Jag hade egentligen tänkt tillbringa en liten biltur med att (som vanligt) lyssna på min CD med rave-klassiker från tidigt 90-tal (utgiven av lågprismärket Telstar, som dock har en märklig koll) men tryckte ut den för att istället knappa in P3, trogen mitt löfte om att även försöka träna skvalmusik.
Hamnade direkt i "P3 Populär" och dess flipp eller flopp-jury som var i färd med att börja lyssna på första låten. Först diskuterade dock en hurtig reporter från Aftonbladet nya Rihanna (ständigt denna Rihanna, hon förföljer mig) och därefter fick man så höra Petter och några rappare till göra en cover på Scoccos "Till dom ensamma", vilken rent ut sagt lapade svett från en död mans pung!
Och, ja, jag kallar det cover när man snor/samplar refrängen från en gammal låt, stuvar om lite, rappar ovanpå rytmerna och matar in några synthslingor till. Kort och gott och en låt som något så när drivna musiker kan sno ihop på några timmar. Och därtill en evig påminnelse om varför jag har så svårt för svensk hip hop, som nästan alltid (med undantag för Just D) försöker låta som blöj-varianter av de amerikanska förebilderna.
Efteråt höjdes låten till skyarna av Aftonbladet-puckot plus någon snubbe som även jamsade med och man verkade mena att den skulle bli årets julhit. Jag kom på mig själv med att göra arga utrop i bilen under tiden. Just då valde glappkontakten i min radio att slå till och resten av färden iakttogs under tystnad. Och det värsta är förstås att juryn med den usla smaken har rätt: pekoralet kommer snurra till förbannelse på radion, inklusive den trackslista jag måste tvinga mig att lyssna på. Livet kan vara bittert och orättvist för den som försöker sätta sig själv på en diet av skvalmusik.
fredag 27 november 2009
torsdag 26 november 2009
"Är det bara jag som lyssnar på ny musik, eller?"
Ovanstående kommentar fälldes av Kjelle igår och den sammanfattar ganska bra den senaste, som vanligt angenäma, rundan på Creperiet. Eftersom våra värdar spelade just en hel del nya saker så var det den pålitlige Hr. Svensson (något uppbackad av Hr. Kristofferson) som räddade kvällen för oss och lät oss sluta på en något så när hedrande fjärdeplats.
MEN. Undertecknad satt som slagen av blixten då han insåg hur fruktansvärt mycket han tappat angående nyare popmusik. Det har jag visserligen varit medveten om ett tag men det blev lite extra tydligt igår. Det är i sådana lägen man måste ta lite tunga beslut. Författaren började lite reflexmässigt dagen med att lyssna på brittiska radiostationen Planet Rock (och fick en pålitlig dos av t.ex. Byrds, Black Sabbath och en del annat som nog inte var mycket yngre än 80-talet) innan det så blev dags lyssna på TRACKSLISTAN för första gången sedan... 80-talet? Onekligen var det ju en gång så att ens goda koll på just lättare musik kom från Hr. Kindvalls program. Jag är inte bra på att lyssna regelbundet på skvalradio så det får nog blir denna lösning.
Det gick för övrigt lättare än jag trott även om cirka en tredjedel av låtarna på listan var skit (igår skrev SvD att Lady Gagas låtar "sticker ut från all mainstreamdisco" och jag undrar på vilket sätt, efter att ha hört låten hon låg etta med). Resten av dagen ska tillbringas med Stiff-boxen (jo, Tobbe, vi vet nog din strategi) innan jag hedrar Nick Drake (35-årsdagen av hans död igår) samt pluggar in lite José Gonzalez så vi slipper skriva honom i onödan så ofta som vi gör på våra tävlingar. Det är dags för seriös hårdträning inför Popgiss X!!!
MEN. Undertecknad satt som slagen av blixten då han insåg hur fruktansvärt mycket han tappat angående nyare popmusik. Det har jag visserligen varit medveten om ett tag men det blev lite extra tydligt igår. Det är i sådana lägen man måste ta lite tunga beslut. Författaren började lite reflexmässigt dagen med att lyssna på brittiska radiostationen Planet Rock (och fick en pålitlig dos av t.ex. Byrds, Black Sabbath och en del annat som nog inte var mycket yngre än 80-talet) innan det så blev dags lyssna på TRACKSLISTAN för första gången sedan... 80-talet? Onekligen var det ju en gång så att ens goda koll på just lättare musik kom från Hr. Kindvalls program. Jag är inte bra på att lyssna regelbundet på skvalradio så det får nog blir denna lösning.
Det gick för övrigt lättare än jag trott även om cirka en tredjedel av låtarna på listan var skit (igår skrev SvD att Lady Gagas låtar "sticker ut från all mainstreamdisco" och jag undrar på vilket sätt, efter att ha hört låten hon låg etta med). Resten av dagen ska tillbringas med Stiff-boxen (jo, Tobbe, vi vet nog din strategi) innan jag hedrar Nick Drake (35-årsdagen av hans död igår) samt pluggar in lite José Gonzalez så vi slipper skriva honom i onödan så ofta som vi gör på våra tävlingar. Det är dags för seriös hårdträning inför Popgiss X!!!
tisdag 24 november 2009
Kent och mörka 00-talet.
Författaren erkänner för övrigt att rubriken är snudd rakt av från en artikel om The Cure i Slitz 1990 (innan den blev en mjukporrblaska, förstår sig) med titeln "Cure och mörka 80-talet". Och Cure-svärta (eller kanske snarare Depeche Mode-svärta, hm?) kan man sedan flera år även finna hos Eskilstunas främsta exportvara sedan Volvo BM, nämligen Kent.
Den senaste plattan, "Röd,släpptes 6 november och med tanke på innehållet borde den kanske snarast ha hetat "Svart". En gång i tiden, närmare bestämt för sex och ett halvt år sedan, associerade man emellertid Kent med vitt eftersom de då släppt sitt dittills starkaste album, "Vapen & Ammunition", och i tron de var de nya Simple Minds genomförde den omtalade "vita spelningen" på stadion på nationaldagen 2003.
Under de mellanliggande perioden gick Kent in i en mer lågmäld period med plattorna "Du och jag och döden" och "Tillbaka till samtiden" samt ett antal singlar (däribland den utmärkta men nu något bortglömda "Vinter02"). Kjelle och undertecknad diskuterade denna period under lördagens förfest och noterade att plattorna, för att citera Kjelle, "inte var enormt bra med Kent-mått mätt" (och här kanske andra medlemmar i Rootmoset anmäler avvikande mening).
Jocke Berg är en diskret man men kan ibland få anfall av ogenerad hybris (eller ofta ogenerat framförande av sanningar) och meddelade att nya plattan skulle bli gruppens hittills bästa. Allt som allt man man nog, efter några lyssningar, fastslå att det är gruppens starkaste sedan just "Vapen & Ammunition". Här är det inte fråga om det mest storslagna men det finns förstås med även här, dock inpackad i en dyster och elektronisk ljudram som (givetvis) får en att tänka på Depeche. Utan tvivel är Kent det rockband som har den "synthigaste" attityden i Sverige (titta bara på frisyrerna).
Texterna på nya plattan är ofta ganska dunkla och öppna för fri tolkning och vid några tillfällen blir de närmaste baudelairiskt groteska med sina skildringar av ett slags Sverige i skymningen. Bandet som följt många av oss sedan 90-talet knyter härmed ihop säcken om 00-talet ganska elegant.
Trots svärtan ska man förstås även konstatera att gruppen fortfarande kan rocka ganska hårt vilken med all önskvärd tydlighet märktes då man manglade sig igenom den svulstiga "Svarta linjer" i "Skavlan". Det lovar gott inför turnén.
Den senaste plattan, "Röd,släpptes 6 november och med tanke på innehållet borde den kanske snarast ha hetat "Svart". En gång i tiden, närmare bestämt för sex och ett halvt år sedan, associerade man emellertid Kent med vitt eftersom de då släppt sitt dittills starkaste album, "Vapen & Ammunition", och i tron de var de nya Simple Minds genomförde den omtalade "vita spelningen" på stadion på nationaldagen 2003.
Under de mellanliggande perioden gick Kent in i en mer lågmäld period med plattorna "Du och jag och döden" och "Tillbaka till samtiden" samt ett antal singlar (däribland den utmärkta men nu något bortglömda "Vinter02"). Kjelle och undertecknad diskuterade denna period under lördagens förfest och noterade att plattorna, för att citera Kjelle, "inte var enormt bra med Kent-mått mätt" (och här kanske andra medlemmar i Rootmoset anmäler avvikande mening).
Jocke Berg är en diskret man men kan ibland få anfall av ogenerad hybris (eller ofta ogenerat framförande av sanningar) och meddelade att nya plattan skulle bli gruppens hittills bästa. Allt som allt man man nog, efter några lyssningar, fastslå att det är gruppens starkaste sedan just "Vapen & Ammunition". Här är det inte fråga om det mest storslagna men det finns förstås med även här, dock inpackad i en dyster och elektronisk ljudram som (givetvis) får en att tänka på Depeche. Utan tvivel är Kent det rockband som har den "synthigaste" attityden i Sverige (titta bara på frisyrerna).
Texterna på nya plattan är ofta ganska dunkla och öppna för fri tolkning och vid några tillfällen blir de närmaste baudelairiskt groteska med sina skildringar av ett slags Sverige i skymningen. Bandet som följt många av oss sedan 90-talet knyter härmed ihop säcken om 00-talet ganska elegant.
Trots svärtan ska man förstås även konstatera att gruppen fortfarande kan rocka ganska hårt vilken med all önskvärd tydlighet märktes då man manglade sig igenom den svulstiga "Svarta linjer" i "Skavlan". Det lovar gott inför turnén.
söndag 22 november 2009
Rootmos'n'Blues.
Gårdagsaftonen spenderades på det anrika etablissemanget Effes där Rootmosets ålderspresident Kennet framträdde som basist i orkestern Slim Pim & The Bullets, vilka hade livedebut. Bandet spelade två set och man gjorde en helt OK inledning men lyfte än mer under andra setet då en rad bluesklassiker av både snabbare och långsammare slag avverkades med god spelglädje. Därtill uppträdde ett väldigt tight band vid namn Number Nines (eller #9's om man så vill) som i sann rock'n'roll-anda öppnade med Clashs "Should I Stay or Should I Go" även om man huvudsakligen körde sitt eget material. # 9's bestod av fem unga damer skolade vid Folkhögskolans ELLA-utbildning som jobbar för att lyfta fram kvinnliga rockartister (och därmed har jag även gjort reklam för den). Undertecknad hade även gruppens singel "My Gun" i kavajfickan då kvällen var över.
Eftersom Rootmoset var lite utspridda igår (och en av oss ju rentav stod på scen) så blev det världens minsta förfest hos undertecknad (d.s.v. Kjelle och jag, medan Tomas var på middag) men även sådana tillställningar går an. Vi hann rentav lyssna på Kaj Kindvalls lilla popfrågesport på radion även om frågorna var lite för enkla (vi hade bättre än samtliga tävlande).
I övrigt tycker vi det är lite sniket av Status Quo att helt uppenbart ta 500 spänn när de väl spelar här i sommar. Har de ont om pengar?
Eftersom Rootmoset var lite utspridda igår (och en av oss ju rentav stod på scen) så blev det världens minsta förfest hos undertecknad (d.s.v. Kjelle och jag, medan Tomas var på middag) men även sådana tillställningar går an. Vi hann rentav lyssna på Kaj Kindvalls lilla popfrågesport på radion även om frågorna var lite för enkla (vi hade bättre än samtliga tävlande).
I övrigt tycker vi det är lite sniket av Status Quo att helt uppenbart ta 500 spänn när de väl spelar här i sommar. Har de ont om pengar?
söndag 8 november 2009
Starkaste debuterna.
Vi (huvudsakligen Tomas) har åter tänkt till kring de starkaste debutalbumen och den 8 november 2009 så listan ut så här:
1. Sex pistols - Never Mind the Bollocks (1977)
2. Velvet Underground - Velvet underground and Nico (1967)
3. Suede – Suede (1993)
4. New York dolls - New York Dolls (1973)
5. Jeff Buckley - Grace (1994)
Varvid man även kan konstatera att vare sig 80- eller 00-talet var de starka debutalbumens tid.
1. Sex pistols - Never Mind the Bollocks (1977)
2. Velvet Underground - Velvet underground and Nico (1967)
3. Suede – Suede (1993)
4. New York dolls - New York Dolls (1973)
5. Jeff Buckley - Grace (1994)
Varvid man även kan konstatera att vare sig 80- eller 00-talet var de starka debutalbumens tid.
tisdag 22 september 2009
Pink Floyd betraktat från trumpodiet.
Ägnade någon dryg vecka åt att i godan ro läsa boken "Inside Out" som är en skildring av Pink Floyd, författad av gruppens batterist Nick Mason. Eftersom min uppmärksamhet gentemot Pink Floyd slackat en smula på senare år (det händer ju inte så mycket nytt) så får jag erkänna jag hade missat det faktum att åtminstone en av medlemmarna faktiskt författat en biografi över både sig själv och gruppen. Fokus ligger dock på just Pink Floyd och Masons eget privatliv (liksom de andra medlemmarnas) nämns bara i förbifarten. Likaså hans bilintresse (Mason är ju även känd för sitt bilsamlande och har författat minst en bok om ovanliga äldre bilmodeller).
Den som alltså vill läsa en riktigt smaskig historia med skandaler blir besviken. Vi som känner till Pink Floyd kunde emellertid ha räknat ut detta redan i förväg. Trots att gruppens musik kan få den oinvigde att tro att gruppen gick på droger dygnet runt så var medlemmarna i det avseendet raka motsatsen. Med undantag för deras förste ledare Syd Barrett (medverkande på en fullängs-LP, några singlar samt två spår på gruppens andra LP) som ju lyckades droga sig till bestående hjärnskador så var medlemmarna absolut inga acid-killar. Det faktum att Barrett dessutom blåste ut hjärnan med LSD gjorde väl knappast övriga medlemmar mer sugna på att pröva.
Mason antyder helt diskret att vissa medlemmar hoppade över skaklarna med diverse damer de möte på turné men annars är det mest gruppens roadies som står för konstigheterna. Man får bland annat veta att gruppen hade skådespelerskan Naomi Watts far, David, som en nyckelperson i sin stab och att denne arme man drogade sig till en förtidig död 1976. Roliga anekdoter av andra slag finns det emellertid gott om och Mason är väldigt välformulerad och underfundig och inte minst självironisk.
Vad gäller det som många nog är intresserade av, bråket mellan Roger Waters och de övriga medlemmarna, så är Mason även här ganska fin i kanten. Alldeles mot slutet av boken avslöjar han att han rentav bett de övriga medlemmarna (inklusive Waters, som skrev "skitsnack" med grön tuschpenna över en manussida) att titta på texten och lägga till och dra ifrån. Det är förstås inte samma sak som att Mason alltid behöver ha tagit till sig deras inlägg men det visar ändå på att han tog hänsyn till sina gamla kollegor innan han bara pytsade ut en bok utan deras vetskap.
Verket sträcker sig fram till återföreningen vid Live8 2005 och det bildar ju därmed en sympatisk men även definitiv final. Syd Barretts död 2006 hinner också noteras men däremot har boken, givetvis, inte hunnit få med Rick Wrights död i september 2008. I och med detta är alla diskussioner om en återförening av Pink Floyd av mer varaktig slag akademisk. Så denna bok lär troligen utgöra den definitiva skildringen av en av de mer intressanta grupperna inom modern musik.
Den som alltså vill läsa en riktigt smaskig historia med skandaler blir besviken. Vi som känner till Pink Floyd kunde emellertid ha räknat ut detta redan i förväg. Trots att gruppens musik kan få den oinvigde att tro att gruppen gick på droger dygnet runt så var medlemmarna i det avseendet raka motsatsen. Med undantag för deras förste ledare Syd Barrett (medverkande på en fullängs-LP, några singlar samt två spår på gruppens andra LP) som ju lyckades droga sig till bestående hjärnskador så var medlemmarna absolut inga acid-killar. Det faktum att Barrett dessutom blåste ut hjärnan med LSD gjorde väl knappast övriga medlemmar mer sugna på att pröva.
Mason antyder helt diskret att vissa medlemmar hoppade över skaklarna med diverse damer de möte på turné men annars är det mest gruppens roadies som står för konstigheterna. Man får bland annat veta att gruppen hade skådespelerskan Naomi Watts far, David, som en nyckelperson i sin stab och att denne arme man drogade sig till en förtidig död 1976. Roliga anekdoter av andra slag finns det emellertid gott om och Mason är väldigt välformulerad och underfundig och inte minst självironisk.
Vad gäller det som många nog är intresserade av, bråket mellan Roger Waters och de övriga medlemmarna, så är Mason även här ganska fin i kanten. Alldeles mot slutet av boken avslöjar han att han rentav bett de övriga medlemmarna (inklusive Waters, som skrev "skitsnack" med grön tuschpenna över en manussida) att titta på texten och lägga till och dra ifrån. Det är förstås inte samma sak som att Mason alltid behöver ha tagit till sig deras inlägg men det visar ändå på att han tog hänsyn till sina gamla kollegor innan han bara pytsade ut en bok utan deras vetskap.
Verket sträcker sig fram till återföreningen vid Live8 2005 och det bildar ju därmed en sympatisk men även definitiv final. Syd Barretts död 2006 hinner också noteras men däremot har boken, givetvis, inte hunnit få med Rick Wrights död i september 2008. I och med detta är alla diskussioner om en återförening av Pink Floyd av mer varaktig slag akademisk. Så denna bok lär troligen utgöra den definitiva skildringen av en av de mer intressanta grupperna inom modern musik.
söndag 6 september 2009
Popens Stephen Spielbergs.
NOTA BENE: Denna essä kommer vid ett par tillfällen att omnämna Ace of Base. Ni har blivit varnade.
För några år sedan klämde arrangörerna på ett mellangiss till med ABBA-tema. Det var ett lika överraskande som genialt drag eftersom det nog sällan muttrats, jämrats och svurits så mycket kring borden som den gången. Uppdraget var egentligen enkelt: ta ett antal ABBA-låtar och passa in dem på rätt LP samt uppge vilket år nämnda LP kom ut. Hade det gällt t.ex. Beatles, Stones, Bowie, m.fl. hade jag till och med kunnat dunka in b-sidor på singlar och i några fall inte bara år utan exakta releasedatum. Men nu gällde det som sagt ABBA. Jag och min medtävlare blåste denna uppgift rejält. Och allt det här visste givetvis de listiga arrangörerna.
Och varför är det så? För givetvis är ABBA inte en grupp som förekommit särdeles flitigt (läs: inte alls) på våra rootmos-möten. Jag är osäker på om någon i vår lilla krets lyssnar seriöst på den storsäljande kvartetten. Personligen kan jag tycka musiken ofta är lite väl inställsam och smetig och nummer som "Honey, Honey" och "I Do, I Do, I Do" tangerar dansband (och den senare spelades väl även in av Ingmar Nordströms, gruppen med 36 saxofoner).
Men beror ABBA:s frånvaro i Popgiss-sammanhang enbart på att många inte lyssnar på den typen av musik? Nej, det tror jag inte. För några år sedan (nu kommer det) så skrev någon mindre vetande journalist att man verkligen inte kunde jämföra Ace of Base (ouch) med ABBA eftersom (fritt citerat) "de inte alls var lika intressanta personer". Musikaliskt kan det nog stämma eftersom ABBA trots allt varierade sig medan As med bas odlade sin österrikiska reggae i låt efter låt. Men sen kommer man till det här med personligheterna. Säga vad man vill, men kvartetten från Götet kunde ändå ståta med en gammal nynazist (som givetvis aldrig ägnat sig åt sådant, nej då) och att en av sångerskorna blev överfallen i hemmet av ett psyko.
Vad gäller ABBA lär vi aldrig få se en platta med titeln "Benny/Bjorn was a nazi". Lyckligtvis. Och det är just sådana här saker som gör att ABBA är så frånvarande i musiknördiga sammanhang. För några år sedan skulle någon slaskjournalist skriva en "skandalbok" om ABBA. Det värsta han lyckades gräva fram var att tjejerna slagits, därtill med guldskivor. Det var det absolut rockigaste han kunde gräva fram.
På så vis kan man ibland undra om det verkligen fanns en kvartett vid namn ABBA eller om låtarna faktiskt skrev sig själva på något konstigt vis. ABBA nämns aldrig av några kritiker som annars kan frossa i Stones, Dylan, diverse punk och grunge. Tji ABBA. Inga av de stora musikskribenterna ägnar sig åt att skriva "den definitiva boken om ABBA". Und so weiter. I en av de få artiklarna jag faktiskt hittat om gruppen (i tidningen Pop kring 1994 någon gång) berättade Björn, förlåt Bjorn, att han var på vippen att inte bli insläppt på scenen då man skulle framför "Waterloo" en gång till efter segern i Brighton 1974. Likt en annan Bryan Adams. Och detta trots att Bjorn kunde ståta med sina lila platåmackor och allt. Så vanlig måste han ändå ha verkat inför vakterna.
Och det lär aldrig dyka upp några foton av Benny som partar med Jagger eller Warhol på Studio 54, antagligen för att sådana situationer aldrig uppstod. ABBA tycks ha förblivit fyra svennar som hamnade mitt i popens centrum utan nämnvärd rörelse. Likt Stephen Spielberg som satt inne och såg film trots att han befann sig i Kalifornien i slutet av 60-talet.
Men ponera ändå att Benny, gruppens John Lennon, någon kväll kände sig lite äventyrlig efter att ha slagit an de sista pianoackorden vid en konsert i New York. Ponera att Benny ville gå på Studio 54 ("man är ändå i storstan"). Risken kunde förstås finnas att Benny inte blev insläppt eftersom han såg vanlig ut och såsom en trevlig svensk inte vill komma med något drygt "I am in ABBA" inför vakterna. Men Benny har turen att bli igenkänd och insläppt ("that is the guy in ABBA, the bearded one, not the short one") varefter han sen försvinner i myllret och glider runt på sitt tomtemysiga vis innan han kommer på att Agnetha nog väntar samt att han vill plita ihop ett par hits till innan han går i säng i lagom tid. Benny är för övrigt en av de där relativt få personerna man inte kan tänka sig berusad, än mindre inne på muggen för att dra en line med Mick och Bianca.
Och detta är alltså den yttersta förklaringen till ABBA:s frånvaro: de var de svenskaste av svenskar. De jobbade hårt i studion (utan anekdoter) och fick hits med sina skivor. Åkte på turné (åter utan värre anekdoter än att Agnetha viftade lite med röven på scen, tidigt i säng). Åkte hem till Sverige och tog det lugnt. Komponerade. In i studion igen och så samma ramsa igen. Inte ens när äktenskapen i gruppen barkade åt helvete producerade det några intressanta anekdoter. ABBA släppte aldrig någon "Blood on the Tracks", inte ens en "Rumours" (vilket passat extra bra). De fortsätte pumpa glada hits och låtsas som ingenting fram till det stillsamma slutet. Som givetvis kom "not with a bang, but with a whine". Inga rättegångar, inga telegram till journalister. Den senare processen mot Stikkan A sköttes diskret. För att travestera Urban Släke: "så jävla svenskt".
Detta lär alltså förbli ABBA:s fortsatta öde. De lär fortsätta dra in pengar på sina hits samtidigt som frånvaron inom musiknördarnas värld lär bli än starkare med tiden. Allt eftersom de som kunde producerat lite roligare anekdoter försvinner. Världen lär få vänta på ABBA:s "The Dirt".
För några år sedan klämde arrangörerna på ett mellangiss till med ABBA-tema. Det var ett lika överraskande som genialt drag eftersom det nog sällan muttrats, jämrats och svurits så mycket kring borden som den gången. Uppdraget var egentligen enkelt: ta ett antal ABBA-låtar och passa in dem på rätt LP samt uppge vilket år nämnda LP kom ut. Hade det gällt t.ex. Beatles, Stones, Bowie, m.fl. hade jag till och med kunnat dunka in b-sidor på singlar och i några fall inte bara år utan exakta releasedatum. Men nu gällde det som sagt ABBA. Jag och min medtävlare blåste denna uppgift rejält. Och allt det här visste givetvis de listiga arrangörerna.
Och varför är det så? För givetvis är ABBA inte en grupp som förekommit särdeles flitigt (läs: inte alls) på våra rootmos-möten. Jag är osäker på om någon i vår lilla krets lyssnar seriöst på den storsäljande kvartetten. Personligen kan jag tycka musiken ofta är lite väl inställsam och smetig och nummer som "Honey, Honey" och "I Do, I Do, I Do" tangerar dansband (och den senare spelades väl även in av Ingmar Nordströms, gruppen med 36 saxofoner).
Men beror ABBA:s frånvaro i Popgiss-sammanhang enbart på att många inte lyssnar på den typen av musik? Nej, det tror jag inte. För några år sedan (nu kommer det) så skrev någon mindre vetande journalist att man verkligen inte kunde jämföra Ace of Base (ouch) med ABBA eftersom (fritt citerat) "de inte alls var lika intressanta personer". Musikaliskt kan det nog stämma eftersom ABBA trots allt varierade sig medan As med bas odlade sin österrikiska reggae i låt efter låt. Men sen kommer man till det här med personligheterna. Säga vad man vill, men kvartetten från Götet kunde ändå ståta med en gammal nynazist (som givetvis aldrig ägnat sig åt sådant, nej då) och att en av sångerskorna blev överfallen i hemmet av ett psyko.
Vad gäller ABBA lär vi aldrig få se en platta med titeln "Benny/Bjorn was a nazi". Lyckligtvis. Och det är just sådana här saker som gör att ABBA är så frånvarande i musiknördiga sammanhang. För några år sedan skulle någon slaskjournalist skriva en "skandalbok" om ABBA. Det värsta han lyckades gräva fram var att tjejerna slagits, därtill med guldskivor. Det var det absolut rockigaste han kunde gräva fram.
På så vis kan man ibland undra om det verkligen fanns en kvartett vid namn ABBA eller om låtarna faktiskt skrev sig själva på något konstigt vis. ABBA nämns aldrig av några kritiker som annars kan frossa i Stones, Dylan, diverse punk och grunge. Tji ABBA. Inga av de stora musikskribenterna ägnar sig åt att skriva "den definitiva boken om ABBA". Und so weiter. I en av de få artiklarna jag faktiskt hittat om gruppen (i tidningen Pop kring 1994 någon gång) berättade Björn, förlåt Bjorn, att han var på vippen att inte bli insläppt på scenen då man skulle framför "Waterloo" en gång till efter segern i Brighton 1974. Likt en annan Bryan Adams. Och detta trots att Bjorn kunde ståta med sina lila platåmackor och allt. Så vanlig måste han ändå ha verkat inför vakterna.
Och det lär aldrig dyka upp några foton av Benny som partar med Jagger eller Warhol på Studio 54, antagligen för att sådana situationer aldrig uppstod. ABBA tycks ha förblivit fyra svennar som hamnade mitt i popens centrum utan nämnvärd rörelse. Likt Stephen Spielberg som satt inne och såg film trots att han befann sig i Kalifornien i slutet av 60-talet.
Men ponera ändå att Benny, gruppens John Lennon, någon kväll kände sig lite äventyrlig efter att ha slagit an de sista pianoackorden vid en konsert i New York. Ponera att Benny ville gå på Studio 54 ("man är ändå i storstan"). Risken kunde förstås finnas att Benny inte blev insläppt eftersom han såg vanlig ut och såsom en trevlig svensk inte vill komma med något drygt "I am in ABBA" inför vakterna. Men Benny har turen att bli igenkänd och insläppt ("that is the guy in ABBA, the bearded one, not the short one") varefter han sen försvinner i myllret och glider runt på sitt tomtemysiga vis innan han kommer på att Agnetha nog väntar samt att han vill plita ihop ett par hits till innan han går i säng i lagom tid. Benny är för övrigt en av de där relativt få personerna man inte kan tänka sig berusad, än mindre inne på muggen för att dra en line med Mick och Bianca.
Och detta är alltså den yttersta förklaringen till ABBA:s frånvaro: de var de svenskaste av svenskar. De jobbade hårt i studion (utan anekdoter) och fick hits med sina skivor. Åkte på turné (åter utan värre anekdoter än att Agnetha viftade lite med röven på scen, tidigt i säng). Åkte hem till Sverige och tog det lugnt. Komponerade. In i studion igen och så samma ramsa igen. Inte ens när äktenskapen i gruppen barkade åt helvete producerade det några intressanta anekdoter. ABBA släppte aldrig någon "Blood on the Tracks", inte ens en "Rumours" (vilket passat extra bra). De fortsätte pumpa glada hits och låtsas som ingenting fram till det stillsamma slutet. Som givetvis kom "not with a bang, but with a whine". Inga rättegångar, inga telegram till journalister. Den senare processen mot Stikkan A sköttes diskret. För att travestera Urban Släke: "så jävla svenskt".
Detta lär alltså förbli ABBA:s fortsatta öde. De lär fortsätta dra in pengar på sina hits samtidigt som frånvaron inom musiknördarnas värld lär bli än starkare med tiden. Allt eftersom de som kunde producerat lite roligare anekdoter försvinner. Världen lär få vänta på ABBA:s "The Dirt".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
