söndag 23 juni 2013

The Clash och Manchester

De sista dagarna har jag parallellt läst tre musikböcker, nämligen The Clashs självbiografi, en bok om Manchesters musikliv med fokus på åren 1977 – 96 samt Blur-basisten Alex James självbiografi. Den sistnämnda är jag ännu inte klar med så där får jag helt enkelt återkomma.

The Clashs självbiografi var till att börja med väldigt underhållande. Det är ju ingen självbiografi i egentligen mening utan det är strödda intervjuer med medlemmarna där de i kronologisk ordning berättar om The Clash karriär från åren 1976 till 1983. Det nämns att man bad alla fyra medlemmarna i den klassiska sättningen berätta sin historia så antagligen måste arbetet ha påbörjats långt innan Joe Strummer avled. Dock hade det säkert inte varit något större problem att plocka ihop Strummers historia från de många intervjuer han givit under åren.

Vad man faktiskt ibland inte tänker på med The Clash är att de verkligen var igång hela tiden. De gav ju intryck av att vara hårda killar som levde rock'n'roll-liv men vad de framför allt gjorde var att arbeta med sin musik. Det var när de väl började ta längre pauser och gav sig hän åt utsvävningar som det gick åt helvete med gruppen. Topper Headon medger frispråkigt att han, när han inte umgicks lika ofta med sina bandkamrater, mest satt och petade i sig droger. Som vår Clash-expert (i. e. Tomas) brukar säga ska man dock ha respekt för The Clash för att de gav allt under en kort tid. Det är väl egentligen tveksamt om de i längden kunde ha hållit ”gänget” the Clash samman på det vis som krävde för att göra god musik. Som regel brukar det alltid komma den kritiska tidpunkt när ett band i realiteten upphör att vara ett band (vilken inte är samma sak som att bandet splittras) och mer blir ett projekt som man ska dra ihop då och då.

Parallellt med boken om The Clash läste jag alltså om Manchesters musikliv i John Robbs ”The North Will Rise Again”. Även här är det ganska lite av författaren då boken till 98 % består av intervjuer med nyckelpersoner i Manchesters musikliv och en och annan summering insprängd av herr Robb. Det är mycket klassiska händelser som man åter får läsa om men man lär sig även en del nytt. Givetvis berättas om hur Sex Pistols kom till stan ett par gånger 1976 och hur publiken visserligen var fåtalig men blev inspirerad till att starta ett band eller göra något annat kulturellt.

Här beskrivs exempelvis hur Pistols aldrig upplevde Buzzcocks som rivaler (som de gjorde med Clash) för de var ju från norr och hade sitt territorium. Man får även veta att Devoto inte alls var på dålig fot med övriga medlemmar i Buzzcocks efter sitt avhopp i januari 1977 utan tvärtom var engagerad i gruppen och även då skrev låtar med Shelley (däribland flera Magazine-låtar). Intressant är hur vanvettigt kalkylerade The Smiths faktiskt var. När den då 23-årige Morrissey, som nu började tro att han var för ”gammal” för att bli stjärna, fick besök av fem år yngre Johnny Marr så gick saker fort. De båda satte sig vid köksbordet och snickrade kring rena detaljfrågor som vilken färg man skulle ha på omslaget till första singeln och så vidare.

Ett tragiskt levnadsöde möter man i producenten Martin Hannett som i princip var den som skapade postpunksoundet såsom producent för Joy Division och tidiga New Order. Hannett var väldigt noga och jobbade med rymd och klang vilket gav hans produktioner ett visst omisskänsligt sound. Därefter gick han ned sig i alkohol och droger men ryckte en period upp sig då han bland annat producerade Stone Roses debutsingel. Den dock inte helt beroendefrie Hannett brukade emellanåt smita iväg till puben och bad teknikern komma och hämta honomm när det eller det pålägget var klart. Därefter började Hannett tyvärr arbeta med Happy Mondays och därmed var hans öde beseglat. Utbränd dog han i fåtöljen framför sin TV 1991.

Man får även en spännande inblick i stadens stolta skivbolag Factory som drevs av den visionäre men inte helt ekonomiskt kunnige Tony Wilson. Bolaget bars i princip upp av New Order men man missade dock andra viktiga band som The Smiths och Stone Roses. I slutändan blev ekonomin så dålig så bolaget gick omkull i början av 90-talet.

Den roligaste personen att lyssna på bland alla de intervjuade är utan tvekan Shaun Ryder som på nordengelsk slang helt ogenerast berättar om perioden. Han och Noel Gallagher beskriver med värme hur trevligt det var ett litet tag i Manchester 1988 – 89 då Ecstasy trots allt gjorde folk vänligare mot varandra. Men sedan gick allt överstyr, festknarkande övergick till drogmissbruk, gangsters hotade personalen på diskoteket Hacienda med maskingevär och ”folk återgick till att bete sig som svin mot varandra igen” (Noel Gallagher). Efter att ”Madchester”-scenen hade kollapsat så var Oasis det sista bandet som kom ur den nu åter stillsamma staden. Bokens historia är på ett vis även historien om indiekulturens början och slut, från det att Buzzcocks gav ut den första egentliga indie-skivan 1977 till dess att indie blev ett massfenomen i och med Oasis och andra bands framgångar.

torsdag 6 juni 2013

Rootmosers uptown meets hipsters downtown

Inför den senaste musikfrågesporten så kände sig ju Rootmoset egentligen störst, bäst och vackrast. Ja, vi tänkte att vi hade en god chans att vinna, rentav. Men så kommer några säkra hipsters och säger "Nu ska ni få stryk" och till allt helvete hade de rätt. Vi slutade på en förnedrande ANDRAPLATS med 12 poäng upp till vinnarna... nu vet vilka. Men vi har möjligheter till revansch om en vecka. Då är det föregående vinnare som anordnar, så... Rootmoset i herrens år 2013 kokar onekligen. Vi har inte bara (åter) musikkunskapen utan vi har kläderna, vi vet en del om fotboll, om öl, om whiskey, vi är väldigt trevliga och coola killar. Vi är "really a bad motherfucker" som Miles Davis beskrev en av sina kompgrupper. Det var bara det jag ville säga. Thank you for listening.