Den strålande 24 september 2022 var det dags för det stora Höstgisset eller egentligen ännu ett Mellangisss, arrangerat av Little Gerhardz. Dagen hade börjat nog så bra och jag hade vaknat tidigt efter att kommit ganska tidigt i säng. Efter en lugn förmiddag blev det till att åka ut mot staden flygplats och hämta Kenneth inför Rootmosets lilla lunch med taktikprat sådär halvannan timme innan det hela gick av stapeln. Efter att ha parkerat bilen promenerade vi ner på stan i det fina höstvädret och intog lite lagom maritim mat på Jessens saluhall, dit även vår extramedlem ”synthar-Mange” infann sig för en öl och lite prat innan vi skulle gå vidare. Det han bli en rejäl måltid och ett par öl per man innan vi så seglade ner mot Donnes event. Som vanligt blev det ett ideligt hälsande på kända och mindre kända gissare på vägen ner och på vägen in i lokalen. Ulf Akermo var tyvärr upptagen just denna helg men herrar Herman Lindholm, Mattias Rydberg och Martin Tarberg var mer än väl på plats för att representera Little Gerhardz. Allt som allt vankades det 264 låtar, från inledande ”Bad Romance” till avslutande ”Loco in Acapulco”. Arrangörerna var snyggt utstyrda i röda Sportspegeln-jackor. Det enda lilla problemet var väl att en av dem (inga namn, men han härstammar från Ösmo) något innan det hela snubblat väldigt olyckligt på väg upp på scenen och i princip skalat av sig all hud på ena skenbenet. Men stilen hölls uppe. Vi hann cirkulera lite och hälsa på ytterligare personer innan de 264 låtarna alltså drog igång. Själva temat var ju TV och TV-program och det blev kända titlar som ”Tur i kärlek”, ”Väderrapporten” eller ”Visst nappar det”. Det blev även en hel del frågor om skivomslag vilket passade åtminstone mig bra. Under pauserna hann jag även prata med personer som jag i något fall inte träffat på uppemot 25 – 30 år vilket var extra roligt. Maten, en tacobuffé, var mer än godkänd. Åtminstone tre starka Popgiss-pokaler. Kvällens stora innovation var för övrigt öl på tapp. Just det faktum att det på Donner's tidigare mest funnit flaskor om beskedliga 33 cl har väl kanske varit lokalens svaghet men det var nu åtgärdat. Carlsberg flödade med andra ord under aftonen. Just ölen gjorde måhända att laget tenderade sjunka en smula för varje runda men likväl så hade vi en lägstanivå på plats tio vilket för övrigt var vårt mål. Den fina tävlingen rundades av i väldigt god tid vid 22.03 varvid eder skribent var så trött och utblåst i huvudet av all musik att han ganska omgående förpassade sig hemåt. Det var ännu fint väder vid promenaden hem.
Redan 14 dagar senare var det åter dags för ett störe giss, denna gång Nynäshamn Music Quiz 8 oktober 2022 med vårt andra lag, 50 Shades of Mos. vår tidsstudieman, Tomas hade lagt upp ett schema för avhämtning av mig och Jenny medan Jessica åkt upp kvällen innan för att få njuta sin skönhetssömn. På båten över träffade vi förstås på ytteligare en delegation representanter för Gotland och det blev även en och annan diskussion om huvudsakligen musik. På grund av oväntade sjukdomsfall och liknande så hade det även bildats en del nya och spännande lag. I övrigt hann vi även med lite läsande, korsord eller bara dåsande i största allmänhet. Anlände så till den stolta staden Nynäshamn vid 10.30 och knallade direkt upp till Skärgårdshotellet. Talande nog blev det snabbt en stabil kö i receptionen. Vi råkade dock ganska tidigt ut för dagens lilla orosmoment – att hinna i tid efter ha hunnit äta. Som tidigare år knallade vi efter incheckningen bort till Jannis Café, alldeles bredvid Nynäshamns folkets hus, där vi tidigare ätit. Den katolska grupp som två år i rad stått på torg stod där även i år och sjöng så högt om Jesus så det hördes in på fiket. Dock visade det sig snabbt att logistiken på det värderade fiket var på väg att braka ihop eftersom det kom cirka 15 personer en slö lördag för att äta mat. Den rådige Jannis fick dock ringa in förstärkning och vi kunde till sist få vår mat även om vi fick slänga i oss den för att sedan ånga över till folkets hus alldeles bredvid. Vi hann dock även snacka lite och gratulera Tomas, som fyllde år. Cirka 12.28 gled vi in i salen där gisset var avsett ta sin början 12.30. Hann rentav hälsa lite folk. Omkring oss satt ett helt gäng gotlänningar men vi såg även många bekanta från andra delar av riket. Från och med 12.30 blev det alltså tio timmars giss med en litterär inramning. Arrangören Maria höll som vanligt låda medan Håkan och Anders i huvudsak skötte det tekniska. Kvällens överlägsna gissdrottningn i vårt lag var Jessica, som gick fram som en slåttermaskin bland numren. Ibland satt vi dock som fån, såsom då den religiösa kultsångaren Pelle Karlsson drog av ”Han är min sång och min glädje”. Mina egna blygsamma bidrag gick ut på att sätta Swe-Danes och Meshuggah eller att förklara att det var CSNY och ej Neil Young som spelade in ”Ohio”. Hade även för en gångs skull glädje av tatueringar då jag i en videofråga kunde identifiera den svårt förvandlade Elliphant via hennes randiga handledstatuering. Komiskt blev även då Jessica vände sig mot mig och sa ”Robert!” när de kom en pajig version av ”Klart för drabbning” vilken jag identifierade som Svullo och Sickan Karlsson trots att jag aldrig hört den utan enbart läst om den för 30 år sedan. Tur ska man ha. Mot slutet höll vi dock på att krevera när vi inte satte den Galenskaparna-relaterade ”I'm a Train” (”Säng, säng, säng”) med Albert Hammond. Våra lärarinnekollegor disciplinerade rentav Tomas och mig en smula angående konsumtion av Landsort lager och som de artiga män vi nu är så lydde vi. Det blev dock en brutal strid om fjärdeplatsen mellan oss Little Gerhardz (denna dag förstärkta med Terry Ericsson). Till sist kroknade vi dock på slutet och hamnade på en femteplats vilket dock var den bästa placeringen någonsin i Nynäshamn samtidigt som vi även var bästa gotländska laget (i alla fall rena laget då den gotlänning fanns med i vinnarlaget). Trea blev fjolårsvinnarna Slinkorna, tvåa Looserville och etta Set Pounds. Blev de sedvanliga gratulationerna och cirkulerandet och vi fick även tacka arrangörerna. Efter tävlingen försökte jag även cirkulera lite i baren på nedre botten men då lediga platser sanades och jag i övigt var både stinn och trött tog jag det demokratiska beslutet att återvända till hotellet.
Den lilla Nynäshamns-odyssén avslutades för övrigt på ett trevligt vis. Efter en lugn söndag i Stockholm där jag umgåtts med min syster och hennes familj och ätit på Akkurat så var det på måndagen 10 oktober dags för ännu en femtioårspresent, konsert med The Cure på Globen. Konserten var utsatt till 19.15 och efter att min syster och jag tagit en snabb måltid i hennes lägenhet två stationer bort så rörde vi oss lite efter 18 iväg. Denna afton var det även match mellan Hammarby och Varberg så perrongen var proppfull med de för all del trevliga grönvita färgerna. Vi hade inte med oss hörlurar så vi stannade till vid en försäljare som dock tog skakande 120 kronor paret för de små plastbitarna som jag bestämde mig för att hädanefter vårda ömt. Då jag inte varit på en arenakonsert sedan kanske 2011 så blev jag lite förbluffad över den höga säkerheten med metalldetektorer och annan skit. Hann därefter köpa tilltugg och rentav prata med lite folk från Nynäshamn som jag åter träffade. Vi noterade dock att stolarnas numrering var en smula konstiga och insåg senare att vi hade satt oss på fel plats. Hade en rätt bra utsikt över scenen där vi satt även om det lite kändes som att vi var på bio där vi nu satt med vår popcorn och cola. Konserten var alltså utsatt till 19.15 och på slaget 19.15 gick förbandet, The Twilight Sad, på. Vi visste inte ens att det skulle vara förband. Denna skotska orkester körde sedan i exakt 45 minuter en malande svartorck med inslag av Shoegaze. Råddandet därefter förbluffande snabbt (alltså verkar gå som på räls numera) och exakt 20.31 klev The Cure på sven under publikens jubel. Man öppnade med någon för mig okänd låt (ny?) och blandade därefter klassiker med något mer udda nummer. Rob Smith hinner dock nämna att man ska köra ännu en ny låt, ett nummer som i övrigt låter helt okej. Som vanligt var bandet orörligt förutom Simon Gallup som studsade omkring lite. Överlag blev det många nummer från ”Disintegration”. På slutet hörde jag en ung man bakom mig klaga över ”många jobbiga låtar” lagom när bandet gick av scen efter en timme och fyrtiofem minuter. De återkom snart och Rob förklarade att man nu skull köra några nummer från ”Pornography” varvid jag inombords flinade åt ungdomarna bakom (som jag förstås trodde var slölyssnare som bara väntade på ”Friday I'm in Love”) som nu skulle få var de förmodligen inte tålde. Efter att bandet dragit igenom fina version av ”Cold”, ”A Strange Day” och ”One Hundred Years” (där jag rent av sjöng med medan min syster skrattade åt mig) hörde jag samma unge man bakom mig säga ”Det här är Cure för mig”. Ungdomarna hoppade när bandet senare körde ”Primary” i samband med att de gått av en andra gång för att sedan återkomma och raka av några av de mest kända numren ur sin katalog. Rob gick rentav fram och tillbaka över scenen en gång. Tyckte dock publiken var lite slö och förblev slö även under dessa nummer. Efter ”Boy's Don't Cry” och en speltid på totalt två timmar och 34 minuter gick bandet av för gott och vi kunde röra oss hemåt. Såg rentav en och annan genuin svartrockare i ett hav av braksvennar på vägen ut. Överlag roligt att se att The Cure i alla fall håller stilen trots att de numera är en slags gothrockens eget Rolling Stones.
.jpg)