Mumiernas parad.

I skrivande stund sitter undertecknad, d.v.s. Robert, och lyssnar på en platta med Paul Simon från 2000. Ja, ni hörde rätt. Mannen som skrev "Mrs Robinson", "50 Ways to Leave Your Lover" eller "You Can Call Me Al" har även givit ut plattor under 00-talet. Vilket jag själv inte direkt hade någon aning om. Men då jag nu pluggar 00-tal och betar av en rad bästa-listor från olika år så kommer även gamlingarnas senaste alster med. De sista dagarna har jag sålunda lyssnat på 00-talsalster med ovannämnde Simon, Nick Lowe, Uffe Lundell och förstås Bruce.

För övrigt kan jag konstatera att tidningen Rolling Stone, som en gång var så cool, idag verkar leva efter principen "om Bruce Springsteen, Bob Dylan eller valfri gamling släppt en platta under detta år så hamnar den minst på topp tio om inte överst". Och om en platta med Bob Dylans outtakes var det bästa som kom 2008 så ska jag äta upp min hatt, som man brukar säga.

Det roliga är att jag ofta klagar över att jag numera har lite (hm) varierande koll på "ny" musik. Och med "ny" musik så menar jag då musik gjord av artister och grupper som debuterat under 00-talet i alla fall. Men jag har ju även förfärande dålig koll på den nya musik som gjorts av de mycket gamla i branschen. Kanske för att man inte är så intresserad. Jag hade tills nyligen ingen aning om att Paul Simon släppt minst två plattor under 00-talet men om jag hade vetat det så hade jag troligen inte utropat: "åh, en ny platta med PAUL SIMON! Jag måste hänga på låset samma dag som den släpps!"

I ärlighetens namn är dock inte det som gamlingarna gör särskilt dåligt, för så skickliga är de åtminstone vid det här laget, dessa åldrande aktörer, så att de inte prånglar på oss skitplattor. Det är tvärtom rätt genomarbetade album från män (för det är så gott som alltid män) som inte direkt behöver stressa fram plattorna längre. Men samtidigt kommer ju den där perioden när samtliga rockens åldermän går in något slags vegetativt stadium då de på rent maner forsätter spela in plattor som tyvärr alltid kommer jämföras med deras mästerverk.

Paul Simon är ändå intressant därför att han, trots smärre svackor, lyckades vara dynamisk under loppet av 25 år, från genombrottet med "Sounds of Silence" 1965 till de storartade framgångarna med de intressanta albumen "Graceland" (1986) och "Rhytm of the Saints". Därefter är det ju fullt möjligt och förståeligt om den vid det här laget stenrike Simon bör ha drabbats av en viss självbelåtenhet. Nästan platta "Songs from the Capeman" var på sätt och viss originell då Simon plötsligt sneglade tillbaka till New Yorks 50- och 60-tal med den typ av musik som spelades i stadens latinamerikanska områden. Samtidigt var den även ett lite oroväckande tecken på den där nostalgin som kan vara så förödande. För i grunden var det ju sin ungdoms musik som Simon här återvände till.

Plattan "You're the One" från 2000 är egentligen ett slags hopkok av allt som Simon gjort under åren. Mestadels akustiska låtar men även med inslags av "Graceland" o.s.v. En slags "Paul Simon blandar och ger". Det är helt klart lyssningsbart men å andra sidan inget som får en att hänga på skivbutikens lås samma dag som albumet släpps. Den nyaste Uffe Lundell-plattan jag hört (2005) lät mer Uffe Lundell än Uffe Lundell själv. Hälften av låtarna handlade väl fortfarande om frihet o.s.v. Springsteen har etablerat sig som en slags äldre statsman för de som inte riktigt, riktigt minns 60-talet medan Dylan på sina senare plattor nästan enbart verkar ägna sig åt musik som nästan är äldre än han själv. Och så vidare.

Det är ju även som så att de inte kan så mycket annat. Därtill har de vid det här laget en stor medelålders publik med pengar som slentrianmässigt kan köpa de senaste alstren med gamlingarna och få ungefär vad de förväntar sig. Som jag sagt förut, förr eller senare hamnar vi alla i gubbrockträsket... nu väntar jag bara på den dag då Radiohead börjar ge ut sådana där plattor där de låter mer Radiohead cirka 1997 än vad de själva gjorde... den som lever får se.

...inte Ebba Grön heller!

Tomas och undertecknad tog sig, trots ett vidrigt rått och regnigt väder, igår ned till Munkkällaren för att avnjuta en dos hårdrock/hård rock (välj själva). Lokala hjältarna Stereo Generator var ju förband och bestämt lät de lite mer sjuttiotalsrockiga sedan man sist såg dem? Vid det tillfället stod vi även lite längre från scenen och uppfattade nyanserna bättre. När sedan Dundertåget tuffade igång (bokstavligen, man inledde med tågljud och för några sekunder inbillade jag mig att David Bowie skulle komma in och köra "Station to Station") så stod vi närmare scenen men volymen var då rätt hög så tyvärr uppfattade man inte alltid texterna så bra. Men bandet öset på med gott humör och avslutade i sann rock'n'roll anda, milt uttryckt. Och vem kan tycka illa om ett band som skriver en låt tillägnad statsministern med titeln "Den onda dockan"?

Igår upptäckte jag, lätt generad, att de gamla gotländska hjältarna i Biljardakademien faktiskt finns på Spotify. Tanken hade liksom inte slagit mig. Eftersom detta även är ett band som man mer har hört OM än faktiskt hört så var det skönt få stifta närmare bekantskap med dem. Däremot påpekade en kompis nyligen att Ebba Grön- och Imperiet-katalogen tydligen hade dragits tillbaka från Spotify och min egen reaktion var väl ungefär "jaså?" men det stämde ju också då jag kollade.

Sanningen är ju den att jag inte hade en aning om detta då det verkligen är år och dag sedan jag lyssnade på vare sig Ebba Grön och Imperiet. Och skulle jag välja just nu hade jag nog hellre valt Imperiet eftersom jag egentligen är dyngtrött på Ebba Grön. De har tyvärr blivit ett av de där söndertjatade banden vars mest kända låtar hamnat i samma division som "Sommartider" (av Per Gessle kallad "Idiotlåt" bara för några år sedan), "Vill ha dig i mörket" och dylika saker som alltid, alltid ska spelas på fester när svensken i gemen fått i sig tillräckligt mycket.

Och just "800 grader" eller "Staten och kapitalet" (som ju inte ens är en Ebba-låt) har ju också drabbats av detta hemska öde. Så det är rätt länge sedan man korsade vägarna med dessa band som man förknippar rätt starkt med sin tidiga ungdom, förutom att jag förstås inte var "med" när Ebba Grön höll på (bara nästan, man var 11 när de lade av) medan man däremot upplevde Imperiet lite på avstånd. Det är för övrigt lustigt det där med hur man ibland kan få en slags känsla av mättnad inför vissa band eftersom man på något vis känner sig färdig med dem. Lite svårt att förklara vad jag menar här. Hur som helst finns det ju så mycket annan intressant svensk musik från den där perioden och framöver hoppas man att mer och mer av den faktiskt hittar in på Spotify.

Musikvärldens hyperlänkar.

Nu tillhör ju ingen av oss Rootmosare det som man skämtsamt skulle kunna kalla "hyperlänksgenerationen". Vi är inte på ett naturligt sätt uppvuxna med ett Internet där man kan börja läsa en text och därefter teoretiskt skulle kunna hyperlänka sig vidare för resten av sitt liv, om man bara hade tid att sitta där.

Musiklyssnande innebär dock en del hyperlänkande av äldre snitt, det vill säga att man får reda på saker via själva musiken eller via kringläsning om den och den artisten och gruppen. Satt igår och lyssnade på skivan "Ys" med harpisten (sug på den, ni) Joanna Newsom som är en slags märklig Kate Bush eller Tori Amos för 00-talet, helt klart.

Plattan från 2006, där Joanna på utsidan återger sig själv på en målning som är så där medeltida pastischartad som prerafaeliternas verk brukade vara, är en ganska märklig blandning av gammalt och nytt. Därtill har hon fått ihop ett regelrätt dreamteam då producenten heter Van Dyke Parks, mixaren Steven O'Rourke och ljudteknikern (får man nog kalla honom just i det här fallet) är Steve Albini. Inte illa av en dam om 25, som endast givit ut några plattor innan.

Därtill - och här kommer då hyperlänkandet in - har Newsom talat varmt om de influenser hon fått från två plattor, nämligen Van Dyke Parks "Song Cykle" (1967) och Roy Harpers "Stormcock" (1971, utrymme för feltolkning där, ja). Ingen av dessa hade jag hört men det ordnades snabbt under dagen. Van Dyke Parks är ju huvudsakligen känd som mannen som hjälpte Brian Wilson att nästan, bara nästan, få ihop "Smile". Han skrev en hel del ihop med Wilson jämte exempelvis en viss Charles Manson. Det är en sådan där sak man kan leva på (och det är möjligt att hela projektet raserades av att Paul McCartney nonchalant slank in i Wilsons studio och rev av "A Day in the life" på piano för att därefter uppmana strandpojkarna att lägga på ett kol vilket aldrig blev av).

Van Dyke Parks platta, utgiven direkt efter det havererade Smile-projektet, var för övrigt trevlig lyssning som jag säkert kan återvända till. Den andra skivan, som kom 1971, var likaså helt klart hörvärd. För er som inte vet vem Roy Harper är så kan jag upplysa om att de flesta av oss, utan att ens veta om det i några fall, hört honom sjunga låten "Have a Cigar" på Pink Floyds platta "Wish You Were Here". Det är dock lite lurigt med detta då man inte väntar sig en annan sångare och, om man nu inte läst innerpåsen och allt detta, lätt kan tro att det bara är David Gilmour som lyckats vränga till rösten en liten smula för just den låten.

Harper var en av de där udda brittiska artisterna som aldrig fick det där stora genombrottet. Men han fick alltså dels medverka på en mycket känd Pink Floyd-platta och fick sig även en hyllningslåt av Led Zeppelin ("Hats of to Roy Harper") så man får utgå från att han gjorde intryck i vissa kretsar. Möjligen kan han ha fått en smärre revival på senare år, även om jag inte är helt säker. Roligt nog lyckades Newsom övertala den nu lätt åldrade Harper att framföra hela albumet "Stormcock" som uppvärmning på en av hennes konserter. Ganska underbart, faktiskt. Även Newsom tillhör för övrigt de där artisterna som spelar sina album rakt upp och ned live och sådant proggighet måste man ju applådera.

Tja, var det någon mening med denna text? Möjligen blev det en liten guide av hur en musiknörds tankebanor fungerar. Kanske kan bli ett ämne för en avhandling om någon vore intresserad...

Dessa plattor hann för övrigt avverkas idag medan man jobbade:

Van Dyke Parks - Song Cycle
Roy Harper - Stormcock
Yeah Yeah Yeahs - It's Blitz!
Bat for Lashes - Two Suns
Mos Def - Ecstatic
Girls - Album
MGMT - Oracular Spectacular
TV on the Radio - Dear Science
Kanye West - Late Registration
Wishbone Ash - Wishbone Four
Frank Sinatra - Songs for Swinging' Lovers
Animal Collective - Feels
Daft Punk - Discovery
Yeah Yeah Yeahs - Show Bones
Wild Beasts - Two Dancers
LCD Soundsystem - LCD Soundsystem

Det märkligaste Popgiss någonsin, eller det är Elvis Costellos fel alltihop?

Om vår egen insats i finalen på Popgiss 2010 är det väl inte så mycket att orda om. Vi gjorde alla några snygga gissningar och fick även till några klockrena svar baserade på ren vetskap. I synnerhet Kennet bevisade ju att han hade råg i ryggen då han satte gruppen med samma namn, vilket han nog var ensam om denna eftermiddag (tror jag, förlåt om jag missade ifall någon mer svarade rätt). Men annars var det rätt mycket fågelholk över Rootmoset igår. Men om vi dock håller oss till de stora Popgiss (och bortser från vårt goda resultat i Mellangiss 2009) så var gårdagens åttondeplats helt klart bättre än den förnedrande 14:e plats (om inte sämre) som vi hamnade på 2008.

Och så kom ju det där märkliga efterspelet som man tyvärr inte kan låta bli att nämna. Slutmatchen blev en riktig rysare då Crackers åter föll på mållinjen då man bommade Jan & Dean i en utslagsfråga. Samtidigt som man led med Crackers så gladdes man ändå med Looserville som var på väg att göra samma sak som vi själva gjorde 1998, d.v.s. bara gled in lite från ingenstans och "vann hela skiten" (för att citera Gamnackarna).

Redan igår kunde dock Unga Moderna, vid en diskussion på Bolaget timmarna efteråt, för mig lansera en väl underbygd hypotes om att "Watching the Detectives" inte spelats in under namnet "Elvis Costello & the Attractions" utan bara i Costellos eget namn. Själv hade jag ju i flera år trott detta var den första platta som EC överhuvud gjorde med sin kompgrupp. Och det stämmer ju också, på sätt och vis. Men det står inte på skivtallriken.

Så idag lider många av oss istället med Looserville som nesligt snuvades på segern medan man samtidigt glädjer sig med Crackers som var väl värda att vinna efter att under många år ha snubblat precis på mållinjen. Efter alla tappra försök var det till slut ändå deras tur och undertecknad är övertygad om att Looserville kommer att få höja pokalen inom en rätt nära framtid.

Annars kan väl många med oss i Rootmoset skriva under på att Gamnackarna gjorde en finfin insats som arrangörer av, och värdar för, Popgiss 2010. Många av oss Popgissare vet även hur fruktansvärt svårt det kan vara att få till det exakt med vad som egentligen stod på skivtallriken och liknande saker. Sådant händer, kort och gott. För övrigt så minns ju vi rootmosare ännu vilket fruktansvärt hästjobb det är att gräva fram sådana här saker och då inte minst att få det exakt rätt.

Och nu gäller det bara att överleva abstinensen till nästa Popgiss. Man får trösta sig med ett mellangiss samt ett och annat mindre quiz under tiden. Det är inte lätt att knarka musik, det är ett som är säkert.

Efter att ha lidit 1000 kval... så kvalade vi!

Skribenten vill verkligen inte låta dryg. Men om förra tävlingen var de förlorade chansernas eftermiddag så var det igår fråga om de återfunna chansernas afton. Vi valde den enkla taktiken att INTE ändra på saker som vår magkänsla med en gång sade åt oss att skriva. Och det hjälpte! Sandie Shaw, Steve Miller Band, Aime Mann, med mera, vi fixade dem. Vi satte rätt alternativ och blev ofta glatt överraskade när de rätta svaren lästes upp. Man kan till och med leva med att vi skrev "Yardbirds" istället för "Jeff Beck" på "Hi Ho Silver Lining"...

Men visst var det lite nervöst. Eftersom man ständigt ville se hur vi låg till och jag (allvarligt talat) tycks se sämre med brillorna med tiden så blev man ofta stående vid scenkanten. Det var även då Tobbe kom med repliken "Jo, Robert, du leder". Just då var det förstås inte tid för att påpeka att det i så fall berodde på att vårt mer än vanligt goda lagarbete. Det var lite '98 i luften där ett tag. Men sen får man se om det håller i sig då man idag även ska möta de åtta elitlag som inte var med igår.

Som sagt, ska man återgå till att vara ödmjuk så är vi i alla fall i final och lär som sämst komma på en sextonde plats. Fast det hade vi väl inte tänkt?

1001 plattor: 2005-07

Mitt lyssnade går nu mot sitt slut och idag avverkade jag det sista dussinet skivor i ”1001 plattor…” , i detta fall från åren 2005 – 2007 vilket är så långt boken sträcker sig. I alla fall i denna svenska version. Lyssningen påbörjades 1 mars och det tog alltså en dryg månad att, med endast smärre avbrott, beta av de skivor man inte hört. Sen var det väl även något dussin hit eller dit som jag ännu inte hunnit höra eftersom de inte fanns på Spotify. Men allt som jag hört tidigare och som jag funnit på Spotify är nu igenomlyssnat. Här kommer alltså en skakande rapport om min bristande kunskap om musik från cirka mitten av 00-talet.

Freddie Wadling – Jag är monstret
Kommentar: Möjligen kan jag väl ställa mig lite frågande till varför Freddie Wadling alls behöver få låtar skrivna åt sig, därtill en hel platta och därtill olika författare till var och varannan låt. Resultatet blir därmed en smula spretigt även om det ändå är ganska OK. Det värsta är ändå att man hela tiden sitter och jämför med Wadlings äldre, betydligt coolare, produktion. Samtidigt som man även vet att han totalsågat sådant som sin egen ”En skiva till kaffet” i intervjuer och sagt han är tvungen att då och då släppa något lättsmält så att skivbolagen sedan låter honom göra det han verkligen vill… Hade jag fått bestämma så hade jag för övrigt tagit med Fläskkvartettens platta ”Flow” i ”1001 plattor”. Där får både Wadling och hans vänner i kvartetten verkligen visa vad de går för och de har heller aldrig toppat den plattan.

Richard Hawley – Coles Corner
Kommentar: Gitarristen i Pulp har tydligen släppt en hel drös soloskivor, något som gått mig förbi. Därtill är Mr. Hawley väldigt förtjust i äldre typer av musik och på det hela taget låter plattan som en engelsk pendang till den första plattan med Weeping Willows. Vissa låtar blir närmast pastischer på äldre typer av material men det är ändå ganska så OK, precis som i fallet med Weeping Willows.

Antony and the Johnsons – I Am a Bird Now
Kommentar: Det var nästan så jag inte märkte övergången från Richard Hawley till denna platta med en brittisk grupp frontad av en amerikan. Denne Anthony är, precis som Richard Hawley, tillbakablickande och hans röst skälver och darrar som hos den värste 50-talscrooner. Och the Johnsons verkade mest bestå av ett piano och lite gitarr. Men det var ganska behaglig musik att höra på sent om kvällen.

M.I.A. – Arular
Kommentar: Med min vanliga koll på 00-talet så hade jag förstås aldrig hört talas om denna lankesisk-engelska dam. Det är i vilket fall en slags raggaaktig stil som slår ganska hårt men som möjligen kan bli lite monoton efter cirka 40 minuter. Men det funkar. Senare hade hon visst en hit där hon snodde Clash-låten ”Straight to Hell”.

Sufjan Stevens – Illinois
Kommentar: Denne kille, som jag inget vet om, ska tydligen ge ut 50(!) plattor där han tematiskt betar av varje amerikansk delstat. Om han någonsin hinner med det vet ju inte jag men här kommer i alla fall plattan om Illinois, den andra i sviten. Delstaten med bland annat Chicago har förstås en del intressanta historier och vi får bland annat höra en hjärtslitande ballad om seriemördaren John Wayne Gacy(!), han som brukade klä ut sig till clown och roa traktens barn när han inte slaktade unga homosexuella män och grävde ned dem i sin källare. Musiken är annars oerhört varierad och ofta rikt orkestrerad och flera av låtarna är sådana att de fastnar vid en första lyssning, vilket alltid är trevligt. Helt klart ett album att återvända till.

Ossler – Krank
Kommentar: Aldrig hört talas om denne svensk. Det är rock sjungen på lätt skånska. Och det är väl allt jag har att säga om detta album.

Timbuktu – Alla vill till himmelsen
Kommentar: Om ovannämnde Ossler sjöng på en lätt skånska så blir det genast fetare, mer i Peps anda, då man lyssnar på Timbuktu. Har givetvis hört hans hits men det har inte blivit av att kolla in plattorna. Minns dock att jag sett honom en gång på Malmö-festivalen varvid en gammal vän efteråt beskrev det på följande viss för sin tjej, fritt citerat: ”ja, det var någon skåning som hoppade runt och rappade på scenen, och de andra tyckte det var bra”. Den här plattan motsvarar väl egentligen ganska bra hits som man har hört. Det är extremt eklektiskt med inslag av rap, afrikansk musik och (denna gång fantasifyllda) samplingar från äldre musik. Kort och gott ganska originellt och särskilt för att vara svenskt.

Ebba Forsberg – Ebba Forsberg
Kommentar: Den här damen hörde jag talas om redan någon gång på 90-talet men då huvudsakligen som körsångerska åt bland andra Uffe Lundell. Sedan började hon spela in egna plattor, exempelvis tolkningar av Dylan. Här är det dock helt eget material och jag kan direkt konstatera att det här är sådan där musik som man absolut inte vill höra i Popgiss. Inte för att det nu är något fel på musiken, Forsberg sjunger utmärkt och musikerna är duktiga och allt är egentligen finfint. Det är bara det att det här är just en sådan där vuxen, ”amerikansk” rockplatta med en behaglig kvinnlig sångerska av det slag som det går tretton på dussinet av. Skulle man få höra någon låt från denna platta på Popgiss så vore man totalt chanslös såvida man inte hade lyssnat på plattan flera gånger om dagen under ett helt år. Men annars kunde detta lika gärna vara Sheryl Crow eller vilken annan lättlyssnad rocksångerska som helst. En genomarbetad platta men utan större originalitet, kort och gott.

Ali Farka Touré – Savane
Kommentar: Jag tror detta var den sista platta som Touré spelade in och jag är även osäker på om han ens levde när den gavs ut. Egentligen har jag inte så mycket att tillägga till vad jag skrev om den förra plattan med honom som diskuterats ovan. Det är fortfarande en behaglig afrikansk blues och troligen en god avrundning på en lång karriär.

The Knife – Silent Shout
Kommentar: The Knifes platta “Deep Cuts” är en av mina favoriter inom nyare elektronisk musik, inte minst för att den var ganska originell i sin genre. Det blev emellertid inte av att jag lyssnade på denna platta men nu är det gjort en första gång. Här är soundet betydligt mörkare och drar egentligen lite åt gammal god experimentell synth i 80-talsanda. Det är dock svårt att ta miste på Karin Dreijers sång (även om vi vid ett tillfälle skrev The Knife istället för Honey is Cool”, eller om det var tvärtom, i Popgiss).

Säkert! – Säkert!
Kommentar: Det här visade sig vara en riktigt charmig platta och egentligen kan jag inte svära på att jag inte hört den förut, även om jag ville vara säker. Har dock lyssnat en del på Annika Norlins engelska band (eller vad man ska kalla det), Hello Saferide. Det här är på något vis väldigt indie och väldigt tonårsinriktat (i alla fall i texterna) men jag gillar det. Kanske just därför?

The Good, the Bad & the Queen – The Good, the Bad & the Queen
Kommentar: Då jag inte längre kan hålla koll på alla soloprojekt av Damon Albarn (Gorillaz, musik från Mali, med mera) så hade jag även missat denna grupp där bland andra Paul Simenon från The Clash ingår. Plattan är tematisk och kretsar kring London och atmosfären är överlag ganska dyster. Kanske en platta man bör lyssna på fler gånger även om titelspåret med sitt magnifika ensemblespel mot slutet lyfter plattan rejält.