onsdag 18 juni 2014

Heta vax vecka 25

Nedan kommer så tre plattor från Tomas och en från undertecknad, handplockade ur den aldrig sinande strömmen av nya plattor.

First Aid Kit – Stay Gold

Trodde inte att dom skulle kunna följa upp 2012 års "Lions" men det har dom gjort med samma lågmälda countryrock, producerad av Mike Mogis. Plattan kommer att behöva ytterligare ett gäng lyssningar och det blir inte svårt, att systrarna har fått oerhört höga förväntningar på konserten på Fårö i Juli är naturlig följd av att skivan är väldigt bra. Bästa låtar är den givna hiten "My Silver lining" och "Cedar Lane".

Les Big Byrd – They Worshipped Cats

Låter som en studiojamsession, roligt, kul men inte speciellt intressant. Bästa låten "Vi borde prata men det är försent".

Copeland – Because I’m worth it

Elektronisk knarkmusik, något för dig Robert.

Damon Albarn - Everyday Robots

Har nu haft den gamle Blur-sångarens första soloplatta som sällskap varenda morgon och även om den från början verkade en aning blek så växer den. Inget gigantiskt mästerverk men en rad trevliga och välsnickrade låtar som (av förklarliga skäl) låter som en lite lugnare Blur. Titelspåret och "Press Play" är lätt meditativa sociala kommentarer och den afrikanska/gospelaktiga "Mr Tembo" är en charmig liten sång som tydligen ska handla om en liten elefant(!).

söndag 8 juni 2014

Svensk elektronisk musik mår utmärkt

Den här texten kommer att handla om svensk elektronisk musik och dess vandring genom de senaste decennierna. Historien har därtill ett synnerligen lyckligt slut kan jag redan nu avslöja. Olika former av elektronisk musik har ju funnits i Sverige åtminstone sedan början på 80-talet men de olika scenerna eller faserna har ofta inte varit större än att man har kunnat överblicka dem. Först kring sekelskiftet och framåt har det väl svällt ut så mycket så att åtminstone jag har haft svårt att följa med i allt som händer. Precis som inom alla andra former av musik och oavsett land.

Jag var lite för ung för tidiga svenska synthband som Page, Ståålfågel eller Twice a Man men hörde dem givetvis i efterhand. När jag gick på gymnasiet var jag dock i fas med de hårdare svenska synthband som dök upp, exempelvis Cultivated Bimbo och Pouppeefabrikk. Dock började ju ungefär vid samma tid nya tongångar nå Sverige och det är här det blir riktigt spännande. Klas Lunding, mest känd för det synthiga och nyromantiska skivbolaget Stranded, dök upp på nytt i slutet av 80-talet med bolaget Telegram som huvudsakligen hade akter inom den nya housemusiken och annan nyare elektronisk musik överlag.

För min del var det en ny värld som öppnade sig då jag köpte samlingsalbumet Nordic Beats, vilket var ungefär samtidigt som jag hörde de utländska houseakterna. Nu blev ju artister som Papa Dee och Titiyo de mest kända i hela stallet men man ska inte glömma namn som remixaren Stonebridge och förstås Rob'n'Raz som ju kom att verka i olika sammanhang under följande år. Eftersom mitt lyssnande var synnerligen rastlöst under 90-talet fortsatte jag beta av andra spännande akter och fastnade särskilt för artister på skivbolaget Fluid i mitten av 90-talet. Det var på detta bolag man första gången hörde Antiloop och de tyvärr sorgligt underskattade Peanut Planet. Senare blev det namn som Adam Beyer eller Joel Mull, för att bara nämna några.

00-talet sammanföll med en allmän musikalisk coma för min del men en anledning var även att mycket av den svenska dansmusiken drog iväg mot det som man senare kommit att kalla “stekarhouse” och jag tappade intresset. Men i det tysta skedde en smärre revolution med i grova drag två huvudaktörer, den ena väldigt känd och den andra betydligt mer obskyr till en början. Jag tänker på å ena sidan Robyn och å andra sidan The Knife.

Båda dessa aktörer kom ju ur 90-talet och jag såg dem även uppträda vid den tiden. Robyn gjorde i mina ögon bort sig direkt då hon släppte den barnramseaktiga “Do you really want me” och jag och vännerna låg väl i gräset bredvid och fällde spydiga kommentarer då vi såg henne uppträda på Lollipop i medio av 90-talet. Själv var man inne på Big Beat och tyckte Robins “swingbeathelvete” (som en kompis formulerade det) var det tramsigaste som fanns. I samma veva såg jag även Honey is Cool, ännu ett av your average indieband from the 90's. Förmodligen var Håkan Hellström bandets trummis då jag såg dem även om inte jag minns det eftersom man inte precis ställde sig och fånglodde på trummisen. Sångerska var Karin Dreijer som var utstyrd i den för den tiden obligatoriska skolflickeuniformen med hårspänne, pikétröja och rutig kjol. Och det är väl ungefär vad jag har att säga om Honey is Cool. Men, som sagt, saker hände.

Honey is Cool lade av och Karin Dreijer började mecka i studion tillsammans med sin bror Olof. Resultatet blev den elektroniska duon The Knife som släppte en rätt OK debut 2000. De överraskade dock stort med den spänsiga “Deep Cuts” (2003) som innehöll en slags kall dansmusik med Karin Dreijers hårt bearbetade röst och en del märkliga inslag i snart sagt varje låt, såsom calypsorytmer. Och här vaknade även Robert upp ur sin musikaliska coma då plattan onekligen blev en av mina få favoriter ur den samtid jag då hade så usel koll på. The Knife gjorde det dock aldrig lätt för sig och de följde upp albumet med den mer svårsmälta “Silent Shout” (2006) som åtminstone i mina öron påminde ganska mycket om mina belgiska favoriter The Klinik med ett avskalat och kallt elektroniskt sound.

Även Robyn poppade upp på min radar då och då under 00-talet. Jag tillhör ju nu de här personerna som inte precis nöjer mig med argument som “han/hon har en så bra röst” (vanligt vid exempelvis diskussioner om Idol-vinnare) ifall jag tycker låten är skit. Det kan vara världens bästa vokalist men om låten är dynga så bortser mina öron helt från hur rösten låter. Följaktligen var jag ju inte så intresserad av Robyn till en början men plötsligt dök det upp enstaka singlar där man hörde hur hon var en strålande sångerska som i likhet med, säg, Ella Fitzgerald närmast kunde leka sig igenom en låt och få det att låta som om hon gjorde det helt utan ansträngning därtill. Det rörde sig till en början om enstaka singlar men 2010 drämde Robyn till minialbumtrippeln “Body Talk” som golvade mig. Jag minns hur jag med motvilja lyssnade på den skräpmusiksfyllda Digilistan kring 2010 – 2011 och insåg att Robyn ensam bar upp listan eftersom hon vid den tiden hade fyra eller fem låtar i stöten på listan. “Dancing on my own”, “Call your girlfriend”, “Hang with me” med flera blev små moderna popklassiker i mina öron.

Utomlands hyllades dessa två akter stort. “Silent Shout” blev årets album 2006 på Pitchforks lista och man påpekade även att just Robyn och The Knife hade fostrat en helt ny generation av svenska elektroniska artister, framför allt Niki & The Dove, Icona Pop och Elliphant. Nu kunde jag för all del lägga till namn som El Perro del Mar, Jenny Wilson, Panda da Panda, Style of Eye och you name it. Listan över svenska artister med huvudsakligen elektronisk inriktning och en personlig stil börjar idag bli väldigt lång. Och jag hoppas verkligen jag får tillfälle att se flera av dessa spännande namn.

The Knife återkom 2013 med den än mer småsmälta “Shaking the Habitual” och bjöd undertecknad på en lika svårsmält liveshow på Way out West. Men även om The Knife verkligen inte gör det lätt för sig så måste man respektera deras egensinne och konsekvens. Robyn återkom efter flera års tystnad 2014 med ett samarbete med Röyksopp. Oförlåtligt var att hon vid det laget hade skaffat hockeyfrilla (kanske världens fulaste frisyr, alla kategorier) men musiken var förstås helt OK. Jag ser fram emot tillfällen till konsertupplevelser sommaren 2014 och gläds över hur fantastisk den svenska elektroniska musiken är just nu.