Post-Beatles.

Det är intressant att samtliga fyra Beatlar faktiskt gjorde sina bästa soloinspelningar åren efter gruppens upplösning. Om man t.ex. skulle göra en "Best of Beatles solo" så skulle man nog inte behöva ta med många låtar efter, säg, 1974. Och det är ändå snällt uttryckt. Tänk bara "Maybe I'm Amazed", "Imagine" och "My Sweet Lord". Ja, till och med gamle Ringo gjorde i alla fall en och annan hygglig singel där i början av karriären, såsom "It Don't Come Easy" (om hans låtskrivande?) som han typiskt nog fick hjälp av George Harrison med att sätta ihop. Naturligtvis var Ringo den svagaste sololänken, särskilt som han heller inte var så intresserad utan hellre framträdde i filmer. Men i alla fall.

George Harrison, vilken som låtskrivare alltid mobbades av Lennon/McCartney, hade ju samlat låtar på hög sedan 1966 och kunde därför ge ut vad som i LP-format var ett trippelalbum 1970 och detta alster är väl även hans magnum opus. Talande nog med den passande titeln "All Things Must Pass". Det är egentligen den enda platta man behöver skaffa med George, möjligen med undantag för någon samling eller liveplatta då (eftersom man där även får höra honom tolka sina Beatles-nummer).

Paul McCartney gjorde egentligen inga storverk under de tidiga 70-talet med undantag just för den vackra "Maybe I'm Amazed". Däremot har hans tidiga soloplattor ändå en ganska intim och avslappnad atmosfär, helt annorlunda än den på Lennons ganska introverta och hemsökta plattor från samma period. Debuten "McCartney" är ju inget mästerverk men ändå en smula charmig, inte minst med tanke på att den enda musiker som förekommer på plattan är Paul själv. Liknande atmosfär finns på både "Ram" och "Wild Life" även om Paul redan tidigt börja göra den sorts tramsiga singlar ("Mary Had a Little Lamb") som sen skulle bli ett genomgående tema under resten av hans karriär. En del tycker även "Band on the Run" (med Wings, 1973) är ganska Ok. Det var för övrigt nära att Paul och Linda kom med som intervjupffer på Pink Floyds "Dark Side of the Moon" (men Pink Floyd ryggade för det). Hade varit skojigt.

Vad gäller Lennon räcker det med att köpa tre plattor för att vara nöjd: "Plastic Ono Band", "Imagine" samt samlingen "Shaved Fish" (innehåller de tidiga singlarna samtidigt som man slipper senare material såsom den larviga Elvis-pastischen "(Just Like) Starting Over"). Musikaliskt utvecklades Lennon inte mycket eftersom han hade toppat redan 1967 med t.ex. "A Day in the Life" eller "I Am the Walrus". Hans senare utveckling bestod mer i texterna än musiken då han blev hänsynslöst uppriktig och verkligen blödde inför sin publik. Detta märks ju tydligast på "Plastic Ono Band" och även i viss mån på den ljudmässigt mer sockrade "Imagine". Därefter stelnade Lennon och började mest spela den typ av musik han växt upp med. Sir George Martin var (även efter Lennons helgonförklaring i och med mordet) modig nog att påpeka att Lennons sista platta under hans livstid, "Double Fantasy" inte bara var oinspirerad utan även ganska hafsigt inspelad. End of discussion.

Kort och gott var det nästan som om lite Beatles-magi dröjde sig kvar hos de fyra, hur mycket de än må ha hatat sin grupp under tiden för upplösningen och den närmaste tiden därefter. Men helheten var större än delarna och solo blev dessa fyra herrar bara fyra tämligen talangfulla pop-/rockartister, vissa av dem mer än de andra. Men det är å andra sidan svårt att toppa Beatles.