Roberts nutidsnostalgli: 2010 års album

Jag, Robert, tänkte här bli lite nostalgisk angående det senaste decenniet eftersom det ju så vackert lider mot sitt slut. 2010 var ju ett viktigt år för mig eftersom det var då jag på allvar började återknyta förbindelserna med, och kunskapen om, samtida musik. Min kunskap om ny musik blev allt sämre under loppet av 00-talet och nådde sin kulmen mot slutet av decenniet till följd av en kombination av minskat intresse och privata skäl. Denna historia har jag dragit ett antal gånger men om någon missat den kommer en snabb repris nedan.

I samband med bokrean 2010 införskaffade både jag och min Rootmos-brodet Tomas var sitt exemplar av svenska upplagan av ”1001 plattor du måste höra innan du dör”. Bläddrade igenom den och konstaterade att jag väl hade lite sviktande kunskap om 50-talet (kronologin börjar 1955) även om jag ändå ofta kände till artisterna. Från 1965 började min kunskap eskalera kraftigt och igenkänningsfaktorn kulminerade väl med skivorna från första halvan av 90-talet där jag bara kunde sitta och le medan jag bläddrade mig igenom den tjocka luntan. Därefter började det åter (till min förvåning) gå nedåt med kunskapen angående skivorna från det sena 90-talet och när jag var inne på 00-talet var det inte bara så att jag inte hade hört en enda skiva. Jag hade i de flesta fall inte ens en aning om vilka artisterna var.

Det kunde inte bli mer tydligt angående hur mycket kunskap jag hade tappat. Jag insåg att jag till sist måste göra någonting åt det där. Sagt och gjort. Eftersom jag mest arbetade hemma vid den tiden (fördelen med att vara adjunkt på högskola, ljuva tid) så kunde jag på ett halvår lyssna in mig hjälpligt på 00-talet efter att ha plockat hem drösvis med listor över decenniets album. Ofta kunde jag klämma 17 – 18 album om dagen om jag började 08 och körde på till midnatt. Efter det vände jag mig mot det unga 10-talet och började försöka fånga upp plattor redan då de kom istället för fem till tio år senare. Nedan finns några av mina favoriter från året 2010.

Band of Horses – Infinite Arms

Jag fick som sagt bygga upp mitt musikkunnande från grunden och halkade in på saker jag aldrig ens trott att jag skulle komma in på, såsom den så kallade ”skäggrocken” vilket är arvtagarna till The Band. Mest kom jag att lyssna på denna ganska behagliga skiva där nästan varenda låt kom att sitta efter en lyssning. Kom rentav att se bandet live tre gånger (2011, 2012, 2017). Jag är annars inte så bra på det rotrockiga men för Band of Horses kommer jag alltid att känna en ganska hög grad av sympati.

Hot Chip – One Life Stand

Ett band som vid det här laget hade hållit på fem eller sex år och som jag helt hade missat. Låter ibland lite som Pet Shop Boys om de hade blivit ett fullfjädrat band istället för en duo med bara synthar. Den här skivan har också ett antal melodier som fastnar väldigt lätt. Tycker mycket om titelspåret men även ”Brothers”.

Yeasayer – Odd Blood

Jag tror att jag tycker om den här skivan för att den får mig att tänka på ”My Life in the Bush of Ghosts” med Eno/Byrne. Ganska roliga ljudmontage men samtidigt slagkraftigt. Värd att kolla upp för alla som är roade av lite mer experimentell musik.

Teenage Fanclub – Shadows

Den enda kopplingen till mitt kära gamla nittiotal från detta år. Teenage Fanclub gick från ett lite stökigare sound (inte för inte låg de på Creation) innan de gick över till något mildare countryaktigt sound som normalt inte borde tilltala mig alls, egentligen. Den här plattan är dock smockfull med fina låtar där särskilt ”Baby Lee” bör nämnas. Inte illa för ett band som vid det laget gett ut skivor i närmare 20 år.

Radio Dept – Clinging to a Scheme

Ett svenskt band som på ett hederligt vis förvaltar det storslagna och ekomättade indie-soundet från sent 80- och tidigt 90-tal. Hade hört namnet under 00-talet men just aldrig kommit mig för med att lyssna. Denna deras tredje skiva blev dock stor, stor favorit under året 2010 och många år framåt.

Salem – King Night

Stilen kallades tydligen ”Witchhouse” (åh, alla dessa etiketter som så snabbt glöms bort) men jag skulle helt enkelt kalla det för spöklik elektronisk musik. Inte minst titelspåret där man på ett smart sätt mixat in ”Stille nacht” så att man till en början inte riktigt, riktigt känner igen den ack så välbekanta melodin. Stämningsmusik, helt enkelt.

Caribou – Swim

Ett enmansband med ett fylligt elektroniskt sound som visade sig låta ganska annorlunda då jag såg dem live några år senare (mycket maffigare, till min förvåning). Favoriter är öppningsspåret ”Odessa” med snygga slingor som sitter vid första lyssningen.

Oskar Linnros – Vilja bli

Att det fanns ett band som hette Snook under 00-talet hade jag ingen aning om. Det var svenskt och det var hip hop, vilket inte gjorde saken bättre. Däremot hörde jag tidigt 2010 singeln ”Åh, Sundbyberg” som talade till mig med sin skildring av en barndomsmiljö som många lämnar (även om jag inte kunde referera till så många skjutna i porten i grannhuset). Den ibland sönderspelade ”Från och med du” passade mig bra vid den tiden i mitt liv men plattan har ett antal snygga låtar med texter om att kunna göra vad du vill, bara din tro på sig själv är stark nog. Jag vet inte om det alltid stämmer med verkligheten, men det är trevligt att få höra det sjungas ibland.

Mellangiss 2019

Embryot till Mellangiss: Arrangörerna CaMa och David samt en deltagare i ett av de första Brygghus-gissen 3 november 2016.

Jag vill berätta en liten musikfrågesportshistoria för er som handlar om två killar. Vi kan kalla dem David och CaMa. Det handlar på sätt och vis även om en pub som vi kan kalla Brygghuset. David och CaMa ville hålla lite giss i den annars gisstäta staden Visby och började så smått med det i november 2016. Undertecknad var där på premiären och var ett tag helt ensam i lokalen utöver personalen. Sedan kom en av mina vänner och så slet man tag i några besökare så att man till sist hade tre tvåmannalag.

Sådär höll det på ett tag där under senare delen av 2016. Sex besökare blev dock åtta, tio, tolv, 15 – 20. De tidigare gästerna var, med något undantag, inte de människor som oftast frekventerade de stora gissen (Popgiss och Mellangiss) eller ens det ganska smala gisset på crêperiet den sista torsdagen i varje månad. Efterhand började dock även kända Popgiss-profiler dyka upp på tävlingarna. Den svällde. Vid de senaste tävlingarna jag deltog i (sent februari 2019) var lagen närmare 30 (120 personer eller fler) och man fick ofta tacka nej till sent anmälda deltagare. Antalet deltagare hade nu med marginal passerat antalet deltagare i Popgiss då jag anslöt mig 1998.

För egen del må jag inte ha varit med i Popgiss från allra första början men jag kan i alla fall bestämt hävda att jag varit med i Brygghuset-gissen, eller ”Quiz med David och CaMa”, från allra första början. Rentav var jag den förste som trädde innanför dörren. Så jag har sett denna folkliga undergroundrörelse växa under de senaste dryga två åren. Och vad har det då med vad som egentligen är en rapport om Mellangiss 2019 att göra? Jo, nämligen följande:

David och CaMa, vilka, tillsammans med (de första kvinnliga arrangörerna någonsin i ett Mellangiss) Christine och Lina, fick i uppdrag att arrangera Mellangiss 2019 har genomfört ett synnerligen intressant experiment som jag tvivlar på om någon annan arrangör av varje sig Popgiss eller Mellangiss någonsin genomfört. De har, likt ett rockband som harvar på småklubbar och stadigt bygger upp en publik och sin egen förmåga som liveband, genom sitt tvååriga värdskap för en allt populärare musiktävling verkligen fått möjlighet att finslipa sina färdigheter och testa idéer. Och det är här vi så kommer över till...

Förmiddagen 9 mars i herrens år 2019. Undertecknad hade kvällen innan varit på personalfest med Försäkringskassan där för övrigt David och CaMa även stod för en musikfrågesport efter maten. Ja, så avspända var denna dynamiska duo så att de kvällen innan sitt största giss någonsin gör ett beställningsjobb åt en statlig myndighet och sedan smiter iväg till Brygghuset för lite samvaro in på småtimmarna. Nu låg undertecknad i badet och lyssnade för en gångs skull inte på en platta med Neil Young utan rentav på John Coltranes ”Giant Steps” följt av Led Zeppelins ”Houses of the Holy”. Tomas ringde och vi förklarade väl växelvis hur laddade vi var. Ja, det mesta var väl i stort sett som vanligt inför ett Popgiss eller Mellangiss.

Denna gång hade vi dock återupplivat den gamla sedvanan med att träffas hela laget innan då vi hade bokat ett bord på Brookyn vid Stora torget vid 11.30. Sagt och gjort. Det blev en promenad i det smått kylslagna Visby och så sammanstrålade vi utanför etablissemanget i fråga. Det blev lagom med en hamburgare och en Brooklyn lager medan vi drog lite gamla minnen och därefter kom in på taktikprat (”krångla inte till det!!”, ”Robban, skriv inte svaret med en gång”). Sedan var det dags att promenera till Donners Event dit vi anlände cirka 12.40 varvid vi i lugn och ro kunde inta vår plats. Till grannar hade vi fått tre glada killar från Borås som gick under namnet Knallex och bredvid dem satt veteranerna Crackers.

Tävlingen satte igång på utsatt tid och efter att Örjan sedvanligt hållit ett litet välkomsttal så presenterade sig arrangörerna, Carl-Magnus, Christine, David och Lina med varsin låt i ett tema. Jag insåg redan efter en titt i tävlingsformuläret att det alltså var ett Brygghuset-giss i stort format i och med ett antal teman kring ”Sällskapsresan” (alla hade också Suntrip-mundering på sig) där låtarna anspelade på olika delar (transportmedel, kroppsvisitering, grisfest, på stranden och så vidare). Tyngdpunkten låg på modernt och radiohits och det spelades även en del tokroliga låtar, rentav. Vi blåste en del på första rundan och låg efter den till vår oförställda fasa på en 34:e (!) plats men vi jobbade sakta upp oss och var redan efter andra rundan på 19:e plats, därefter på 17:e och preliminärt verkade vi ligga på en 14:e plats.

Då det inte myllrade av äldre nummer (dock en del) så kunde inte alltid Kenneths speciella kunskaper komma till pass men det dök ibland upp saker som Montrose (introt till ”Bad Motor Scooter” är mycket likt det till Mötley Crües ”Kickstart My Heart” men både Kenneth och Kjelle klippte numret på ett par sekunder). Kvällens roligaste överraskning var att det var Tomas, av alla, som snabbast tog Deep Purples ”Stormbringer” innan vi andra ens hunnit blinka. Det blev några stolpar ut men lika ofta stolpar in. Kjelle grämde sig nog mest av alla åt att han först på ryggmärgsreflex skrev ”Mike and the Mechanics” då låten ”Over My Shoulder” spelades varefter han började överlägga med sig själv och kom fram till att det nog var Paul Carrack solo. Annars var jag väl själv glad att åt att efter mycket värkande få fram Lasse Lönndahl och Towa Carson (”Men hon!!! Hon!!! Som sjöng med Lasse Lönndahl! Visa mig hur man går hem... inte Lill-Babs, inte Siwan... hon lever tror jag... hon!!!!!”). Blev även glad få höra Flaming Lips men Tomas var nog ännu gladare över Bikini Kills. Som vanligt blåste vi Backyard Babies (Tomas: ”Jag kan Hellacopters!”). Kjelle tog obskyra saker som Jason Mraz på intron även om vi chockade oss själva genom att blåsa ”Swastika Eyes” med självaste Primal Scream. Då och då fick vi även gissa skivomslag och ett särskilt charmigt inslag var de filmer där ganska små barn fick försöka återge kända videos som de hade sett varefter vi gick gissa (jag tror vi satte alla).

Mot slutet verkade vi alltså ligga på en 14:e plats och stämningen var just då rätt låg. ”Nej, nu lägger vi ned Rootmoset” utbrast Tomas i spontan frustration men tog tillbaka uttalandet en stund senare. Vi hade ju dock hoppats på tio-i-topp men startfältet var denna gång brutalt starkt med ett gäng nya lag från Stockholm som därtill är skolade i giss så svåra att nivån på Gotland ter sig amatörmässig. Klockan 23, medan utslagsfrågor om tredjeplatsen spelades, skingrades vi snabbare än Beatles efter sin sista turné och drog oss hemåt. Först dagen efter mottog jag från Kjelle en bild på resultatlistan som fastställde att vi kommit på en för oss ganska förnedrande 15:e plats medan Popgissvärldens egna Real Madrid, Dr Zoom, tog hem även denna match och därmed vunnit varenda Mellangiss under 10-talet. I övrigt var det tung Stockholmsdominans i toppen (Dr Zoom, Bobby Tonys och Riddarna av dålig smak, sistnämnda efter utslagsfråga) även om ett rent Gotlandslag, Bat Out of Skarphäll, kom på fjärde plats. Vi delade för övrigt vår plats med Crackers.

Allt som allt kan man konstatera en rad förändringar i Popgiss och Mellangiss under 10-talet, nu när den sista större tävlingen för decenniet är över. Jag noterade att några tidigare arrangörer mot mitten av decenniet fällde kommentaren ”Bring the Pop back to the Popgiss”. Sanningen är väl egentligen den att det aldrig fanns särskilt mycket pop att ”återföra” till tävlingen eftersom ren pop (om vi nu menar väldigt strömlinjeformad radiomusik) från början lyste med sin frånvaro i väldigt, väldigt hög grad. En av mina kvinnliga vänner brukade referera till de tidigare åren som ”gubbrockgiss” och en av mina vänner, som är väldigt duktig på bred populärmusik, hade efter deltagande 2001 svurit på att aldrig vara med igen då han upplevde att han bara satt av tiden.

Gisset skapades ju ursprungligen av och för män (ja, det var ju män) med snävare musiksmak och det kunde från början mycket väl ha blivit ”rockgiss” även om ”Pop” väl från början fick syfta på populärmusik rent generellt. Till en början var Popgiss och Mellangiss som sagt en nästan exklusivt manlig historia även om de deltagande männen sannerligen inte försökt stänga ute kvinnor. Redan 2000 stod vi själva i en radiointervju och uppmanade alla musikintresserade tjejer att komma och delta och åtminstone några fler tjejer dök upp, vad vi minns. I Mellangiss 2019 var för övrigt närmare en fjärdedel av deltagarna kvinnor vilket är en anstormning utan dess like om man jämför med de tidiga åren. Företeelser ändrar sig, kort och gott.

Kulmen på svårighetensgraden nåddes troligen med det berömda Mellangiss 2011 varefter arrangörerna året efter, just Crackers, gick efter devisen festligt, folkligt, fullsatt och lade lite mer fokus på hits även om de äldre popgissarna också kunde vara nöjda. Mellangissen blev också lite lättare därefter. Popgiss 2014 slog rekord i lättsamma radiohits medan Popgiss 2016 backade lite men ändå bibehöll fokus på lättsam musik och även en del som knappt spelats i Popgiss förut inom alla möjliga genrer. Mellangiss 2017 var också präglad av en mycket bred och förhållandevis enkel nivå som gav många poäng. Själv tyckte jag även om Popgiss 2018 där det mixades mellan rätt lättsamma saker och lite roligare material för oss äldre deltagare. Jag kan väl överlag även beskriva Mellangiss 2019 som ganska ”modernt” och med en hel del lättsamma hits, vilket jag väl delvis var beredd på även om jag också hade räknat med att arrangörernas personliga smak skulle märkas ännu mer (i alla fall de två arrangörer jag har ganska god koll på). Allt som allt dock ett mycket roligt upplägg.

Dock har det väl under tiotalet också blivit klart för Rootmoset att vi befinner oss i en ny musikalisk terräng. I giss där lättsamma radiohits har tagit en allt större plats så är en rocker som Kenneth, en indiekille som Tomas eller en elektronica-snubbe som undertecknad ute på lite tunn is. Den som kanske haft lättast att anpassa sig är vår brede grovjobbare Kjelle, en sann arbetare i herrens trädgård, som med så god entusiasm han nu kan uppamma träningslyssnar på pojkband, svenska sextiotalsband och en hel del annat som vi andra har svårare att hantera. Men vi gör så gott vi kan och lär väl komma tillbaka. Trots ett smärre deppande över att vi ramlade ur tio-i-topp så var Mellangiss 2019 allt som allt en mycket trevlig och kul historia och inte minst myllrade det av härliga människor som utgör minst halva nöjet med tävlingen och är de som gör att man trots allt inte tröttnar på något som ibland tar över ens liv lite väl mycket.

Nittiotalets död

Prodigy-sångaren 

Keith Flint har sålunda hittats död efter att ha tagit livet av sig vilket väl för mig, Robert, är den tyngsta musikaliska nyheten sedan Bowie skattade åt förgängelsen (och då ändå på grund av sjukdom och inte något så totalt meningslöst som självmord) för tre år sedan.

I en tidigare krönika (http://rootmoset.blogspot.com/2009/02/en-elektronisk-dansentusiasts.html) har jag ju skrivit om Big Beat och vad det betydde för mig och hela mitt nittiotal. Och var det någon som förkroppsligade hela denna rörelse (vars medlemmar ofta var ganska anonyma) så var det ju sannerligen Keith Flint, mannen med en frisyr som såg ut som om en liten gräsklippare tuffat över huvudet på honom men missat håret på sidorna.

Jag upptäckte inte Prodigy med deras första album, Experience. Snarare var det via ett par samlingsplattor kring 1993. Den första, som hade en titel i stil med ”Rave Anthems” eller liknande (och som jag nog kan hitta i ett CD-ställ hemma om jag får leta lite grann), innehöll bland annat en remixad version på ”Everybody in the Place” samt även den av många tydligen hatade låten ”Charly” (med en samplad katt och en del andra ljud från någon instruktionsfilm riktad till barn angående hur de undvek faror). Köpte den här skivan av en kompis och jag lyssnade friskt på den. I övrigt stötte jag även på en samlingsplatta från gruppens bolag, XL Records, där det fanns en hel del smått och gott jämte Prodigy själva.

I början spelade ju gruppen mer så kallad Breakbeat, en stil där låtarna var dynamiska och där saftiga beats plötsligt bröts av loja reggaeslingor. Det fanns en hel drös grupper inom fältet (Kicks Like a Mule, SL2 etc) men de övriga försvann liksom medan Prodigy fanns kvar. Stötte sedan på en artikel om dem i tidningen Pop inför att de släppte sin andra skiva. Eller om dem... artikeln bestod snarare av en intervju med Liam Howlett, keyboardisten och programmeraren som skrev så gott som allt material till början. Dock hade han i samband med det visuella hjälp av Keith Flint, Leeroy och Maxim.

När Big Beat drog igång så bestod rörelsen ofta av killar bakom synthar som förlitade sig på andra effekter. Duos som Chemical Brothers och Orbital hade videoskärmar medan Underworld, som förvisso hade en sångare, hade en häftig ljusshow och även mer än någon annan distraherade publiken från musikernas relativa orörlighet med de fetaste beatsen av dem alla.

”Music for the Jilted Generation” hade ännu inte släppts när jag såg gruppen om aftonen 12 augusti 1994 på Hultsfredsfestivalen. Jag stod rätt långt bak i det stora Saharatältet och det jag minns var mycket vitt ljus och att jag därmed såg rätt lite av medlemmarna på scen men det var en sjusärdeles show även om det fortfarande i hög grad var för den tiden vanlig ravemusik. Men jag köpte ju ett par månader senare raskt den nya skivan tillsammans med föregående ”Experience”. Såg därefter även Prodigy 1 juli 1995 i det näst största tältet på Roskildefestivalen (där även Oasis spelade det året) och jag vill minnas att jag var rätt trött i benen då de rundade av med ”No Good (Start the Dance)”. Vid det laget kunde jag gruppens liverepertoar mer eller mindre utan och innan även om de dock alltid slängde in ”improviserade” passager som aldrig fanns på skiva då de uppträdde. Men även de passagerna lärde man sig efterhand, såsom rolling rock-ramsan och en del annat.

Våren 1996 släpptes ”Firestarter” och där, på baksidan av singeln, dök den ”galne” Keith Flint upp för första gången. Han hade ju haft någon slags hippieimage på tidigare album men hade nu ändrat stil ganska drastiskt. Dock var medlemmarna ännu rätt propert klädda på den här tiden även om de redan vid den tiden hade en viss trötthet i sin framtoning på fotona, ungefär som om de festat lite för mycket (vilket kanske var fallet, jag vet faktiskt inte). Förväntningarna inför nästa skiva var i alla fall skyhöga även om den lät vänta på sig. När jag såg dem för andra gången på Hultsfredsfestivalen, 15 juni 1996, spelade de på näst största Pampasscenen. Klockan var oerhört mycket och jag hade druckit en energidryck för att hålla igång vilken var så häftig så att jag därefter knappt sov alls den natten (vilket även kan ha berott på kyla och att någon i sällskapet hade råkat vomera i vårt tält). Minns hur bandet bland annat körde en låt som lät som ”Spank My Teacher” vilke förstås var ”Smack My Bitch Up”. För man hade ju redan 1996 de flesta låtarna klara och körde dem trots att de var outgivna. Och publiken gick igång trots att de inte hört materialet.

Såg dem även en gång till den sommaren, På Lollipopfestivalen 27 juli 1996, även om vi fick sticka en bit in i konserten för att hinna med någon buss in till Stockholm City. När så ”Fat of the Land” slutligen släpptes så spelade jag den förstås sönder och samman tillsammans med bland andra Chemical Brothers andra. Det var som sagt här nittiotalet toppade och jag hann se Prodigy en sista gång, nu på Orangea scenen på Roskildefestivalen 29 juni 1997. Live drog bandet nu mer och mer åt rockhållet och gitarrister dök upp mitt i beatsen.

Som jag skrivit i mitt tidigare inlägg så tog väl nittiotalet slut där. Även om jag tyckte att jag själv hade världens koll på musik så hade rötan börjat sätta in även om det är först i efterhand jag blivit medveten om det. Till sist lyssnade jag i stort sett bara på Big beat men problem infinner sig om grupperna antingen tar oändlig tid på sig med nya skivor alternativt släpper skivor som blir allt sämre och sämre. Chemical Brothers släppte ett par trevliga album ännu 1999 och 2002 men Prodigy lät vänta på sig. Underworld släppte en skiva 1999 och föll sedan sönder. Orbitals blåa album från 2002 kändes lite blekt. Prodigy lät vänta på sig. När så en ynka låt (”Baby's got a temper”) läckte ur på internet så var den i ärlighetens namn rätt trist. Jag tankade olagligt hem deras album från 2004 och der var bara så förfärligt... blekt. Vid det här laget kunde någon av Chemical Brothers sista hits (”Galvanize”) rentav höras på träningspass vilket väl var ett exempel på hur mainstream Big Beat blivit. Inte heller ”Invaders Must Die” från 2009 gjorde mig glad. Fast vid det laget var jag på min musikaliska botten i fråga om att ta in nyheter.

Till min glädje rykte Prodigy faktiskt upp sig på senare år och släppte 2015 och 2018 två hyggliga album som förvisso inte håller nittiotalsklass men som ändå var helt klart lyssningsvärda. Även om jag förstås alltid kommer att minnas deras nittiotalstrilogi och de där vilda konserterna mot mitten av nittiotalet. I och med Keith Flints död känns det nu som ett bokslut för mitt nittiotal. Så tack, Keith Flint, för att du gjorde min värld lite roligare och lite skönare. Vila i frid.

Post Popgiss Victory Depression Blues

Ni vet de där artisterna eller grupperna som släpper ett debutalbum som genast kvalar in som odödlig klassiker och som sedan kommer att förfölja dem resten av deras liv? De kan rentav släppa några hyggliga plattor eller låtar därefter men de kommer aldrig, aldrig att nå upp till den där debutplattan igen. Lite så är det väl med Rootmoset eftersom vi mer mindre kastades rätt i Popgissvärldens toppnivå med en gång.

För att ge er lite mer detaljerad bakgrundshistoria så fanns det faktiskt ett Rootmoset redan 1996 och namnet var reggae-entusiasten Kenneths påhitt. De två från dagens lag som deltog var Kenneth och Thomas och i övrigt deltog för övrigt en genomtrevlig kille (som jag då och då träffat) som nästan enbart lyssnade på reggae och som tydligen lär ha blåst den enda reggae-fråga som dök upp i tävlingarna 1996. Man skulle kanske kunna tala om Rootmoset # 1, Och det är väl den enda likheten mellan Rootmoset och Deep Purple då #2 blev den klassiska sättningen.

Som ett helt oprövat kort kastades jag liksom Kjelle in i denna värld och utan att ägna mig åt romantiserande överdrifter i efterhand så kände jag under tävlingens gång på mig att ”det här kommer nog att gå bra”. Anledningen var nog en slags ungdomlig arrogans (jaja, jag var 26 men hade ingen erfarenhet av musikfrågesport och därmed inga referensramar så jag tänkte helt enkelt att ”jag är bra”) men det blev inte sämre av att vi kom tvåa i seedningsomgången och därefter vann varenda deltävling fram till den rafflande finalen där Kjelle råkade ropa ut ett svar för högt och rättfärdigade detta med ”Det bjuder vi på!” medan jag själv råkade klämma den idag klassiska Rootmoset-repliken ”We own the motherfucker”, ett citat från Pulp Fiction som Örjan hörde och återgav inför publiken.

Därefter fick vi ju anordna det hela, en inte helt friktionsfri process som jag kan berätta lite mer om en annan gång. Dock rodde vi det iland och var efteråt ganska nöjda, inte minst då vi körde ett maraton på sex lördagar på rad den där våren då seklet var pinfärskt. Vi var alltså väldigt laddade inför gisset 2002 och var den gången mer än nöjda med att bli tvåa eftersom vi ju då slapp anordna det hela en gång till. Idag hade vi nog varit rätt glada över en andra seger.

Från och med 2004 har vi dock harvat på där i tio i topp, vilket många skulle säga är ganska bra men likväl så saknar vi den där tiden med pallplats även om de alltså bara var under fyra års tid. Kanske man kalla det ”Post Popgiss Victory Depression Blues”. Det nu 21-åriga Rootmoset (#2) ska nästa helg delta i Mellangiss 2019. Vi gör det ganska förutsättningslöst och är där för att ha roligt. Men vi hoppas väl på en tio-i-topp-placering i alla fall. Men den som lyssnar får se.