte släppt mer än sex album på dessa 18 år, d.v.s. i snitt ett var tredje år. Och i ärlighetens namn så är det kanske inte produktioner man slår frivolter inför även om Dylan väl ändå visar på konsten att tyna bort med värdighet. Sista gången han brann till var väl troligen med "Oh Mercy" (1989) och han gjorde väl även ett försök till ett något så när samtida rocksound på den ganska ojämna "Under the Red Sky" (1990), kanske mest ihågkommen för sina många gästartister.

Därefter kan man säga att Dylans produktion i princip kunnat delas in i två kapitel (de album han gav ut 1992-93 respektive de han givit ut från 1997 och framåt). "Good as I Been to You" (1992) och "World Gone Wrong" (1993) är väl tematiskt en parallell till exempelvis den coverplatta med sina gamla favoriter som Paul McCartney spelade in under 90-talet. Märkligt nog har Rolling Stones ännu inte spottat ur sig något sådant album även om de förstås med jämna mellanrum gjort covers (däribland en version av "Like a Rolling Stone").

Dylan gick här verkligen tillbaka till rötterna, till och med till musik som var äldre än han själv. Mycket av låtarna på dessa två album är ju covers på gamla sånger (en del traditionella) som Dylan hörde på ett samlingsalbum ("Anthology of American Folk Music") i sin ungdom (och som han till och med påstods ha stulit ett exemplar av från en bekant). Det är dock ganska hyggliga låtar som Dylan här gör, och inte utan en viss känsla, men att han på raken spelade in två coverplattor kanske även skvallrade om en viss sinande inspiration från en man som annars haft sällsynt lätt producera eget material. Kanske just därför.

Från 1997 har Dylan spelat in tre ganska jämntjocka album: "Time Out of Mind" (1997), "Love and Theft" (2001) samt "Time Out of Mind" (2006, hamnade som etta på Billboardlistan). Här gör Dylan huvudsaklingen sina egna låtar men det hörs också att det är en gammal och lite bekvämt tillbakalutad man som spelar denna lätt puttriga, country-/50-talsinspirerade rock. Dylan, som tidigare förbryllat och chockat sin publik med oväntade vändningar som ibland gick på tvärs med tidsandan har på ett tydligt vis resignerat och spelar bekväm bakgrundsmusik som tilltalar hans äldre publik så pass så det troligen var förklaringen till förstaplaceringen på amerikanska listan för "Time Out of Mind. Samtidigt kan man heller inte kritisera Dylan alltför mycket för detta. Han ÄR onekligen gammal. Man blir onekligen bekvämare med åldern. Han har givit vad han haft att ge och mer därtill. Och det finns många från hans generation som för länge sen slutat ge ut skivor eller kanske önskar det inte skulle behöva det.

Med andra ord kan vi inte vänta oss någon ny "Blonde on Blonde" eller "Blood on the Tracks" eller ens "Oh Mercy". Och kanske är det lika bra när det gäller en man som ibland dragit sig för att se tillbaka.

Veckans citat.

Mick Jagger, på turné 1973: "The only thing I don't really enjoy about playing live is having to perform the old numbers, even though that's what a lotta people wanna hear us do."

Ja, stackars Mick. Han har säkert fått bita hårdare och hårdare i det sura äpplet sedan dess. Före 1975, sisådär, gjorde Stones ännu så pass bra nya plattor så de helt kunde skita i att köra de gamla låtarna (eller rättare sagt gav de tusan i vad publiken tyckte). But things change, don't they, som Ian Anderson skrev redan på baksidan av Jethro Tulls debut-LP.

För övrigt finns det en lysande konsert från Stones turne 1973 som kan vara det bästa de gjort. Det är i alla fall det bästa ljud jag hört på en Stones-konsert, inklusive några av deras officiella liveplattor:

The Rolling Stones - 1973-10-17 - Brussels, Belgium
(Pre-FM mp3@320)

http://rapidshare.com/files/130582227/KBFH_73.part1.rar
http://rapidshare.com/files/130582029/KBFH_73.part2.rar

mirror here:
http://www.megaupload.com/?d=K2YLDJJV
http://www.megaupload.com/?d=ANSKXSTV

När blir sampling stöld?

Den elektroniska utvecklingen under senare decennier har ju gjort att lite märkliga situationer ibland kan uppstå. En gång i tiden, den analoga perioden (så att säga), fanns det ännu något som hette "covers". Nu kunde det förstås även ibland handla om att man lånade lite väl mycket från en annan låt såsom när The Jam lånade ungefär halva Beatles "Taxman" till låten "Start" (vilken får den låta som två löst hopfogade låtar). Men just möjligheterna till sampling har gjort det hela än mer snårigt.

Jag vet inte om det är någon som läser detta som hört talas om en kille vid namn Vanilla Ice? Inte? Skönt för er. Nu är det tyvärr ett stundtals smutsigt jobb att vara musikvetare så det innebär att vi i Rootmoset tyvärr råkar känna till att det en gång fanns en man vid namn... Vanilla Ice. Han lanserades som en hårding (fast från rätt vit medelklass) och hade dessutom en brakhit med en låt som hette "Ice Ice Baby".

Nu var problemet bara det att man i stort sett hade lånat den basgång som bar upp den gamla Queen-/Bowie-låten "Under Pressure" och detta bara 10 år efter att den släpptes (för all del en bagatell men dock värd ett bättre öde än att förnedras av Vanilla Ice). Låten som kallades "Ice Ice Baby" var alltså i princip en instrumental "Under Pressure" med den begåvade Ice som rappade fram titeln. Synnerligen genialt. Naturligtvis blev det en massa liv och den verbale rapparen försvarade sig med att han "lånat" lite. Men denna gång visste man i alla fall från början varifrån låten var tagen. (Och förnuftigt nog blev Vanilla Ices nästa singel en oförtäckt cover, en av de mest onödiga och fesljumna versioner av "Play That Funky Music" som hörts).

Mer besviken blir man dock vid tillfällen då man faktiskt TROR att den låt man hört under 90- eller 00-talet är en originalskapelse. Jag var en ganska ung man (19 år) när MC Hammer (blott snäppet bättre än Vanilla Ice) släppte sin "U Can't Touch This" som man på den tiden, i sin ungdoms fagra dagar, tyckte var en klämmig dänga med funkig basgång och allt. Och i flera år trodde jag att Hammer skrivit låten själv ända tills jag i ROCKLEXIKON fick läsa att det mesta var plockat från låten "Super Freak" av Rick James. Övriga medlemmar i Rootmoset sade väl bara "jaja, visste du inte det" då jag tog upp saken (vi brukar inte så ofta diskutera MC Hammer och därför hade det aldrig funnits någon anledning). För egen del visste jag knappt vem Rick James var och blev därmed ett lätt offer för bedrägeri.

Och sådär fortsatte det. Jag var inte över mig inför Coolios "Gangsta's Paradise" men trodde dock att även den var hans låt ända tills jag för några år sedan hörde "Pastime Paradise" med Stevie Wonder. Återigen samma jäkla låtstruktur med lite lätt ändrad text. Robbie Williams (en rolig kille som dock gör jävligt kass musik) hade åtminstone en schysst slinga i sin låt "Millenium". DEN var naturligtvis från någon gammal reggaeklassiker. Und so weiter, und so weiter. Ni förstår nog poängen vid det här laget.

Men det pinsamma är då att en rad artister sitter i intervjuer eller står på scen och säger "ja, jag har gjort en låt som heter..." eller "här kommer min låt..." när de borde säga "här kommer en cover!" eller något i den vägen. För det är erbarmligt billigt att ta de bästa bitarna från någon gammal låt och sen stuva om lite, mixa lite med texten och - voila - en "ny" låt. Jag är inte ens så insatt i hur pass mycket royalties de gamla artisterna ens får utav detta. Får de något? Det vore faktiskt intressant att veta.

Och jag är inte emot sampling som sådant men RIKTIGA artister kan sampla allt möjligt annat än det bästa ur gamla låtar (filmsnuttar, röster, effekter) alternativt sampla så diskret så det inte märks. George Clinton sade i en intervju att han inte kände igen något av sina låtar i Public Enemys dito trots att de ofta påpekat att de lånat från honom. DET är hederlig sampling. Chemical Brothers kunde t.ex. ta frasen "Back with another one of those blockrocking beats" från Schooly D och sen bygga upp en alldeles ny och egen låt kring den meningen. De tog inte någon schysst basgång från Schooly D och kallade det "sin" låt. DET är hederlig sampling.

Bootlegs.

Bra sida för alla oss som gillar bootlegs. På denna mest radioninspelningar,
mixerbordsinspelningar och annat av hög kvalitet. Något för samlaren.

http://theultimatebootlegexperience.blogspot.com/

Styrelsemöte.

Rootmoset lyckades i lördags för första gången på länge samla ALLA fyra medlemmarna till ett lite samkväm. Vi hade för övrigt också med en heders-rootmosare för kvällen, nämligen sångaren i Garbage Can (det eminenta band som ett par av oss satt upp). Aftonen började med en massiv smörgåstårta och öl varefter vi hade vårt eget lilla Popgiss där vi i rask takt betade av 60-tal, 70-tal, 80-tal, 90-tal, 00-tal, svenskt, covers och film.

Efter detta blev det allmänt låtönskande från YouTube och många både kända och mer udda låtar hann det bli innan vi smet ned till stadshotellet för att där avnjuta en eminent konsert med förnämliga livebandet Bacchii Bröder (kul se er på scen igen!). Fick bl.a. avnjuta lite Jethro Tull mot slutet av spelningnen. Aftonen avrundades så på G:a Masters och timmen var sen då vi lämnade detta etablissemang.

Världens minst njutbara liveband eller en reflektion kring white noise.

Av någon anledning har det blivit en del inspelningar från skivbolaget Creation för min del på sistone. Började med att jag hittade den där kassetten (ja, kassett!) med en konsert med House of Love som syster spelat in från radion i nådens år 1989 eller 1990. Därefter har man åter gjort en djupdykning ned i shoegazing-träsket. Därmed är det oundvikligt att man stöter på My Bloody Valentine (döpt efter en splatterfilm från 1982). Satt och diskuterade just denna grupp helt kort med Tomas och man kunde konstatera att ”så mycket My Bloody Valentine blir det ju inte numera”. Jag slängde emellertid på klassikern ”Loveless” som spelades in under två års tid med start i februari 1989 och slutligen kom ut i november 1991 (både bandet själva och Alan McGee på Creation förnekar att skivan skulle ha kostat 1,5 miljoner och nästan bragt bolaget i konkurs). Den är krävande men dock ändå fullt njutbar om man är på det humöret. Däremot måste MBV vara världens minst njutbara liveband alla kategorier. Här talar jag då inte om att de skulle vara taffliga, tråkiga eller mesiga på scen. Snarare handlar det om de ljud de ger ifrån sig live. Tankade nyligen hem två bootlegs med dem (dessutom med föga god ljudkvalitet, vilket gjorde lyssningen än mindre njutbar). Bandet avslutar konserterna med låten ”You Made Me Realize” som i studioversion är en historia om 4 minuter och vare sig bättre eller sämre än det mesta som MBV spelat in. Live tänjer de dock ut den till 17 minuter av… oljud. Jag satt där vid min dator och funderade på om det alls var värt att lyssna på dessa 10 minuter av… myrornas krig. För det lät misstänkt likt TV:n då programmen tog slut när man var liten (ni äldre förstår vad jag menar). Hur det bör ha varit för publiken kan man bara föreställa sig och bandet fick även en del kritik för denna attack mot åhörarnas trumhinnor. Ändå förnekar bandledaren Kevin Shields att han skulle ha fått tinnitus p.g.a. bandets konserter. För övrigt avslutar MBV även sina konserter under 2008 med detta oljud. Ni som tänkt se dem är varnade. Säkrast är att avnjuta ”Loveless” hemma i sin fåtölj. //Robert

RIP Rick Wright.

Igår kom den överraskande nyheten om att Pink Floyds klaviaturspelare Rick Wright (28 juli 1943 - 15 september 2008) dukat under för cancer. Rootmoset böjer givetvis sina huvuden i vördnad för den sympatiske organisten. Nu står det väl rimligen också klart att vi såg det sista av Pink Floyd vid framträdandet på Live8 i juli 2005. Det var knappast heller deras bästa framträdande men dock en inte alltför ovärdig slutkläm på en legendarisk grupp.

Trumslagares öden och äventyr...

Det är påfallande ofta som trummisarna i kända band haft en tendens att gå hädan. Visserligen skulle en del personer kanske hävda att det finns ganska gott om trumslagare och att de i vilket fall är ganska anonyma eftersom de ändå sitter längst bak (Dave Clark Five som det stora undantaget). Emellertid har flera trummisar haft stor betydelse för sitt band såsom nedanstående exempel visar:

Keith Moon: Mr Moon är vår medlem Kjelles store förebild. Mannen som mer eller mindre introducerade de dubbla baskaggarna (redan 1965) och gjorde solon mest hela tiden. Idag skulle den halvt okontrollerbare Moon troligen fått status som bokstavsbarn men tack vare denna rastlöshet och nervighet blev han en enastående batterist. Detta trots att en lärare på en konstskola han gick på beskrev honom som ”Retarded artistically, idiotic in other respects.” Han bättrade väl knappast på sitt rykte genom att slå sönder sina trumset under konserterna och åtminstone vid ett tillfälle (i Smother Brothers TV-show 1967) spränga dem i luften. Vid ett annat tillfälle spelade han med guldfiskar (”even the best drummer get’s hungry”) i ett genomskinligt trumset. Det är dock inte sant att han körde ned en Cadillac i en swimmingpool även om han gärna spred historien. Kort och gott framgår det nog att Moon var den ideale rock’n’roll-trummisen. Men sådant kostar på. I samband med att Moon gick på tabletter som skulle minska hans sug efter alkohol tog han en överdos (32 tabletter på en gång då det maximala var tre om dagen) och avled framåt småtimmarna 7 september 1978.

John Bonham: ”Bonzo” Bonham var i princip en tvillingsjäl till ”Moon the Loon” och hade liksom honom Gene Krupa som förebild. Bonham spelade snäppet mer kontrollerat än Moon men hade å andra sidan hårdare slagkraft. Han använde de längsta och kraftigaste trumpinnar som fanns tillgängliga men kunde om så kräves även trumma med bara händerna. Bonham var glad i alkohol och stod för en rad märkliga incidenter under Led Zeppelins många turnéer men precis som Moon aldrig kört ned en Cadillac i en pool har Bonham aldrig stoppat upp en liten haj i en tonårsflicka (en populär legend som Frank Zappa skrev om i låten ”the mudshark incident”). Under sin sista dag i livet drack Bonham omkring 400 ml vodka till frukost. Därefter började han dricka på allvar under dagen och avled tillsammans med sina egna spyor någon gång om morgonen 25 september 1980. Som sagt kostar livet som trummis på.

Jeff Porcaro: Jeff Porcaro, antitesen till Moon och Bonham, är dock ett exempel på hur livet imiterar dikten. I filmen ”Spinal Tap” hade bandet en enastående förmåga att mista trummisar varav en kvävts av spyor (”någon annans spyor”) och en exploderade på scenen. Ytterligare en trummis dog ”in a bizarre gardening accident” (vilket för övrigt är beskrivningen på Porcaros död om man kollar på Wikipedia). Studiomannen Jeff Porcaro hade mest hängt i Los Angeles och backat en rad polerade band (där höjdpunkten väl utgjordes av Steely Dan) innan han och andra studiomusiker hade vänligheten av ge världen Toto. Porcaro ska ha dött av en massiv hjärtinfarkt 5 augusti 1992 medan han besprutade sin trädgård med insektsmedel. Emellertid menar en del att hans död snarare berodde på för mycket kola. Och det är ju inte så rock’n’roll. Sådan är nu studiomusikerns lott. Det börjar med ändlösa nätter och cola för att hålla sig vaken och så dör man i trädgården en dag. Bara sådär.

Phil Collins: En gång jovialisk trummis i det teatraliska proggbandet Genesis. Avled någon gång under 80-talet. Dödsfallet ännu ej bekräftat.

Efter att nu ha presenterat en hel räcka döda trummisar kan man ju undra om det verkligen finns några riktigt häftiga, av fansen välkända rockers kvar på trumpallen (nej, Lars Ulrich är för fjantig)? Nämnas kan likväl Michael ”Nicko” McBrain i Iron Maiden som måste vara en av få trummisar som kan få en hel publik att jubla och skratta så fort han bara visar sig. Det är visserligen sant att McBrain blev en pånyttfödd kristen 1999 och att han favorithobby numera är golf (nej, det är inte så rock’n’roll) men i övrigt uppfyller Nicko i mångt och mycket kriterierna för den gode rocktrummisen ännu i början av 2000-talet. Han spelar Ludwig (precis som Moon och Bonham), han har en allmänt avspänd attityd men lyckas även göra konstiga grimaser bakom trumsetet. Och han har spelat djävulen i videon till ”The Number of the Beast.”

Om du letar röka när du är i.... Klintehamn?!?

Tre fjärdedelar av Rootmoset letade sig ut till Warfsholm i Klintehamn för att se Nationalteatern inta den vackra scenen under vad som tyvärr var en anmärkningsvärt kall och blåsig afton i mitten av augusti. Vår medlem Kjelle visade sig besitta en anmärkningsvärd siargåva då han förutspådde att orkestern nog skulle öppna med ”Bängen trålar” vilket också blev fallet. Man följde sen tungt upp med ”Kolla, kolla” och ”Barn av vår tid”, det sistnämnda numret med ”den hårdaste av de hårda” d.v.s. Ulf Dageby på sång. Merparten av bandet består ju fortfarande av gamla veteraner, d.v.s. Dageby, Håkan Nyberg (trummor), Mikke Ström (bas) och Håkan Svensson (gitarr). Mattias Hellberg (född 1973) har ersatt framlidne Totta Näslund på sång och man har även plockat in sångerskan Jaqee för att sjunga ett flertal av de sånger som framförts av just kvinnliga vokalister. Dessvärre innebar detta att vi fick höra ”Hanna från Arlöv”, en av de där låtarna som påminner varför 70-talets svenska progg ibland tangerade ondska (inget fel på budskapet men det är en så hemsk låt). Stilenligt avslutade man med ”Livet är en fest” och vid det laget började även blåst och kyla bli ganska svårtuthärdlig. Vi bet dock ihop i väntan på ”Speedy Gonzales” vilken kom som andra extranummer, efter den vackra Dylan-covern ”Bara om min älskade väntar.” Vid det laget hade Rootmoset hört i princip alla de låtar vi ville höra och orkade inte med tolv minuter långa ”Rövarkungens ö” som vi bara hörde medan vi skyndade mot bilen. Med tanke på att publiken inte bara bestod av folk som var med då det begav sig så får man väl anta att Nationalteatern ännu har något att säga om sina låtar. Tyvärr är ju flertalet av de politiska texterna rätt aktuella ännu 30 – 35 år senare.

Konserter man är glad man ej gick på.

Ibland kan man undra varför avrättningar ofta är så mycket roligare än beröm? Läs nedan om Lil' Kims "eminenta" framträdande på Way Out West i GBG, vilket även förklarar varför publiken övergav henne för Håkan Hellström (ledtråd: det var inte bara för att han spelade på hemmaplan eller att folk gillar honom i allmänhet).

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article3068808.ab

http://sydsvenskan.se/nojen/article355289/Lilrsquo-Kim-surrar-in-sent.html

http://www.svd.se/kulturnoje/scen/artikel_1545185.svd

http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=907&a=437660

http://www.expressen.se/1.1259796

Glamrock med och utan humor.

Den här lilla termen ”glamrock” kan ibland vara ganska problematisk eftersom det kan vara svårt veta exakt vad som faktiskt menas med termen. Ofta tänker man kanske på brittiska artister/grupper såsom David Bowie, T-Rex, Roxy Music, Slade o.s.v. Men även grupper som (hrm) Mötley Crüe och Poison kallas ju för ”glamrock.” Det är med andra ord en ganska vid term. Enligt vår mycket subjektiva åsikt är den ”riktiga” glamrocken alltid den brittiska från tidigt 70-tal medan den senare glamrocken (särskilt då den från Los Angeles) är en urartad version. Och vari ligger skillnaden? Att musikerna från Los Angeles har mer hår, tatueringar och mer högljudda gitarrer? Nej, den avgörande faktorn till varför brittisk glamrock nästan alltid är bra medan amerikansk väldigt ofta är dålig (undantaget New York Dolls) kan sammanfattas i ett enda ord: humor. När David Bowie sjöng ”Watch out, all you rock’n’rollers” i ”Changes” (precis när han gick mot sin glamperiod) så var det en slags ironisk blinkning: här kommer något nytt som inte riktigt, riktigt är på allvar men som säkert kommer övertyga många. Kollar man gamla framträdanden med Bowie, Roxy och T-Rex så är det nästan alltid något skämtsamt och lätt poserande under allt det teatraliska. Även de glamband som inte riktigt körde med den mest teatraliska stilen (t.ex. Mott the Hoople och Slade) hade åtminstone ofta en stor, stor dos av självironi. Kanske man till och med kan vara så djärv att man hävdar att den något pedofile Gary Glitter till och med var ironisk (även om man inte riktigt vågar hävda det och troligen var det i och med honom som den brittiska glamrocken nått sitt urartade stadium varvid de tidiga pionjärerna bytte stil). Emellertid hjälpte det inte att Bowie och de andra övergav glamrocken eftersom en massa billiga epigoner kommit in på scenen. Skadan var redan skedd, även om det dröjde några år. Men skuttar man vidare in i 80-talet (närmare bestämt Los Angeles) så exploderade det formligen av så kallade ”glam metal groups” (svårt ha en bra svensk term) i form av Mötley Crüe (flaggskeppet), Poison, L. A. Guns, Faster Pussycat och drivor med än mer obskyra band. Det stora, stora problemet med dessa grupper var dock att de totalt saknade självironi och humor. Dessa band omfamnade hela myten om sex, drugs and rock’n’roll på blodigaste allvar och betraktade sig uppenbarligen som stora stjärnor. Ett exempel: För närmare 10 år sedan spelade det då återförenade Mötley Crüe på Roskilde och en av oss hade det tvivelaktiga nöjet att vara på plats. Bandet hade sparkat sin sångare Vince Neil varefter de båda parterna formligen öst skit över varandra i pressen varefter man slutligen valde att återförenas. Vem behöver ens se filmen om Spinal Tap efter detta? Verkligheten överträffar dikten. Och bandet betedde sig dessutom som om inget hänt. Vince struttade in på scenen och körde med sitt ”Say after me! Let’s start the fuckin’ show… yeah!” Det är sådana saker som får en att förstå den journalist i Classic Rock som beskrev sin helg på glamfestivalen ”Rocklahoma” (i Oklahoma, förstås) som ”tre dagar i helvetet.” Saknar humor i musiken så saknas också mycket av själen. Och då blir det bara inte bra. Och däri ligger alltså hela skillnaden mellan äkta glamrock och usla efterföljare.

50 bästa livebanden (enligt Classic Rock).

Tidningen Classic Rock lät ett antal musiker och andra folk "i branchen" rösta fram de 50 bästa livebanden och så här blev listan. Börjar från 50 och räknar ned så det blir lite mer spännande för den som inte sett listan.

50. Rory Gallagher
49. The Muse
48. Heart
47. Grateful Dead
46. Dio
45. Sensational Alex Harvey Band
44. Genesis (med Peter Gabriel)
43. Alice Cooper
42. Deep Purple
41. Jeff Beck Group
40. Metallica
39. Mötley Crüe
38. Marillion (med Fish)
37. Fleetwood Mac
36. Rush
35. Rainbow
34. Nirvana
33. Status Quo
32. R.E.M.
31. Paul McCartney
30. Fugazi
29. David Bowie
28. Ramones
27. Soundgarden
26. U2
25. Motörhead
24. Rammstein
23. Slayer
22. The Police
21. Yes
20. UFO
19. Thin Lizzy
18. The Clash
17. Bruce Springsteen
16. Cream
15. Rage Against the Machine
14. Radiohead
13. Guns'n'Roses (det "riktiga" bandet!)
12. Van Halen
11. Aerosmith
10. The Beatles
09. Kiss
08. Rolling Stones
07. Iron Maiden
06. Queen
05. Pink Floyd
04. Jimi Hendrix
03. AC/DC
02. The Who
01. Led Zeppelin

Och vi i Rootmoset tycker det är en väldigt originell och djärv lista.

Statistik.

Om man summerar all musik Beatles släppte 1962 - 70 så kommer man trots allt bara upp i ungefär 9 timmar och 45 minuter. Av dessa nästan 10 timmar är 3 timmar och 15 minuter "glad-Beatles" (om man drar gränsen vid "Rubber Soul") och resten de där långhåriga och knarkiga Beatles. Tänk på det.

Att gilla "rätt" musik...

(Av Robert) När jag i förmiddags lyssnade på P3 så ringde man upp en tjej som skulle önska en låt. Hon förklarade att det var lite pinsamt men att hon i alla fall ville höra en låt med någon som hette Ashley Simpson. Vet nu inte vem det är men hon var tydligen syster till "rikspuckot" (enligt tjejen) Jessica Simpson (sångerska? Skådespelerska? Minns ej) och allt som allt lite pinsamt. Hon började även beklaga sig en smula över att hennes kille retade henne för att hon gillade "fel" Beatles-period. För hon gillade ju "det där poppiga och glada" medan man skulle gilla "det där tunga och svåra." Sen kom trudellutten med Simpson coh den gick (precis som jag trodde) snabbt in genom ett öra och ut genom ett annat och jag skulle i skrivande stund inte kunnat komma ihåg den under pistolhot.

Allt som allt var det här dock en ganska intelligent musikanalys och säger även en hel del om oss Popgissare. För det är intressant detta med hur man helt enkelt inte lyssnar på viss typ av musik. Jag minns t.ex. för några år sen då det i ett mellangiss blev ABBA-tema. Aldrig har man väl hört folk stöna och stånka så mycket i popgiss-sammanhang som just då. Och de goda arrangörerna visste givetvis detta och hade säkert lite roligt åt det. Men den dagen lär nog dröja då man sitter och diskuterar b-sidor på ABBA-singlar, vilka gitarrister de spelat med, vad de menar med den och den texten, vem som producerade och så vidare...

Och Beatles? Hm, jag har visserligen allt med dem rent formellt men plattorna som de gjorde före "Rubber Soul" ligger troligen undanstuvade någonstans på mina föräldrars vind eller i min systers gamla flickrum (tror jag). Skulle nog gå få tag i dem men varför göra sig mödan. Alla Beatles-plattor från "Rubber Soul" och framåt ligger just nu så jag kan se dem medan jag skriver den här texten. Fast jag kanske är lite konstig då jag inte tycker Beatles är så "tunga och svåra" i och med "Rubber Soul" och framåt. Eller som en Popgiss-kollega uttryckte det: "Beatles blev fan så mycket bättre när de började knarka!"

Jag har dock ingen förklaring på varför viss musik inte går hem i vissa kretsar. Inte egentligen. För nog kunde man, i princip, ha dissekerat Britney Spears lika väl som The Smiths. Fast det är bara det att det... är inte lika roligt. Och jag kan fortfarande inte riktigt förklara varför.

Den globala musikvärlden.

Några funderingar från Robert om globaliseringen av musiken.

Har nu två kvällar på raken råkat ut för att personer från helt andra världsdelar dykt upp och börjat pumpa mig på svensk musik. Häromdagen poppade en ung man boende utan för São Paolo upp och började diskutera svensk punk med mig. Och det var inte bara "Ebba Gron" eller KSMB utan killen var nere på ganska obskyra band som Arabens Anus och gud vet allt... förbluffande det sitter personer i Brasilien och diggar vår gamla punk. Han försäkrade att "swedish hc i rather big in South America..." Själv kunde jag bara nämna Sepultura och en väldig massa bossa nova från hans gigantiska land... genant.

Kvällen efter poppade en annan yngling (denna gång från Florida) upp och frågade "Which LP by Lustans Lakejer is the best one?" Tveklöst rekommenderade jag honom den första och passade samtidigt även på att tipsa honom om en massa annan god svensk postpunk. "Everything on Stranded Records" var väl mitt standardtips. Men jag tipsade honom även om "Burned Children" (Brända Barn) vilket på något vis låter värre när man översätter det till engelska... för övrigt visade sig killen ha ett grymt språköra då jag försökte förklara lite om svenska dialekter och påpekade att "skånska is the texan accent of sweden, very thick and slow..." Då frågade han mig om synthgruppen Page var från Skåne för han hade hört en intervju (på svenska!) med dom och det lät "thick and slow..." Och Page är/var ju som bekant från Malmö...

Och därmed blev jag för övrigt påmind om hur mycket bra svensk punk/postpunk vi haft i riket så de sista dagarna har det blivit en del sådant. I skrivande stund Brända Barns utmärkta cover (med svensk text) på "Hey Hey, My My."

Plattor som egentligen inte är såååå bra, MEN...

Det finns ju de här skivorna som ger ett enastående bra helhetsintryck trots att de enskilda låtarna inte är särskilt bra och vad som gör helheten större än delarna kan egentligen vara ganska svårt att förklara vid sådana tillfällen. Det kan till och med gälla plattor som är ganska uppskrivna, enligt min mening. Jag tänkte ta upp ett par välkända exempel. Skulle gärna ha tagit något nyare (så vi inte framstår som gubbrockare) men kunde tyvärr inte komma på några mer tacksamma exempel än just dessa två plattor.

Rolling Stones - Exile on Main Street: Ofta har man fått höra kommentaren "ska du bara köpa en Stones-platta, köp den här." Det kan dock diskuteras ordentligt. Den mer vardaglige Stoneslyssnaren skulle kanske, efter en första lyssning, ha frågat: "var e hitsen!?" Faktum är att exempelvis 1973 års ofta sågade "Goat's Head Soup" egentligen innehåller mer minnesvärda låtar om man ser till de enskilda fallen (t.ex. "Heartbreaker", "Starfucker" eller "Angie"). Dessa låtar är kanske helt enkelt en smula poppigare och därmed innehåller de även melodier som lättare fastnar i huvudet. Jagger, som delvis varit kritisk mot "Exile.." har senare bl.a. kallat den "very Keith" (eller något i en vägen). Även om det finns några kända låtar på "Exile..." så är det ändå inte de låtar som snabbast fastnar. Inte ens efter rätt många lyssningar. För egen del tyckte jag rentav "Exile..." var lite seg första gångerna jag hörde den (man kunde ju inte låta bli jämföra med det hitpackade 60-talet) men plattan kröp trots allt inpå livet efter några lyssningar till. Med andra ord så är det något med stämningen på plattan som gör att man kan lyssna på den medan enskilda låtar, tagna ur sitt sammanhang, troligen inte vore så spännade. Även om man vet att mycket arbete gjordes i någon glassig studio i Los Angeles så lades grunden till många låtar i källaren till Keiths villa i Frankrike och det är väl också den biten som skapar stämningen. Man kan blunda och låtsas man hör den heroinstinne Keith sitta och lalla igenom några låtar med vänner i en källare och det blir lite av en jamsession. "Exile..." är ingen ultimat partyplatta men det är en utmärkt skiva ha på i bakgrunden medan man tar några öl med kompisar. Kanske i en källare för stämningens skull...

Neil Young - Tonight's the Night: Denna platta låter som den spelats in av ett gäng drogade personer vilket kanske beror på att så var fallet. Young spelade in det som blev "Tonight's the Night" med resterna av Crazy Horse samt Nils Lofgren hösten 1973 och stämningen i studion var väl ganska så... zonkad. Inte heller dessa låtar är i egentligen mening så minnesvärda. Titelspåret, kanske den mest kända låten, är egentligen mest ett malande jam med några verser inslängda. Även denna platta är ganska bra som bakgrundsmusik och är egentligen den ultimata "fylleplattan" som man kan lyssna på medan man ligger i badet efter att ha druckit några öl eller dylika sutationer.

Från livedubbelns gyllene era

Notera: nedanstående artikel är Roberts svårt subjektiva åsikter om några liveplattor och härmed befriar han övriga medlemmar i Rootmoset från ansvar angående vissa grupper som kommer att nämnas i texten om så skulle vara.
Tänkte här nedan diskutera några av mina favoriter bland liveplattor och av någon anledning har det mest blivit inspelningar från livedubblarnas gyllene era under 70- och 80-talet. Eftersom jag nu är väldigt, väldigt intresserad av både officiella konsertinspelningar och bootlegs (är man konstig om man har fem konserter från Genesis turné i Italien i april 1972 eller omkring hälften av Stones konserter från turnén 1969?) så är det kanske ett område där jag besitter viss kunskap. Jag tänkte nedan gå igenom 14 liveplattor av vilka några är klassiker, några borde ha varit klassiker och andra kunde ha varit klassiker om artisterna inte utgivit dem mycket försenat. Dock kan man förstås inte låta bli att lite besserwisseraktigt ifrågasätta artisternas omdömen i och med att somliga aldrig släpper liveplattor när de borde göra det, missar att dokumentera fantastiska turnéer medan de ger ut plattor från sämre dito alternativt är väldigt snåla med utgivningar även när de förekommer. Till exempel tycker jag att Dylan kunde ha givit ut konserten i Manchester 17 maj 1966 ganska omgående i stället för att vänta 35 år. Rolling Stones borde ha utgivit den konsert i Madison Square Garden som avslutade turnén 1972 (bra ljud på den inspelningen fast den inte är officiellt utgiven) istället för den träiga dubbelplatta som kom fem år senare, U2 kunde ha givit ut hela den fantastiska konserten från Red Rocks 5 juni 1983, Marillion kunde ha utgivit valfri konsert från den härliga sommarturnén 1986 istället för den stela platta som kom 1988 och Suede kunde ha släppt någon liveplatta överhuvud. Och så vidare. Men livet är nu fullt av besvikelser och man får bita ihop medan man nöjer sig med en och annan bootleg. Till saken:

The Who – Live at Leeds (Inspelad på Leeds University 14 februari 1970, delar av konserten släppt 16 maj 1970, hela konserten utgiven 18 september 2001) Den bästa liveplattan i mina ögon är egentligen den där man väljer ut en konsert, trycker på inspelningsknappen och därefter utan ändringar ger ut vad mikrofonerna än råkade fånga. Vill jag höra perfekt ljud och felfritt framförande kan jag lyssna på en studioplatta. Vissa liveplattor är ju tyvärr så pass ”ohederliga” att man direkt känner sig manad att införskaffa en bootleg från samma turné för att kontrollera om låtordningen stämde o.s.v. Andra är desto mer hederliga och The Who’s ”Live at Leeds” är definitivt ett sådant exempel. Det var emellertid mycket nära att världen istället hade kommit att begåvas med ”Live at Hull” (vilket inte riktigt låter lika snärtigt och rockigt som ”Live at Leeds”) eftersom The Who även spelade in en konsert där dagarna innan konserten i Leeds. Emellertid blev dessa inspelningar förfärliga och man nöjde sig så med den senare konserten. The Who hade för övrigt spelat in mängder med konserter från USA-turnén 1969 (vilka de vandalerna sedan brände, även om det finns en god radiokonsert från Amsterdam 1969, för övrigt Europapremiär för ”Tommy” samt givetvis konserten i Woodstock). ”Live at Leeds” innehöll i sin första utgåva enbart fem låtar men slutligen utgav man hela konserten rakt upp och ned 2001 och det var i sanning en kulturgärning av stora mått. Sällan har jag hört en konsert som är så oerhört tung, energisk men samtidigt även rolig och intim (mellansnacket och samspelet med publiken). Själva öppningen, b-sidan (!) ”Heaven and Hell” är extremt lämpad som inledningsnummer och därefter följer favoritcovers, singlar och ett och annat LP-spår innan man avrundar med ”Tommy” följt av bl.a. en 15 minuter lång ”My Generation.” Behöver jag för övrigt nämna att en rad musiker i tidningen Classic Rock (Maj 2008) utsåg The Who till världens näst bästa liveband någonsin, endast överträffade av Led Zeppelin.

Grand Funk Railroad – Live Album (Inspelad i Sarasota 22 juni 1970, Jacksonville 23 juni 1970 samt Palm Beach 24 1970, utgiven 16 november 1970) En ganska hederlig liveplatta som baseras på några konserter dagarna efter sig med ett band som idag är lite oförtjänt bortglömda. Själv upptäckte jag denna dubbel då Kai Hansen, forne gitarristen i Helloween, varmt rekommenderade den i en intervju och man får onekligen säga att detta är både tungt, skitigt och funkigt av bara den om man betänker att det är inspelat sommaren 1970. Dessutom med enbart tre man på scenen. Det var visserligen sant att GFR gick i kölvattnet på både Jimi Hendrix Experience och Cream men å andra sidan kör de över dessa båda band med sitt skitiga livesound. Allt som allt enorm spelglädje och improvisationsförmåga. Och de är Homer Simpsons favoritband.

The Band – Rock of Ages (Inspelad i New York 31 december 1971 – 1 januari 1972, utgiven 15 augusti 1972) Eftersom alla tjatar om The Bands trippelplatta ”The Last Waltz” tänker jag svära i kyrkan och istället lyfta fram denna platta inspelad precis när 1971 övergick i 1972. ”The Last Waltz” är förvisso kompetent men känns lite som ett kompisparty för ett band som ändå ska lägga av och där man bjudit in tillräckligt med gästartister för att ha en slags 70-talets motsvarighet till Live Aid (minus välgörenhet). Denna platta innehåller istället The Band rakt upp och ned utan onödiga utsmyckningar med undantag för en gästande Bob Dylan mot slutet (och han tillhörde ju närmast bandets inventarier). På original-LP:n var det för övrigt enbart The Band men på Cd-utgåvan lade man till några avslutande låtar med Dylan. The Band var ju ändå bäst i början av sin karriär och river följaktligen av sina mest kända låtar, några väl valda covers samt de avslutande numren med Dylan och stämningen är sådär trevlig och uppsluppen som en nyårsafton kan vara.

Deep Purple – Made in Japan (Inspelad i Tokyo 15 augusti, Osaka 16 augusti samt Tokyo 17 augusti 1972, utgiven i december 1972) Känns nästan uttjatat ta med denna platta men man är ju tvungen. Jag kanske inte behöver tala om att jag direkt köpte den trippel som släpptes 1993, vilken innehöll de tre konserter som använts till ”Made in Japan” i sin helhet. Inte för att det nu var någon gigantisk skillnad på dem men är man nörd så är man. Även om man hämtat materialet från tre olika konserter så är dock själva låtordningen korrekt och det mest charmiga med denna klassiker är att man återger ungefär vad som hördes på scen, inklusive Richie Blackmores missar på ”Smoke on the Water.” Det är just en sådan hederlighet som man uppskattar även om det är begripligt om bandet var lite extra nervösa just för att man faktiskt spelade in konserterna. Tekniker på inspelningarna var för övrigt Martin Birch, senare känd för sitt arbete med Iron Maiden. Det finns för övrigt en viss ironi i att Deep Purple spelade in plattan för att man trodde man snart skulle byta set men än idag är gruppens konserter i stort sett uppbyggda kring ”Made in Japan.” En smula tragiskt även om det kan vara svårt komma ifrån en klassiker. För att inte låta reservationslös i min hyllning ska jag nog säga att mitt yngre jag inte hade så stor förståelse för charmen med ”Made in Japan”. Bara det faktum att man enbart hade med sju låtar på en DUBBEL gjorde att jag fann plattan lite väl utdragen och tråkig. Uppenbarligen har jag fått mer proggig smak med tiden.

Uriah Heep – Live ’73 (Inspelad i Town Hall, Birmingham 26 januari 1973, utgiven samma år) En gång räknat som en av ”de fyra stora” i 70-talets hårdrock (jämte Led Zeppelin, Black Sabbath och Deep Purple) men med tiden i det närmaste bortglömda även om Heep tycks ha fått en viss revival på senare år. För min del var de under många år bara ett namn och ”ett av de där banden från 70-talet.” När jag väl upptäckt deras klassiska plattor så föll jag förstås även för deras liveplatta och de hade ju (i likhet med Purple och Zeppelin men till skillnad från Black Sabbath) den goda smaken att dokumentera sig själva på scenen medan det ännu fanns kraft i maskineriet. Egentligen är ”Live ’73” kanske inget storverk (har hört en del kalla den träig) men det är svårt att inte charmas av intimiteten från en svettig klubbspelning (”Friday night in Birmingham” som någon i bandet säger precis innan konserten brakar igång) där kontakten med publiken är god och bandet verkas trivas med situationen (sångaren David Byron var kanske redan då packad på scenen men det hade ännu inte blivit ett problem).

Led Zeppelin – The Song Remains the Same (Inspelad på Madison Square Garden, New York 27 – 29 juli 1973, utgiven 28 september 1976) Egentligen ett soundtrack till filmen med samma namn men ”The Song Remains the Same” fungerar ju bra även i sig själv även om Led Zeppelin för allan del var ett ganska visuellt band. Precis som kollegorna i Deep Purple visar emellertid Zeppelin att man gillade långa liveversioner på 70-talet och de avslutande numren klockar ofta in på 10 minuter. Även om denna platta håller hög klass så är det värt notera att Zeppelin för några år sedan släppte ytterligare en liveplatta, inspelad på Los Angeles Forum ungefär ett år tidigare. Kan ju rekommenderas för den som vill slippa höra de lite såsigare låtarna på ”House of the Holy”…

Wishbone Ash – Live Dates (Inspelad i Fairfield Hall, Croydon 17 juni 1973, Portsmouth Guildhall 21 juni 1973, Reading University 23 juni 1973 samt Newcastle City Hall 24 juni 1973 och utgiven i december 1973) Om Uriah Heep är en smula bortglömda så kan man nog säga att Wishbone Ash, denna sköna blandning av bluesrock, hårdrock och progg, är i det närmaste sorgligt bortglömda. Träffar man på människor som känner till dom (d.v.s. har någon hum om deras repertoar) så är det ofta ganska stadgade män (ja, män) om man så säger. 1972 släppte Wishbone Ash den suveräna ”Argus”, en platta som kom att bli för denna grupp vad ”Machine Head” blev för Deep Purple, d.v.s. man har fått köra låtarna till leda på scen. Det är emellertid skönt att man släppte denna liveplatta när låtarna ännu var färska och man spelade dem med glädje. Både denna liveplatta och ”Argus” borde för övrigt finnas hemma hos varje människa som är den minsta gnutta road av rockmusik.

Bruce Springsteen – Hammersmith Odeon London '75 (Inspelad 18 november 1975, utgiven 28 februari 2006) Detta är den enda ”postuma” inspelningen på min lista och att Springsteen och hans kumpaner väntade 30 år(!) med att släppa denna dunderkonsert är i det närmaste obegripligt. Det har sagts att både den och filminspelningen ”glömdes bort” och kanske kan det ursäktas med tanke på den turbulens som Springsteens snabbt stigande berömmelse samt bråket med hans dåvarande manager medförde. Hade Springsteen likväl släppt denna inspelning, säg, hösten 1975 eller tidigt 1976 så hade den garanterat varit en 70-talsklassiker i rang med ”Made in Japan”. Nu kom det inte att bli så. Den som läst något av Ulf Lundell vet hur ofta mannen brukar tjata om ”Springsteen, konserthuset 1975.” Efter att ha hört den här konserten kan man förlåta Uffe för det bör ha varit en närmast religiös upplevelse (tyvärr går det ej fram så bra på den inspelning som finns från Konserthuset, eftersom den är av mindre god kvalitet). Springsteen och hans medarbetare bjuder hur som helst på en storslagen tvåtimmars åktur där man även hinner avverka en del material som aldrig släpptes. Detta var bland de första konserterna Springsteen gav i Europa och hypen var ganska påtaglig (bortsett från att Springsteen inte var någon hype, då) så man hade troligen en hel del att bevisa. Pratar man bara vanlig rockmusik så bör E Street Band ha varit den främsta liveakten under 70-talet och jag är gammal nog att mena det…

Status Quo – Live (Inspelad på Glasgow Apollo 27 – 29 oktober 1976, utgiven i mars 1977) Det ligger en viss tragik i att det fortfarande existerar ett dansband som kallar sig Status Quo. Min inställning är ibland den att man kan försöka låtsas att vissa band inte existerar. Till exempel tror jag att den där jukeboxen som kallar sig Rolling Stones egentligen består av kloner och att det riktiga bandet dog på något hotell 1973 – 74. Samma sak är det med Status Quo vilka i min lilla värld dog då basisten Alan Lancaster vägrade spela på countrysliskiga ”Marguerita Time” parallellt med att bandets originaltrummis John Coghlan fick allt värre drogproblem. Resultatet blev att rytmsektionen fick sparken och Rossi och Parfitt rekryterade nya musiker till en klonad upplaga av Quo. Den som dock vill höra den riktiga upplagan av gruppen bör lyssna på denna inspelning, gjord precis innan punken på allvar blev ett fenomen i England (vilket var 1 december 1976, då Sex Pistols gjorde sin skandalösa TV-intervju med den berusade och omdömeslöse Bill Grundy vilket är en helt annan historia). Plattan inleds med den klassiska kommentaren ”Is there anybody out there who wants to rock?” varefter Quo i princip gungar loss i ett par timmar och bjuder på – surprise – rejält uttöjda nummer med suveränt samspel mellan musikerna. Det är till och med en viss variation, åtminstone mer variation än det varit under de senaste tragiska decennierna. Magnifik avslutning med The Doors ”Roadhouse Blues” (försök föreställa er dagens Quo göra den).

Jethro Tull – Bursting Out (Inspelad på turne som pågick 1 maj – 6 juni 1978, utgiven 22 september 1978) Egentligen en synnerligen ohederlig liveplatta, inspelad som den är vid ett antal tillfällen i maj och juni 1978. Dock räddas det hela av just det faktum att det är Jethro Tull (även om de gott kunde släppt en liveplatta från 1972 där de ofta lyckades töja ”Thick as a Brick” till en timslång version på scen). Ian Anderson besitter nämligen en enastående förmåga att få varje konsert verka oerhört intim och avspänd via sitt avslappnade och roliga mellanprat. Det är ganska mycket sådant här men det är å andra sidan halva charmen med Tull utöver själva musiken. Jethro Tull är överlag ett av de få gamla band jag idag kunde tänka mig att gå och se just av den anledningen.

Thin Lizzy – Live and Dangerous (Inspelad på Hammersmith Odeon, London 14 – 16 november 1976, Toronto 21 – 22 oktober 1977 samt Rainbow, London 29 mars 1978, utgiven 2 juni 1978) En klassiker som även den anklagats för en viss ohederlighet och här syftar jag inte på att den är sammansatt av ett halvdussin konserter utan tänker mer på alla diskussioner om hur pass mycket av studiopålägg som förekommer på plattan. Ett omdöme har lytt att ”det är i alla fall 75% live” vilket egentligen är för lite för min smak. Men. Thin Lizzy blir här det stora undantaget eftersom de har sådan enastående energi och framför allt för att man lyckats mata in så fruktansvärt många bra låtar på en platta. Rå energi från början till slut och det mitt under punkvågen, dessutom.

Nazareth – Snaz (inspelad i PNE Coliseum, Vancouver 23maj 1981 och utgiven samma år) En av de hederligaste och samtidigt mest opretentiösa liveplattorna i den samling jag här tar upp. ”Snaz” (vars riktiga titel egentligen ska vara ”It’s Naz”) är kort och gott 86 minuter konsert med skotska Nazareth inspelad rakt upp och ned. Axl Rose och Spike i Quireboys har inte mycket att lära Dan McCafferty vad gäller hes och skrovlig sång och Nazareth sammanfattar sitt 70-tal mer än väl då man rakar igenom de flesta hitsen plus några roliga covers. Ett litet minus i kanten är att man slängt in två studiolåtar på slutet (en sådan blandning tycker vi inte om) men det är marginell kritik. Detta är utmärkt bakgrundsmusik som går bra dricka öl till. Opretentiöst och rätt upp och ned var ordet, sa Bull.

Iron Maiden – Live After Death (Inspelade på Hammersmith Odeon, London 8 – 10, 12 oktober 1984 samt Long Beach Arena, Los Angeles 14 – 17 mars 1985, utgiven 14 oktober 1985) Livedubbelns gyllene era började gå mot sitt slut när Iron Maiden bad sin producent Martin Birch, mannen som spelade in ”Made in Japan”, att hjälpa även dem med en liveplatta. Resultatet blev förvisso att man plockade ihop allt som allt sju olika konserter från två olika arenor men i sin helhet ger plattorna dock ett ganska äkta intryck och kanske beror det till syvende och sist på att Maiden ändå är Maiden. Jag var ju lite för ung för att ha upplevt någon av ovanstående plattor men denna skiva släpptes dock när man var i en något så när medveten ålder. Jag minns hur jag lyssnade på några av spåren då man körde dem i hänsovna programmet ”Rockbox” varefter en klasskompis även gav mig en kassettinspelning, något taffligt utförd (som det ju ofta blev på den tiden). Utan tvivel är denna skiva min generations ”Made in Japan” och det är heller kanske inte en slump att Maiden 2008 turnerar med detta material ännu en gång. Min favorit var förstås Dickinsons allsångsledning under ”Running Free”. Det är inte alla som kan domptera en tiotusenhövdad publik på ett så avspänt och naturligt sätt (utan att det blir Freddie Mercury av det hela) men folklighet har alltid varit Maidens adelsmärke.

Depeche Mode – 101 (Inspelad på Pasadena Rose Bowl 18 juni 1988, utgiven 11 mars 1989) Efter att ha diskuterat tretton liveplattor med rockmusik känns det gott avsluta med en synthgrupp. De som var med på den tiden (80-talet) kanske minns den eviga bataljen mellan hårdrockare och synthare (en mildare upplaga av punkare och raggare på 70-talet) och själv var jag förstås en trogen hårdrockare. Emellertid gjorde nya bekantskaper på gymnasiet (mycket synthare där) samt det faktum att många av metallhjältarna började falna (till och med Iron Maiden, till min stora fasa) att jag sökte mig in på nya musikaliska marker. Eftersom Depeche Mode var synthens flaggskepp föll det sig naturligt att man började med dem (och sen dess har jag plöjt igenom vida mer extrem och obskyr synth, en annan historia). Liveplattan ”101” är ett enastående bevis på att även ett synthband kunde nå arenastatus och mer eller mindre uppträda som ett rockband (vilket ju DM mer och mer kom att göra under 90- och 00-tal). Titeln kommer av att det var den 101:a och sista konserten man gav på den turné som man gjorde för LP:n ”Music for the Masses”. Vill man för övrigt se en konsert med Depeche Mode rakt upp och ned så ska man INTE se filmen med samma namn vilken är en dokumentär med intervjuer och diverse turnédokumentation där enstaka livelåtar klipps in (av D A Pennebaker, en gammal veteran i sammanhanget). Plattan är däremot konserten från början till slut. På Dubbel-LP:n hade man av utrymmesskäl plockat bort fyra låtar men allt återställdes då konserten släpptes på Cd. 60 000 hade infunnit sig för att få höra Dave Gahan skrika ”Good evening, Pasadena!” så fort man inlett med mäktiga öppningsnumret ”Behind the Wheel.” Eftersom publiken till större delen är kvinnlig hör man tydligare skriken på denna platta jämfört med många andra men det höjer dock stämningen. Detta var för övrigt sista gången som Depeche framträdde i sin 80-talistiska synthvariant. Redan med nästa platta, ”Violator” kom man in i en intressant övergångsperiod och när jag själv såg dem live 1993 var det på deras beryktade hårdrocksturné där en allt långhårigare och mer tatuerad Dave Gahan utgjorde en slags grungevariant av Freddie Mercury. Sedan dess blev synthscenen aldrig riktigt vad den varit.

När titanerna slutade turnera

Nedan diskuteras varför de tre stora från 60-talet (Beatles, Dylan och Stones) slutade turnera ungefär samtidigt (1966 - 67). Artikeln var tidigare avsedd för Wikipedia som dock refuserade den då det inte var passande i en uppslagsbok.

The Beatles

The Beatles genomförde sin första turné som världsstjärnor då man gästade USA en kort period i februari 1964. En större USA-turné genomfördes från augusti 1964. De närmaste årens konserter innebar en svår prövning för The Beatles p.g.a. den ofta hysteriska omgivningen. Gruppen gav ibland flera konserter per dag och det skedde i ett rasande tempo där konserterna kunde pågå i 20 - 35 minuter. Genom publikens ihållande skrikande och bristen på medhörning via den tidens sämre scenutrustning kunde medlemmarna ibland tappa kontakten med varandra och fick spela på gehör. Konsertinspelningar avslöjar att The Beatles ibland spelade taffligt och slamrigt just därför att de mer eller mindre stördes av publikens genomträngande vrålande. Konsekvensen av detta blev att bandet aldrig mer kom att genomföra en regelrätt konsert efter den man gav i San Francisco, 29 augusti 1966. Pressen från publiken var det viktigaste skälet men måhända spelade Lennons tilltagande LSD-beroende också in. I övrigt hade man i studion i allt högre grad börjat experimentera med sånger som man visste att man inte skulle kunna återge på scenen med den tidens teknik. Det är inte säkert att The Beatles hösten 1966 bestämde sig för att aldrig mer spela live men just då ville man ha en paus och den kom att bli permanent. George Harrison har vid tillfällen talat om sin enorma lättnad vid tanken på att slippa de pressande turnéerna. Redan i början av 1967 erbjöds The Beatles 1 miljon dollar för att uppträda på Shea Stadium, men man tackade nej. Man uppträdde live i studion i TV under inspelningen av "All You Need Is Love" och gjorde 1968 ännu ett TV-framträdande då man bl.a. körde "Hey Bulldog". Den enda gången man annars spelade ute var 30 januari, 1969, då man på taket till Apple Records spelade "Get Back" och några andra av de låtar som kom med på "Let It Be". I samband med att gruppen gick mot sin upplösning föreslog Paul McCartney att man som en räddningsplanka skulle återuppta sina liveframträdanden, något som Lennon då avfärdades som idiotiskt. I april 1970 upplöstes gruppen. Även efter gruppens upplösning turnerade åtminstone George Harrison ganska sparsamt, just för att han sade sig ha obehagliga minnen av Beatles-tiden.

Bob Dylan

Bob Dylan kom att ta en av de längsta turnépauser som en stor artist tagit i modern tid i och med att han mellan maj 1966 och januari 1974 knappt gav en enda konsert (fem - sex framträdanden i olika sammanhang blev det under dessa åtta år). Precis som The Beatles och The Rolling Stones var Dylan under 1966 oerhört pressad av sin popularitet och genomförde i april - maj 1966 en turné som blev en plåga för honom i och med publikens ibland fientliga hållning. Om The Beatles publik skrek av förtjusning så skrek och buade Dylans publik 1966 av ilska över Dylans stilbyte. Då Dylan avslutade turnén 27 maj 1966 var han redan inbokad för ytterligare konserter och en rad andra åtaganden under året. Han vistades i Woodstock under sommaren för vad som var tänkt som en kort vila men skadades 29 juli 1966 i en MC-olycka. Det har spekulerats mycket kring hur illa skadad Dylan egentligen var men oavsett vilket så är det ändå ganska troligt att Dylan tog olyckan som ett god ursäkt för att slippa ifrån en rad åtaganden. De mest konspiratoriskt lagda bedömarna menar att Dylan rentav fejkade olyckan medan andra menar att han råkade skada sig lätt men överdrev det hela. Hur som helst kom Dylan att mer eller mindre hoppa av rollen som popstjärna och ägnade de närmsta året åt familjen. Då Dylan själv aldrig varit alltför öppenhjärtig kring sitt privatliv kan man här mest spekulera. Kanske kände han att hans liv var på väg mot katastrof om han inte höll sig borta från rockvärlden en period. Som skivartist var han fortsatt aktiv och gav ut en rad LP:s och singlar 1967 - 73 men på scenen framträdde han bara några få gånger, bl.a. vid minneskonserten för Woody Guthrie i januari 1968, vid festivalen på Isle of Wight i augusti 1969 samt vid George Harrisons konsert för Bangladesh 1971. Dylan ägnade mest sabbatsperioden åt sin stadigt växande familj innan han i början av 1974 inledde en turné tillsammans med The Band, som ju även kompade honom 1966.

The Rolling Stones

The Rolling Stones genomgick 1966 - 67 problem liknande de som drabbade The Beatles och Bob Dylan. Droganvändandet ökade i gruppen även om det mest var Brian Jones och Keith Richards som stod för detta. Richards skulle ännu hinna nå botten i och med sitt heroinmissbruk under 70-talet men i slutet av 60-talet var det Brian Jones som mer och mer började tappa greppet. Då The Rolling Stones i högre grad än The Beatles var ett skandalomsusat band hade de även polisen ögon på sig. Precis som The Beatles var även de närmast plågade av hysteriska fans, både vid turnéer och i andra sammanhang. I april 1967 gjorde Stones en turné som bl.a. förde dem till Skandinavien, Polen och Grekland (strax före militärkuppen) men efter den omtumlande upplevelsen tog man en paus från scenen. Huruvida Stones ville försöka efterlikna The Beatles genom att kosta på sig lyxen att inte turnera kan man bara spekulera i. Förutom drogproblemen ägnade sig dock även Stones åt avancerade studioexperiment med sånger som man definitivt inte skulle kunna återskapa på scenen. Kulmen nåddes med "Their Satanic Majesties Request" (december 1967), ett slags svar på "Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band". Därefter återvände Stones till rötterna med låtar som var lättare reproducera live, som singeln "Jumpin' Jack Flash". Man spelade en gång i England under 1968, under en prisutdelning. Vid det tillfället var man dock oannonserad. I december 1968 försökte man även spela in TV-produktionen "The Rolling Stones Rock'n'Roll Cirkus" som man dock inte gav ut eftersom man var missnöjda med sin egen insats. Ett försök att återkomma som liveband gjorde man vid den kända konsert som gavs i Hyde Park 5 juli, 1969. I efterhand har konserten setts som en hyllning till Brian Jones (som sparkades i juni och som avled 3 juli) men evenemanget var dock bokat långt i förväg. Det hela blev hur som helst en framgång och i november 1969 återupptog The Rolling Stones turnerandet, nu under namnet "The Greatest Rock'n'Roll Band In The World" (The Beatles var ju så gott som upplösta). Även senare i sin karriär har dock Stones under långa perioder avstått från att både turnera och spela in men detta beror förstås på att gruppen under 90- och 00-tal mer fått projektkaraktär.

De bästa debutalbumen?

Veckans lista (sammanställd av Tomas):

1. Sex pistols - Never Mind the Bollocks (1977)
2. Velvet Underground - Velvet underground and Nico (1967)
3. Suede – Suede (1993)
4. Weezer – Weezer (The Blue Album) (1994)
5. Jeff Buckley - Grace (1994)

Vi har på sistone ivrigt diskuterat den knepiga frågan om vilka debutalbum som kan anses som de bästa. Det är väl känt att många av de största namnen (Beatles, Stones och hundratals andra namn) levererade debuter som var helt OK men att de sedan behövde göra 3 – 5 album innan de nådde fram till sina mest enastående mästerverk. Vi är t.ex. överens om att Clash släppte en debut som var enastående energisk och fylld med goda låtar men att det ändå var med ”London Calling” som man nådde sin mästerskapsnivå. Och, ja, vi är även medvetna om att en grupp på vår lista (Sex Pistols) i princip bara släppte en riktig LP innan de kollapsade liksom att en annan artist (Jeff Buckley) bara hann släppa en CD innan han tragiskt nog drunknade. Det är dock vår mening att de här plattorna är så pass starka så att de lätt hamnar här ändå. Kanske hade både Pistols och Buckley kunnat leverera ännu starkare saker om de hade fått leva vidare, men det är en akademisk diskussion. ”Never Mind the Bollock” hade förstås även stor symbolisk betydelse (kanske störst av samtliga alternativ som här diskuteras) då den briserade som ilsken antites mot banala popgrupper och alltför seriösa progressiva grupper (jodå, några av oss gillar trots det både Yes och Genesis). En del kritiker har även pekat ut ”Velvet Underground and Nico” som en antites till hippierörelsen med sina febriga texter om storstadslivet, droger och udda sex. Det är långt från denna LP till psykedeliska stycken som Grateful Dead’s ”Aoxomoxoa” eller den lantliga skäggrock som serverades av The Band vid ungefär samma tid. Nu är förstås ”VU & Nico” överlag ganska svår att ringa in då den består av delar som kan upplevas som protopunk (”Waiting for the Man”), psykedeliska experiment (”Venus in Furs”), ren artrock (”The Black Angel’s Death Song”) eller fluffig pop om än med något udda texter (”Sunday Morning”). Det är väl just det där eklektiska draget, kollisionen mellan Lou Reeds rock’n’roll och John Cales avantgardism samt den fläkt av europeisk aristokrati som Nico bidrog med som gjort plattan till vad den är. Det är helt enkelt de där små detaljerna som kan betyda så mycket och som ibland även beror på slumpen. De tre senare plattorna på vår debutlista kom ut vid ungefär samma tid (1993 – 94) och åtminstone de två förstnämnda kanske kan ses som antiteser till grungevågen i brittisk respektive amerikansk skepnad. Weezer hade spelat sina knepiga poplåtar på klubbar i Los Angeles mitt under grungens segertåg och de har senare medgett att det just då kändes allt annat än lätt. Med tiden kom deras musik emellertid att nå betydande framgångar och gruppen (som dock haft för ovana att döpa ett flertal plattor till enbart ”Weezer”) är i hög grad levande 2008 medan de tyngre namnen inom grunge ofta inte överlevde in på 00-talet. Precis som Weezers debut var Suedes dito proppfull med briljanta låtar präglade av glamrock och sexuell tvetydighet, något som även kom att göra det svårt för Suede att slå igenom i flanellskjortornas förlovade land, USA. Jeff Buckley är troligen den mest tidlöse på vår lista. Han levererar helt enkelt några utmärkta låtar som kanske kunde poppat upp under såväl 70- som 80- och 00-tal. Den som så önskar får gärna komma med fler förslag på de utmärkta debuterna och diskutera.

Historien om Rootmoset och Popgiss

Popgiss, världens kanske viktigaste tävling (som den blygsamt kallas efter 16 år) startades 1992 av några musikentusiaster i Visby (se hemsida www.popgiss.com). Det började anspråkslöst med frågesporter om musik på olika lokala pubar. Efterhand har emellertid denna tävling kommit att växla rejält i format och 2008 deltog 240 entusiaster i 60 fyrmannalag och apparaten kring det hela har även den svällt ut ganska så rejält.

Embryot till det som skulle bli Rootmoset formades på den dåvarande lokala Ericsson-fabriken. Kennet Töllinen (duktig på 70- och 80-tal) och Tomas Kristofferson (duktig på 80- och 90-tal) deltog i ett fyrmannalag vid Popgiss 1996 men nådde inte ända fram. Man behövde finslipa laguppställningen och lockade inför Popgiss 1998 med sig arbetskamraten Kjelle Svensson (lagets fenomenale ”allroundkille”, duktig på det mesta). Som fjärde man rekryterade man, via en annan arbetskamrat, Robert Ahlman (duktig på udda musik och detaljfrågor) som fjärde man. Han anlände till första tävlingen 1998 utan att ens veta vem han skulle tävla med då han accepterat på stående fot via ett telefonsamtal.

Grupprocesser är något som kan variera i snabbhet men likväl kom Rootmoset ganska fort att bli en väl fungerande enhet och vid Popgiss 1998 gick det så pass bra att man (utan efterhandskonstruktioner) tidigt kände segervittring. Följaktligen vann man såsom ”dark horse” (i egenskap av nykomlingar i den då sex år gamla tävlingen) med dunder och brak och fick därefter i uppdrag att anordna tävlingen 2000, en stående tradition i Popgissammanhang. Detta var inte någon lätt process men efter mycket gnetande med frågor och planerande i största allmänhet kom man att ro i land med uppgiften. Tävlingen år 2000 kom att äga rum på krogen Bistrobaren (där den fortsättningsvis ägt rum).

Inför Popgiss 2002 var Rootmoset påtagligt på hugget och var fortfarande i så pass fin form så man utan bitterhet kunde erövra en silverplats. Därefter inföll dock en viss förslappning i och med att man (till sin stora bestörtning) inte ens nådde finalen i Popgiss 2004. Man ryckte upp sig i Popgiss 2006 där man nådde final och slutade på sjätte plats. Även i Popgiss 2008 nådde man final men slutade allt som allt på en förnedrande fjortonde plats (av totalt 60 lag). Somliga skulle kanske anse detta som ett ganska OK resultat men Rootmoset var inte helt nöjda då man var både f d guld- och silvermedaljörer, så att säga. En uppryckning är så på sin plats inför Popgiss 2010 (och med mellangiss 2009 som ett slags test). Det är denna process som man nu ska försöka inleda.