Popaganda 2017 kan beskrivas som lite
ojämn och bitvis ganska slätstruken. Kanske rentav den mest
slätstrukna Popaganda-festival jag varit på även om det även
fanns några höjdare. Bäst av allt var att jag under hela helgen
inte behövde använda mina engångsregnrockar från Bilteam. Men mer
om det längre ned.
Fredagen den 1 september 2017 (ja, det
var september och definitivt första gången i mitt liv som jag varit
på en festival denna månad även om det nu var på gärdsgården)
hade jag i början av eftermiddagen avnjutit en god middag med en
gammal vän på hipsterhamburgerställe i Gamla stan och sedan rundat
av med kaffe på Kladdkakan. Efter det blev det så dags att äntra
festivalområdet vilket gick snabbt och smidigt så här femte gången
gillt. Ställa sig i en kort kö, få sitt armband, vänta tio
minuter och som vanligt se på när någon av funktionärerna i sista
stund spikar upp Popaganda-skylten ovanför entrén. Och därefter
insläpp.
Först ut var ju lyckligtvis min gamla
favorit El Perro del Mar som körde sin patenterat loja elektromusik
med en del budskap på scenen under tiden. Därefter blev det lite
slött ett tag. En annan bra sak med Popaganda är att de har en stor
läktare vid bassängen där man kan sitta och läsa om man inte
orkar stå och hänga framför dåsiga akter (och, nej, så sugen var
jag inte på att besöka ett barområde där man liksom Way out West
nästan uteslutande har Norrlands guld ekologiskt till rövarpris).
Någon lite R'n'B-liknande historia vid namn Ana Diaz körde på i en
halvtimme men sedan lyfte det då Vaccines, förvaltare av klassisk
brittisk rock, gick på och mer eller mindre bara öste på. Rätt
trevligt. Efter det Léon (någon mer R'n'B), Two Door Cinema Club
(rock? Har nästan glömt bara dagar efter) och Joy (en go' skånska
med lite dansmusik). Efter denna transportsträcka avslutades med tre
säkra kort. Först ut var just ett Säkert! kort, nämligen just
hon. Annika Norlin körde sina vackra men vemodiga låtar och bjöd
jämte senaste plattan även på hitsen. Sedan körde Hurula igenom
ett krämig set och sist ut för kvällen var Phoenix som körde
mycket från nya plattan men även tidigt i sitt set spottade ur sig
hitsen ”Entertainment” och ”Lisztomania”. De hade festligt
nog en spel på scen så bandet syntes uppifrån medan de framträdde.
Rätt kul och trevlig avslutning på kvällen.
Lördagen innebar en liten odyssé
längs Ringvägen då jag åt på Blecktornskällaren och besåg den
fabulöst flotta toaletten på Bar snövit (Ringvägen 147, värd ett
besök!) innan jag besökte en festivaldag om var segare än
fredagen. Först ut var någon dam vid namn Janice som bjöd på
någon slags danspop, därefter fick jag se Sabina Ddumba (som inte
heller är så kul men ändå var lite varierad). Efter det lite rock
med Thomas ”slå mig hårt i ansiktet” Stenström som lämnade
mig likgiltig. Blev rätt mycket tid på läktaren med en bok, för
övrigt. Sedan var det en glad norska vid namn Astrid S som jag redan
glömt hur hon lät. Efter det fick jag se Oskar Linnros köra
ungefär samma set som på Way out West förutom att Daniel Adams-Ray
gästad på ”Sitter på en dröm”, som han inte körde i
Göteborg. Lite kul. Efter det en sångerska vid namn Skott (typ,
deppig pop) och sedan ett brittiskt band vid namn Alt-J som var så
in i helvetes sega så jag fick lust att ställa till med upplopp,
eller något. Istället åt jag. Temperaturen började också sjunka
men jag kunde avrunda med Sveriges kanske sista klassiska indieband
av rang, The Radio Dept, som drog igenom ungefär samma set som på
Way out West. Efter det skulle Tove Lo avsluta men jag frös som en
hund och det verkar de senaste åren ha blivit någon tradition av
avslutningsakten på Popaganda är rätt ointressant varför jag
drog. En halvtimme senare låg jag i sängen med en bok och hade
härmed rundat av sommaren. Och roligare än så blev jag inte denna
helg.
.jpg)