Tomas årsbästa

Och då var det dags att summera årets bästa skivor, skivorna presenters utan inbördes ordning.

Dinosaur JR- I Bet On Sky

Blev överraskad att det lät så bra, vilken skiva! Mascis har inte låtit så här bra sedan 90-talet och ”Where has you been”. Bästa gitarr-rocken just nu.

Mark Lanegan – Blues Funeral

Före detta Screaming Trees -sångaren bevisar igen att han är bland dom bästa. I väntan på Nicks skiva i februari så Funkar Mark alldeles utmärkt.

Bob Dylan – Tempest

Och där blev medelåldern 60 + men faktum är att Dylan låter både vitalare och intressantare än någonsin.

First Aid Kit – The Lions Roar

Det går inte att komma ifrån att systrarna Söderberg har gjort en mycket bra platta med låtar som ”Lions Roar” och ”Emmylou”.

Lana Del Ray – Born To Die

Bakom HM-kläder och läppglans så har Elizabeth en svärta i texterna som får all depprock att framstå som dansbandsmusik, med låtar som ”Born to die”, ”Ride” och ”Video games” är skivan en av årets bästa och igen så bevisas det att kvinnorna gör den bästa musiken.

Skivorna sammanställdes av Tomas.

Musikåret 2012.

Det verkar ju som om musikåret 2012 nu börjar gå mot sitt slut och de där ömsom älskade, ömsom hatade, årets bästa-listorna börjar ju nu dyka upp både här och där. Satt så sent som idag och ögnade igenom Sonic Magazines relativt gubbiga lista. Själv är jag oförmögen att utnämna några plattor till "de bästa" men jag kommer i alla fall att nedan lista åtta album jag lyssnat mycket på, samt några bubblare. Det verkar som om det under 2012 blev rätt mycket elektroniskt, lite skäggrock och så ett par gamla favoriter från 90-talet som gjorde comeback, mer eller mindre.

Chairlift - Something

Underbar grupp med oerhört starka låtar som låter som en uppdatering av det allra bästa från 80-talets mer coola musik (Sade, Everything but the Girl) plus en del annat. Hade nöjet att se denna New York-duo på Debaser på alla hjärtans dag.

Grimes - Visions

En ung dam från Montreal, Claire Boucher, gör blippande och atmosfärisk techno som ibland är så enkel så den låter som om den är inspelad i hennes lägenhet. Men det funkar, mer än väl.

Sleigh Bells - Reign of Terror

Ännu en New York-duo som jag för allt i världen skulle vilja se så jag får hoppas att de kommer till Sverige. På denna nya platta matar man på i 180 med fortsatt hårdrockstechno liksom på debuten. Tydligen ska ett tredje album komma under 2013.

Orbital - Wonky

Mina största techno-hjältar från 90-talet lade egentligen av 2004 efter att ha börjat göra allt svagare album. 2010 återbildades dock brödraduon och släppte i år alltså ett album som låter som klassisk Orbital. Jag log nog en vecka efter den här releasen.

Lone - Galaxy Garden

Atmosfärisk och drömsk techno av en engelsman som mest tycks hänga i Berlin, där han tydligen är oerhört populär. En av de sista artister jag på allvar hann upptäcka i det numera nedlagda "P3 Dans".

Spiritualized - Sweet Heart, Sweet Light

Ännu en gammal 90-talshjälte, Jason Pierce, återvände under 2012 med sitt spiritualised. Skivan spelades in medan Pierce gick på stark medicin. Det hörs, i positiv mening. Essentiell knarkrock.

Purity Ring - Shrines

Ännu en drömsk elektronisk akt med flicksång till konstiga inslag från dubstep och jungle. Därunder finns väldigt starka låtar som satte sig redan efter en lyssning.

Grizzly Bear - Shields

Skäggrockare utan skägg klipper till med en platta som har ett ganska brett anslag inom den här genren.

Bland bubblarna återfinns mina favoritskäggrockare Band of Horses (som jag hann se en gång till under året) även om 2012 års "Mirage Rock" är lite svagare än 2010 år "Infinite Arms". Vidare kan nämnas First Aid Kit, technoartisten Scubas album "Personality", Ibiza-grupperna (i alla fall i frågan om sound) Poolside och Passion Pit samt Orbs platta tillsammans med den oförliknelige Lee Perry.

Att vara o-svennig.

På senare tid har jag, nästan till min egen förvåning, återvänt till en del av min barndoms musik (alltså sådant man lyssnade på innan man blev sådär 15) och det har alltså blivit en del hårdrock från det tidiga 80-talet. Köpte i veckan till kraftigt rabatterat pris Saxons fyra första album som väl lär bli min morgonlyssning på jobbet framöver...

Serien Stockholmsnatt har nu publicerat den musik man lyssnade på under 2012 (mest nyare saker):

http://open.spotify.com/user/gylje/playlist/3wKv6um2KcBIdn0hWuzI54

Till min oförställda glädje kunde jag konstatera att mitt idoga lyssnande på ny musik givit effekt då jag, även angående en rätt hipp lista, hade hört eller kände till åtminstone 60 - 70 % av titlarna. Det tar sig, sa mordbrännaren.

Däremot kan jag fortfarande konstatera att jag är nästan bedövande o-svennig angående vissa djupt omhuldade musikaliska ritualer här i Sverige. Jag tänker då på fäblessen för A: allsång och B: coverband. Var igår på julfest och det var inget fel på vare sig mat eller sällskap men lagom när sorlet var så högt så man inte kunde prata utan att kraftigt höja rösten så fläskades det på med coverband som spelade redan söndertjatade låtar från 50-talet eller från julsäsongen. Och så skulle det sjungas ALLSÅNG. Senare skulle det även dansas disco och även dansas lite mer till det hurtiga coverbandet. Det är i sådana här sammanhang jag känner mig som ett UFO. Jag får lust att gå bort och be en DJ slänga på, säg, Clash eftersom jag hellre hör studioversioner av god musik än några liveversioner av sönderspelade låtar som jag ofta inte ens tycker om. Och ska jag dansa ska det jävlar i mig vara Chemical Brothers och inget annat. Och jag kan inte sjunga. Å andra sidan får jag väl bära min djupa o-svennighet med stolthet och känna att jag inte ändå inte helt och hållet är på väg att "loosing my edge", för att citera James Murphy.

All the pretty horses

Det har varit mycket hästar i mitt liv på sistone. Sådär i början av november så var jag och Tomas för andra gången i år och såg Folkvagn Allstars som spelade mycket Neil Young & Crazy HORSES. Förra helgen blev det så, för andra gången, Band of HORSES som dock tyvärr fick stå ut med sunkiga Hovet. Men konserten var bra och alla var lyckliga. Kvällen efter tänkte jag egentligen gå på Debaser och se ett band som hette I break HORSES men så visade det sig istället att jag var lite trött så jag blev kvar hemma hos en kompis i Bakers Moss och lyssnade åtminstone på en låt som hette "Jag ska bryta nacken på din HÄST" (med gruppen Skitarg). Nu ska jag rida ut i vildmarken ett par veckor innan det förmodligen händer något roligt i slutet av månaden. Gnägg på er.

Elektrisk november!

Fyra band på HP5 en lördag i november! Nu kom jag något sent så jag missade Gotländska Mistake men hann med och höra nästan hela Snutjävlars set. Låt oss säg att det inte riktigt var min typ av musik, snabb energisk punk på Svenska.

Banden efter var desto bättre, Marys Kids bjöd på Power Pop av bästa sort, låtarna var inte mycket längre än 2 min och dom hann säkert med upp emot 20 låter, helt klart ett band som jag ska kolla upp igen och dom flesta runt om kring mig verkade hålla med. Den kvinnliga sångerskan hade tidigare ett band som hette Mensen, kan också vara värda att kolla upp.

Kvällens höjdpunkt var onekligen Imperial State Electric. Nickes Anderssons tidigare band Hellacopters var ett favoritband så förväntningarna var höga, och som dom uppfylldes med en konsert fylld av Rock ´n’ Roll där säkert alla låtar från dom 2 plattorna spelades. Jag kan bara konstatera att Nicke levererar igen med ett av Sveriges bästa band. När dom till slut klev av efter ett fullmatat extranummer så var Klockan kvart i 2.

Kan bara konstatera igen att Visby har en lysande Musikscen. Besökare på evenemanget var Tomas.

Skriv alltid Wallflowers!

Det har nu börjat bli en dålig vana att gå ut och göra saker om torsdagar eftersom det nu var tredje ärtsoppe-/pannkaksdagen i rad som jag var ute på något större evenemang. För 14 dagar sedan var det Loosegoats och för en vecka sedan var det Anders F Rönnblom med sitt åldersstigna men trots det synnerligen vitala band på länsteatern. Nu var det så dags för månadens pannkaksgiss med arrangörer vars musiksmak vi inte hade så enormt bra koll på, d.v.s. det var helt öppet vad som komma skulle.

För vår del var musiken ganska ny i flera fall men det ledde även till att tävlingen gick ganska trögt för Rootmosets del. Några av alstren från sextiotalet hade vi överhuvud inte hört talas om ens när vi fick svaren och så var det förstås de där vanliga låtarna som man kände igen även om man sedan inte för sitt liv kom ihåg vem som framförde den. Och så våra vanliga misstag. Exempelvis dök vår nemesis, Wallflowers, upp igår och vi bommade dem. Som vanligt. Vi skulle egentligen ha följt vår devis "om vi inte vet vad det är, skriv Wallflowers".

Vi låg ett tag på en förnedrande sjundeplats men lyckades dock komma igen och slutade på en hyfsad femteplats vilket ändå bara var några få poäng från en pallplats. Vinnarna krossade dock allt övrigt motstånd så det var ingen större diskussion om vem som var mest kunnig denna afton. Härnäst på programmet är konsert om en vecka, om inget annat kommer emellan. Det händer nu så pass mycket så man nästan har svårt att hänga ed. Men hellre det än tvärtom.

Samtidigt i Visby en torsdagskväll i oktober.

Glädjen i att bo i Visby, småstaden där man plötsligt får reda på att ett band som Loosegoats ska spela en torsdagskväll. Visby är förvisso inte Stockholm, Göteborg eller ens Malmö men vi slår ändå med hästlängder ett antal halvstora och mindre svenska städer om vi snackar om utbud. Jag fick alltså gnugga ögonen lite och göra en snabb faktakoll för att se om Loosegoats verkligen skulle spela på Hammersmith (gamla Schenholms). Och det stämde!

Nu ska jag väl direkt erkänna att jag kanske inte har någon extremt nära relation till Loosegoats. De var ett av de här hippa svenska banden från 90-talet och när jag kollade min krönika så visade det sig att senast jag såg dem var för… öh, 15 år sedan. Närmare bestämt då i ledningstältet på Lollipopfestivalen där Christian Kjellvander och någon av de andra medlemmarna spelade akustiskt en god stund, 25 juli 1997. Just den lite udda spelningen är också anledningen till att detta är en av relativt få 90-talskonserter som jag minns sådär i knivskarp detalj. Tiden går ju och minnen förbleknar, även om det tar emot att erkänna.

I varje fall så befann sig Tomas och undertecknad i god tid på Hammersmith igår då man ändå räknade med att bandet skulle gå på tidigt, vardag som det nu var. Och så måste man ju tänka på de boende i våningarna ovanför. Mycket riktigt var bandet på sen rentav innan 21 och körde därefter merparten av låtarna från sin senaste platta plus lite gammalt. Man tänjde ibland ut låtarna en liten aning á la Neil Young. Stundtals kunde det nya Loosegoats låta lite som Band of Horses, enligt min uppfattning.

Cirkulerade efteråt bland gamla och nya bekanta och hann även hälsa på Kjellvander och upplysa honom om den där gamla konserten, som han rentav sade sig komma ihåg. Han upplyste mig även om att det var basisten Anders Tingsek som hade framträtt tillsammans med honom. Så nu vet jag det. Kvällen upplöstes därefter i ett töcken bland de minglande massorna och man kände sig som om man befann sig på glada 90-talet ånyo. Och nu blev jag poetisk så det är väl bäst att sluta.

September song.

I ett av de senaste inläggen på bloggen skrev jag att "vi får se vad som händer då september bryter in". Det hände väl en del där men att döma av aktiviteten på bloggen den sista månaden skulle man dock kunnat tro att inget alls hände Rootmoset under september, vilket förstås inte är sant. Delar av oss har exempelvis varit på konserter med gamla rockrävare (välkommen till Visby igen, Stevie Klaesson!)och precis mot slutet av den nu gångna månaden var det höstpremiär för musikdårarnas lilla paradis, även känt som Creppy Quiz.

Eftersom tävlingarnas hedersarrangör Tinka nu valt att gå i exil under en period så föll denna gång låten på herr Wennblad varvid det faktiskt för egen del var lite nervös. Skulle man göra pannkaka (bokstavligen) av alltihop eller skulle man faktiskt kunna klara sig med den äran, rentav? Efter en något svettig inledning så blev det (spoiler-varning) faktiskt det sistnämnda.

Detta är faktiskt ingen efterhandskonstruktion (på heder och samvete) men då vår arrangör skrev att man klarar sig om man kan allt från "50-talsfolksångare till veckofärska skivsläpp" så tänkte undertecknad kuriöst nog "Ramblin' Jack Elliot"? Förklaringen är dock rätt enkel och består i att han är en av få personer inom denna genre som återfinns inom "1001 album du måste höra innan du dör" och för en musiknörd är ju mitt resonemang helt igenom logiskt därvidlag. Det är just det där knasiga associationerna som ofta räddar oss.

Vi klarade väl oss hyggligt på äldre material (som vanligt blåste vi dock Love) och mycket riktigt kom där en fråga om en 50-talsfolksångare med en följdfråga om vad den film hette som denne man medverkade i 1978, skriven och regisserad av Bob Dylan. Nu släppte ju Dylan en rad märkliga filmer (som han ofta drog tillbaka) men vi satsade här på "Renaldo and Clara" och det bara frukt. Och det var givetvis även Elliot. Jag har nu aldrig sett "Renaldo and Clara" (utom i små klipp på YouTube) men det är tydligen någon slags bisarr blandning av dokumentär och spelfilm inspelad på Rolling Thunder Revue 1975 - 76. Dylan försökte bland annat regissera sin fru samtidigt som deras äktenskap var i sönderfall, vilket väl kanske inte var någon lysande idé.

Det gick överlag rätt bra på 80- och 90-tal och vi lyckades även klura ut Gun Club, vars sångare hyllades av Thåström på något album. Tomas kunde som vanligt sin Weezer och Kjelle sin Thin Lizzy. Vid något enstaka tillfälle skrev vi svaren på frågan innan vi ens hade hört låten och hade rätt (Beach House och frågan om vad sångerskans farbror, Michel Legrand, hette). För övrigt spelade man minst fyra eller fem album som jag har liggande på mitt skrivbord på jobbet. Allt som allt jobbade vi upp oss till en andraplats även om vinnaren krossade oss med hela 14 poäng vilket förstås gjorde att det hela kändes mindre försmädligt eftersom en målfotoförlust är väldigt, väldigt irriterande. På väg hem kunde man även mysande konstatera att övning ger färdighet även om jag baxnar vid tanken på hur mycket tid vinnarlaget lär hinna lägga ned på musiklyssnande.

Blöjrock + party = osant

Jag inser att de jävla Europe har en tendens att ibland förfölja mig. Några exempel: Sweden Rock hypar våldsamt någon hemlig gäst för några år sedan och Robert funderar sig fördärvad under några månader över vad det kan var. Ett återförenat Led Zeppelin där man genom något gudomligt ingripande rentav lyckats väcka liv i John Bonham? Något mindre kunde det ju inte vara. Men jodå, eftersom gästerna, de så våldsamt hypade, var de jävla E-U-R-O-P-E som gjorde comeback. Ett band som man inte ens brydde sig om när de höll på på riktigt.

Robert är glad över att det ska bli ännu en tältkonsert på Gutavallen 2011 eftersom det hade varit så trevligt 2010. Och vilka kommer? De jävla Europe med de jävla Takida som förband. Ingen tältkonsert, med andra ord. Robert bänkar sig för att se den svenska hårdrocksdokumentären ”Så jävla metal”. Och vilket band får överlägset mest tid i programmet till den grad att de närmast dominerar? De jävla…

Och i lördags var det samma visa igen. Robert ska se ett avsnitt av ”The Eighties” helt förutsättningslöst och ni kan ju redan nu gissa vilket band som tar åtminstone en fjärdedel av programmet? Ja, de jävla Europe. Jämte de betydligt tyngre och mer dödsmetallorienterade kollegorna i Roxette då, förstås. Under programmets gång diskuterades även lite om Europes båda ansikten. Väl hemma i Sverige så var de mammas pojkar men när de var på turné så var det som i Fellinis ”Satyricon” (för att citera John Lennon). Joe Elliot från det annars rutinerade Def Leppard intervjuades och förklarade med till synes seriös uppsyn att han aldrig hade sett någon festa så extremt som Europe. Det ska möjligen hedra dem att de till skillnad från idioter som Mötley Crüe i alla fall inte koketterade med sitt svinande. Finns inget värre än musiker som ska just kokettera med att de beter sig som rövhål.

Men likväl så blev jag på något vis irriterad vid tanken på Europes grisande. Varför? Antagligen för att kombinationen ”soft musik, hårt liv” är en så stötande kombination i mina ögon. Det är på något vis så ända in i helsikes FEL. Det är en sak om en grupp eller artist som lever hårt även kan backa upp det med hård musik. Det är en sak om en grupp eller artist som är lite sådär snälla därtill lever snällt. Det är förbannat kul om en grupp eller artist som i det privata är städade går upp på scenen och formligen kör över publiken med röjarmusik.

Men de här mesiga banden, liksom? Toto ska fan inte ta drivor med kokain och frossa i groupies på turnéer. Nej, de ska sitta där i studion och lägga 19 – 20 tagningar på de där gitarrsolot följt av 10 – 12 pålägg på samma solo innan de kunde enas om att den där 14:e tagningen nog ändå fick duga. Och sen skulle de gå hem och sova. Om de nu inte sov i studion. Precis som Joey Tempest och hans vänner ska dricka en kopp choklad och ringa flickvännen innan de lägger sig vid 22 för att vara i form inför morgondagens gig där man givetvis inleder dagen med lite morgongymnastik. Fast på sistone verkar dock en av gruppens medlemmar, Kee Marcello, ha funnit det beklagligt att Europe mörkade sitt svineri på glada 80-talet och har därför givit ut en bok med undertiteln ”Rockstjärnan som gud glömde” (”Jag vill också var med i grisligan” kunde ha varit ett bättre förslag). Och därmed föll han förstås ytterligare i min aktning. Ett mesband är ett mesband är ett mesband och de SKA bara inte festa järnet. Det strider mot naturlagarna. Humlan ska inte kunna flyga. Basta.

London Calling

Egentligen skulle det väl ha varit Tomas som skrev den här texten eftersom han är den mest eminente Clash-kännaren i Rootmoset men nu föll det sig så att det var jag som för en vecka sedan stod i Pocketshop på T-centralen och desperat bläddrade genom böcker för att hitta något intressant att läsa på båten och inte tvingas köpa någon svensk dussindeckare eller dylikt för att slippa sitta och glo tre timmar i en vilstol. Jag hade nog hoppas på att hitta något om musik och till min stora glädje hittade jag en liten (nåja, 495 sidor) bok av Marcus Gray vid namn ”Route 19 Revisited” som skildrade inspelningen av ”London Calling”.

Bokens titeln kommer av en busslinje i London som Strummer/Jones ofta åkte medan de bland annat hann diskutera mycket om de sånger de höll på att spela in under hösten 1979. Boken ägnar ett kort kapitel åt Clash 1976 – 79 och i slutet av boken ett kapitel åt Clash 1980 – 85 och efter upplösningen men samtliga kapitel däremellan täcker in perioden från omkring augusti 1979 till juni 1980 då Clash avrundade sin ”16 Tons Tour”. Som något insatt i musik får jag väl visserligen inte reda på något revolutionerande om The Clash eller ”London Calling” men en stor mängd smådetaljer presenteras liksom även den ibland komplexa historien bakom varje låt eftersom ett kapitel (oh, musiknörderi) givetvis går igenom albumet låt för låt. Enbart titelspåret får sig 30 sidor tillägnat i boken.

Det mest intressanta som kommer fram i boken är väl myten om den geniale producenten Guy Stevens som lockade fram The Clashs mest kreativa sidor med sin maniska energi. Den sorgliga sanningen är dock att Guy Stevens 1979 var gravt alkoholiserad och en fara för både sig själv och andra. Det är talande nog att Joe Strummer lyckades få tag i honom genom att envist hemsöka de pubar där han visste att Stevens var regelbunden kund. Det var enda sättet att alls få tag i mannen! Det har skrivits små roliga anekdoter om hur Stevens kastade stolar i studion men även här är verkligheten lite mer bister. Vid åtminstone ett tillfälle hann Mick Jones med knapp nöd ducka för en sving från en tung och kompakt kontorsstol som kunde ha ställt till med rätt rejäla skador om den hade träffat. Vid ett annat tillfälle hällde Stevens en flaska rödvin i ett Börlitzer-piano medan Strummer spelade och notan för att reparera det dyrbara instrumentet gick på många tusen pund. Strummer höll vid flera tillfällen på att helt enkelt slå ned Stevens men oftare nöjde man sig med att forsla iväg honom i taxi så att man fick jobba i fred. Vid andra tillfällen checkade Stevens själv ut genom att helt sonika glida av stolen och somna under kontrollbordet medan man jobbade vidare i studion. De som alltså ska ha all ära (nästan) för att ha producerat ”London Calling” är egentligen Mick Jones och studioteknikerna Bill Price och Jerry Green. Stevens insats begränsade sig snarast till att ingjuta en optimistisk anda och energi i de inblandade även om hans märkliga beteende snart blev till rena plågan för omgivningen. The Clash, gentlemän som de är, har dock under alla år fortsatt att backa upp myten om att ”London Calling” var ett sista mästerverk från en man som då var i utförsbacken sedan närmare 10 år tillbaka. Dock kan ingen ta ifrån Stevens hans status som en man som verkligen levde, andades och blödde musik. Och som förstås även mer eller mindre skapade Mott the Hoople.

Vad man i övrigt kan tillägga annars är att The Clash, från det att man började repetera och under tiden skapade nya låtar, mixade med lite äldre material samt gamla favoriter av andra artister, helt enkelt visade upp en enastående kreativitet. Det låter nästan banalt att säga det, med tanke på hur mycket som skrivits om ”London Calling” men The Clash var här inne i en period jämförbar med den Dylan hade under ”Blonde on Blonde” eller som Beatles hade under ”Sgt. Pepper”. Även om man även har pekat på hur Clash sneglade på Elvis (designen på omslaget och så vidare) så finns det även mycket som tyder på att man genom att släppa en dubbel-LP ville ta upp kampen med gamla dubbla klassiker som just ”Blonde on Blonde”, ”The Beatles (White Album)” eller ”Exile On Main Street”. Och snackar man med världens rockkritiker så får man väl säga att The Clash lyckades.

Bokens sista kapitel visar dock på hur The Clash, likt andra grupper och/eller artister precis efter ett kraftprov kom in i en svår svacka och vid inspelningen av den sällsynt ojämna trippeln ”Sandinista” och den lite mer tighta enkelplattan ”Combat Rock” var medlemmarna väldigt ofta inte ens i studion samtidigt. Bandkänslan kom snabbt att gå förlorad även om The Clash i mindre grad än andra rockcelebriteter förföll till de typiska excesserna i form av överdrivet luxuöst leverne och annat som sällan är bra för kreativiteten. Då trummisar ofta är underskattade och bortglömda så kan man lugnt påstå att The Clash tappade enormt mycket då man sparkade den fantastiskt svängige och brede Topper Headon, som dock inte längre var pålitlig i arbetshänseende. Vad Mick Jones avsked betydde behöver väl här inte nämnas. På bokens sista sidor påpekar i varje fall Paul Simonon att man trots allt kom att bidra genomgripande till musikhistorien även om det blev under en oerhört kort och intensiv period.

Den andra musikbok jag har läst nu under sommaren (som jag bara ska nämna helt kort) heter ”Fire and Rain” och handlar om vissa grupper och artister under musikåret 1970. Författaren har plockat fram sina favoritartister från den perioden (Beatles, Simon & Garfunkel, Crosby, Stills, Nash & Young samt James Taylor) och har konstaterat (ibland något sökt eller skruvat) hur dessa fyra musikaliska enheters historia sammanföll en smula under år 1970, ett år som var kritiskt för dem alla på olika vis. Beatles och Simon & Garfunkel brakade ihop för gott, CSNY (som knappt hade startat) genomgick samma process som Beatles och Simon & Garfunkel genomgått under tre - fyra år på bara några månader och kom därefter inte att samarbeta i högre grad förrän 1973 – 74. James Taylor, en i högen av kämpande trubadurer, fick däremot ett något utdraget genombrott under detta år. Det är ännu en sådan där bok som är kul för oss nördar som vill veta förlopp i minsta detalj. Nog sagt.

Konsert, tävling, konsert.

Rootmosets sommarsäsong går sakta mot sitt slut men den senaste tidens angenäma händelser bör väl därmed också sammanfattas. I korthet handlar det om två konserter och en tävling. Som så ofta den här sommaren infann sig undertecknad för ännu en konsert på Hamnplan 5 där jag var medveten om att jag inte skulle träffa en enda bekant och att jag därtill skulle få sitta vid ett bord och glo i timmar, i synnerhet om man infann sig så tidigt så man slapp betala inträde. Detta hade dock inget med snålhet att göra i mitt fall utan mer med att jag ville försäkra mig om att få se bandet. I fall ett mirakel nu skulle inträffa och de skulle äntra scenen vid en tid som något så när överensstämde med den som stod i annonsen. Men så blev de nu inte. Istället satt jag, äldst på stället, bland en massa hånglade unga par vid mitt bord och ägnade minst tre timmar åt en roman om Biafrakriget varvid jag med råge kvalade in som kvällens kuf.

Det aktuella bandet denna afton var för övrigt Movits! vilka jag såg vid samma tid och samma plats för ganska exakt ett år sedan. Antagligen tyckte jag det jag såg 2011 var så pass bra att jag alltså infann mig även 2012. Under mitt väntande inkom även information om att bandet dröjde eftersom man väntade på att samhällets fiender nummer ett, Den svenska björnstammen, skulle kliva av scenen i någon annan del av staden vilket förstås gav mig ännu ett tillfälle att förbanna denna orkester. Till sist, vid 00.20, äntrade i alla fall ett gäng frackklädda män scenen och gav en ösig föreställning där det kanske inte var så varierat men där entusiasmen var desto större. Bandet dröp formligen av svett och frackkläderna åkte snart av till förmån för undertröjor. Skulle den norrländska gruppen även återkomma 2013 så är jag nog inte nödbedd med att infinna mig.

I slutet av samma vecka, 28 juli, lyckades några Popgiss-lag, efter mycket planerande, få till en liten tävlingsafton hemma hos Pelle i Unga Moderna. Som det nu var så blev det huvudsakligen medlemmar från Rootmoset och Unga Moderna även om ytterligare gäster var inbjudna. Sommar är dock sommar och somliga av de inviterade hade helt enkelt fullt upp på annat håll. Vi fick hur som helst tillfälle att bekanta oss lite med varandras musiksmak under aftonen även om man förstås (som alltid) insåg att det finns en hel del man behöver lyssna in sig på. Vi hade även en ytterligt underhållande men något bisarr matstund på ett av stadens etablissemang (bäst att inte nämna vilket) där en av våra medlemmar två gånger om beställde en Calzone, med betoning på KALL, vilket ledde till en del märkliga episoder. När vi andra var på väg ut stod ägaren och försökte truga på den arge Rootmosaren en tredje Calzone som han av någon märklig anledning inte längre var så sugen på.

Veckan därpå besökte jag åter Hamnplan, denna gång för att se Kapten Röd. Det blev denna gång även lite avvikelser eftersom jag faktiskt träffade bekanta på denna konsert och bandet även gick på så pass arla som 23.54. Och det var synnerligen proppfullt på Hamnplan 5 denna afton så man kan väl anta att svensk reggae/dancehall har en ganska gyllene tillvaro just nu. Överlag den mest välbesökta konsert av alla jag varit på under Hamnplan 5 denna sommar. För övrigt hann jag, tillsammans med en medlem i popgisslaget Cni Amoc se ett coverband på Munkkällaren dagarna efter där väl den stora behållningen var att få se Helena Bergströms son bakom trummorna. Även om sköna augusti knappt har börjat så är det i skrivande stund inte så väldigt mycket mer inplanerat vad gäller sommaraktiviteter på Gotland men man vet aldrig vad som händer innan september bryter in.

Flykten från Stockholmsveckan

In i det sista var det tveksamt angående vädret den 21 juli 2012, vilket för all del beror på att sommaren detta år varit ytterligt nyckfull med en typ av väder på morgonen en viss dag och därefter minst två andra vädertyper längre fram under samma dag. Som det nu var så var delar av Rootmoset ändå sugna att besöka Tofta och evenemanget ”Escape from the Stockholmsvecka”, särskilt som vi inte var där förra året. Det är nu andra året i rad som Kalle Wiman och ytterligare eldsjälar ordnar detta arrangemang som en antites till den lobotomerade techno som spelas i Visby samtidigt som Stureplansmaffians festande kulminerar (även om polisen och krögarna har uppgivit att det var ganska lugnt i år när man summerade det hela).

I vilket fall som helst så bestämde vi oss för att trotsa vädret och åkte ut under eftermiddagen samtidigt som molnen även lättade. Vi hade rekat innan vi skulle dit men lyckades ändå missa infarten till just DEN parkeringen och fick därefter göra roliga turneringar längs väg 140 medan vi försökte vända i vad som med gotländska mått ändå får beskrivas som rusningstrafik. Vi kom därtill lagom till Smaklösas konsert.

Det finns många som bara betraktar Smaklösa som ett tokroligt hobbyband som ska få folk att skratta men jag vill här ändå passa på att ge denna gotländska institution (sedan 1973) en hyllning. Det är sant att Smaklösa gör dråpliga texter om Gotland, ofta till melodier lånade från angloamerikanska klassiker, men samtidigt vet jag få artister som på ett så träffande och fullt realistiskt vis skildrat livet på Gotland. Ville du alltså veta något om denna ö så säger fyra eller fem låtar med Smaklösa vida mer än 100 år av hembygdromantik i ord, bild och ton. Smaklösa anno 2012 lät för övrigt som de alltid har gjort. Befriande.

Medan vi tog det lite lugnt inne på serveringen äntrade 90-talets gotländska hip hop-hjältar Funkiga As scenen. Denna ensemble hade ju omkring 1994 en stor hit med låten ”Bira bira bärs” (som vissa oförtjänt trodde var en Just D-låt då den gick på radion) och som jag uppfattade det så hade de inte heller spelat ihop på många år men det verkade gå bra ändå. Lördagseftermiddag som det nu var så var publiken en smula loj men man kom förstås igång när man körde sin stora hit.

Vi cirkulerade och besökte bland annat en kommande skivbutik som hade smygpremiär samtidigt som proggarna Taco Psychosis äntrade scenen. En titt i min rulla över sedda konserter efteråt avslöjade att jag faktiskt hade sett denna orkester 2009. Då tyckte jag att det var oerhört bra men jag hade väl däremot glömt bort namnet. Man hade ändrat sound lite sedan senast och hade nu fått en ännu fläskigare ljudbild med inslag av Jethro Tull (flöjt). Efter denna uppvisning i ekvilibrism äntrade veteranerna Bäck Group scenen och de var väl även de enda som frångick det strikta schemat med 45 minuters konsert följt av 15 minuters meckande på scenen inför nästa akt då de spelade gott och väl över en timme. Även Bäck Group, med sin Chicago-blues, var sig befriande lika.

Det började faktiskt bli en aning kallt mot slutet av kvällen så det var riktigt skönt att det var två riktigt rockiga band som äntrade scenen därefter. A Friend of Harrys matade på med sin blandning av hardcore, hårdrock och funk och det var i sanning en konsert som gick undan, inte bara i tempo utan även tidsmässigt. Sedan avrundade våra gotländska hårdrockshjältar Stereo Generator (tvivelsutan ett av de gotländska band jag har sett flest gånger) scenen och vi bjöds på fet 70-talshårdrock med lite hårdare inslag. Ja, som de brukar låta, ungefär. Även om musikerna blir allt säkrare för var gång jag ser dem. Efter det började kylan bli ganska svår och delar av sällskapet var helt enkelt nöjda efter en heldag med festivalkänsla så vi återvände raskt till Visby City.

Allt som allt underbart roligt med detta evenemang som verkligen har framtiden för sig. Enda ”hotet” vore väl om Stureplan slutade att åka till Visby vecka 29. Men i så fall fick man väl döpa om festivalen till ”the Defeat of the Stockholmsvecka” och köra ändå…

En helg i juli 2012.

Man kan konstatera att saker och ting ibland inträffar i ett lite ojämnt tempo då det under långliga perioder inte händer mycket av vikt varefter det plötsligt sker saker slag i slag under en mycket kort tidsrymd. En sådan period hade nu Rootmoset, både i delar och i helhet, omkring första helgen i juli. Helgen inleddes med att undertecknad och Tomas gick på det nyöppnade Schenholms för att se Folkvagn all stars, d.v.s. den gotlandsfödde musikern Eric Palmqvist med vänner. För den som nu inte är extremt insatt i Visbys nöjesliv bör här inflikas att kaféet/restaurangen Schenholms under åren varit något av en institution i stadens historia. De ”gyllene åren” inträffade väl troligen omkring 1990 – 94 då det under ägarna Mårtens och PK:s regim huvudsakligen samlades personer från Gotlands subkulturer på detta etablissemang och man även kunde få se uppträdanden av exempelvis Teddybears eller Bob Hund jämte spännande lokala akter. Efter ett ägarbyte vid valborg 1994, samtidigt som många av de främsta profilerna flyttade från ön, kom Schenholms in i en svaghetsperiod som akut förvärrades med ett namnbyte och ett helt nytt klientel som började förpesta… förlåt, frekventera det anrika stället. Därefter lade man en period ned men återuppstod i slutet av 90-talet och gick in i åtminstone en silverera då många studenter nu hängde här tillsammans med en del av de gamla profilerna. Detta höll i sig tills det under andra halvan av 00-talet blev nedläggning och omvandling till något så var så hemskt så jag inte vill nämna det. Men under namnet Hammersmith öppnades Schenholms (som vi ju alla lär fortsätta säga ändå) på nytt 30 juni 2012 och vi ser med nöje fram emot nya kapitel i Visbys nöjeshistoria.

Saken var även den att det var på Schenholms som jag senast såg Folkvagn, vilket dock var… öhm, ett tag sedan. Det var närmare bestämt 5 november 1994. Sedan dess har, milt sagt, mycket hänt i de unga musikernas liv och Folkvagn har sedan dess ofta spelat på Gotland, även om många av medlemmarna annars bor i Stockholm, men då konserterna ofta ägt rum på sommaren och denna period därtill är lite hektisk så har det faktiskt inte fallit sig så att våra vägar har korsats sedan dess. Det kändes med andra ord lite surrealistiskt att nu se samma band på samma plats igen trots att ett dåtida spädbarn alltså hade hunnit bli myndigt sedan sist.

Förväntningarna var också höga då såväl gamla som nya profiler samlades fredagen 6 juli 2012. Bandet hade flaggat för att publiken skulle infinna sig i tid eftersom man faktiskt ämnade gå på scen vid ungefär den tidpunkt som angavs i annonseringen. Det gjorde man också, i stort sett. Allt som allt stod Folkvagn därefter på scen i gott och väl två timmar även om man tog en liten paus i mitten av konserten. Här serverades många goda sånger även både jag och Tomas kunde konstatera att vi nog skulle behöva gräva lite mer musikaliskt eftersom vi inte kände till väldigt många låtar. Under aftonen upplystes jag exempelvis om att den och den låten var skriven av Steve Forbert vilket jag annars inte hade haft en aning om. Mot slutet av konserten äntrade den långe gästartisten Niklas Sojde (annars känd som eminent Dean Martin-imitatör) scenen för att sjunga Neil Youngs ”Powderfinger” och senare serverades även Bruce Springsteen och annat som var lite mer känt för den allmänna publiken. Det var förmodligen ett utmattat band som gick av scenen då man verkligen hade bjudit till under timmarna två. Tomas och jag fortsatte senare ned till ytterligare nöjesetablissemang och kvällen blev i bokstavligaste mening ganska våt då vi upplevde både slagregn, åskväder och strömavbrott innan vi tog oss hem.

Dagen därpå samlades vi hos Kennet med sambo för att ha någon kombination av inflyttningsfest och försenat 40-årsfirande av eder ödmjuke. Eftersom vädergudarna höll sig stilla så blev det en oerhört trevlig eftermiddag med god samvaro, god mat, goda diskussioner och allt det där som hör tillvaron till. Senare under aftonen testade Tomas och jag ett par tävlingar på våra kamrater och vi hade därefter våra vanliga diskussioner om vad som är rimliga kunskapsnivåer i giss och vi kunde förstås enas om att det därmed svårighetsgrad är något alldeles förbannat svårt. Som av en händelse hamnade vi något efter midnatt framför TV:n där vi såg en Rolling Stones-konsert som var ungefär lika gammal som jag själv vilket ju var ganska passande i sammanhanget. Vår värd försökte därefter febrilt få in en konsert med CCR men medan det gick utmärkt med ljudet så valde tekniken att jäklas angående bildöverföringen. Något därefter upplöstes kalaset också så smått.

Om måndag kväll hade undertecknad, efter att ha haft samvaro med en annan trevlig veteran från Popgiss, hamnat på Hamnplan 5 för att se Papa Dee. Det här jag skriver nu låter kanske inte så rock’n’roll men då undertecknad vet att det kan vara lite småtråkigt att gå ensam på konserter, och i synnerhet då när artisten kan låta vänta på sig, så hade jag tagit med mig en bok för att fördriva eventuell dödtid. Följaktligen satt jag vid ett bord där man hade bra utsikt över scenen och åt lite medan jag läste en nyare Håkan Nesser. Och det var i efterhand en oerhörd tur att jag hade med mig litteratur eftersom det stod 21.00 på affischen och konserten inte började förrän vid 00.30.

Kvällens stora underhållning var dock när jag tittade upp i den så gott som folktomma restaurangsektionen och plötsligt såg en mörkhyad man med hatt som händelsevis råkade se mig rakt i ansiktet då han kom in. Det var givetvis artisten själv med hov som hade dykt upp. Därefter kunde jag sitta precis bredvid Papa Dee medan han i godan ro åt innan konserten. Eftersom jag inte är den som tränger mig på så låtsades jag vara väldigt intresserad av min bok (och förmodligen tyckte Papa Dee och hans vänner att jag var ett UFO, men det bjuder jag på) men jag lyssnade intensivt på allt som sades vid bordet. Exempelvis förklarade artisten (helt riktigt) för en ung väninna att Visby var jobbigt om somrarna och att man borde ha det lugnare än så om man skulle ha semester. Han förklarade för en annan i sällskapet att han ofta gjorde sina 400 avsnitt av ”P3 Rytm” live, vilket inte alltid var det lättaste (och det kan jag förstå). Senare underhöll han sällskapet med diverse historier om bisarra kollegor han mött och det var en del historier om hur drogberoende personer betedde sig. Dock hade jag inte otroligt bra koll på de artister herr Wahlgren talade om så det blev ingen riktigt smaskig information för min del. Han var för övrigt mycket rolig och väldigt vänlig mot personalen. Kort och gott en kille man gärna kunde ha suttit och snackat med.

Och detta var alltså det största utbyte jag hade av Papa Dee den kvällen. När han väl äntrade scenen så bjöds vi på en ganska exakt 32 minuter lång föreställning där han och hans jamaicanske medmusikant hann dra igenom cirka åtta låtar varav tre var från hans senaste album, en var den låt han nyligen framförde i melodifestivalen och resterande var några av hans största hits genom åren. Som gammalt proffs gjorde Papa Dee sitt jobb men det var inte mer heller. Å andra sidan var publiken relativt fåtalig och därtill ganska loj så jag kan delvis förstå honom. Får man dålig respons så kanske man inte direkt upplever att man behöver ta ut sig mer än nödvändigt. Det var med andra ord en ganska stor skillnad gentemot denne Papa Dee, som pliktskyldigt radade upp gamla hits, och den innovative och improviserande man jag såg för (nu var vi där igen) 20 år sedan.

Halvtid 2012.

Våren har givit vika för sommaren och det är väl ändå värt att säga något om vad åtminstone en fjärdedel av Rootmoset har lyssnat på under herrens år 2012. Den stora skäggrockvågen har nu börjat ge vika i min värld och under våren 2012 lyssnade jag oerhört mycket på coola nya indiegrupper som Chairlift och Sleigh Bells. Därefter har det blivit skum dansmusik som Grimes och Scuba. Bland äldre artister som givit ut nytt har det även blivit en del snurrande på Spiritualizeds nya som onekligen är ungefär lika "knarkig" som vanligt. Därtill har Bowie, vars liveplattor jag ju skrev lite om för en tid sedan, äntligen behagat släppa den där suveräna radioinspelade konserten från 1976 i samband med en specialutgåva av "Station to Station". Den har också gått rätt flitigt på jobbet.

Plattor som snurrat friskt under våren 2012:

1. Sleigh Bells - Reign of Terror

2. Chairlift - Something

3. Grimes - Visions

4. Spiritualized - Sweet Heart Sweet Light

5. Scuba - Personality

Försommaren summerad

Det har varit bråda dagar för Rootmoset och därmed har även denna blogg blivit lite lidande. Några av oss har farit till fastlandet som en skottspole, andra har byggt om huset, andra har samlat på flextimmar och en del har rent av tagits ut i strejk. Men för att göra en snabb summering så har följande ägt rum i vår tillvaro på sistone:

Robert och Tomas var och såg YAST då de spelade på Club Oh La La! den 12 maj. Det var en mycket god konsert med ett band som kunde sin 90-talsindie även om jag upplevde en viss Deja Vu och plötsligt trodde jag befann mig på Roxy, säg, 20 år tidigare och tittade på valfritt indieband som, säg... Eggstone? Och flera av de som var i publiken på den tiden var fortfarande på plats. Kanske är vi bara Visbys motsvarighet till åldrande hipsters i SvD:s serie "Stockholmsnatt".

Tomas var och såg grupperna Farsta och Riddarna 2 juni. Enligt uppgift såg Gurra från Ebba Grön ut som vanligt. Tomas var även nöjd över att nu ha sett hela Ebba Grön, om än en medlem i taget. Och riddarna röjde friskt.

Därefter var tre fjärdedelar av Rootmoset på plats på tävling på Creperiet 7 juni där ägaren Mattias och Oh La La-Simon stod för aftonens tävling. Det var som vanligt roligt men nu kunde man konstatera att ordningen var återställd för vår del: vi mosade verkligen 00- och 10-tal men hamnade dock på en något så när hedrande fjärdeplats.

And that's all for now, folks!

Korta och långa konserter

Delar av Rootmoset och deras vänner har under en dryg vecka nu hunnit avverka två konserter och fler är på gång. Jag tröttnar aldrig på att upprepa att Visby, för att vara en stad med runt 25 000 invånare, har ett gott utbud på den kulturella fronten. Förra fredagen blev det Timbuktu på kongressshallen Wisby Strand och igår The Nomads på den intilliggande och betydligt mindre klubben Hamnplan 5.

Efter att ha sett Timbuktu, som jobbade ganska hårt med att få fart på publiken, kom jag ändå att reflektera lite över det där med konsertlängder. Saken var nämligen den att den gode Jason och hans mannar gick av scenen efter ynka 64(!) minuter vilket jag tyckte var i kortaste laget. Därtill fick jag inte höra exempelvis "Vi drar till Malmö" även om den nog föll bort på att det väl är någon mer rappare inblandad på den låten. Antagligen var det väl desto mer upprörande när Veronica Maggio lämnade scenen efter 67 minuter och då i princip strukit hela sin första platta från repertoaren, inklusive de hits man hade hoppats på att få höra. För min del är det väl begripligt om en artist som släppt en eller två album bara kan spela någon timme men det blir nästan snålt när de dock släppt betydligt mer och därtill även stryker rätt givna låtar. Samtidigt som jag förstås också kan respektera att de redan hunnit bli utleda på vissa av sina alster och ännu inte har nått det Rolling Stones-stadium där man är piskad att veva gamla hits eftersom publiken gäspar åt det nya låtarna.

Solnas stora söner, The Nomads, spelade förmodligen ännu kortare (skulle gissa på 45 - 50 minuter) men man kan väl säga att man inte riktigt tänkte på det med tanke på den attack man bjöds på. Jag har visserligen sett The Nomads ett par gånger förut men då på festivaler och därtill för så många år sedan att minnet bleknat. Kort och gott kommer de väl bättre till sin rätt på mindre klubbar vilket de sannerligen bevisade med gårdagens konsert. De här killarna börjar ju nu komma upp i femtioårsåldern men de körde över publiken fullkomligt och folk gav sig hän utan att för den skull dundra in i varandra och andra dumheter som man gärna slipper på konserter. Det var väldigt imponerande hur ett gäng lätt medelålders män kunde upprätthålla en sådan energi även om det väl vid sådana tillfällen snarare är bra med lite korta konserter så man håller orken uppe. Jag noterade att åtminstone en av medlemmarna var duktigt svettig när jag skakade hans hand då han gick av scen, vilket ju är begripligt. För övrigt passade jag även på att sno det papper med setlistan som låg framför mig på scenen så jag kan därmed presentera vilka låtar man körde:

Miles Away

Hangman's Walk

Don't pull my strings

Primordial ooze

Don't tread on me

Bad times will do me good

Knowledge comes with death's release

You won't break my heart

I'm 5 years ahead of my time

Where the wolfbane blooms

Up, down or sideways

Drivin' sideways on a oneway street

Can't go back

Top alcohol

Wasn't born to work

In a house of cards

Ain't no king of rock'n'roll

American Slang

David Live

På nätet finns en site vid namn ”Golden Years” som täcker in David Bowies göranden och låtanden 1974 – 80 och där någon entusiast samlat in vartenda pressklipp som man kunnat få tag i angående Bowie under denna period. Det är ganska underhållande att följa Bowie i ”realtid”, d.v.s. när händelserna var färska och man inte satt med något facit i hand. Särskilt kul är det att läsa samtida omdömen om hans skivor och inte minst då ett par liveplattor.

Som jag tidigare nämnt har ju vissa artister, även de stora, varit dåliga på att välja ut liveplattor och vissa bommar att släppa plattor från klassiska turnéer medan de väljer ut sämre dito. Tyvärr hör även Bowie till dem, i mycket hög grad. Bowie har allt som allt (om jag räknat rätt) släppt runt fem livealbum varav tre (från 1974, 1978 och 2004) kom strax efter att de spelats in medan två andra (från 1973 och 1983) kom långt senare. Då har jag heller inte nämnt en del filminspelningar från olika turnéer.

Exempelvis så filmades ju den sista Ziggy Stardust-konserten, 3 juli 1973, och även om filmen kom rätt snart så dröjde det över tio år innan liveplattan kom ut, då något redigerad. Lyckligtvis har man kunnat höra den rakt upp och ned i bootlegversion. Jag drog dock på munnen åt en journalists överdrivna prisande av den första konsertplatta som Bowie släppte rent kronologiskt, nämligen ”David Live” från hösten 1974. Han skriver bland annat att ”detta är förmodligen det bästa livealbum jag hört”. Jag funderar mycket över om han ännu skulle kunna stå för detta uttalande idag. Tror inte det.

Det är mycket möjligt (och detta kommer från en person som VERKLIGEN gillar David Bowie) att ”David Live” kan vara någon av de SÄMSTA liveplattorna jag hört med en större artist. ”Diamond Dogs”, som turnén byggdes upp kring, var kanske inte Bowies främsta album, lite lätt proggig och överlastad i arrangemangen som den nu var. Dock lyckades man till och med få låtarna att låta än sämre på liveplattan och den lilla nerv de nu ändå kan ha haft försvann fullständigt. Och då ska vi heller inte ens nämna de menlösa och blodfattiga tolkningar som görs av klassikerna från Ziggy-perioden. Faktiskt en platta jag inte återvänt till på säkert över 20 år.

Bara fyra år senare släppte den vid denna tid tämligen panke Bowie ännu en liveplatta, ”Stage”, som även den fick rätt vänliga recensioner när man läser samtida pressklipp. Det är lite av en överdrift men dock inte så till den milda grad som när det gällde den gräsliga ”David Live”. Dock består plattan till hälften av låtarna från ”Low” och ”Heroes” vilka är tämligen trogna studioversionerna och därefter följer ett närmast mekaniskt avverkande av Ziggy-låtarna. Ok, det är lite roligare versioner än från 1974 men inte mycket. Sin kanske bästa turné under 70-talet efter Ziggy-eran gjorde Bowie 1976. Kom det någon liveplatta från den turnén, hm? Man fick nöja sig med en radioinspelad bootleg där.

Bowie kom sedan inte att turnera igen förrän 1983 och även om han där hade sockrat till låtarna väldigt mycket inför sin flirt med mainstreampubliken så vete tusan om det ändå inte var roligare versioner av hans gamla låtar än de versioner som publiken bjöds på 1974 och 1978. Dock kom inspelningar från denna turné ut först många herrans år senare även om det ju blev en film av det hela. Faktum är att jag håller hans två liveplattor från 70-talet som så pass halvdana så jag nog hellre lyssnar på plattan från 2004, ”A Reality Tour”. Där hade väl Bowie planat ut lite och tappat nerven men han gör ofta låtarna med viss kompetens och kan även variera sitt gamla material en smula. Det låter heller inte så mekaniskt á la ”nu-river-vi-av-hitsen” som det lät 1978. Förmodligen är det här också den sista nya liveplatta som Bowie lär släppa, om hans pensionering håller i sig…

2012 blir 1972?

När jag nu efter en mer än femårig musikalisk koma vaknade upp igen i början av 2010 så innebar det ju även ett helt nytt musikaliskt landskap där den coolaste indierocken plötsligt verkade ha hamnat i USA istället för i England och där perioden 2010 - 2011 på något vis känns som 1970 - 1971 en gång till. I alla fall i vissa avseenden och då tänker jag väl närmast på all den här skäggiga och lantliga rocken som strömmade över mig under perioden.

För är det inte, i dessa återanvändningens tidevarv, att Bon Ivers "For Emma, Forever Ago" egentligen i andan och i den nya (nygamla) stilinriktning den skapade egentligen rätt väl motsvarar The Bands "Music from Big Pink"? Efter ett 00-tal där kändisarna, likt 60-talsartisterna, levde rätt hedonistiskt (men utan att skapa så mycket bra musik, mest rubriker) dök det plötsligt upp en innerlig kille som satt ute i en insnöad stuga (nåja, han hade det nog rätt bekvämt där men det låter förbannat "äkta" på papperet) och spelade in sina låtar. Och PANG! så vällde de skäggiga artisterna (inklusive de skägglösa med skäggigt sound) fram och kom att dominera friskt där i början av 10-talet då Sverige fick besök av bland andra Band of Horses, My Morning Jacket, Wilco, Iron & Wine Mumford and Sons och nämnde Bon Iver. Fattas nu bara de till soundet så skäggiga the Decemberists också.

Själv har jag lyssnat, trevande och ovant, och det känns väldigt, väldigt mycket 1970 och Atlanta Pop Festival och den där lätta baksmällan efter Altamont på något vis. Och där precis i slutet av 2011 och början av detta år började annan musik leta sig in i mitt medvetande: Nicolas Jaar, AraabMuzik, Skrillex, Deadmau5, Grimes. Jag antar att det kanske är ett tecken på ett subtilt skifte. Kanske är Skrillex en David Bowie för 10-talet? Han har ju i alla fall redan, föga blygsamt, släppt ett album med "Scary Monsters" i titeln och det är en händelse som ser ut som en tanke. För övrigt vore det lite udda att få uppleva 1972 igen samma år som jag blir 40.

En värdig vinnare.

Våren tvekar, som skaldinnan sa, och finaldagen för Popgiss 2012 började som en riktigt grå och därtill även blöt historia efter gårdagens konstanta regnande. Undertecknad (i. e. Robert) var annars uppe med tuppen igår och närmast rastlös inför dagens tillställning. Den vanliga ritualen med filosoferande i badet till tonerna av en viss kanadensare avklarades och sedan fick jag i all hast kasta i mig maten då min transport kom en smula tidigare än tänkt. När jag klev ut ur min port så hade plötsligt världens soligaste vårväder brutit ut medan jag var i badet och satt koncentrerad med min måltid. Och samtidigt fick jag även veta att det var snöoväder i Stockholm så vädergudarna hade det uppenbarligen ganska roligt igår.

I varje fall så infann sig halva Rootmoset, Kjelle och eder krönikör, till tävlingen redan omkring 12.30 och till en början var det hyggligt glest bland publiken utöver just de tävlande. Man öste här igenom 50 låtar rakt upp och ned och vi testade dagsformer genom att tävla lite avspänt med assistans av gamla Popgiss-vänner och rodde hem 40 av 50. Med andra ord såg det ganska bra ut för Rootmoset inför finalen. Tyckte vi i alla fall. Kvalet bjöd även på ytterligare överraskningar då gamla favoriter rasade ut medan lag som var mindre tippade äntrade finalen, ibland med en hårsmån.

Men sedan kom då finalen och även om Crackers faktiskt höll en hygglig nivå i fråga om svårighet och detta så är det väl helt enkelt så (om man nu utgår från att arrangörerna i en final i högre grad tar med sådant som de själva gillar eller har koll på) att Rootmoset och Crackers inte helt och hållet lyssnar på samma saker. De var med andra ett stort antal artister som man mycket väl visste vilka de var och ungefär vilken musik de gjorde men har man inte hört nämnda artist eller grupp så har man inte. Vi hade speciellt svårt med allt det bredbenta. Det här innebär alltså att Rootmoset, trots att vi även var väldigt koncentrerade och seriösa i denna final, faktiskt misslyckades rätt rejält i de decennier som vi normalt kan sitta och mysa oss igenom. Vi hade exempelvis fyra av 12 möjliga på 80-tal vilket är klart underbetyg för oss. Det förekom även en del följdfrågor där vi väl presterade sådär.

Sedan, när vi låg som fastlimmade vid en förnedrande 12:e plats sedan flera rundor, kom kvällens stora glädjechock. Vi gjorde oss beredda för 00-/10-talet och väntade oss den sedvanliga pärsen. Vad som istället skedde var att vi satt och skrattade oss igenom denna period och till sist kom med stridsrop som ”nu spikar vi det!” vilket vi normalt reserverar för, säg, 90-talet. Man hade verkligen inom nyare musik lyckats pricka in just de där skivorna som flera av oss kunde utan och innan. De två första låtarna på 00-tal (The Decemberists och Mumford & Sons) återfinns på skivor som jag nästan dagligen lyssnar på jobbet och vi hade heller inga problem med Manu Chao, Gillian Welch och Franz Ferdinand. Därtill satte vi avslutningsvis Bright Eyes på en ren gissning vilket kändes skönt eftersom det var sådant som var vår specialitet när vi var på topp.

De hela tiden favorittippade Dr Zoom and the Sonic Boom vann en välförtjänst seger och kan så äntligen sälla sig till Popgiss eget lilla Pantheon, vinnarcirkeln. Det var mycket roligt för ett lag som under många år varit oerhört starkt och som vunnit flera Mellangiss men som alltid snubblat på mållinjen i det stora Popgisset. Kan bara gratulera än en gång. Efter lite cirkulerande och eftersnack så hamnade Rootmoset på Borgen där vi åt pizza och lyssnade på stämsång från ett ganska kompetent cover-band innan vi sedan gick ned för att stuffa loss på Simons och Marks nyöppnade klubb ”Oh la la”. Krönikören hade mycket trevligt men fick till sist förpassa sig hemåt på grund av viss värk i ögonen då han just nu tvingas ha kontaktlinser nästan dygnet runt i väntan på nya glasögon sedan skalmen förargligt brustit på de gamla. Men annars var ”Club Oh La La” en riktig höjdare där man fick höra mycket bra musik och där killarna bakom skivspelarna hade minst lika kul som besökarna.

Sådär dagen efter har väl åtminstone jag i någon mån smält tiondeplatsen vilken till en början var en besvikelse då vi nog hade hoppats på topp fem eller rentav (varför vara blygsam?) pallplats. Den stora trösten i sammanhanget var dock att vi helt enkelt påmindes om att det faktiskt ännu finns en hel del att lära även inom äldre musik men framför allt att träning verkligen ger färdighet i fråga om nyare musik. Den som säger att man alltså inte kan träna till Popgiss har fel. Vi i Rootmoset är ett levande bevis på det.

Och härmed är det bara att bida sin tid fram till Popgiss 2014 men vi musikdårar lär nog mötas på ett mellangiss eller någon annan mindre musiktävling nära oss. Häng med, ni som inte prövat!

The Best Rock band

Jag har sedan en tid lekt med tanken att skapa världens bäst rockband på samma sätt som man som ung skapade favorithockey- eller fotbollslag.

Reglerna är enkla: antingen bestämmer man sig för en fyramannauppställning eller en fenmanna. Det får här bli fyra medlemmar eftersom mina favoritband oftast har haft denna uppsättning. Medlemmarna fördelas som följande: en trummis, en basist, en leadgitarrist och en 4:e person som antingen kan vara sångare, keyboardist, en till gitarrist eller en cool dansare (Bez i Black Grape).

Vi börjar bakifrån med trummorna där valet kändes självklart: Charlie Watts, trummis i Stones sedan 50 år tillbaka känns klockren. Bas: varför är alla coola basister kvinnor, och alla manliga basister knarkade skitstövlar (Dee Dee Ramone, Sid Vicious)? Jag vet jag generaliserar grovt, valet står därför mellan Kim eller Kim (Deal och Gordon) med en viss konkurrens från D'arcy. Det får bli Deal hämtad från Pixies.

När det gäller gitarr blir det svårare. Inte om hon (P J Harvey) ska vara med utan hur bandet ska formeras. Det får bli P J på leadgitarr då hon är tillräcklig kompetent musiker och gitarrist att spela lead i mitt band. På sång Joe Strummer, den första som jag skrev ner. Jag känner mig väldigt nöjd och tror dessutom att Joes, Kims och Pollys röster kommer att komplettera varandra väldigt bra.

Min uppsättning är som följande.

Trummor- Charlie Watts, Rolling Stones
Bas – Kim Deal, Pixies, Breeders, Amps
Lead Gitarr – Polly Jean Harvey, PJ Harvey, soloartist
Sång rytmen gitarr -Joe Strummer, 101'ers, The Clash, The Pouges, The Mescaleros

Helt utan att vara medveten om det så gjorde jag ett statement som till och krönikörerna på GT – Gotlands tidningar - kommer att gilla: 2 kvinnor och 2 män eller mer politiskt korrekt 4 hens, jag vill med detta påtala att bra musik är bra musik oavsett vem eller vilka som gör det, och för icke insatta så är samtlig musiker/ band väl värda att kolla upp.

Detta är Tompa Rootmos helt eget val utan inblandning av övriga Rootmosare.

Rock on!

Glädjechock!

Och så blev det lördag förmiddag igen och plötsligt befann sig undertecknad liggande i sitt badkar med Neil Young i högtalarna vilket var ett säkert tecken på att det var en musiktävling på gång. Den här gången laddade jag även upp rejält i matväg då jag och Tomas besökte den senares moder för en stadig lunch i form av Meat Loaf (köttfärdslimpa, inte den fete Texas-killen), för att spinna vidare på det musikaliska temat. Därefter samlades vi hos Kjelle där vi hann snacka och dra igenom några låtar innan vi ramlade ut till gamla P18 och Restaurang Hwitstjerna.

Tävlingen startade i god tid och liksom förra gången höll man även ett bra tempo. Det hela inleddes med intron och vi klarade oss rätt bra där även om Kjelle grämde sig över att han blåste Genesis och jag själv över att jag blåste något med Iron Maiden, men förmodligen från någon av de plattor jag inte lyssnat på (d.v.s. med ny sångare). Under 60-talet gjorde vi visserligen ett av dessa byten (från Rick Nelson till Paul Anka varvid Rick ändå var rätt i slutändan) som vi ju egentligen inte ska göra men sådant kan inte undvikas ibland då vi ju även haft rätt på sådana ändringar. Det är en fin balansgång. 60-talet gick allt som allt rätt bra ändå.

70-talet blandade och gav men vi klarade tillräckligt mycket för att inte skämmas. Och så noterade jag, nörd som man är, att en av låtarna (Sly Stones "Thank You") egentligen kom 1969. Kennet var extremt nöjd med att sätta sina gamla favoriter Ten Years After. Däremot irriterande att vi skrev Savoy Brown istället för Foghat (i princip samma medlemmar). Det påminner mig om att vi faktiskt hörde Foghat i den första tävling där vi alla fyra deltog 1998 då vi bommade frågan om från vilken grupp merparten av killarna i Foghat kom. Det tycks, ännu efter 14 år, vara vårt öde att blåsa frågor om Foghat eller Savoy Brown.

Även 80-talet var rätt behagligt och vi gjorde en del starka insatser. Undertecknad satte t.ex. Helloween och Kennet blixtrade åter till och lyckades via resonemang (med sig själv) pricka Gregory Isaacs. 90-talet var en enda stor skrattfest och Tomas, Kjelle och jag kom t.ex. fram till Republica på ren chansning fast vi inte mindes dem så väldigt bra. En av våra grannar hävdade att jag tydligen lyssnade alldeles för mycket på Mix Megapol i samma veva. Jag förstod aldrig riktigt varför. Ungefär mellan 80- och 90-tal låg vi för övrigt femma men var beredda på att tappa lite då vi nu stod inför det som vi i Rootmoset kallar "dödsskuggans dal", d.v.s 00-talet och framåt.

Och det blev onekligen en match, men det blev det för alla jag pratade med. Även om några popakter förekom (Kjelle tog vad som nog var en av få poänger här på någon grupp som heter Train) så var det mycket som var gammalt och renav en smula utlevat (Krokus, visste inte ens att de ännu höll på) och vi blåste 00-talet magnifikt enligt en gammal god tragedi... förlåt, tradition. En snabb rundringning till våra bordsgrannar visade dock att de inte hade lyckats väldigt mycket bättre. Vi kändes oss något säkrare på svenskt där vi varierade mellan tvärsäkra, osäkra och helt ovetande i ungefär lika delar. Kennet blixtrade till för tredje gången denna afton då han satte Gudibrallan som framförde opuset "T Doja".

Man avslutade därefter med en rolig variant av covers där man hade mixat ihop två versioner av samma låt. Det tog alltså en liten stund innan vi förstod upplägget men vi kom snart in i det. Efter diverse minglande och pratande med andra tävlande så stod det till sist klart att vi mot slutet av aftonen erövrat en TREDJEPLATS, vilket var något av en glädjechock för oss. Vi hade ju kanske räknat med att ligga bland de åtta bästa men kunde lika gärna ha rasat ned till plats nio - elva men vi hade nog inte trott att vi skulle hamna högre än förra gången. Det var smått omtumlade som vi åkte därifrån samtidigt som en av mina kontaktlinser blev så till sig av glädje så att den rymde in under mitt ögonlock där den förblev resten av kvällen, till viss förtret för mitt synfält.

Eftersom det hade varit en heldag avrundade jag och Tomas med lite efterprat framför TV:n medan Melodifestivalen seglade förbi (har i skrivande stund redan glömt hur det vinnande bidraget lät) och därefter kunde vi även se lite brittisk deckare. Sedan var det ridå för några trötta men ändå synnerligen nöjda Rootmosare.

Femteplats två gånger om.

Så har det då gått ännu en vecka i Rootmosets liv och merparten av oss har rentav hunnit avverka två ganska olika tävlingar på kort tid där vi i båda fallen hamnade på femteplatsen. Tycks vara vårt öde just nu. Men så länge man inte ramlar längre ned får man vara glad.

Först blev det alltså ett pannkaksgiss där Danne och Ruben hade snickrat ihop en tävling med rätt annorlunda repertoar. Det blev hur som helst en match för flera av oss, även om vi väl klarade oss hyggligt. Emellertid mosade vi fullkomligt 00-talet och därefter även svenskt (där man bara spelade nya grupper/artister) vilket gav mig lite onda vibbar av hur vi brukade ha det i tävlingarna mot slutet av 00-talet.

Ett lag som inte vunnit förut tog för övrigt hem den tjusiga pokalen som någon av medlemmarna nu får ha hemma hos sig i flera månader eftersom pannkaksgisset nu tar en liten paus under Popgiss. Jag vet ju hur det är eftersom jag med lätt fuktade ögon fick sitta och se på pokalen en hel sommar...

Därefter blev det stora Popgiss på lördagen och likt många andra år var vi i sanningen oerhört sugna och tyckte att självförtroendet var ganska bra så här inför den tävlingen som, enligt utsago, skulle bli ganska varierad. Och så visade sig också vara fallet.

De olika decennierna innehöll en del saker som jag tyckte var rätt lätt, annat som var sådär och så några få grupper eller artister som jag aldrig hade hört talas om överhuvudtaget. Så det var på det hela taget en god blandning även om jag hörde folk sakna vissa genrer såsom punk eller indie. Men det hinner ju komma.

Allt som allt blev vi femma på denna första omgång och vi var faktiskt väldigt nöjda. Man kunde konstatera att förhandstippade Dr Zoom & the Sonic Boom vann men det var även en del andra favoriter som hamnade jämförelsevis långt ned medan andra, mer otippade namn, ryckte. Och sådant gör ju tävlingen lite mer spännande.

Skitstövlar bekänner.

Har nu, tätt efter varandra, läst ut Mötley Crües självbiografi ”The Dirt” och därefter Nikki Sixx ”The Heroin Diaries”, två verk som har givit mig en ganska besk eftersmak. Huvudsakligen beror det väl delvis på rent äckel över det man har läst men även på irritation över att man nu gött detta maskineri ytterligare genom att köpa de båda verken.

Kort och gott är ”The Dirt” bara en genomgång av fyra (nåja, tre och en halv) skitstövlars liv under 20 år där de närmast koketterar med hur mycket sprit och droger de öst i sig, hur många tjejer de satt på och burit sig illa mot (även om flera av nämnda damer också framstår som långt ifrån sympatiska) samt hur de rent allmänt betett sig totala rövhål mot hela sin omgivning. Om man ska sammanfatta på några rader.

Bandet tycks även överskatta sin egen betydelse en smula då underrubriken lyder ”berättelser från världens mest ökända rockband”. Jag vill som sagt inte vara kinkig men jag kan till att börja med ifrågasätta om Mötley är ”världens mest ökända rockband”. Möjligen ligger de bra till om vi bara pratar om svinigt leverne men jag tror ändå att både Stones, Aerosmith och ta mig tusan Red Hot Chili Peppers kan slå dem där. Om det nu är något att stå efter. Snackar vi därefter om musikalisk betydelse så hamnar the Crüe rätt långt ned på listan.

Jag var ju som sagt med redan när gruppen slog igenom där på 80-talet och jag kan nog säga att jag inte ens på DEN tiden uppfattade Crüe som något flaggskepp, inte ens inom sin egen genre (i. e. glamhårdrock från Los Angeles). För mig var de faktiskt bara ett band i högen av alla de där grupperna från Los Angeles (Ratt, Warrant, Headpins, you name it) och jag tror i så fall man var långt mer intresserad av W.A.S.P. som, trots sin rätt bisarra image, ändå hade några minnesvärda låtar samt en sångare som inte sjöng sådär skitnödigt som alla glammiga hårdrocksvokalister gör.

Jag vill minnas att jag tycke Mötleys platta ”Shout at the Devil” var OK men jag tror därefter att jag tröttnade på dem rätt snabbt. ”Home Sweet Home” var för sliskig redan för mitt 14-åriga jag och sedan blev de väl bara sämre (vilket de dock, i ärlighetens namn, medger i boken). De ryckte väl upp sig lite med ”Dr. Feelgood” men då hade jag nog redan börjat rikta min uppmärksamhet åt annat håll och när jag nu, under läsningen av boken, lyssnade på några spår från det albumet så blir jag mest påmind om att jag egentligen inte riktigt gillar partyhårdrock med refränger som folk ska skråla med i.

I grund och botten är det svårt att känna någon som helst sympati för killarna i det här bandet som mest framstår som bombade zombies. Har de intelligens så går de ofta in för att dölja den ganska väl. Visserligen gnölar man någon gång om att man tydligen haft en svår barndom och därför gick det som det gick. Jag kan ju säga att jag personligen känner killar som haft en VIDA värre barndom än de här snubbarna men som för den skull inte känt behov av att supa och knarka som svin eller bli en ren fasa för sin omgivning. Men en ursäkt är ju alltid bra att ha till hands.

Den ende i bandet som jag faktiskt känner någon sympati för är Mick Mars som framstår som den något mer tillbakadragne och den som i alla fall inte blir en total idiot även om han intagit en icke föraktlig mängd droger och sponken. Ja, ungefär som Izzy Stradlin i Guns n’ Roses. Annars var väl enda gången jag blev något tagen i boken när Vince Neil skildrade sin lilla dotters vämjeliga och utdragna död i cancer. Men min sympati för honom försvann rätt snabbt igen efter några kapitel. Och läser ni boken förstår ni varför.

Halva boken ägnas åt det som man ändå var lite intresserad av, d.v.s. 80-talet. När man sedan befann sig där i mitten av boken så kom jag på mig själv med att tänka ”jaha, nu är den intressanta biten över och nu ska man behöva stå ut med ett 90-tal med en massa bråk och kändistrams och Pamela Anderson och fan och hans moster”. Och det var väl ungefär så det blev, jo. Möjligen kan ju bokens senare del med fördel läsas av den som är road av det här med gruppdynamik eller den som faktiskt vill möta Spinal Tap på riktigt. Medförfattare till boken är för övrigt Neil Strauss som här skriver i den lite svulstiga och sensationslystna stil som han även använde i den svårt överskattade ”The Game”, där han skildrar sin egen tillvaro som mästerraggare.

Nikki Sixx ”Heroin Diaries” skildrar ju samma period men dock endast en del av den, nämligen främst år 1987 och lite däromkring. Sixx menar ju att det här är dagböcker som han skrev under sin mest nedgångna pundarperiod men som den kritiske historiker jag nu är så tycker jag ofta de känns lite för tillrättalagda och (som många dagböcker) skrivna med blicken mot eftervärlden (d.v.s. senare läsare). Såvida han nu inte hjälpt till och lagt till ett och annat långt senare. Oavsett äktheten så är det dock en rätt intressant skildring av vad droger kan göra med människor och kulmen utgörs av den natt då galne Nikki faktiskt lyckas ta livet av sig med sitt heroin även om läkarna får liv i honom efter några minuter som död.

Allt som allt kan jag nog säga att jag härmed har fått mitt lystmäte av Mötley Crüe och glammig hårdrock överhuvud. Det lär nog dröja innan jag vandrar längs den här stigen igen.

Med Chairlift på alla hjärtans dag.

Efter att ha sett Front 242 och därefter fortsatt min Stockholms-odyssé med lite umgänge med vänner och släktingar, biobesök och en del annat så var det nu dags för något helt annat i musikväg på självaste Debaser och på självaste alla hjärtans dag. Tanken var även att jag och min dambekant skulle gå och äta på något trevligt ställe lite innan konserten.

Ifall det nu inte lär chocka en del läsare som tror att jag är en supercreddig snubbe så ska jag nu erkänna att jag faktiskt aldrig hade varit på Debaser förut och bara visste att det låg vid Slussen (när det nu inte ligger vid Medborgarplatsen, eftersom man har två Debaser i Stockholm, alla provinsstäder får nöja sig med ett). Det har helt enkelt inte blivit så att jag haft ärende till Debaser. Kanske är det helt enkelt inga av mina absoluta favoritband som spelat där eller så har jag missat de evenemang jag kunde ha gått på. Eller något.

Alla hade pratat med mig om någon "gångtunnel" så jag yrade därefter runt i 45 minuter vid Slussen och även om jag också förstod att klubben skulle ligga nära Karl XIV Johans staty (som är svår att missa) så är den yta som kallas "Karl Johans torg" egentligen så pass diskret så man knappt tänker på att det är ett torg. En betongyta nedanför några breda trappor är liksom inte så mycket till torg i min värld och eftersom det därtill snöade lite så tog det en stund innan jag slutligen såg skylten med "Debaser" uppsats på en betongpelare under en vägbro. Lätt att missa, kort och gott.

Var dock glad att jag rekat med tanke på hur vädret senare blev. Snön började faktiskt tillta redan då jag skyndade upp för att möta min date på Götgatan och det var stundtals lappvantar. Detta ledde till att vi därefter fick sikta in oss på första bästa restaurang som såg hygglig ut. Som det nu blev så hamnade vi på ett ställe vid namn Fenix som kanske inte var top of the line men det var heller inte något hak. Medan vi åt och hade trevligt så hade man kanske hoppats att den där snön skulle lägga sig men det var tvärtom ännu värre när vi drog ned till Debaser.

I vart fall så var vi ju snart där och kunde hänga lite i baren medan vi såg oss omkring (vilket gick fort då stället är rätt litet). Till vår förvåning dök det även upp ett förband vilket bestod av ett styck maskerad man som lät lite som James Blake och som tydligen kallade sig O F F Love vilket jag fick reda på att genom att fråga valfri ungdom som såg tillräckligt indie ut. Personalen, däremot, hade inte ens vetat att det skulle bli förband. Livet är fullt av överraskningar.

Rätt snart efter att den maskerade mannen lämnat scenen så dök huvudakten, Chairlift, upp. Denna amerikanska grupp är en rätt ny bekantskap för mig men de har starka låtar som påminner om valfri drömpop kring 1990 och deras senaste skiva "Something" fastnade rätt omgående, vilket inte alltid händer i min värld. Så det var ju en ytterst lycklig slump att de nu spelade i Stockholm denna kväll. Konserten var även ganska stark och låtarna var rätt trogna skivan (det var till 90 % låtar från den nya skivan) även om man rockade upp den lite. Mot slutet gick sångerskan runt och kysste folk längst fram, alla hjärtans som det nu var. Som vi stod såg vi det inte just då men det fångades av någon duktig person som lade ut det hela på YouTube (se ovan).

Efter konserten så kunde jag och mitt sällskap slappna av lite i en soffa och höra på gamla och nya hits som en DJ spelade och jag kände mig förstås oerhört creddig när jag kunde förklara att "det här är Mumford & Sons" eller "det här är Arcade Fire". Mitt lyssnade har med tiden givit effekt. Sedan man avslutat med Joy Division vid 00.30 blev vi vänligt utmotade. Och ta mig tusan om det inte ännu snöade! Dock lyckades vi snart sätta oss i säkerhet i en tunnelbanevagn och så var denna trevliga afton, liksom merparten av mitt besök i Stockholm, över.

Farväl till Front 242?

Som det nu föll sig kom undertecknad att ändå ta sig en liten tripp till Stockholm för att se några konserter så här i mitten av februari varav den ena var med de gamla synthveteranerna Front 242 som jag senast såg 2009. Som jag nog tidigare nämnt i den här bloggen så är ju Front gamla favoriter som dock för länge sedan har stelnat till en ren revival-akt för gamla synthare som med en tår i ögonvrån minns hur den hårdare synthen toppade där i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Live är de emellertid fortfarande i ganska fin form och man häpnar ofta över hur ett gäng killar i 50-årsåldern orkar hålla igång så mycket på scen. Alltså blev det ändå så att jag löste biljett till denna lilla miniturné (där även Malmö och Göteborg skulle avverkas).

Det var kanske också bra av en annan anledning. Strax innan konserterna i Sverige hade Front på sin hemsida meddelat att man ställde in alla de konserter man planerat för 2012 efter 1 maj eftersom man nu skulle ta ”en paus”. I mina ögon lät det där oerhört likt en splittring, om än formulerad på ett lite mer skonsamt vis. Det är naturligtvis både ett och två band som tar pauser av längre slag men ibland kan ju den där pausen komma att bli permanent. Jag fick även en viss föraning om detta då jag såg själva konserten.

Spelningen skulle hållas på ett ställe i Sickla, Dieselverkstaden, som jag inte alls visste vad det var även om jag av kamrater fick veta att det var en teaterbyggnad. Av bekvämlighetsskäl tog jag och syster (som blev mitt sällskap på denna konsert) hennes bil även om vi fick snurra runt ett litet tag innan vi hittade rätt. Dieselverkstaden visade sig också vara en stor och fin byggnad med alla möjliga slags verksamheter inrymda, inklusive restauranger och en angränsande biograf. Tonen för kvällen angavs för övrigt av en man bredvid mig i folkmassan som utropade ”fan, alla är så jävla gamla!” Och sant är att publiken, åtminstone i början av kvällen, mest bestod av folk i min egen ålder som därtill såg högst normala ut. Det var först lite senare som man började se lite yngre personer med mer ”synthig” framtoning.

Man hade rentav två förband denna kväll. Första bandet hette Dupont och spelade väl inte så värst originell synth även om det verkade vara trevliga och ödmjuka killar. Nästa akt, Necro Facility, var lite hårdare och hade kanske även ett lite mer eget sound. Det gick annars som på räls och man var snabb med att få upp nästa band på scen när det föregående hade gått av. Redan omkring 20 minuter efter att Necro Facility gått av tystnade musiken i högtalaranläggningarna och publiken började, som så ofta, skandera ”zwei-vier-zwei, zwei-vier-zwei…”

När bandet gick på öppnade man med samma låt som man nu öppnat med i flera år och jag trodde att jag rentav skulle få se ett liveset som var en ren kopia av det jag såg 2009 men så blev inte fallet. Blev dock först lite orolig när jag till en början bara såg Fronts numera lätt grånade sångare, Jean-Luc de Meyer, och inte hans sparringpartner Richard 23. Han dök dock upp snart eftersom han till en början stått bakom en av syntharna. Jag stod nu på en rätt fredad plats men det ledde även till att den evige keyboardisten i bandet, Patrick Codenys, var skymd av en högtalare. Man hade även en extra trummis med sig.

Konserten utvecklade sig snabbt till en ren greatest hits-föreställning där man rakade igenom den ena Front-klassikern efter den andra och enda gången konserten tappade lite fart var när man körde ett par sega nummer från den platta som släpptes 2003 mot mitten av konserten. Annars var publiken med på noterna och bandet höll som vanligt igång (fast Richard numera såg ut att vara några kilo tyngre) även om framförandet av låtarna ibland var lite stressat nästan som om man ville försöka hinna raka igenom så många nummer som möjligt inför en krävande publik. Efter att ha spelat i cirka 70 minuter gick man av efter att roligt nog ha spelat den inte alltför ofta hörda ”Im Rhytmus Bleiben”. Därefter kom man tillbaka och avrundade med ”Quite Unusual” och den nu ganska aktuella ”Funkhadafi”. Sedan var det slut efter 80 minuter. Var dessutom glad över att slippa höra den lite larviga nymodigheten (som man började med 1993) ”Fucking Alive”.

I och med att konserten nu hade karaktären av greatest hits-föreställning så framstod den även i mina ögon (och öron) som något av ett slags farväl. Det går att göra en sådan tolkning eftersom bandet denna gång bjöd till mer än vanligt och körde en massa klassiker som de inte spelat på några år, i vissa fall. Det är som sagt mycket möjligt att pausen senare i år innebär slutet för ett spännande band som i kreativ mening dock har dött för länge sedan. Om det nu skulle vara så vill jag bara tacka Front 242 för den här tiden och allt de har givit mig i musikalisk väg. And don’t forget to punish you machine.

Sent en lördagkväll.

”Den där Moniker, har han uppträtt än?
”Han uppträdde för fem minuter sedan, morsan.”
”Ja, du ser!”

Följande replikskifte utspelade sig då undertecknad besökte sin gamla mor i helgen och vi båda enligt en gammal tragedi hade hamnat framför TV:n för första ronden av schlagerfestivalen. Entusiasmen var väl heller inte påtaglig hos den tvåhövdade publiken bestående av en musiknörd som inte precis gått in för schlager under sin snart 40-åriga levnad och som därtill distraherade sig med Sudoku samt en äldre dam, distraherande sig med stickning, som mest tyckte att schlagerfestivalen var konstig och tråkig numera när alla sjunger på engelska ”och så minns man ju inte sångerna heller”.

Och på tal om det där med att minnas så genomför jag i skrivande stund ett litet experiment kring just minne. Jag skriver detta mindre än ett dygn efter att ha sett schlagerprogrammet och jag har inte fuskat genom att kika på YouTube-klipp eller genom att åter läsa om startfält utan jag går nu bara på minnet från igår för att se hur mycket jag kommer ihåg. Troligen rör jag rentav ihop ordningen på låtarna. Men jag bjuder på det. Tävlingen hade i år tre programledare, nämligen Helena Bergström, Sarah Dawn Finer och någon ung tjej som jag inte kommer ihåg namnet på.

Det hela inleddes dessvärre av Sean Banan (som jag till igår trodde hette ”Jan Banan” innan jag såg namnet i tryck). För er som inte hört talas om honom så är han ett slags fjärde klassens Markoolio med brytning. Men medan Markoolio satsar på en mogen publik bestående av tioåringar så går Sean Banan in för det mer juvenila alternativet: femåringar. Jag har som sagt levt med schlagerfestivaler i över trettio år (alltså så länge jag minns dylika program) och jag kan utan att darra på rösten säga att ”Sean I Banan” är den ABSOLUT SÄMSTA låt jag NÅGONSIN hört i schlager-SM och det är en skam att man släpper igenom amatörmässig dynga som låter som om man hade snott ihop den i kulissen cirka fem minuter innan man skulle upp på scenen. Till och med hans tidigare hit ”Ett gott nytt jul” framstår som Stravinskij jämfört med detta knytnävsslag i ansiktet på alla oss som tar musik på allvar. Man undrar hur de sämre bidragen i så fall lät om detta var bland det bättre man fick fram alternativt hur mycket Sean Banan slantat upp i mutor?

Efter detta musikaliska Harrisburg kom så någon grupp vid namn Absorbing Dots eller något i den vägen som bestod av några tjejer som lät lite som Dixie Chicks. Just nu minns jag mest att en av tjejerna som trakterade cello var väldigt snygg. Överlag vill jag minnas att jag tyckte att låten var helt OK men den åkte naturligtvis all världens väg i den senare omröstningen. Efter den kom Moniker med någon låt om att han ville vara Chris Isaac. Hade han bara sjungit på svenska kunde vi kanske fått en ny fet kalkon i stil med Forbes och deras låt om Beatles men så blev det nu inte. Det är allt jag minns. Och det var alltså här som min mor, fem minuter efteråt, frågade om den där Moniker hade uppträtt än.

Dead by April är bara ett namn för mig men gruppen visade sig bestå av ett gäng svårt tatuerade unga män som spelade hårdrock. Man hade två sångare och jobbade med nyanser såtillvida att den ene killen sjöng rätt smörigt medan den andre lät som en gris som skrek och spydde på samma gång enligt en gammal god Napalm Death-tradition (min mor: ”men det här kan väl inte få några röster?”). Och så riffades det. Tvära kast följde då Afrodite klev på och hade plankat sig själva då man även i år exekverade en stompig discolåt. Sedan kom Marie Serneholt och spelade någon låt som hette något i stil med ”Peppar och Salt” och som hade en väldigt tjatig refräng, vad jag minns. Efter det kom så kvällens clou, nämligen Torsten Flinck. Låten var väl för all del inte så märkvärdig men det var ändå kul att se den intensive skådespelaren i den här rollen. Avslutningsvis kom någon tjej vid namn Loreen (som tydligen spelat med Rob and Raz) och gjorde någon låt som jag inte kommer ihåg mycket av just nu. Det var något med ”Invincible” tror jag. Eller ”Invisible”, kanske.

Därefter blev det en massa paus. Soundtrack kom ju på och körde någon låt vilket alltid lyfte aftonen en smula. Därefter följde några sketcher där Helena Bergström bland annat spelade gubbe. Unga tjejen cirkulerade bland artisterna och vid något tillfälle ryade hon något om att Torsten hade tagit henne i röven även om jag nog missade vad han nu än hade gjort då jag just då var i djup tvekamp med ett motsträvigt Sudoku. Helena Bergström visade även upp lite självironi i samband med omröstningarna. Hon är ju känd för två speciella karaktärsdrag på film, nämligen att hon A: gråter och B: visar brösten (ibland samtidigt). Hon ironiserade nu kring ett av dessa karaktärsdrag. Ni får gissa vilket.

I slutändan åkte alltså en drös artister ut direkt medan några gick till det där andra chansen (Torsten och en artist vars namn jag inte tänker nämna mer) eller till Globen (Dead by April och Loreen). Följaktligen fick man höra två av bidragen igen och jag antar att dessa ständiga upprepningar under senare år är till för att minska risken att vi glömmer låtarna. Det är väl den enda rimliga förklaringen.

Wild chewinggum weekend.

Eder krönikör kan nu sammanfatta en ganska händelserik långhelg, i alla fall vad gäller musik. Den började därtill ytterligt bra då undertecknad precis innan han skulle ned på torsdagens Creppy Quiz fick en ytterligt glad nyhet och därefter seglade som på små moln ned till den trånga och trivsamma gemenskapen på Creperiet. Tinka och Tjoffen bjöd på ett gott hantverk och den obskyra garagerock som man kanske hade trott att herr Tjoff skulle testa på oss uteblev. Vi var däremot ytterligt nöjda med att vi spikade 50-talet, inklusive Larry Williams (som Beatles tolkade två gånger om). Även om vi var hyggligt nöjda med vår insats (särskilt då vi var tre man) så slutade vi dock på en femteplats medan Top Modern (a.k.a. Unga Moderna, eller delar av detta lag) välförtjänt rodde hem hela rasket.

Efter en lugnare fredag blev det så till att sammanstråla med Kennet om lördag eftermiddag för lite samvaro till tonerna av livealbum från 70-talet innan vi seglade ned till hotellet. Ja, seglade, eftersom det bitvis var så halt så min Rootmos-kumpan hade svårt att manövrera med sina boots på ett ganska halt underlag. Bitvis fick vi ta oss fram arm i arm men jag har lyckligtvis passerat den gräns där jag skulle behöva skämmas för att jag i det offentliga rummet syntes på det viset med en gammal vapendragare.

Tävlingen nere på hotellet var mycket fint anordnad och miljön gör ju sitt till. Därtill visade det sig att vi efter bara några rundor ledde med förkrossande siffror och plötsligt kände jag en viss 98-feeling där. En journalist kom rentav förbi och intervjuade Kennet lite snabbt samtidigt som vi andra försöka lyssna på musiken och föra anteckningar. Eftersom dock tävlingen gick som den gick så vet jag inte om vi lär komma i tidningen. Var dock särdeles nöjd med att Kennet satte en ytterst obskyr Alice Cooper-låt varefter jag satte den minst lika obskyra plattan. Överlag gjorde vi alla bra insatser men vi tappade dock lite på 00-talet och intron och varefter det visade sig att herr Gnu, vår nemesis, och hans vänner sprang om oss med sju poäng. Det hade dock varit mer retfullt om det varit en eller två poäng.

Vi skrattade alla en smula då det visade sig att det kuvert vi erhöll som silvermedaljörer innehöll en rabatt om 1500 kronor till... tatuering! Nu tillhör ju ingen av oss den tatuerade generationen och vi har heller inga anspråk på att göra det så inom en timme hade den vinsten sålts till en hugad spekulant till något reducerat pris. Vi missade någon akt där i början av Rockskallen men hann se ungefär halva Kiss Me Hardy (vilka Kjelle tyckte lät lite som ett modernare Docenterna, och det kan jag nog hålla med om) och därefter cirkulerade vi varefter vi såg stökiga A Friend of Harry's och sköna hip hop-combon Sorkjävla. Rader som "innerstadsbrudar, ja' satsa' på ett Gråbo-luda'" är stor konst.

För övrigt hann jag även knacka gamla Grave- och Entombed-basisten Jörgen Sandström på axeln och be honom spela vad som helst från Slayers "Seasons in the Abbyss" då Tomas och jag cirkulerade på övre dansgolvet. Inte för att jag riktigt hann höra om han gjorde det men om så var fallet gladde det väl alltid någon. Mot slutet av aftonen började vi (som ofta) tappa bort varandra men man såg i alla fall Soundtrack of Our Lives jobba hårt även om både denna och tidigare konserter hämmades lite av att ljudet var lite burkigt och led brist på nyanser. Kunde ibland vara svårt höra vissa saker ordentligt och det var därtill svårare än vanligt att konversera.

Undertecknad seglade sedan hem i natten och har idag mest roat sig med att läsa gamla krönikor för att se när jag senast såg Soundtrack of Our Lives. Det visade sig vara hela 15 år sedan, på Roskildefestivalen 28 juni 1997. Hade jag nog aldrig trott. Kunde även konstatera att jag såg deras föregångare, Union Carbide Productions här i Visby 22 november 1991. Tempus Fugit.

The Musiknörd Won't Listen

Hörde igår ett rätt skojigt inslag på P3 där man diskuterade vad som egentligen hände med alla de här banden som skulle ”rädda rocken” i början av 00-talet (även om den diskussionen sedan kom av sig lite och istället kom att handla om gitarrens vara eller icke vara inom dagens musik). Man radade upp namn som White Stripes (upplösta 2011), The Strokes (långa pauser mellan plattorna, verkar på väg att dö sotdöden), Kaiser Chiefs (skivorna verkar nu bli allt sämre) och Franz Ferdiand (dito) samt The Hives (dito?) och undrade vad som hänt då man nu konstaterade att annan musik formligen regerade.

Den mest intressanta poängen var när man nämnde att PJ Harveys ”Let England Shake” (som bekant en Rootmoset-favorit under 2011) just nu hade sålt i runt 69 000 exemplar i USA medan rapparen Drake, som jag knappt vet vem det är även om jag snabbt skummat några av hans plattor, samma år släppte ett album som i USA sålde 1,1 miljoner exemplar. På samma vis är det förstås med ett stort antal andra stjärnor som gör lättare dansmusik eller R’n’B och liknande. Alltså att de i fråga om försäljning slår vissa rockband med hästlängder.

Därtill blir det (om jag ska skämta lite om vår egen krets) kanske lite komiskt när man tittar på Popgiss och alla andra giss vi anordnar här i Visby och den musikaliska representation som där förekommer. Ska jag vara ärlig så kanske ”musiknördgiss” hade varit ett mer passande namn med tanke på oss som deltar. För den typiske popgissaren på Gotland är en person som lyssnar på PJ Harvey. Eller Elvis Costello. Eller Neil Young. Och han (det är oftast en han i alla fall) lyssnar INTE på Drake, Jay-Z eller Lady Gaga. Om man generaliserar grovt. Men om tävlingen däremot bestod av den musik som ligger på listorna så skulle den se helt annorlunda ut. Följaktligen är Popgiss lite av ett rockmusikens Fort Alamo. I kommersiell mening är den traditionella rocken (i alla fall just nu) i sönderfall medan dansakter numera börjar sälja ut arenor.

Själv känner jag, som ju inte är den typiske rockern utan faktiskt kan en hel del om dansmusik, kanske inte samma ångest som en del andra personer men jag jublar heller inte över att dansakter kan fylla Globen. För det är ju, som så ofta, ”fel” dansmusik som nu fyller arenorna: den mest utslätade. Inte Skrillex utan tyvärr grejer som Avicii. Hur som helst verkar den här revolutionen pågå i det tysta utan att vi ens diskuterar den. The musiknörd won’t listen.

I övrigt är det faktiskt rätt kul att ta del av vissa personers musikaliska historia, särskilt när man själv befinner sig riktigt långt ifrån den. Förra veckan hörde jag en intervju med Ison & Fille (som i min värld är ännu ett par goa rappare från your average förort även om jag nog såg dem spela sig själva i den galna serien ”Lennartz”) diskutera sina ungdomsfavoriter av vilka de främsta av Wu Tang Clan. Som jag ofta sagt förut så var det ungefär där jag helt slutade lyssna på hip hop men givetvis måste ju all den här senare hip hopen ändå ha betytt enormt för de som var bara några år yngre än mig.

På samma vis var det då jag häromkvällen hörde de redan farligt uttjatade damerna i First Aid Kit sitta och spela sina favoriter där exempelvis Bright Eyes och Joanna Newsom ingick. Ingen av dessa exempel hade jag aldrig hört talas om för bara två år sedan. Tydligen hade tjejerna just Bright Eyes som sina särskilda favoriter (och de fick ju senare jobba med delar av orkestern och även turnera med den). Själv har jag just ingen relation till den här nyare indierocken men det är väl ungefär som om jag skulle försöka förklara Rides storhet 1989 – 92 för någon yngre person.

Annars lär det bli en riktig helaftonshelg nu. Börjar med lite tävling i afton och så lär den väl sluta någon gång på söndag morgon då Soundtrack går av scenen. The Weekend starts here.

Ett stort barn.

Föreställ er en kille från den kämpande arbetarklassen. Han är lågutbildad och en kombination av dyslexi och diverse bokstavskombinationer samt föga pedagogiska lärare gör att han inte precis ökar sin bildning. Han är rastlös och impulsiv och föga lämpad ens för de enkla jobb som står honom till buds. Det enda han till sist är någorlunda bra på är att slakta djur. Sedan startar han ett band och efter bara halvannat år av harvande blir han och hans kamrater berömda och framgångsrika och upptäcker att de kan få så mycket de vill vad gäller kvinnor, sprit, droger och annat som en ung man tyckte var viktigt i början av 70-talet. Föga förvånande så gick det inte så bra utan vår hjälte var därefter mer eller mindre berusad i 20 års tid och hann därtill peta i sig de flesta kända droger som det finns ett namn för. Ungefär så ser Ozzy Osbournes liv ut i komprimerad form.

Som läsaren säkert förstår så har undertecknad tillbringat ett par dagar med Ozzys självbiografi och det är en varierad upplevelse. Ibland skrattar man högt, ibland häpnar man och ibland blir man lite äcklad. Ibland förundras man. Ozzy, som börjar boken med att deklarera att det sannerligen inte är mycket han minns efter alla år med sprit och droger (utöver det faktum att det även gått en längre tid) serverar ändå historier om orgier och tragikomiska missöden så det räcker och blir över.

Man ska inte sticka under stol med att Ozzy under en stor del av sitt vuxna liv burit sig åt som ett svin. Samtidigt är det på något vis lättare att smälta honom än till exempel Keith Richards. Keef koketterar närmast med hur mycket droger han petat i sig och hur grisigt han burit sig åt och man finner det på något vis stötande eftersom man ändå betraktar honom som en rätt intelligent människa som borde veta bättre. Ozzy, däremot, ger närmast intryck av att vara ett stort barn i många avseenden. En kille som inte är alltför klipsk, ofta snäll men ibland även okynnigt grym ungefär som en tioåring och som hela tiden bara råkar snubbla in i de mest absurda historier. Och jag vet inte om Ozzy är tillräckligt smart för att försöka framställa en slags vilseledande bild av sig själv bara för att verka lite trevligare än han faktiskt är. Såvida hans spökskrivare nu inte föreslagit detta för honom. Men jag tror inte det.

Följaktligen är det Ozzy som gör inbrott med torgvantar(!), det är Ozzy som får kicken för att han börjat sniffa farliga kemikalier, Ozzy som finner det som ett oförargligt partytrick att lägga koögon (vilka han stulit från slakteriet) i folks glas, det är Ozzy som aldrig är nykter nog för att ta körkort och som rentav tvingas att på fyllan köra sin första fru till BB när vattnet har gått, det är Ozzy som råkar bjuda kyrkoherden på haschkaka, Ozzy som trycker på larmknappen istället för knappen till luftkonditioneringen och som febrilt får sitta och snorta i sig kilovis med kokain medan han hör polissirenerna närma sig. Och så vidare, och så vidare.

Och härmed har jag väl, utan att avslöja alltför mycket, beskrivit tonläget i boken något så när. Det är väldigt många absurda historier och man undrar ibland om en del är medvetet påhittat eller skrönor ut ett minne omtöcknat av droger där berättaren ändå tror att han har upplevt det hela. Jag lämnar den frågeställningen därhän och nöjer mig med att det ofta är mycket underhållande läsning. Ozzy kan även ge prov på en barsk humor med en del bitterhet i botten. Exempelvis som när han skildrar hur han just upplevt ett otäckt slagmål där han kastats genom ett skyltfönster i den nedslitna stadsdel i Birmingham (Aston) där han växte upp för att därefter höra hippielåtar som ”San Francisco (be sure to wear some flowers in your hair”) varvid han tänker ut en alternativ titel som heter ”Aston (ber sure to wear some glass on your face)”. Och om man växte upp i en grå arbetarmiljö där man i bästa fall kunde få något farligt och tungt jobb på en fabrik som man därefter skulle hålla fast vid under resten av sitt liv så kändes det förstås som rena hånet att höra låtar om ”love and peace” på radion.

Och fast Ozzy själv såg ut som en hippie och skrek ”we love you” till publiken (många trodde han var ironisk) så blev ju Black Sabbath rena antitesen till flower power och summer of love och hela den biten. Istället odlade man en mörk image med låtar om undergång, fasor, psykiska störningar och annat som inte var helt vanligt inom den tidens popmusik. Ironiskt nog sorterades dock Sabbath ofta in under just ”popmusik” där i början av 70-talet eftersom genren på den tiden var ganska bred och under sitt tak plockade in allt som råkade ligga på listorna vare sig det nu var The Archies eller Rolling Stones. Eller Black Sabbath.

Efter att nyligen ha sett filmen om The Anvil och deras motgångar beroende på otur med skivbolag, managers och annat så kan man även konstatera att Ozzy och hans vänner ofta bara var en hårsmån från att gå ett liknande öde till mötes. Det som dock räddade dem i slutändan var väl att de ändå skapade något nytt som var så pass kraftfullt så att det nästan måste nå allmänhetens öron. Men under tiden blev de skinnade av en manager som väl bara tyckte det var bra att killarna i bandet petade i sig sprit och droger i stället för att ställa frågor om ekonomin. Ozzy var närmast på kneken när han 1982 gifte sig med sin viljestarka och tydligen extremt tålmodiga fru Sharon. Den som tror att Sharon skulle ha tagit Ozzy för pengarna lär efter en läsning av boken inse att inga pengar i världen kan uppväga allt vad hon fått stå ut med under äktenskapet med Ozzy, inklusive minst ett regelrätt mordförsök. Så den som vill läsa om ett skandallöst liv med sex, drugs & rock’n’roll får nog rentav mer än vad han eller hon förväntat sig i Ozzys skildring av sitt omtöcknade liv.