Rootmosets favoriter 2017

Det har så blivit dags för Rootmosets favoriter från år 2017. Först ut Tomas och sedan Robert.

Album

Makthaverskan – III

Årets upptäckt och årets Broder Daniel-pris går till Makthaverskan med sin tredje.

The XX – I See you

Favoriter som höll.

Pale Honey – Devotion

Göteborgs duos andra följer samma mönster som första och har blivit en given favorit.

Waxahatchee – Out in the storm

Katies revansch efter mellan skivan Ivy Tripp.

Slowdive – Slowdive

Tampades med Always som årets indie.

Årets konsert

Det går inte att komma ifrån trippeln från Way out west

Pixies Francis höll igen något i sången och tog inte till dom värsta skriken men det var en hitkavalkad med nästan samtliga låtar från Dolittle och det tackar vi för.

The XX, perfekt pop med ett ödmjukt band som blev nästan generade av all publikjubel.

Lana Del Ray, avslutnings akt, sommarsval och uppfyllde alla förväntningar.

Årets låtar

Always – Dream tonite, från skivan som nästan kom med.

Filthy Friends- Arrival, med Sleater Kinney favoriten Corin och bla. Peter Buck från REM.

Houngsvägen Istid, sval pop med medlemmar från Säkert och INVSN.

Album

Bonobo - Migration 

Skönt elektroniskt och eklektiskt i största allmänhet. En morgonskiva. 

Carsten Jost - Perishable Tactics

Tysk kultsnubbe inom det elektroniska fältet gör en stark platta med både mer dansanta stycken och mer ambienta toner. Väl värd att kolla upp. 

Fever Ray - Plunge

Karin Dreijer kör vidare i välbekanta elektroniska landskap. Ibland dansant och ibland mer mörkt och ondskefullt. 

The Shins - Heartworms

00-talsband överraskar med en helgjuten skiva inom det lätt psykedeliska området och full med låtar som känns som gamla klassiker första gången du hör dem. 

Sleaford Mods - English tapas

Intet nytt under solen men härligt välbekant. Arg elektronpunkduo kör på med låtar om det engelska klassamhället, arvet efter thatcherismen und so weiter. 

Årets låtar

Magnus Carlsson - Vill du verkligen vara ensam? 

På platta med northern soul-covers slänger Magnus även in en rätt modern historia som från början är Paul Weller och någon okänd soulkille. En rökare med fin översättning. 

Jens Lekman - What's that Perfume you Wear? 

En låt jag hörde Lekman köra live redan flera år innan den kom ut. Den vanliga dynamiken mellan stillsamt och akustiskt och sedan lite lätta dansrytmer. 

Jesus and Mary Chain - Facing up to the Facts

Inget nytt under solen. Bröderna Reid bekänner sin kärlek till varandra... 

Årets konserter

Vaccines - Popaganda 1 september 2017. Inget tjafs utan bara förvaltare av brittiska rockarvet. 

Oskar Linnros - Popaganda 2 september 2017. Mäktig återkomst efter flera års tystnad. Gamle polaren(?) Daniel Adams-Ray gästade på avslutande "Sitter på en dröm". 

Sator - Visby, Donner Event 25 november 2017. Ren och rå nostalgi utan att be om ursäkt för det. Kanske den bästa Sator-konsert jag har sett och ett bevis på att ålder inte alltid slipar av kanterna.

När svenska pojkar började dansa

Någon gång i medio av nittiotalet stötte jag på den talangfulla unga journalisten Carolina Ramqvist. Jag vill  minnas att hon dök upp i någon slags ironisk diskussion om samtida musikklimat där ett antal äldre journalister satt och diskuterade extremt etablerade artister och mest visade vilken usel koll de hade och där yngstingen Ramvists enda kommentar under diskussionen var det enda ordet "hångel!". Därefter hörde jag talas om hennes debutbok "När svenska pojkar började dansa" och jag tänkte väl att "Den måste jag läsa!" Det var alltså 1997. Jag har läst flera böcker av Ramqvist sedan dess men inte debuten. Förrän nu, i december 2017. Bättre sent än aldrig, säger jag.

Strängt taget är det en rad essäer (varav jag läst åtminstone en, med rubriken "Det rockar", i tidningen Pop) som innehåller diverse nedslag i nittiotalet med enstaka tillbakablickar på äldre musik. För mitt vidkommande är det förstås mycket nostalgi och roliga referenser till grupper och företeelser som jag ibland glömt bort. Egentligen utvecklar Ramqvist inte den roande titeln sådär oerhört mycket, i alla fall inte mer explicit. Men boken talade verkligen till mig och bekräftade på något vis en del saker jag länge funderat över kring det som vi lite slappt kallar "dansmusik" och min egen ganska snäva syn kring detta.

Låt mig först och främst slå fast: Jag kan fan i mig inte dansa. Innerst inne har jag nog, liksom ett stort antal män, känt att dans inte riktigt varit för mig utan att de mest entusiastiska dansarna har varit A: Kvinnor i gemen och B: De relativt få killar som faktiskt är tekniskt skickliga, rentav skolade. Vi andra får nöja oss med att hoppa runt lite. Och när jag var yngre så stod man ju ofta bara och duttade lite med huvudet till mycket av musiken man hörde. Men allt det där ändrade sig ju när vi närmade oss just den epok som Ramqvist skriver om. Rentav den epok som innebar befrielsen för många av oss, om jag får låta lite storvulen.

Jag har läst en hel del om gångna tiders danskulturer från 50-talet och framåt i tiden (ja, äldre än så och då nästan ända tillbaka till den inspelade musikens början). Problemet är väl att mycket av det som kallats "dansmusik" längre tillbaka faktiskt inte fungerar för mig. I början av seklet blev jag exempelvis bekant med en person som var djupt insatt i Northern Soul, den brittiska danskulturen från främst 70-talet. Jag plöjde drivor med skivor i genren och det var oerhört trevlig musik att ha i bakgrunden medan man drack kaffe. Man kunde vippa med foten till den. Ungefär, så. Väldigt mycket av äldre dansmusik är för mig just vippa-med-foten-musik. Eller du kanske rör lite på huvudet. Samma med disco som även innehåller käka refränger som du ska kunna sjunga med i medan du dansar. Hur usel jag än är på att dansa så har jag ändå förstått så mycket som att jag inte vill dansa till en TEXT (enligt en kommentar från den svenske DJ:n Stonebridge i slutet av 80-talet närmast något av en folksjukdom i Sverige).

Men så kom som sagt housemusik och senare hårdare grejer som Big Beat som en stor sabla befriare. För första gången kunde även en klantig person som jag själv verkligen släppa loss. Det krävdes en fet elektronisk basgång till det, tydligen. En digital. Och det är väl det som verkligen ÄR dansmusik för mig. Den SKA helst inte vara äldre en Chicag-house eller Detroit-techno. Och dansa till rock är jag väl inte så bra på heller. Det blir lite headbangande och att man kanske bara hytter lite med näven medan man (åter då) skriker någon text i munnen på varandra om man är ett gäng. Så jag kan egentligen bara tacka det sena 80-talet och 90-talet för att de skapade dansmusik. Eller DANSMUSIKEN. Och givetvis rekommenderar jag boken för att alla som är det minsta roade av musikhistoria i essäistisk form. //Hälsningar från en svensk pojke som började dansa även om han fortfarande inte kan det, egentligen.

Från Wall of Sound till Sator - hösten 2017

Det har varit en extremt bråd höst för Rootmoset, i sin helhet eller i delar. För den yngre halvan av Rootmoset har mycket av hösten cirkulerat kring klubben Wall of Sound och på senare tid har även rockklubben Morsning korsning/Bryggrock dykt upp. Sedan är quiz-säsongen för hösten och vintern 2017 i full fart. Ja, rentav i mer full fart än någonsin. Creperiet håller nu TVÅ Quiz i månaden (ett svårare och ett lättare) och Brygghuset kör var fjortonde dag. Gotlänningarnas sug efter musik-quiz tycks förbli omättligt.

En lite ovanlig händelse, till vilken jag hade äran att bli inbjuden var att den gotländske veteranen Janne Bertholdsson släppte sitt andra soloalbum på 37 år, ett kärleksarbete som han med god uppbackning från sina medmusiker spelat in på lite olika platser på ön under längre tid. På Joda om aftonen 7 oktober samlades härmed cirka 50 år av det gotländska nöjeslivet då det även fanns med musiker som spelat i några av de gotländska 60-talsbanden. Janne framförde ett antal alster från sina nya, högst personliga, skiva och det blev därefter försäljning och allmänt mingel innan han gick på igen tillsammans med hela Di Sma. Kvällen påminde mig (igen) om vilken urstark musikscen vi har här på ön.

Någonstans under den vita spotlighten anas Janne Bertholdsson på sitt releaseparty 7 oktober. 

Wall of Sound har kört härliga temakvällar under hela hösten och på sätt och vis tjuvstartade man väl redan i somras i och med Radiohead-hyllningen 1 juli Därefter har det bland annat varit Oktoberfest och som final en hyllning till året 1977 där husbandet (som alltid) exekverade fina versioner av populära nummer från detta år. 

Erik Larsson och Wall of Sounds husband välkomnar publiken på finalkvällen 11 november. 

Brygghuset, där David Ahonen och Carl-Magnus "CaMa" Westemar, leder populära och folkliga quiz, har nu även utökats med en rockklubb där ett antal akter redan framträtt sedan premiären 25 oktober. Har nu sett Tüstnad, Exploding Leather Jackets och Waylay. Mer lär följa, hoppas jag. 

Punkbandet Tüstnad gör en vända in på akustisk mark om aftonen 25 oktober. 

Roger Andersson och Johannes Hedlund skriver ned sitt setlist 22 november. 

Hela Rootmoset närvarande när Sator intog scenen efter hösten Distgiss (som vi av olika skäl inte närvarade vid). De var ute på 30-årsturné och följande setlist körde man under 75 livliga minuter. 

Slug it out

No Place to land

I'm Right You're Wrong

Pigvalley Beach

Restless Again

Gamma Gamma Hey

I Will Stay

Hitch Hike

Turn of the News

Haywire

No Reason

I'd Rather Drink Than Talk

I Wanna Go Home

This Is My Life

Freezer

Dance to the Rocket from the Crypt

Your Up Gets Me Down

Allt som allt var Sator i oerhört fin form och bjöd verkligen till. Kanske den bästa konsert jag sett med dem av de totalt tio konserter jag nu har sett med dem (troligen det "rikssvenska" band jag sett flest gånger jämte Bob Hund). 

Sator tar publiken med storm någon gång då 25 november övergår i 26 november... 

Igår, 30 november, deltog Rootmoset även i månatliga Creppy Quiz, som rentav hade promimenta quiz-profiler från huvudstaden på besök. Trevligt nog noterade vi att vår dagsform var ganska bra, även när det gällde ny musik. Alltid skönt att notera. Men detta är ett heltidsjobb liksom även att hinna med allt nöjesliv i Visby. Härnäst väntar konsert med Peter Morén (8 december) och därefter julens stora giss Ho Ho La La 22 december. Fullt fart genom evigheten!