Gruppdynamik

 

Tidigt på eftermiddagen 25 september 1980 påträffades Led Zeppelins trummis John Bonham död. I Bonniers rocklexikon beskrevs Bonham som en trummis med ”en enastående robust råstyrka”. Förutom sin förmåga till långa och hårda solon så bidrog Bonham med ett eller annat infall kring en låt i studion men rent musikaliskt var han givetvis inte riktigt lika betydelsefull för Led Zeppelin som arrangören Jones eller låtskrivarna Page/Plant. Ett par år tidigare hade The Who:s trummis Keith Moon dött under ungefär samma omständigheter som Bonham. Efter viss tvekan puttrade The Who vidare med ny trummis och med tiden alltmer förändrad sättning. Det är med andra ord inte omöjligt att Led Zeppelin också hade kunnat fortsätta. Redan de närmaste veckorna efter Bonhams död cirkulerade intensiva rykten om att den eller den skulle bli Led Zeppelins nya trummis.

Det hedrar dock Led Zeppelin att de inte fortsatte. De valde att inte göra som The Who (som i väsentliga drag redan släppt allt intressant de hade att släppa medan Keith Moon levde) och andra grupper. I ett pressmeddelande 4 december 1980 tillkännagav de helt kort att de efter sin käre väns död inte kunde fortsätta. Och varför? Handlade det bara om att de mist en enastående trummis? Nej. Det handlade om att Led Zeppelin vid det här laget, under dessa 12 år som gått, blivit det här gänget med ett enastående samspel. Ofta är det bara slumpen som avgör att det blir så. Jag har hört tidiga konserter med The Clash, där de ännu var en kvintett med trummisen Tory Crimes och gitarristen Keith Levine som medlemmar. De låter ganska mjäkiga jämfört med senare The Clash. Först när Crimes och Levine hoppat av och man plockade in Topper Headon så blev Clash det här gänget. Och när Headon och Jones hoppat av insåg Strummer och Simonon snart att det var meningslöst att fortsätta under namnet The Clash.

Tro nu inte att jag, Robert, fått sådan hybris så jag sitter och jämför Rootmoset med Led Zeppelin eller The Clash (även om Rootmoset ändå är det närmaste jag kommit att hamna i en rockgrupp). Den enda likheten är egentligen gruppdynamiken. Och då har Rootmoset funnits i 25 år och samspelet har finslipats, om man får säga så. När vi var samspelta var vi verkligen samspelta oavsett om det handlade om att (omedvetet) dricka öl i exakt samma tempo eller att bara sätta en låt med ett par blickar och ett par kommentarer. Och i och med Kjelles bortgång är det därmed ingen idé att fortsätta.

Visst, vi skulle kunnat kalla oss ”Rootmoset #2” eller ”Nya Rootmoset” eller något (lite som Jimmy Page ett tag körde med ”New Yardbirds” tills han ganska snabbt insåg det fåniga i det såsom enda kvarvarande medlem och då inte ens en originalmedlem). Men det skulle vara att förolämpa Kjelles minne. För mig är och förblir Rootmoset oss fyra. Det fanns ett Rootmoset i Popgiss 1996 (den så kallade Crimes/Levine-sättningen) men efter den tävlingen var det bara Kenneth och Tomas kvar och sedan sjösattes klassiska Rootmoset 14 februari 1998. Och den sättningen upphörde nu 10 maj 2023. Med andra ord vill jag för Rootmosets räkning tacka för 25 år av glädje, gissgemenskap, glada tillrop och ett par vinster. Rootmoset är härmed nerlagt.

Med varmt tack,

Kenneth, Tomas och Robert

Kjelle

 

Ovan: Lyckligare tider. Rootmoset vid en seger på Creperiet 22 mars 2018. Kjelle i centrum. 

Kjell Åke Göran Svensson, allmänt kallad ”Kjelle”, föddes i Visby 1 juni 1960. Han och hans två år yngre bror växte upp på den då ännu inte helt bebyggda Ölandsgatan i östra Visby. Redan som ung hade Kjelle ett stort musikintresse och spelade själv flera instrument. Som ung spelade han mest blåsinstrument och fick stipendier av olika slag. Han kom även att traktera trummor. En tidig musikalisk ”bravad” som Kjelle brukade skämta om var att han ”nästan” såg det då heta bandet Chicory Tip spela i Säveskolans aula 1971. Kjelle och andra som var för unga för att komma in stod utanför och hörde gott och väl hela konserten även om de inte kunde se den!

Trots det musikaliska intresset så var det inom teknik Kjelle kom att utbilda sig och från mitten av 80-talet jobbade han som kallibrerare (en persom som ställer in industriella mätinstrument) på LM Ericsson i Visby. Kjelle kom att behålla detta yrke under resten av sitt liv, först som anställd och sedan som sin egen. Kjelles ibland lite sävliga maner gjorde att arbetskamraterna på Ericsson godmodigt skämtade med honom och han fick smeknamn som ”blixten” eller ”turbo-Kjelle”. Tomas sa en gång, i en blandning av skämt och allvar, ”enda gånge jag sett Kjelle springa var när han jagade smörgåsvagnen på jobbet”. Bakom den extrema flegmatismen dolde sig dock en mycket noggrann yrkesman med enorm pliktkänsla och arbetsmoral.

Vi övriga tre i Rootmoset kom att gissa med Kjelle första gången 14 februari 1998 och sista gången 21 januari 2023. På det berömda förstamötet så var det efteråt jag och Kjelle som satt kvar och pratade om progressiv rock, främst Genesis, innan Kjelle tittade på klockan och sa ”Är hon så mycket! Och frun har ju maten klar!” varvid han avvek. Vid mitt första möte med Kjelle lärde jag mig alltså att han brann för musik, att han var en man med regelbudna vanor och att han tog stor hänsyn till sin hustru ”Sola” (egentligen Solveig och egentligen sambo även om de slutligen gifte sig). Som jag med tiden noterade var Kjelle en skivsamlare av rang och han ångrade ofta att han sålt sin vinylsamling men han hade istälet byggt upp en enorm Cd-samling som täckte flera väggar hemma hos honom.

Ett annat stort intresse för Kjelle var whiskey och även här hade han skapat en rejäl samling där enskilda buteljer betingade höga priser. Han trivdes även enormt på sitt sommarställe där han och Sola gärna arbetade i trädgården. Kjelle hade breda intressen och många olika typer av bekantskapskretsar och precis som vi tre övriga i Rootmoset säkert är okända för andra av Kjelles vänner så är de lika okända för oss. Kjelle deltog exempelvis i en herrklubb som ägnade sig åt resor vilket är ungefär vad jag vet om denna förening. När jag skriver detta inser jag också att jag vet rätt lite om vissa sidor av Kjelles liv, trots att vi kände varandra i 25 år, men den främsta förklaringen var att Kjelle inte pratade så enormt mycket om sig själv även om han gärna svarade på frågor. Det krävdes exempelvis många års bekantskap innan jag frågade Kjelle om den klart synliga brännskada som han hade på höger hands ovansida och som jag trodde var något han ådragit sig på Ericsson. ”Nej, kokande knäck”, sa Kjelle helt kort och tillade att han var så liten så han ändå inte mindes så mycket av denna händelse.

Vi hade så roligt tillsammans, särskilt under 00-talet då Rootmoset kom att bli (om jag får säga det själv) ett ganska känt lag på gissen och det var ofta klackarna i taket när Rootmoset sammanstrålade. Kjelle kunde, lite med vänsterhanden, sätta saker lite sådär i förbifarten. Han var ofta briljant även om han enstaka gånger kunde få vad vi kallade ett ”Kjelle-ryck” och bestämde sig för något märkligt såsom då han hävdade att Dustry Springfield var Temptations. Detta var dock märkliga undantag som bekräftade regeln och det blev även roliga anekdoter.

Under senare delen av våren 2022 blev Kjelle sjuk. Han behöll dock sin enastående flegma och de tysta signaler som han verkade sända ut var ungefär ”Oroa er inte, det blir nog bra. Och om det inte blir det så är det inget att göra åt”. Nu var det dock inte bara sjukdom som gjorde att vi såg mindre av Kjelle på slutet utan även ett hektiskt arbetsschema då han ensam skulle sköta det företag han tidigare drivit ihop med en partner som dock bytt yrkesbana. Jag hade livlig korrespondens med Kjelle från platser såsom Ronneby, Åtvidaberg och självaste Esrange. Där satt han ofta om kvällarna, i improviserade arbetsrum, och pillade med vad som får beskrivas som ett extremt ensamt arbete.

Just detta med Kjelles myckna arbetande är väl det som kan få mig att känna ett sting av bitterhet för hans skull. Kjelle jobbade så oerhört för att han och Sola skulle få en trevlig ålderdom och även om siffror aldrig nämndes så tror jag han tjänade ganska mycket pengar. Som det nu blev så kom sjukdomen emellan just då han närmade sig den period då han skulle njuta sitt otium. Och det sticker lite i mig då jag tänker på det. Hade någon förtjänat detta så var det gamle Kjelle som jag på riktigt aldrig hörde säga ett ont ord om någon, aldrig några elakheter, aldrig några utstuderade lustigheter. Kjelle hade humor men den var vänlig, torr och dämpad. Han var kort och gott en genuint smäll människa som jag och övriga i Rootmoset samt många, många andra i giss-gemenskapen kommer att sakna oerhört.

Sista tävlingen med Kjelle var 21 januari 2023. Det blev tyvärr ingen bra kväll. Kjelle var tydligt märkt av sjukdom, vi andra var deppiga och hela tävlingen kollapsade för vår del. Sedan korresponderade vi via sms. Vi pratade inte om sjukdomen utan om andra saker. Sista gången jag talade med Kjelle var 27 april och de sista ord han sände till mig blev ”Det var knepigt” (vi pratade om skivomslag jag låtit folk gissa på) men den repliken kan kanske sammanfatta livet, även om det bara är en slump att det blev dessa ord. Tomas träffade Kjelle under påsken och han sammanfattade bara sitt tillstånd som ”Det är inte bra, nej” och sedan talades det om annat.

Rootmoset hann bli 25 år, 14 februari i år. Klockan 4 på morgonen 10 maj gick vår älskade Kjelle bort. Det blev slutet på en era och han lämnar på många vis ett stort tomrum efter sig. Saker och ting kommer aldrig att bli som förut. Men det blir de å andra sidan aldrig. Vi kommer att göra allt för att högtidlighålla minnet av vår fine vän, kamrat och gissbroder. Vila i frid, Kjelle.