Det var som
vanligt vid denna tid på året (alltså, Popgissfinal) en ganska fin
vårdag då jag 05.50 slog upp ögonen efter att tidigt ha gått i
säng igår. Det blev den sedvanliga förbedelsen med att såsa runt
lite i lägenheten, lösa lite melodikryss, bada och lyssna på Neil
Young (som nu är tillbaka på Spotify, tillsammans med Joni
Mitchell).
Klockan 11.18
klev jag ut ur min port då Kenneths Annelie som vanligt hade lovat
att komma förbi och köra oss båda till Öster. De dök upp nästan
direkt och det blev lite samspråk innan vi klev av på Östercentrum
och gick till Jessens saluhall, vårt stamställe innan ett Popgiss.
Hanna var norröver och skulle inte hinna med lunchen men Tomas fru
Åsa gjorde oss sällskap så vi har vi alla fall fyra personer kring
bordet. Blev lite samspråk och ett par öl med pasta bolognese innan
vi så kunde knalla ner till själva tävlingen omkring 12.30 sedan
även Hanna dykt upp. Denna gång stötte vi, som det föll sig, dcok
inte på ett myller av popgissare på vägen utan träffade merparten
då vi var nästan framme.
Det blev det
sedvanliga hälsandet och kramandet till höger och vänster och
sedan trodde jag att vi satt någon annanstans än sist då vi nu låg
i division två. Träffade dock på Snails-Erik som förklarade att
borden stod som sist vilket förenklade det hela avsevärt. Tävlingen
blir ju i grunden bara mer och mer väloljad så efter några
inledande ord av producenten Örjan så var Nine Inch Snails igång
vid 13-tiden. Det var trångt om saligheten kring borden men jag och
Nynäshams Quiz-kung, Anders Nylén, gjorde vad vi kunde för att ge
varandra utrymme då vi satt rygg i rygg.
Låt 1 – 15
var tiotal och det sparkade igång med något som vi tyckte lät som
Britney Spears ”Toxic” men som inte var det. Vi resonerade dock
som så att om det lät som Britney Spears och kändes som Britney
Spears så kanske det var Britney Spears. Tur för oss. Vi rörde som
ofta ihop Sugababes med Pussycat Dolls medan Hanna säkert plockade
Keane. På rapparen Lil' Wayne kunde vi givetvis lika gärna ha
skrivit ”Kalle Anka” men vi försökte ändå (och bommade
rejält) även om jag nu inte minns vad vi skrev. The Fratellis hade
vi aldrig hört talas om och så hörde jag själv till det med Ting
Tings, som även gjort ren danspop och som alltid låter olika på
sina plattor. När Opeth äntligen kom tänkte jag på dem men skrev
sedan istället Mastodon (som istället kom senare och som jag nog
sjabblade bort även den gången). Tomas överlag på hugget angående
den moderna listmusiken (som duggade tätt).
Åttiotalet
kändes givetvis oerhört lätt även om vi ett tag tvekade på om
det var Ankie Bagger eller Lili & Sussie. Men inte länge. Den
enda låt vi bommade var för oss okända Indigo Girls. Tomas var
lycklig över att värka fram en sen The Saints och jag tror inte
alla mindes att M/A/R/R/S hade gjort ”Pump up the Volume”. Vi
fick även lagöl efter en säker insats men insåg snabbt att vi
fick skruva ner förväntningarna om att vinna division 2 eftersom
flera duktiga lag snabbt kopplade greppet.
Vi fruktade att
kategorin ”från logen till krogen” var country men det var
varierande dansmusik. Vi trodde Clabbe var Alexander Bards alter ego
Barbie men mindes dock La Bouche. Tomas och jag påmindes om att
Icona Pop är dansmusik för medelålders män som inte kan dansa.
Därefter kom ”Mellovision” (lite ESC och Melodifestival) och vi
sjabblade bort en del. Det vi trodde var Umberto Marcato var någon
snubbe vi aldrig hade hört talas om och det var även flera namn som
var okända för oss. Hanna kom ihåg hur det finska bidraget från
2022 stavades (ett bidrag jag faktiskt gillar eftersom det låter som
EBM).
Tjugotalet var
inte klockrent men ändå förbluffande bra och vi satte saker som
Megan Thee Stallion och Smith and Thell och mycket annat. Hanna och
Tomas låg på i tät dialog. Jag hade förstås ingen aning om hur
senaste Helloween eller Mastondon lät, tyvärr. Tomas värkte fram
Björn Gustavsons ”The Björnzone” eller något i den vägen. Det
gick väl något så när med duetter men vi rörde till det med
syskonen Glennmark (skrev Carola istället för Karin Glennmark) och
hade totalt glömt bort namnet på den där svårt brylkrämade
countrysångaren (Conway Twitty) som jag vet att Erik gillar. Blues
var väl sådär då vi var helt borta på både Bonnie Raitt och
Canned Heat men tog Howlin' Wolf på en chansning. Det kom sedan även
lite punk (även on denne gubbtjyv förstås är lite rigid kring
vilka grupper som egentligen ska kallas punk, en diskussion vi kan ta
någon annan gång).
Därefter kom
sjuttiotal (låt 81 – 95) vilket var Kenneths chans att få sätta
lite stadiga poäng. Irriterande nog hade vi glömt namnet på Helen
Reddy, en låt som Jessica på ett annat giss satt och kämpade med.
Jag insåg dock att jag hade haft glädje av att ha lyssnat på andra
plattan med Uriah Heep så att jag kan den utan och innan eftersom
höjdarlåten ”Bird of Prey” kom. Annars rätt behagligt
sjuttiotal. Fem låtar reggae blev hyggligt svårt för oss alla.
Tomas påpekade för mig att ”Jag försökte få igång dig men
fick ingen respons” (låten var ”Bam Bam” med Sister Nancy) och
jag kontrade med ”Det är svårt ge respons då man inte har den
minsta lilla ledtråd att bidra med”. För så är det ibland. Det
kom sedna även lite soul och lite samhällsfarligt (låt 101 –
110) och medan vi förblir kassa på soul så satte vi i alla fall
den hårdare musiken i stort sett. Även ett antal väldigt gamla
låtar var bitvis knepiga.
Det blev vid
17.30 en matpaus och jag och Hanns sprang iväg som oljade troll för
att snabbt få bra köplats. Maten serverades nu på tallrik och det
var bröd och sallad med i små förpackningar och allt som allt
kanske den bästa mat vi ändå fått på ett giss (okej,
konkurrensen är inte mördande men det var allt som allt ganska bra
även i sig). Direkt efter maten sparkade vi igång med tjugo intron
där vi satte 18. Vi hoppades kunna luta oss tillbaka på nittiotalet
och det gick väl ändå ganska bra på det hela taget. Jessica
Simpson var dock bara ett avlägset minne och eftersom ingen av oss
direkt gick in för den mest lättsamma popen på nittiotelet så
blev det en bom där. Men en bom med credd. På samma vis så skrev
vi Basic Element på Pandora. Fast vi nämnde i alla fall den senares
namn. Det kom en del favoriter som vi glatt studsade till och
särskilt glada blev vi av Garbage och Suede.
Tio covers
följde och jag insåg att jag nog inte hade hört Joan Jetts cover
på ”Dirty Deeds” sedan hon släppte skirvan (som jag såg henne
köra låtar från på Hultsfredsfestivalen 1990). Att Paris Hilton
gjort cover på Rod Stewart hade vi ingen aning om och namnet på
Kent-tolkerskan (Felicia Takman) hade vi glömt om vi nu någonsin
kunnat. Likaså hade vi nog aldrig hört Beck, Bogart & Appices
tolkning av Stevie Wonder. Kategorin ”Stöldvåg” var rolig då
det var original som fräckt samplats och sedan när Kiss kom så
visste jag i förväg att Leila K:s ”Come on Now” skulle dyka
upp. Lite geneant för mig att jag blåste Nine Inch Nails den artist
Lil Nas X plockade något (som lät otroligt gammalt) ifrån men har
å andra sidan inte haft koll på NIN efter 1995. Kändes dock
fantastiskt roligt att sätta DJ Shadow som den som samplade en låt
med Pugh Rogefeldt. Som vanligt rörde vi (eller jag) dock ihop
Sugarhill Gang och Grandmaster Flash. Det går liksom aldrig över
det där och jag vet inte vad man ska göra åt det?
Tiotalet blev
ganska behagligt och det var trevligt att få höra lite Skrillex
eller Gojira. Och äntligen har vi lärt oss Fall Out Boy!
Sextiotalet var också bra men vi rörde ihop det lite med ”Make
Your Own Kind of Music” som jag personligen trodde var Mamas and
the Papas men vi skrev något annat och så var det Mama Cass själv
(som jag inte visste släppte soloskivor redan på sextiotalet).
Myste till ”In the Court of the Crimson King”. Marvelettes tog vi
på soundet.
Det rundades
sedan av med allsång och det blev både det ena och det andra. För
skams skull sprang jag bort till CaMa och ”sjöng” med i ”Stad
i ljus”, något i testade redan första gången i november 2016.
Hela gisset avslutades sedan med Queens ”Bohemian Rhapsody” där
Erik stod och svepte med en rökmaskin över publiken och det föll
konfetti från taket. En i sanning mäktig avslutning och själva
låtspelandet var klart lite innan 22 så det var raskt marscherat.
Det delades ut
priser till vinnare i det lägre divisionerna och vi inte i närheten
då slutade sjua och med kanske 15 poäng upp till vinnaren. I toppen
så visade det sig att storfavoriterna Dr Zoom stod pall för trycket
trots ett inledande underläge varefter de, som så ofta, bet ihop
och jobbade sig uppåt varefter de kunde slå tvåan Limp Quizgit med
två poäng. Extra glada var vi då våra vänner i More Cowbell fick
en bronsplats. Vi hade för övrigt god hjälp av CaMa:s koskälla
under gisset för om vi var osäkra på om det var, säg The Killers,
så behövde vi bara höra hur han satte igång och så var vi säkra.
Som vanligt
tömdes salen snabbt och Hanna gick hem medan vi tre gubbar gjorde en
liten vända förbi efterfesten på Brygghuset där jag drack en
sista öl för kvällen och cirkulerade lite och pratade med folk.
Det blev ju mest eftersnack av naturliga skäl. Framåt midnatt var
jag trött och Kenneth och jag delade en taxi hem medan Tomas stack
lite efter oss. Allt som allt var Popgiss 2024 det kanske roligaste
Popgiss jag upplevt på hela tio- och tjugotalet och det innehöll
många roliga överraskningar och små nydanande detaljer som
uppskattades. Och maskineriet löper, med duktig producent, duktiga
arrangörer och duktiga stab på som ett väloljat urverk. Kan bara
lyfta på hatten åt samtliga inblandade. Och jag tror inte jag hörde
en enda människa klaga över något. Bara det.