söndag 15 oktober 2017

John Holm och The Pink Floyd Show


Av någon outgrundlig anledning har det inte blivit av att jag summerade två av sommaren sjuttons absoluta konserthöjdpunkter här på ön. Dels då John Holm och dels The Gotlandic Pink Floyd Show.

John Holm var ju kultartisten som jag första gången stötte på någon gång i slutet av 90-talet då någon av kvällstidningarna trumpetade ut "Legenden John Holm turnerar i Sverige" varvid min reaktion ungefär var "Vilken legend? Aldrig hört talas om!" Och mannen hade inte ens en artikel i Bonniers rocklexikon utan omnämndes på sin höjd i två - tre passusar i andra artisters artiklar. Det här var ju ännu när det var inte var självklart att googla fram saker på två röda. Efterhand kom jag dock på att jag hade hört mannen ifråga, i alla fall några låtar, i radioprogrammet "Syster Sara" som ju uteslutande spelade sjuttiotalsmusik. Min kusin hade dessutom den goda smaken att banda det mest obskyra som spelades upp och några låtar med den gode John Holm dök minsann upp. Sedan skrev även tidningen Pop om honom och jag fick upp ögonen för den trilogin han släppte sjuttiotalet ("Sordin", "Lagt kort ligger" och "Veckans affärer"). Köpte efterhand boxen med det mesta hand hade spelat in. Fick förstås spel på den förfärliga plattan han släppte på 80-talet, hela 12 år efter "Veckans affärer". Insåg att jag borde hålla mig till hans tre första. Och på den vägen var det.

Nu skulle han alltså spela på ön. Först blev det en konsert ute vid Popgiss-farfar Tobbe Stuhre som jag var förhindrad att dela på och därefter blev det Joda 12 juli. Hela Rootmoset och ytterligare sällskap samlades innan på Black Sheep Arms och intog en bastant måltid innan vi tågade till Joda. John Holms son värmde först upp publiken med några nummer innan mannen själv och ännu en medmusikant äntrade scenen. Det blev en akustisk föreställning och därmed låg ju tyngdpunkten i väldigt hög grad på material från just "Sordin". Följande låtar körde John Holm denna afton, med reservation för ett par som jag inte kände igen.

1. Min skuld till dig ("Sordin")
2. Om den blå himlen ("Sordin")
3. Hårt regn (tydligen en Dylan-cover)
4. Sommaren dör ("Sordin")
5. Långt bort härifrån ("Sordin")
6. "Det blir mörkt" (okänt nummer för mig)
7. Får man leva för det ("Sordin")
8. "Ingen ringer" (okänt nummer för mig)
9. Din bäste vän ("Lagt kort ligger")
10. Maria många mil och år från här ("Lagt kort ligger")
11. Vid ett fönsterbord mot parken ("Veckans affärer")
12. Ett enskilt rum på Sabbatsberg ("Sordin")
13. Sommaräng ("Sordin")
14. En vanlig dag ("Lagt kort ligger")

John pratade inte mycket mellan låtarna men höll en lite längre och ganska rörande utläggning innan "Fönsterbord" där han beskrev proggens sammanbrott under mitten av 70-talet och hur en ny tid, med nya  människor, verkade randas bara några år efter musikrörelsen. Plötsligt befann han sig på nyöppnade diskotek och gick och såg After Dark och dansande till den nyare musiken. Han medgav att det där inte riktigt var hans scen "men man krånglade sig fram". Allt som allt ett starkt uppträdande även om jag förstås gärna sett honom även i ett mer rockigt format.

29 juli uppträdde bandet som ofta kallar sig Safari som "The Gotlandic Pink Floyd Show" på Galgberget. Biljetterna kostade några 100 vilket jag en kort stund ifrågasatte (eftersom jag är lite ovan vid sådana priser då det gäller ett coverband) men förstod prisnivån då jag fick höra att bandet skulle bjuda på en rejäl ljusshow och hade hyrt en scen som tydligen kostade 400 000 (!). Då blev biljettpriset plötsligt väldigt rimligt. Vi hade lite trevlig samvaro mittemot, i mina kvarter, och sedan gick jag i princip bara över vägen. Allt flöt på bra förutom att man hade en bar som omedelbart korkade igen. Det var flera tusen besökare och bandet gick på 22.20 för att därefter köra fram till midnatt eller lite förbi rentav. Följande låtar betade man av.

1. Dogs of War
2. In the Flesh
3. Happiest Days of our Life
4. Another Brick in the Wall Pt 2
5. Goodbye Blue Sky
6. Empty Spaces
7. Young Lust
8. Mother
9. Hey You
10. Is There Anybody Out there¨?
11. Nobody Home
12. Shine On You Crazy Diamond
13. Speak to Me/Breathe
14. Time/Breathe Reprise
15. The Great Gig in the Sky
16. Money
17. Dogs
18. What Do You Want from Me?
19: Halfway to the Stars
20. Wish You Were Here
21. Comfortably Numb


Allt som allt var detta onekligen en mycket maffig show med oerhört bra ljud, ljus och musikaliska insatser. Marginell kritik är väl att bandet valde en väldigt trygg repertoar med någon enstaka undantag men å andra sidan blev det ju de stycken som de flesta vill höra. Själv hade jag givetvis kunnat tänkt mig lite mer av de mer udda numren från sent 60- och tidigt 70-tal. Men annars överlag en mycket, mycket bra show som gjorde sig i mörkret på Galgberget.

tisdag 5 september 2017

Popaganda 2017


Popaganda 2017 kan beskrivas som lite ojämn och bitvis ganska slätstruken. Kanske rentav den mest slätstrukna Popaganda-festival jag varit på även om det även fanns några höjdare. Bäst av allt var att jag under hela helgen inte behövde använda mina engångsregnrockar från Bilteam. Men mer om det längre ned.

Fredagen den 1 september 2017 (ja, det var september och definitivt första gången i mitt liv som jag varit på en festival denna månad även om det nu var på gärdsgården) hade jag i början av eftermiddagen avnjutit en god middag med en gammal vän på hipsterhamburgerställe i Gamla stan och sedan rundat av med kaffe på Kladdkakan. Efter det blev det så dags att äntra festivalområdet vilket gick snabbt och smidigt så här femte gången gillt. Ställa sig i en kort kö, få sitt armband, vänta tio minuter och som vanligt se på när någon av funktionärerna i sista stund spikar upp Popaganda-skylten ovanför entrén. Och därefter insläpp.

Först ut var ju lyckligtvis min gamla favorit El Perro del Mar som körde sin patenterat loja elektromusik med en del budskap på scenen under tiden. Därefter blev det lite slött ett tag. En annan bra sak med Popaganda är att de har en stor läktare vid bassängen där man kan sitta och läsa om man inte orkar stå och hänga framför dåsiga akter (och, nej, så sugen var jag inte på att besöka ett barområde där man liksom Way out West nästan uteslutande har Norrlands guld ekologiskt till rövarpris). Någon lite R'n'B-liknande historia vid namn Ana Diaz körde på i en halvtimme men sedan lyfte det då Vaccines, förvaltare av klassisk brittisk rock, gick på och mer eller mindre bara öste på. Rätt trevligt. Efter det Léon (någon mer R'n'B), Two Door Cinema Club (rock? Har nästan glömt bara dagar efter) och Joy (en go' skånska med lite dansmusik). Efter denna transportsträcka avslutades med tre säkra kort. Först ut var just ett Säkert! kort, nämligen just hon. Annika Norlin körde sina vackra men vemodiga låtar och bjöd jämte senaste plattan även på hitsen. Sedan körde Hurula igenom ett krämig set och sist ut för kvällen var Phoenix som körde mycket från nya plattan men även tidigt i sitt set spottade ur sig hitsen ”Entertainment” och ”Lisztomania”. De hade festligt nog en spel på scen så bandet syntes uppifrån medan de framträdde. Rätt kul och trevlig avslutning på kvällen.

Lördagen innebar en liten odyssé längs Ringvägen då jag åt på Blecktornskällaren och besåg den fabulöst flotta toaletten på Bar snövit (Ringvägen 147, värd ett besök!) innan jag besökte en festivaldag om var segare än fredagen. Först ut var någon dam vid namn Janice som bjöd på någon slags danspop, därefter fick jag se Sabina Ddumba (som inte heller är så kul men ändå var lite varierad). Efter det lite rock med Thomas ”slå mig hårt i ansiktet” Stenström som lämnade mig likgiltig. Blev rätt mycket tid på läktaren med en bok, för övrigt. Sedan var det en glad norska vid namn Astrid S som jag redan glömt hur hon lät. Efter det fick jag se Oskar Linnros köra ungefär samma set som på Way out West förutom att Daniel Adams-Ray gästad på ”Sitter på en dröm”, som han inte körde i Göteborg. Lite kul. Efter det en sångerska vid namn Skott (typ, deppig pop) och sedan ett brittiskt band vid namn Alt-J som var så in i helvetes sega så jag fick lust att ställa till med upplopp, eller något. Istället åt jag. Temperaturen började också sjunka men jag kunde avrunda med Sveriges kanske sista klassiska indieband av rang, The Radio Dept, som drog igenom ungefär samma set som på Way out West. Efter det skulle Tove Lo avsluta men jag frös som en hund och det verkar de senaste åren ha blivit någon tradition av avslutningsakten på Popaganda är rätt ointressant varför jag drog. En halvtimme senare låg jag i sängen med en bok och hade härmed rundat av sommaren. Och roligare än så blev jag inte denna helg.

söndag 20 augusti 2017

Way out West - dag tre (12 augusti 2017)


Inför tredje dagen av Way out West försökte vi i så hög omfattning som möjligt samla krafter inför kvällen eftersom vi skulle vara kvar ända till slutet (Lana del Rey). Vi såg till att gå upp så sent som det nu var möjligt (man kan inte somna om hur många gånger som helst) och efter en rejäl frukost avvaktade vi till in på eftermiddagen med att åka till festivalen varvid det fördrevs tid med läsning och korsord.

Kring 14.45 kom vi till festivalen och hann bese Linnea Henriksson på Azalea-scenen något. Hamnade dock rätt omgående i det alltid pålitliga Linnétältet där vi såg en sympatisk irländska vid namn Lisa Hannigan. Under den konserten noterade vi dock hur vädret drastiskt verkade försämras i och med att till sist alla utanför tältet hade regnrock.

Efter två dagar var det så bara att bita ihop och plocka fram våra engångsregnrockar från Biltema och gå ut i regnet. Innan dess hade vi stärkt oss med en thailändsk måltid av något slag. Vi kom till baren vid stora scenen och hann i regnet se en Springsteen-doftande kille vid namn George Ezra. Mot slutet kände vi igen en låt, "Budapest", som gått en del på radio i sommar. Vände oss därefter och såg Conor Oberst rutinmässigt dra igenom ett set som ibland urartade till logdans. Bättre var Oskar Linnros, som jag inte sett sedan en regnig kväll i november 2010 då jag precis hade fått sparken från mitt jobb. Det regnade sålunda nu också men jag hade i alla fall inte få sparken. Linnros var i fin form och körde låtar från sin nya Ep samt material från sina två album. Mot slutet dök Seinabo Sey upp som gäst på en låt.

Vi återvände därefter till Linnétältet som, på grund av väder och Frida Hyvönen, var rejält packat. Vi tog oss dock in i tältet och lyssnade på vad som var en stark men rätt deprimerande konsert (då den svenskspråkiga plattan faktiskt är ganska tung). Hinner sedan återvända till Azalea-scenen där vi ser London Grammar som jag (enligt mina annaler) tydligen sett förut. Efter det blir det för tredje gången Band of Horses, som jag nu inte sett på några år. De har på senare år gjort mer rutinartade album och konserten går mycket på råstyrka även om Ben Bridwell är en sympatisk publikdomptör. Mot slutet kommer ju även de äldre nummer som lyfter konserten rejält. Roande nog kom en ung dam (säkert född kring sekelskiftet) och frågade mig om de hade spelat "Funeral" ännu. Kunde ju till hennes glädje meddela att den troligen var på gång, vilket stämde.

Därefter hängde vi i Linnétältet, trots att ingen spelade där, eftersom det i alla fall innebar tak över huvudet. Detta blev för övrigt vår sista vända i Linnétältet under denna festival. Vi såg därefter Regina Spektor på Azalea och även om konserten var lite dämpad så är hon en underhållande scenpersonlighet och verkade trivas fantastiskt med publiken. Sedan kunde vi för sista gången detta år vända oss om och Se Lana del Rey, som gick på en kvart efter utsatt tid. Hon körde i stort sett samma set som hon tydligen spelade i Norge dagen innan, förutom att hon hade flyttat "Summertime Sadness" till näst sist i schemat. Lana var ganska sval på scenen och påminde till sin uppenbarelse om någon countrysångerska från forna dagar. Hon skämtade och flirtade dock en del med publiken. Så fort konserten gick mot sitt slut smet vi och hann för tredje kvällen i rad precis komma med sexans spårvagn till Brunnsparken. Efter det gick vi till Franks gött mos vid centralen och smällde i oss en inte märkvärdig men i sammanhanget väldigt välsmakande hamburgare. Därefter direkt till hotellet för efterprat och sömn. Söndagen tillbringades huvudsakligen med en vuxenvariant av Pokemon Go (att Google maps hitta olika etablissemang) och med diskussioner om festivalen. Därefter buss till Landvetter och flyg till Visby varvid ännu en Way out West-festival kunde läggas till handlingarna.


torsdag 17 augusti 2017

Way out West - dag två (11 augusti 2017)


Inför andra dagen på Way out West vaknade vi ganska utvilade med åtta timmars sömn i ryggen. Därefter blev det frukost vid 09 och vi stoppade givetvis i oss så mycket bacon och äggröra vi bara kunde så att vi slapp äta lunch (en strategi som genomgående fungerat under Way out West-åren). I år saknade jag dock den tyste och värdige diskplockare som jag sett tre - fyra år.

Efter en stunds slappande på rummet tog vi därefter tvåans spårvagn mot Högsbotorp och anlände till festivalen cirka 12.15 varefter köande gick vida snabbare än igår. Hann i god tid till Jens Lekmans konsert vid 12.50. Har nu inte sett Lekman sedan 2015 (då han körde akustiskt på Gotland) och denna gång hade han även fullt band i ryggen varvid han kunde fläska på ordentligt (så mycket nu Jens Lekman fläskar på) och köra några av de mer ösiga låtarna, bland annat en fin "Opposite of Hallelujah". Som vanligt blev det en hel del sympatiskt mellansnack och anekdoter innan han avslutade med "Waiting for Kirsten".

Vi hamnade efter det i baren vid stora scenerna där vi lyssnade på Jonathan Johansson, en snubbe som i princip varit ett namn för mig, men som lät lite som något hopkok av Krunegård, Linnros, Adams-Ray, med flera. Slank sedan förbi Perfume Genius, som var förbluffande lik Dave Gahan på Depeche Modes turné 1988. Det uppstod sedan mer eller mindre en lucka i schemat (Sabina Ddumba) och därför passade vi på att gå till Max. Vår planerade middag flöt denna gång på utan minsta gnissel och efter att ha nyttjat terminalen stod en påse och väntade på mig varvid vi fick ett bekvämt bord och kunde avnjuta vår mat (i mitt fall en crispy mexican) i lugn och ro. Hängde framför scenen då Ddumba körde sina två sista nummer, en cover på "Move on Up" samt hiten "Young" där hon även hade någon duettpartner som vi aldrig kunde identifiera.

Jag är ju ingen stor fan av R'n'B men efter Ddumba kom än ännu tristare rocksnubbe vid namn Mac Demarco som även pinade oss med covers på softrock ("That's just the way it is") varvid vi klokt nog smet iväg till Dungen en stund. Efter rekreation hann vi lagom tillbaka till MÖ på Flamingo och där var det desto mer ös med ett hav av dansande unga tjejer, i synnerhet. Hon avrundade med Major Lazers "Lean On", givetvis. Gick en runda men parkerade oss i god tid framför Azalea för att se Feist som väl kan sammanfattas som en lite lättare upplaga av PJ. I början av konserten är hon mer dämpad men på slutet blir det lite arenafasoner med gester vid scenkanten i återkommande försök att få igång en redan välvillig publik.

Hamnade sedan åter i Dungen en stund men hörde Ryan Adams gå på under tiden och återvände sinom tid till Flamingoscenen där han manglade på i bredbent stil. När vi sett klart kunde vi i princip bara vända oss om för vad som i efterhand kan beskrivas som dagens höjdare - XX. Bandet går på hela fem minuter efter utsatt tid och ler lite blygt mot publiken medan de kör "Intro" från debutskivan. Publiken blir dock helt galen så fort de överhuvudtaget visar sig på scenen. Efter detta kör de merparten av låtarna från nya plattan och en del äldre. Mot slutet kör Jamie XX även en del dansbeats. Bifallet är enormt när de kört ”On hold” som näst sista låt och därefter kör de en låt till innan det är slut.

Känner oss egentligen ganska nöjda efter det men efter en promenad kollade vi in Major Lazer som ju hade två rappare men inte kunde köra värst många av hitsen eftersom de i samtliga fall har gästvokalister (även om MÖ dök upp senare) utan de blev istället fullt ställ vilket faktiskt innebar en viss monotoni redan efter en kvart. Vi kände oss därför ganska nöjda när vi bröt upp en bit in i konserten och även denna kväll lyckades pricka in sexans spårvagn till Brunnsparken i exakt rätt tid varvid det blev promenad till hotell, eftersnack och välförtjänt vila efter en andra dag med dessutom finfint väder.

tisdag 15 augusti 2017

Way out West - dag ett (10 augusti 2017)


Har man tävlat ihop i 19 år får man väl kvala in som tvillingssjälar. Kanske var det därför jag och herr Kristoffersson på var sitt håll lyckades vakna kring 04.40, något så när pigga och alerta inför avfärd till Way out West 2017. För egen del sover jag dessutom alltid lite lätt när jag vet att jag ska iväg på morgonen. Som det nu var så vaknade vi alltså tidigt och så blev det avfärd till Visby flygplats där vi sammanstrålade med andra festivalbesökare i vänkretsen. Det finns i övrigt inte mer att säga än att det blev en lugn flygresa till Göteborg, därefter en halvtimmes busstur till Nils Ericsson-terminalen och en tidig incheckning på alltid serviceinriktade Hotel Clarion Odin.

Efter lite proviantering tog vi oss ett par enorma burgare på Jensens Böfhus (Norra hamngatan 20, mycket trevligt ställe) och därefter blev det en flytande lunch med en av stadens mer bemärkta journalister på Hotel Avalons fina uteservering mittemot "köpparmärra" (som jag fick lära mig att ryttarstatyn på Kungstorget alltså kallas). Efter denna trevliga upptakt tog vi så närmsta spårvagn (tredagarskort kostar 180) till Linnéplatsen. När vi kom fram var himlen blygrå och det var proppat med folk som skulle in. Såg med andra ord lovande ut.

Efter att ha löst in armbanden fick vi köa i en halvtimme och hann därmed bara se slutet på första akten - Radio Dept - vilka gav ett lite dämpat intryck. "Jag trodde de skulle vara mer indie live", som Tomas så väl sammanfattade det. Annars var det mesta sig likt då vi kom in: Stora plakat för Oatley, skyltar om att vara trevlig (dock på en förfärliga svengelska) och så en enda öl (Norrlands guld ekologiskt till överpris) i de östtyskt övervakade barerna kring scenerna. Någon akt som vi inte visste vad de var hade ställt in så vi smet snabbt förbi Azalea för att se nya heta akten Slowgold som ju Tomas lyssnat på. Blev dock bara en kort vända eftersom vi sedan återvände till det alltid pålitliga Linnétältet för att se Angel Olsens hela set. Hennes två senaste plattor kan vi ju båda ganska väl och även om hon måhända var en smula dämpad så var det ändå en helt okej konsert med en lätt artrockig touch.

Efter detta hann vi se större delen av The Shins, där vi ju kände igen flera låtar från deras utmärkta senaste skiva. Flanerade sedan en del och kollade bland annat in Dungen, där DJ:s brukar spela samtidigt som det faktiskt pågick något slags DJ-set på Azalea-scenen. Det var i samband med detta som vi glatt tågade iväg till Max för att få oss lite mat. Det skulle vi inte ha gjort, insåg vi snart. Hälften av terminalerna för beställning hade tydligen brakat och köerna till de återstående var enorma. Vi rörde oss istället ned mot Linnétältet och fick någon thairätt, elegant serverad i kartong. Sittande på en trätralla stoppade vi så i oss denna gourmetupplevelse.

Vi hamnade åter i Linnétältet där jag trodde att man körde någon låt med The Knife under ett soundcheck medan en scenarbetare stod och plockade på scen (ja, jag kollade mobilen och var lite förströdd) innan jag insåg att det rena ljudet faktiskt var en livelåt och att "scenarbetaren" var Tove Styrke. Jag blev därmed glatt överraskad av henne eftersom hon faktiskt framförde en del rätt intressanta nummer och var vidare roligare musikaliskt än kollegorna Tove Lo och Zara Larsson. Och hon hade skrotat gamla hiten "White Light Moment" för länge sedan, uppenbarligen.

Efter det blev det lite luckor igen. Något hip hop-band spelade på största scenen och vi cirkulerade och hamnade mest i Dungen där vi tog igen oss en god stund eftersom man faktiskt blir rätt trött i benen av allt gående och stående, tro det eller ej. Därefter samlade vi så kraft och gick till Azalea för att vid 20-tiden se Pixies, som punktligt gick på (liksom de flesta akter). In kom en ganska tjock Black Francis samt två gubbar och nya och något yngre kvinnliga basisten. Dock var de i väldigt fin form och Tomas, som kan repertoaren som sin innerficka, informerade mig om att de verkade köra väldigt mycket från "Doolittle", vilket jag inte direkt led av. Det var annars rakt på sak och jag tror Francis sa något till publiken vid ett enda tillfälle. Givetvis var detta en ren nostalgitillställning men det var ändå roligt att även ha sett The Pixies och de var inte gamla och trötta även om Black Francis röstläge hade dämpats något.

Efter det överlade vi lite. Avslutande akt på Stora scenen var Frank Ocean, vilken vi struntade högtidligt i. För all del kunde vi gå och se Graveyard i Linnétältet vid 22 men då skulle vi få stå ut med Frank Ocean innan dess och sedan fastna bland alla som ska ut samtidigt. Det ska ju nämnas att vi genomgående skippar den del av festivalen som heter Stay out West, eftersom vi inte vill slösa bort en  massa tid på att irra runt och hitta spelställen som vi sedan kanske inte ens kommer in på. Med andra ord kör vi genomgående på akterna i Slottsskogen. Denna kväll tog vi dock det demokratiska beslutet att avvika efter Pixies och hann lagom ta sexans spårvagn till Brunnsparken varvid det blev en kort promenad till Drottningtorget med inköp av jordnötter och annat i Pressbyråkiosken mitt på torget. Därefter eftersnack och TV på hotellet och mer spännande än så blev inte vår första dag.


fredag 30 juni 2017

Dödade Beatles rock'n'roll?


Ägnade flera månader åt att jaga Elijah Walds "How the Beatles killed Rock'n'Roll" innan Amazon meddelade mig att den beklagligtvis var utgången. Letade runt på Internet för att se om det fanns något begagnat exemplar och hittade lyckligtvis verket som nedladdningsbar PDF-fil, helt gratis. Tur ska man ha, helt enkelt.

Elijah Wald har skrivit ett antal böcker om musik, huvudsakligen "rotmusik" (blues etc.) och är egentligen ingen författare jag är så värst bekant med men titeln gjorde mig intresserad. Den röda tråden i boken, som täcker in perioden 1890 - 1970, är dels vad folk faktiskt LYSSNADE på i USA snarare än vad senare kritiker lyft fram och dels interaktionen mellan landets vita och svarta musiker. En interaktion som, enligt Wald, tydligen upphörde i och med Beatles-eran och övergången från rock'n'roll till rock som en uteslutande vid konstform.

För första var det en intressant bok eftersom man fick lära sig en hel del om äldre musik (vilken jag lyckligtvis botaniserat i ändå under senare år så en del förkunskap hade jag ju). Det börjar med orkesterledaren John Philip Sousa på 1890-talet och slutar så med de brittiska band som erövrare USA under mitten av 60-talet samt de omedelbara efterdyningarna. På vägen möter vi namn som Paul Whiteman, Guy Lombardo, Benny Goodman, Louis Jordan och många, många fler.

Jag har väl egentligen inga problem med titeln, trots att den troligen är avsedd att vara provocerande. Nickar väl mest åt resonemanget och konstaterar att jag inte saknar något som jag inte vet hur det skulle ha låtit om inte Beatles och deras kollegor varit. Som tidigare nämnt på bloggen lyssnar jag i princip inte på rock'n'roll utan före 1965 är det mest jazz och klassiskt medan jag däremot känner mig oerhört hemma inom den rockperiod som varade 1965 - 75 och som väl nästan är den enda traditionella rockperiod man behöver. Nästan.

Varför den här splittringen sedan uppstod är ju värt att fundera över. Nu kom visserligen den vita rocken inte främst till i USA utan just i England men vita amerikaner var snabba att lära sig av sina brittiska kollegor medan afroamerikaner snöade in på funk och annat som jag ju personligen aldrig varit särskilt intresserad av. Efter det följde disco, hip hop, modern R'n'B och annat som jag konsekvent varit väldigt usel på. Det återstår väl att se om det kommer en nya era av interaktion. Vad vet jag?

måndag 12 juni 2017

Säsongsslut våren 2017: Egna Quiz och andras...



Våren 2017 blev allt som allt en extremt hektisk period för Rootmoset och det har därmed blivit lite si och så med uppdateringarna på vår blogg. Personligen tränar jag fortfarande en massa hårdrock interfolierat med musikåret 2017 och en del gamla favoriter vilka jag behöver höra dagligen. Typiskt nog avslutades vårsäsongen med dels ett quiz i egen regi och dels en seger, vilket ju satt fint.

Det quiz vi körde torsdagen 1 juni 2017 hade siffran sju som ett ganska så genomgående tema, i alla fall för större delen av quizet. Efter en gratis måltid och lite taktikprat så inledde vi det hela med att sjunga och hurra för Kjelle, som fyllde år denna dag och trots det hedrade vårt quiz med sin närvaro. Därefter körde vi ett antal låtar från 1957, 1967 och så vidare ända fram till 2017. Det var först under 80-talet jag talade om något om kvällens tema. Röda tråden innehåll rätt och slätt siffran sju, veckodagarna och tal delbara med sju.

Blev rätt hes under kvällen då det kan sorla friskt i en liten lokal fylld med ett femtiotal personer. De flesta var nöjda även om många även var överens om att vårt quiz var ganska svårt (vilket en del tyckte var positivt medan andra fann det mer frustrerande). Vi fick rentav en liten avans på de pengar vi samlade in under aftonen och kunde nöjda och glada lägga vårt första quiz sedan januari 2016 (ja, tiden går) till handlingarna.

En knapp vecka senare var delar av Rootmoset (i alla fall jag och Tomas) på plats på Brygghuset för vårsäsongens sista musik-Quiz. Då vårt ordinarie lag hade vissa sjukdomsfall så hade vi fyllt ut med prominenta vikarier, närmare bestämt Peter Wennblad medan vår ordinarie medlem Jessica Jakobsson var fjärde medlem i det lag som normalt heter 50 Shades of Mos (en korsning av Rootmoset och 50/50). Den här kvällen blev det en batalj som hette duga och det var osäkert in i det sista mellan oss och eminenta Örjanz, som dock föll på en missad röd tråd samtidigt som vi var närmast förbluffade över att lyckas slå kraftpaketen Erik och Jerker, denna kväll i samma lag. Det satt onekligen fint med en seger och en gratis måltid. Då vi ändå hade ångan uppe vann vi även vår tredje raka seger i Visby pub Quiz, ett allmänbildnings-quiz, kvällen efter men det är en helt annan historia. Sommaren står för dörren och Rootmoset ser fram emot den med tillförsikt.