Heta vax vecka 22.

Tomas ger er fyra pinfärska skivor ur den aldrig sinande skivdjungeln.

Rebecca & Fiona – Beauty is pain

Uppföljaren till "I Love you Man" är en bättre skiva på alla sätt, att dom är begåvade är helt klart, en favorit. Bästa låten "Holler".

Kent – Tigerdrottningen

En ny Kent-skiva är alltid en fest, den låter som en klassik Kent-skiva och att Kent är bäst på att göra Kent-musik råder ingen tvekan om, inte i klass med "Vapen och Ammunition" eller "Röd" men godkänd. Bästa låten "Allt har sin tid" med underbar kör av Beatrice Eli.

Pixies – Indie Cindy

Var lite orolig att börja lyssna på den, skulle den bevisa att Pixies är världens bästa band och att "Trompe Le Monde" var en mellanskiva eller att det är bara en fortsättning på downward spiral, tyvärr är den det senare, några låtar är helt ok, "Bagboy" är helt suverän och kunde ha platsat på "Surfer Rosa" eller "Doolittle", men är det Kim som körar? Den information jag har kunnat hitta är att det inte är Kim men det låter väldigt mycket Kimpan om den sången. Finns det någon som kan bringa klarhet i detta och göra min nattsömn lite bättre så tas information tacksamt emot.

Sharon Van Etten – Are we there

Veckans bästa, upptäckte Sharon genom förra skivan "Tramp" som också rekommenderas, den nya är ännu bättre och har blivit en klar favorit, årets bästa redan nu. Bästa låten är den bluesiga Cowboy Junkies-doftande "Every time the sun comes up".

Sator unplugged

Det är ju alltid trevligt att se Sator live och större delen av Rootmoset gick för att se den illustra orkestern, för kvällen reducerad till en trio som spelade akustiskt, nu i fredags. Det var en solig men ändå kall kväll men det avskräckte inte Visbyborna som nu, vid minsta lilla solsken, myllrade på stadens Stora torg där även vi hade en smula samkväm innan vi förpassade oss ned till Kitchen & Table, tills helt nyligen benämnt Friheten. Det var hyggligt med folk även om det inte myllrade och jag stötte även på en del tidigare kända nöjesprofiler som inte tycktes ha åldrats en dag (vare sig till utseende eller beteende) trots att jag inte sett dem på 15 år. Sator gick punktligt på och för aftonen bestod man alltså av Chips, Kent och basisten Heikki som satt på scenen i bästa MTV Unplugged-stil (men där upphör väl likheterna). Eftersom jag sett Sator med ungefär samma inramning ett stort antal gånger sedan 1990 var det roligt se dem i ett lite annorlunda arrangemang. Spelningen var avslappnad och utöver kända hits spelade man även tidigare låtar som jag antingen inte hört på många, många år eller också inte hört live överhuvudtaget. Någon enstaka cover slank väl också med. Vi hade för övrigt utsökt utsikt från våra stolar vid baren och det gjorde väl inte saken sämre. I pausen var jag framme och hälsade på både Chips och Kent. Särskilt Chips var ju extremt trevlig och pratsam och jag serverade honom lite konsertminnen. Han frågade om jag såg Sator spela på Gotland första gången 1988. Lite generad fick jag medge att jag inte hade det men Tomas dök upp så jag kunde raskt presentera honom för en som faktiskt var där. Tomas berättade för Chips att de hade avslutat konserten med Runaways ”Cherry Bomb”. ”Jaså, gjorde vi det?” skrattade Chips. Han berättade annars att flygresan till det då vintriga Visby var en skakig historia och mycket hann man inte se av stan utöver konsertlokal och hotell innan man flög tillbaka. Denna gång skulle man passa på att besöka exempelvis Fårö då man ju faktiskt spelade två dagar i rad på Kitchen & Table. Chips berättade även att den legendariska avslutningen på Hultsfred 1990, då Thåström dök upp och körde ”Tyst för fan”, var helt improviserad. Thåström hade befunnit sig bakom scenen och Chips tänkte ”nu får jag väl en smäll” då han frågade Thåström om han inte ville gå på scen och köra en låt. Och jo, för fan, det kunde han visst tänka sig! Jag minns själv att jag till en början inte ens fattade vem som kom på scenen den gången eftersom jag stod långt bak och ljudet var högt (d.v.s. jag hörde först knappt vem som sjöng). Året därpå stod Sator och Thåström under betydligt mer inövade former på scen tillsammans på Hultsfred. Och resten är väl rockhistoria som det brukar heta. Bandet körde för övrigt vidare med god energi efter vårt samtal och det blev flera låtar från ”Slammer” till min stora glädje. Därefter rundade vi tidigt av aftonen eftersom helgen bara hade börjat...

En musiksegregerads bekännelser

Läste nyligen en blänkare i SvD om hur någon kritiker uppskattade att rappare som Ison & Fille skildrade ”sin sida av stan” (vilket väl även var en låttitel). Skribenten tog upp hur olika rappare från förorten sjunger om knark och kompisar som dött medan exempelvis Veronica Maggio sjunger om huruvida hon ska gå i terapi och andra mer medelklassigt navelskådande aktiviteter. Denna differens visade förstås på hur segregerad musiken var.

Jag tänkte lite på det där och har ju för länge sedan insett att jag själv är hur segregerad som helst ifråga om musik. Ja, jag har för övrigt en gång blivit utnämnd till ”Sveriges mest segregerade man” i en konversation (vilket jag besvarade med ”men kom igen, jag är från Gotland!”). Ett bidrag till den här segregationen i mitt fall är väl att texter och förmåga till identifikation med artisterna med åren har blivit allt mer viktig. Som ung var man ju vansinnigt eskapistisk och lyssnade på hårdrockare som sjöng om drakar och demoner och diverse andra äventyr eller lyssnade på amerikanska rappare som sjöng om hur de jagades av polisen. Det här har man dock kommit ifrån. Rejält.

Pratar vi hip hop generellt så lyssnade jag ju en hel del på de amerikanska förlagorna men det var perioden 1987 – 93 ungefär. Ganska exakt någonstans mellan Cypress Hill och Wu-Tang Clan tvärdog mitt intresse. Och vad gäller Sverige var det väl lite samma sak. Och nu ska jag verkligen säga något som för mig att rasa rätt in i segregationsfällan. Nämligen följande: den enda svenska hip hop-grupp/artist som jag faktiskt lyssnat mer ingående på, uppskattat och som jag även har en och annan skiva med är... Just D.

Ergo. Den enda grupp jag uppskattat är alltså den supervita medelklassiga (för att inte säga smått överklassiga) trion som lattjade med att enbart sampla riktigt ursvenska källor från allsköns håll. Ungefär samtidigt som Just D sakta tynande bort kom Latin Kings debutalbum. Och jag fattade ingenting. På den tiden var man dessutom inte van vid att höra folk rappa på så pass bruten svenska och jag tyckte, rent ut sagt, att det lät för djävligt. Det var till och med så att jag en kort tid trodde Latin Kings var någon drift med invandrare (Dock ska jag påpeka att jag heller inte finner det så värst njutbart att höra Kenta sjunga på söderslang, att höra Alla Edwall sjunga på jämtmål eller att höra min egen dialekt, gotländskan, i sång).

Ett gäng killar som rappade om livet i ”förurrten” var väl inget som precis talade till mig och mitt musikaliska hjärta. Det är inte precis en verklighet som jag har upplevt. I socialt hänseende är jag visserligen samma hybrid som många svenskar (jag kallar mig ofta ”folkhemsprodukt”) men jag är uppvuxen i en villa på landet. Jag har ytterligt sällan besökt några miljonprogramsområden då jag helt enkelt inte har haft ärendet dit. Så det här bli lite som att kika genom ett nyckelhål för min del. Och jag rår inte för det. Åren sedan Latin Kings debut har svensk hip hop från förorten i princip fortsatt att vara en icke-angelägenhet för min del medan jag suttit och i detalj analyserat, säg, Kents snåriga texter. Bara som ett exempel. Och det visar väl även på hur vi i hög grad styrs av vår bakgrund. För att travestera Iggy Pop ”I'm just a segregated guy”. Och det går inte precis att backa bandet här.

Heta vax vecka 18

Det har blivit lite dåligt med uppdateringar på sistone men Rootmoset kommer att bli mer aktiva framöver igen. För att sammanfatta den senaste månaden så kan man väl säga att vårt lag på grund av ett gigantiskt logistiskt misstag (jag var i Venedig) var en smula remixat i själva finalen. Vi hade en god reserv men föll ändå en smula även om vi totalt kom sjua i hela tävlingen. Då vårt mål var tio i topp så får vi vara nöjda. Och jag har lovat killarna inte ens tänka på att resa någonstans i närheten av ett mellangiss, Popgiss eller vad det vara månde. Nu går Rootmoset stenhårt inför seriös träning med genrep på mellangiss 2015 för att därefter göra ett seriöst försök att jaga buckla 2016.

Och nu ger Tomas er lite heta plattor som han lyssnat på under senare tid.

Alpaca Sports – Sealed with a kiss

Göteborgsbaserade Alpaca leverar en skiva fylld med Pop med 60-talsvibbar, vårens soundtrack kanske, kul att dom återanvänder albumtiteln från en 60 talshit som spelades in av flera, bla. Bobby Vinton. Bästa låten "Just lika Johnny Marr".

NONONO – We are only what we feel

Intressant svensk debut med modern elektropop, "Pumping Blood" och "Jungle" är givna hits, bra.

Perfect Pussy – Say yes to love

Gitarrmangel och distad sång, låter mycket som Sonic Youth på 80-talet, d.v.s. inget nytt. Inte dåligt men vi har hört det förut.

Lykke Li – I never learn

Lykkes 3:e är en lysanade platta från första låten, den halvakustiskta "I never learn" till avslutande "Sleaping alone", skivan har blivit favorit som jag har lyssnat mycket på dom senaste dagarna och är den avslutande delen som startade med plattorna "Youth Novels" och "Wounded Rhymes".