Dom kallar oss creppy-quizare.

Och så blev det torsdag och det blåste värre än någon av föregående dagar och man hade legat i badet, delvis även för att värma sig, och man konstaterade att Neil Youngs "Tonight's the Night" var bortplockad från Spotify och så fick man trösta sig med lite gammal house och Acid Jazz och annat från det tidiga 90-talet innan man i bokstavligaste mening seglade ned till den trånga men ack så trevliga lokal som, enligt devisen kärt barn har många namn, kallas "strykjärnet" eller "creperiet" eller vad man nu vill.

Och det lackade mot nyår och lokalen (inte nödvändigtvis besökarna) var packad och det sorlades och förväntningarna var höga och aftonens radarpar, Tinka och Tobbe, levererade ett giss där man tagit ut svängarna och Rootmoset tog också ut svängarna då man svängde rakt ned till en femteplats och man hade inte mycket att hämta gentemot veteraner som Looserville och Lag Gnu och man insåg att man ännu har en del att lära och efteråt muntrade jag och Tomas upp oss med att gå på soul-konsert och jag fick applåd av bandet för att jag kunde tala om vem som hade gjort Soft Cell-låten "Tainted Love" i original men jag avstod från att nämna att samma person även hade råkat ta död på Marc Bolan eftersom det hade varit lite överdrivet och det var därmed ännu en afton i musiknörderiets tjänst och i övrigt har vi redan, blixtsnabbt, anmält oss till både nästa månads tävling och till extratävlingen innan Rockskallen och därtill är jag oerhört nöjd med att ha lyckat skriva denna krönika och enbart ha använt två meningar men någonstans måste man sätta punkt.

Death & Drugs & Black Metal

”Estonia berörde mig inte alls. Men däremot tyckte jag att 11 september var mer intressant, rent symboliskt sett. För mig representerar det en attack mot fienden även om jag inte står för samma saker som talibanerna. Självklart gillar jag att se när världsmakten tar skada. Men sedan hoppades jag såklart att det skulle utbryta ett nytt världskrig”. (Jon Nödtveidt, Dissection)

Eftersom min syster ville bidra till julstämningen så fick jag i present boken ”Blod, eld, död” (av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg) vilken skildrar den extremare hårdrockens historia i Sverige och Norge under modernare tid. Ovanstående citat är hämtat från den sista intervju som författarna (och någon överhuvudtaget) gjorde med Dissections muntergök till sångare Jon Nödtveidt, vilken begick självmord några veckor efter samtalet.

Boken, som även så att säga skildrar delar av min egen musikaliska historia, börjar rätt oskyldigt med att skildra normal musik spelad av normala människor (exempelvis det första svenska metalbandet, Heavy Load) för att därefter skildra extrem musik spelad av normala människor (grupper som Bathory och Entombed) och slutligen extrem musik spelad av lika extrema människor. Det är även här boken blir riktigt obehaglig och det är först mot slutet som det åter dyker upp lite mer normala människor som spelar relativt normal hårdrock (Hammerfall) vilket väl kan sägas avrunda denna framställning som rör sig från omkring 1980 och 30 år framåt.

Delar av boken är som sagt ren nostalgi för undertecknad och för mig tillbaka till åren kring 1990 då man själv grävde i extrem metal. Jag påminns om skivbutiker i Stockholm som Heavy Sound och House of Kicks och om de olika mer eller mindre kända svenska och utländska band som man grävde fram och vid enstaka tillfälle även såg. Nu var jag, till skillnad från de personer som skildras i boken, inte enbart insnöad på extrem metal och mitt intresse dalade även till sist då musiken blev mer och mer monoton och man även hittade andra spännande saker att lyssna på. Både en och två av de musiker som intervjuas i boken beskriver för övrigt den period då jag själv lyssnade på sådan här musik som ”guldåldern” vilket ju för all del är roligt att höra.

Annars är boken mest en studie i nihilism och somliga av huvudpersonerna i berättelsen är antingen förlorare som till sist bara har självmordet kvar som utväg alternativt omogna och/eller okänsliga råskinn som döljer sin stupida brutalitet bakom något pseudofilosofiskt resonemang kring satanism. Överlag haglar klichéerna från de inblandade och man får i flera fall påminna sig om att det handlar om unga personer även om den ursäkten inte alltid går att använda (d.v.s. de är inte längre så unga).

Mycket intressant kan man dock lära sig. Jag hade exempelvis ingen koll på att de ökända ”bröderna hårdrock” som figurerar som insnöade hårdrocksnördar både i ett vanligt reportage och i reklam för Trygg Hansa även har ett black metal-band som heter Nifelheim. Bröderna är för övrigt (och jag är nu helt allvarlig) bland de mer normala människorna man möter i boken med undantag för exempelvis killarna i Entombed eller Hammerfall. De närmast lever hårdrock och slänger ur sig den ena klyschan efter den andra men man märker att de gör det med hjärta och ändå viss humor och (viktigt att påpeka i det här sammanhanget) de skadar ingen med sin musik eller med sina handlingar i övrigt utan är tvärtom genomtrevliga personer.

Det kan dock inte sägas om flertalet andra av de personer som här presenteras. Rent tragikomiska (mest tragiska) är turerna kring det norska bandet Mayhem, vars svenske sångare Pelle ”Death” Ohlin tog sitt liv 1991 när det verkade som om bandet höll på att falla samman utan att ha fått något vidare genombrott. En av de andra medlemmarna, som upptäckte kroppen, reagerade inte riktigt som en normal människa skulle göra utan fotograferade tvärtom kroppen och planerade att ha den sönderskjutna skallen på nästa skivomslag. Han delade även ut delar av Pelles kranium till personer han beundrade. Denne ytterst otäcke musiker blev senare mördad av gruppen Burzums nazistiske galning Varg ”Greven” Vikernes, även känd som kyrkobrännare.

Black Metal-scenen bestod sålunda till stor del av missanpassade ungdomar som trissade varandra till den ena vansinnigheten efter den andra. En musiker hamnade i fängelse för att ha mördat en homosexuell man i Norge och en annan person som hängde kring bandet för att svårt ha skadat en äldre man med ett knivhugg i halsen. Varg Vikernes hjärntvättade flickvän utsatte det svenska bandet Therions sångare för ett (misslyckat) brandbombsattentat eftersom Therion ansågs som svikare som inte var riktiga satanister. Och så vidare.

Ett eget kapitel får även den inte helt friske Jon Nödtveidt, mångårig ledare i bandet Dissection. Även Nödtveidt hade, likt sin norske kollega, avtjänat fängelsestraff (1997 – 2004) för att ha varit inblandad i mord på en homosexuell man. Han tog i viss mån avstånd från denna handling senare men fortsatte dock att uttrycka gravt satanistiska och nihilistiska åsikter där han verkade vara av åsikten att mänskligheten borde utplånas. Författarna fick tag i honom precis när han var i färd med att ta konsekvenserna av sitt eget resonemang, sommaren 2006. Han lade då först ned sitt gamla band efter en uppskattad spelning på Johanneshov och därefter tog han sitt liv i augusti 2006 i samband med någon form av satanistisk ritual.

Även gruppen Shining, ledd av den likaledes dystre Niklas Kvarforth, är något i hästväg då man har som yttersta mål att få merparten av sin publik att ta livet av sig. Man delade periodvis ut rakblad på konserterna och både band och publik kunde skära sig själva under konsertens gång. Det bör tilläggas att musikerna även själva har en ytterst våldsam relation och att sammandrabbningarna är många. Flertalet av medlemmarna i The Shining har diagnoser på olika psykiska störningar.

Efter denna odyssé genom mänsklighetens mörkare sidor känns pinfärska bandet Watain närmast bleka vid en jämförelse. Det kan väl dock inte ses som helt sunt att inför varje konsert motta ruttnande djur att använda som scenrekvisita och dylika saker. Watain är dock närmast Vikingarna jämfört med Mayhem, som sagt. Överlag så är ”Blod, eld, död” ytterligt fascinerande läsning för den som vill gräva ned sig i extrem hårdrock och den filosofi som finns bakom men känsliga läsare varnas redan här. Det blir som sagt inte så mycket sex & drugs & rock’n’roll men däremot desto mer av death & drugs & black metal.

Låt inte dom jävlarna ta dig.

Mirakel kan inträffa när man minst anar dem. Jag följde som bärhjälp med min syster upp på vår mors vind (hon letade bland annat efter en gotlandsljusstake) och av en slump hittade jag en bunt exemplar av tidningen POP som jag upphetsat började bläddra i och vips så hade jag även fått tag i numret med Andres Lokkos ökända artikel "Låt inte dom jävlarna ta dig" från april 1998. Så vitt jag vet finns den artikeln inte ute på nätet trots att många gamla artiklar från POP redan gör det. Jag har snabbt skrivit av artikeln (och rättade tre - fyra ganska grova stavfel i den) och lär härmed se till att den nu äntligen finns på nätet. Att påminna om Andres Lokkos usla omdöme blir härmed mitt ytterligt blygsamma bidrag till rockjournalistik i Internet-åldern.

Jag började med att visa den nu återupptäckta artikeln (tidningen doftade fortfarande ny, trots många år på vinden, antagligen för att jag inte läste den så mycket efter utbrottet jag fick över Lokko) för min syster som med intresse läste och omedelbart därefter sammanfattade med det kärnfulla "Vilken dåre!" och därefter lanserade en teori om att Lokko skrivit detta i affekt (därav de många stavfelen som man inte ens korrigerat) efter en natt med droger. Och vad vet man. Än idag blir jag våldsamt upprörd över denna artikel där Lokko sågar nästan allt jag gillar på fem sidor och därtill uppvisar en enastående inkonsekvens genom att beskriva 70-talets rock som "stenålder" och samtidigt rekommenderar oss att lyssna på Ray Charles, Van Morrison och gospel. Japp! Och att man därtill föredrar Barry White(!) och Puff Daddy(!!!!) framför Pink Floyd och Joy Division kanske säger allt. Här är den i alla fall, den famösa artikeln.

Låt inte dom jävlarna ta dig (av Andres Lokko)

Ett kritvitt, progressivt rockspöke svävar över musikvärlden. Andres Lokko ligger hopkrupen under täcket med mardrömmar om Marillion, ”Dark Side of the Moon” och Thom E. Yorke. Men han har inte gett upp. Här skriver han om lyckliga blåsarrangemang, kristen styrka och musiken som är ett enda stort wow.

Våren 1998 är musikvärlden mer segregerad än den varit på tjugofem år. Klyftan mellan svart musik och vit stelopererad progressiv rock har inte varit så stor sedan Genesis ”The Lamb Lies Down on Broadway” och Pink Floyds ”Dark Side of the Moon” ansågs nyskapande.
Det var samtidigt som Barry White producerade, skrev och sjöng några av det här seklets starkaste och viktigaste singlar, samtidigt som Bob Marley & The Wailers egentligen var världens bästa rockband, fast ingen utanför Jamaica begrep det förrän de släppte ett livealbum inspelat i London.
Jag är rädd för att vi kan vänta oss en hel del liveskivor under det kommande året. Fast inte med ny jamaicansk soul, utan med progressiva rockband med skickliga gitarrister.
Och ingen kommer att protestera.
Det är där vi befinner oss.
Inte sedan början av nittiotalet, då en stor del av mina kollegor tappade spelkulorna och trodde att de gillade grunge och korkad amerikansk metal i flanellskjorta, har musiken jag älskar varit så långt borta från vad som – ursäkta uttrycket - gäller.
Det har på sistone påståtts att det är 1975 igen. Om det ändå vore så väl och något slags motreaktion – som likt den brittiska punken får en hel värld att lyssna på reggae igen – står och väntar runt hörnet.
Det gör det inte. Det är snarare 1985 igen. Om någon mot all förmodan gjorde ett album lika själfullt som det årets ”Don’t Stand Me Down” skulle det bli precis lika utskrattat, hånat och bortglömt.
Vit rock, speciellt vit brittisk rock, är ute på en lång symfonisk cykelsemester och vi sväljer det utan att blinka. Och än en gång misstar vi olidlig gitarronani för spännande musik.
Det är så hemskt allting.
All riktigt bra musik just nu är antingen amerikansk eller jamaicansk. Och den görs nästan uteslutande av svarta artister.
Ni vet inte hur rätt jag har. Eller så är det just det ni gör, jag vill ju tro att det finns hopp.
Fast om inte ens Sizzlas och Buju Bantons röster är starka nog att få all världens fanzineredaktörer att sätta dem på sina omslag i stället för The Verve och de förbannade Radiohead ser det inte speciellt ljust ut.
Wilmer X senaste singel heter ”För dum för pop”. Nisse Hellberg har en poäng, men hans ödmjukhet är för lättköpt. Han är fan inte för dum för pop och det är inte heller så att Radiohead – eller de som tror sig förstå dem och till och med älska dem – på något vis skulle vara för intelligenta. Radiohead är bara onda och Thom Yorke är djävulen.
Men tyck gärna att jag har fel, varsågoda. Kom bara inte sedan och säg att jag hade rätt när ”OK Jävla Computer” står mellan ”Brothers in Arms” och U2:s ”The Unforgettable Fire” i den där pinsamma backen du gömt på din vind.
Jag börjar tycka ganska illa om The Verve igen, det gick ganska snabbt. Joy Division-boxen? Älska den bäst du vill, men lämna mig utanför, tack.
Ultrasound är hemska, Ashley Beedles Black Jazz Chronicles är outhärdlig jazzfusion, den största delen av all drum’n’bass likaså, för att inte tala om nittionio procent av all housemusik. Jazz är en viktig inspirationskälla och med jazz menar man förstås Weather Report och ”Bitches Brew”.
Ibland när jag pratar musik med folk som är sisådär tjugo år äldre än jag säger de saker som ”ja, men Yes gjorde några ganska okej låtar”, ”Genesis två – tre första plattor var inte så dumma” och ”Yes var faktiskt bättre än man kan tro”. Jag hade en liknande diskussion med en man i min egen ålder – Brett Anderson i Suede – som undrade hur det kom sig att alla fortfarande hävdar att Pink Floyd bara var något att ha medan Syd Barrett ledde bandet, när de i själva verket inte blev riktigt bra förrän Roger Waters slutat. Jo, han sade så. Även om han gjorde det med en smått provocerande glimt i ögonvrån. ”Dog Man Star” är en av de sanna arvtagarna till Genesis ”The Lamb Lies Down on Broadway” och Pink Floyds ”Wish You Were Here” i alla fall.
Så det är inte så konstigt att DJ Shadows spännande kritvita hip hop-experiment omfamnas av en så kallad enig kritikerkår. Samma sak med Air. Daft Punk är en sak, Air är något helt annat. Daft Punk gör enastående housemusik, fullkomligt tidlös och skränig disco. Airs album är progressiv musik från Europa. Expressens Måns Ivarsson rekommenderade folk som gillar Pink Floyd att ge Air en chans. Och du lyssnar på dem i alla fall?
Att fransk musik tas på allvar har alltid varit ett tecken på att något inte stämmer. Snart får vi förmodligen läsa lyriska recensioner av holländsk rock igen. Har alla glömt Ekseption, Golden Earring och Urban Dance Squad? Kom inte och säg att ni inte har blivit varnade.
Goldies dubbel-CD? ”Saturnz Return”? Ta bort honom. Jag gillade den när jag lyssnade på den i ett par Walkman-lurar en sen kväll på Time’s Square, då lät det fantastiskt. Fast det gör nog all musik med våldsamt smattrande trummor. Men vad ska jag göra med den nu? Ingen aning. Inledande eposet ”Mother” är ju fortfarande exakt sextio minuter för lång. Och albumet är döpt efter en dum planet, med en snajdig åttiotalsbokstav på slutet.
Cornershop gillar jag och Tjinder verkar stå på min sida så länge vi pratar om Radiohead. Men de är också snubblande nära ondskans avgrund. Deras spelning i Stockholms konserthus i höstas var en olidlig uppvisning i meningslösa sitarsolon. Fick förresten inte Ravi Shankar Polar-priset i år? Klart han fick. Juryn ute på Djurgården börjar bli hip, varvet har gått runt och popkulturen och finkulturen kan mötas igen och diskutera världsmusik.
Spiritualized? Knepigt ämne. Jag tycker de är bra, men jag vet innerst inne att jag har fel, att det är något övergående.
En dag kommer jag att fnissa åt att jag gav dem så mycket av min tid under 1997 och undra varför det tog mig så lång tid att lyssna på Steve ”Silk” Hurleys ”Voices of Life” istället.
Jag avskyr Radiohead. Jag ville bara säga det en gång till. Jag kan inte komma på något jag tycker mer illa om. Nej, inte ens Olle Ljungström kommer i närheten.
The Prodigy är hemska. Är det ingen annan som känner att de är nittiotalets svar på Slade?
Apropå Slade var Oasis spelning i Globen i höstas den slutgiltiga omfamningen av allt jag inbillade mig att de protesterade mot för fyra år sedan.
Som popvärlden ser ut just nu vill jag bara sluta läsa alla musiktidningar utom Echoes, bara köpa reggaesjuor, vokal kristen house och Van Morrison-bootlegs. Kanske en och annan remix av The Beatnuts också och nästa Jurassic 5-EP. I övrigt vill jag inte vara med, vill inte tillhöra en yrkeskår som accepterar att indiegenerationens duktigaste gitarrister gör kritikerrosade solokarriärer. Låter det bekant? Sånt har varit förbjudet sedan sjuttiotalet.
Och det värsta är att jag själv tycker att Bernard Butlers ”Not Alone” är svinbra och Hurricane#1 släppte en nio minuter lång singel i vintras som jag fortfarande nynnar på ibland. Ingen av dem har förstås nöjt sig med att bara vara fingerfärdiga gitarrister, de har bäddat ner sina sånger i de mastigaste stråkarrangemang det över huvud taget är möjligt att klämma ur The London Symphony Orchestra. Classic Rock. Tack för det.
Jag älskade Primal Screams ”Vanishing Point”, men ju mer jag funderar på Gillespies eviga tjat om fri jazz, om Jaki Liebezeit från Can och hur de inget hellre vill än att spela in ett improviserat tyskklingande jazzalbum, så blir jag alltmer uppgiven.
Vad är problemet? Är ny svart amerikansk musik så dålig just nu att inget vitt popband har en aning om vart de ska vända sig för inspiration?
Det är klart att den inte är.
Det är den aldrig.
Kent? Jag vet inte.
Jag är trött på svartklädda män i smink och med långa luggar. Jag har aldrig gillat Depeche Mode, aldrig begripit mig på det där som kallas goth. Så jag ska nog inte säga något om Kent. Men, visst, fortsätt gilla dem du.
Just nu känns The Fugees – och till och med Puff Daddys karaokesoul – viktigare än någon vit rockmusik.
Det är inte bara bra musik, för det räcker inte med att vara bra just nu, det är viktig musik. Och som tur är så är det förmodligen fortfarande fler som köper Puff Daddys skivor än Radioheads, i alla fall hoppas jag att det är så. Men det är, vare sig jag accepterar det eller inte, folk som tror att Radiohead är betydelsefulla som oftast läser – och givetvis, skriver – musikjournalistik.
Jag vill ha musik som sprudlar av kärlek, med obetalbara melodier och ett sjujävla sväng. Jag vill ha lyckliga blåsarrangemang, stötblås med tromboner, jag vill ha det bästa från amerikansk soul, från Tin Pan Alley och Mississippi-deltat – jag vill ha allt det där på en gång.
Jag vill ha Van Morrison.
Är det någon som minns hur det känns när musik bara är ett enda stort wow? Kan man känna det för ett band som Radiohead?
Jag kan inte det. För mig är det musik som man sitter ner och lyssnar på medan man kliar sig i sitt glesa skägg. Det är musik som man diskuterar och ”förstår”.
Och nyligen läste jag i en intervju att Supergrass Gaz Coombes helst nynnar på Frank Zappas ”Apostrophe” i duschen. De hann i alla fall göra några lysande singlar innan de drabbades av Zappa.
Jag älskar The Jayhawks (lyssnade någon verkligen på ”Sound of Lies”? ”Trouble” är obeskrivligt vacker), Teenage Fanclub och Wilco. Och har inte ett ont ord att säga om något av de banden, förutom att de klär sig illa.
Men kan du ens föreställa dig hur tråkig jag kände mig när jag skrev de där raderna? Wilco? The Jayhawks? Jag vet, det är hemskt. Det har bara att göra med att man blir äldre och faktiskt inte har några större problem med att bejaka det, jag tänker inte låtsas och skriva om min bakgrund.
Jag har aldrig ägt en skiva med Genesis, jag köpte min första skiva med Can för ett år sedan (och gav bort den i höstas), jag begriper ingenting av Joy Division (jag har verkligen försökt) och The Doors är fortfarande antitesen till allt jag älskar. Pink Floyd ska vi bara inte tala om.
Jag har följaktligen ingen plats i 1998 års musikklimat.
Det är bara en enda sak jag föraktar i mitt eget musiklyssnande – att jag börjat hitta försonande drag i vit bluesrock.
Det är faktiskt för jävligt. För det finns ingenting som är så smaklöst som tjocka vita män som spelar bluesrock.
Egentligen vill jag bara falla handlöst för debutsinglar.
Jag tror och hoppas på Grand Drive, Montrose Avenue, The Beta Band, Gomez och Sunhouse. De låter i alla fall inte som King Crimson.
Så jag gick tillbaka, skaffade mig den enastående Ray Charles-boxen på Rhino (trots att han nyss tilldelats Polar-priset), sedan drog jag täcket över huvudet och tog bara med mig Uncle Ray och Van Morrisons samlade verk.
Så sedan i julas har jag knappt lyckats lyssna på något annat än Van Morrison. Inget annat har varit starkt nog att spräcka proggbubblan popmusiken hamnat i.
Det finns onda krafter ute i mediavärlden som har längtat efter det här klimatet, som bara väntat på att varvet skulle gå runt så att ordningen från stenåldern – från de mörka åren före Cultures ”Two Sevens Clash” och Paul Cooks ”I hate Pink Floyd”-tröja – skulle återställas.
Så jag stannar kvar under täcket med Vans röst tills det här gått över. Jag stannar där med den sprudlande glädjeyran i Vans ”Domino”, ”Jackie Wilson Said (I’m in Heaven When You Smile)” och ”Bright Side of the Road”.
Jag kan lyssna på Thems ”Lonely Sad Eyes” från 1966 och deras tolkning av John Lee Hookers ”Don’t Look Back” hur många gånger jag vill. Ingen kan stoppa mig från att spela ”Cypress Avenue” på livealbumet ”It's Too Late to Stop Now”, makalösa ”Bulbs” på ”Veedon Fleece”, titelspåret på ”Tupelo Honey”, ”It’s All in the Game” från ”Into the Music”, den psalmlika ”The Master’s Eyes” från ”A Sense of Wonder”, ”4 % Pantomime” i duett med The Band, ”Beautiful Obsession” på ”Wavelength”, ”Listen to the Lion” på ”Saint Dominic’s Preview” och hela ”Moondance” om och om igen.
Och så ”Astral Weeks” från början till slut. Hur många gånger som helst. Speciellt explosionen i ”The Way Young Lovers Do” och Richard Davis basspel.
Ingen sångare, svart eller vit, har som Van Morrison på “Astral Weeks” förlorat sig så totalt i sin musik, utan att någonsin tappa melodierna eller rötterna i soulmusiken.
Efter ”Astral Weeks” har han fortsatt att då och då snudda vid de himmelska portar som ”Astral Weeks” öppnade 1968.
För två år sedan skulle det släppas en dubbel-CD, ”The Philosopher’s Stone, Volume I”, med demos och outtakes från Vans hela karriär. Men den stoppades, i sista minuten, av Morrison själv.
Jag hann få tag i en förhandskassett. Och det är fullkomligt obegripligt att den aldrig släppts.
Det finns förstås några meningslösa instrumentala meditationer från hans år som scientolog i mitten av åttiotalet, och ett och annat bluesjam som ingen kommer att sakna. Men där finns också några av Vans mest makalösa inspelningar.
Framför allt en fortsättning på ”Stepping Out Queen” (från ”Into the Music”) som inte är av denna värld, där Van fullkomligt förlorar kontrollen och det bara är en känsla som växer och växer och växer. ”Stepping Out Queen (part 2)” är soulmusik i sin sannaste form. Vans röst förvandlas till ett instrument där det till slut är ointressant vad han sjunger, det är bara hur han gör det som är viktigt. Det låter som om John Coltrane stoppat en liten irländsk tomte i munnen och blåser hela Stax-katalogen genom tomtens huvud. Jag vet, det låter lite märkligt, men det är så det känns.
På ”The Philosopher’s Stone” finns dessutom en tidig demoinspelning av ”Bright Side of the Road” där det karaktäristiska stötblås i den version vi är vana vid (också från ”Into the Music”) ersatts av munspel. Jag var för ung för att vara med när han verkligen brann, men skivorna finns kvar.
På grund av Radiohead är de viktigare än någonsin just nu.
Och den farbror som över hela ”Hymns to the Silence” från 1991 – drygt två timmar om hans eviga önskan att hitta tillbaka till den där känslan han hade när han hörde John Lee Hooker på Radio Luxemburg hemma på Hyndford Street i sina tidiga tonår, den känslan som han formligen öste över oss på ”Astral Weeks” och ”It’s Too Late to Stop Now” – ältar hur hemskt det är att upptäcka att lågan slocknat för länge sedan. Det skiljer ett halvt liv mellan den unga man i sina sena tonår som vrålade ”Mystic Eyes” med Them 1965 och den trinda lilla trädgårdstomte som numera bara vill tillbaka dit på skiva efter skiva, som skriver samma text om och om igen – ”I’m Not Feeling It Anymore”, ”Take Me Back” – år ut och år in.
Jag önskar att jag slapp skriva det här och istället kunde spela in en personlig Van Morrison-kassett år er i stället, göra trettiofemtusen kopior av den och tejpa fast den på varje POP i butiken.
Jag har sett Van Morrison på scen ett tiotal gånger. Varenda gång har jag gått därifrån skakandes på huvudet över hur uselt det har varit. Nästa gång han kommer hit är jag ändå där igen, lika förväntansfull som första gången.
Det är ett udda förhållande man har till de legender man är alldeles för ung för att ha upplevt under deras storhetstid, som man bara älskar på grund av skivor från en tid då man knappt var påtänkt.
Hans spelning en sommar, för kanske sex - sju år sedan, i Hultsfred, tillhör en av de märkligaste konserter jag över huvud taget sett. Märklig för att den för flera år framåt gjorde det omöjligt för mig att uppskatta Van, jag behövde bara blunda när jag hörde hans röst och genast fick jag en Fleksnes-liknande figur i hatt och för tajt kavaj på näthinnan som skrattade och skuttade runt till sina egna solskensversioner av Little Richard- och Jerry Lee Lewis-hits i ett medley som aldrig, aldrig, aldrig tog slut.
Det var en av de tre sämsta konserter jag upplevt.
Men i och med den gångna vintern med Van gick det över. Och i stället har han för mig höjt ribban för vad som verkligen skiljer stor musik från mediokert dravel och långa gitarrsolon.
Det här har inte med musiksmak att göra, kom inte dragandes med det löjliga argumentet. Det finns bra musik och det finns dålig musik. De enda som verkligen förstått det är de som för varje år som går märker att det bara är kristen svart gospel som är stark nog att bedöva.
Skala bort all yta (jag vet, det är svårt, men hur länge orkar du hävda att popmusik bara handlar om kläder, svårmod, evig förändring och utveckling?) och vad har du kvar?
Och 1998 är det dags att damma av Marillion-skivor och kanske trots allt ge Frank Zappa en chans.
Snälla, låt bli. Ge fan i pappas – eller farfars – Zappa-samling. Låt inte dom jävlarna ta dig.
Jag stannar under täcket.
När jag stiger upp går jag till någon skivbörs och köper mängder med begagnad soul som ingen verkar vilja veta av. Framför min skivspelare ligger det en hög med LP-skivor med en del artister som jag inte vet ett dyft om, andra som jag på sin höjd har ett hum om – The Younghearts, Greg Perry, The True Reflection, Alice Clark, Gloria Scott, Ace Spectrum, Collins & Collins. Alla har spelat in musik som är större än något på Spiritualizeds senaste album.
Och där står också Johnny Bristols ”Love No Longer Has a Hold on Me”, och ”Strangers in Dark Corners”, The Dells ”Give Your Baby a Standing Ovation” och en James Brown-singel från 1978, ”People Wake up and Live”, kanske det bästa han över huvud taget gjort vid sidan av ”Prisoner of Love”.
Där står förstås Sizzla och Buju, och en väldigt bra singel, ”Everywhere I Go” med en ung jamaican som kallar sig Mr. Vegas. Och Bobby Womacks ”Home is Where the Heart Is”. Ge Bobby Womack några timmar av ditt liv. Det kostar bara en hundralapp eller två. Och när jag bläddrar vidare märker jag att åtta av tio gospelklingande housetolvor jag spelat sönder på sistone är producerade av en duo som kallar sig Brothers of Peace.
Om du ger sig lite tid att lyssna på de skivor som en gång i tiden fick dig att bli besatt av popmusik så upptäcker du, hoppas jag, att de inte var progressiva och experimentella.
Och jag är inte till någon större hjälp. Istället för att ensam ställa mig på barrikaderna och vråla slagord, så sitter jag här hemma och vältrar mig i Van Morrisons keltiska soul.
Jag skulle så gärna vilja erbjuda ett alternativ till 1998 års progressiva rockmusik. Och jag hittar den nästan bara på housetolvor, i reggae och i uråldrig soulmusik.
Det går väl över, men ibland måste man bara backa bandet.

Modeslaveri och märkliga föraningar.

Jag vet att jag ofta skryter med att jag ger blanka tusan i mode och alla dessa strömningar som finns men när man ser tillbaka på sitt musiklyssnande så kan jag inte svära på att jag inte påverkas av saker, om än i många fall omedvetet. På samma vis så märker jag även hur jag under åren har haft en del konstiga föraningar om vissa artister/grupper som visat sig stämma (men jag har säkert även haft fel ibland).

Exempelvis vet jag med säkerhet att jag hade börjat lyssna på Doors redan innan den där berömda filmen från 1991 skapade en modern hysteri kring Morrison och hans mannar. Jag kan dock inte svära på att det var mycket innan filmen och kanske påverkades man ändå helt omedvetet av artiklar om den kommande filmen och likande. Jag är som sagt inte säker. På samma vis är det mycket möjligt att mitt intresse för sena Beatles och Pink Floyd där i början av 90-talet i grund och botten kom ur det förnyade intresse för det sena 60-talet som bubblade upp under Manchester-eran. Det ska förstås påpekas att sena Beatles och Pink Floyd ändå har fortsatt vara grundstenar i mitt lyssnande sedan dess. Men i alla fall.

Och det här med konstiga föraningar, som jag kallar det. Jag köpte med förtjusning Therapys ”Troublegum” där i mitten av 90-talet men gav sedan fan i plattan efter vilken mycket riktigt visade sig vara riktigt, riktigt usel. Fast vid den tiden hade jag dock inte hört den. Hade jag någon slags enorm känsla för en grupps utvecklig eller var det egentligen fråga om att den första hypen hade dött och att man därefter gick över till något helt annat? Har haft liknande erfarenheter av en rad andra grupper eller artister där man haft någon slags magkänsla av att ”nu har de/han/hon tappat det” samtidigt som man inte kan svära sig fri från den där tanken på att det samtidigt är jag själv som bara fladdrade vidare på min musikaliska upptäcktsresa, som biet från en blomma till en annan.

I början av 90-talet övergav jag alla de hårdrocksband jag lyssnat på under 80-talet samtidigt som de blev enormt usla, tappade medlemmar och det ena med det andra. Jag övergav big beat-artisterna i början av 00-talet när det var samma sak där. Men berodde det på att de faktiskt blev usla eller på att det inte längre var så coolt att lyssna på samma artister år ut och år in? Jag vill kunna säga att jag ger blanka fan i alla influenser utifrån men som bekant så är ju ingen man en ö och ens undermedvetna kan spela en spratt som man inte ens är medveten om.

Till och med när man försöker vara riktigt otrendig så kan det visa sig att man är hippare än man tror. Då jag i början av 00-talet helt tappade intresset för samtida musik under en period så snöade jag in på en massa proggband från 70-talet såsom Genesis, Yes, King Crimson, Jethro Tull o.s.v. Det kändes därtill extra roligt eftersom det under många år varit en ren sport från kritiker och musikkännares sida att hata dessa band. Men plötsligt exploderade i slutet av 00-talet Progrock Britannia-vågen och plötsligt satt man där med sina Yes-plattor och var hur trendig som helst. Hade mitt undermedvetna lik förbannat reagerat på någon slags trend?

Just nu befinner jag mig mitt inne i den så kallade skäggrock-vågen och egentligen känns det helt fel att lyssna på musik som bitvis är så arkaisk samtidigt som ens undermedvetna signalerar att man är med i matchen när till och med ungdomar skiner upp då man säger att man gillar Band of Horses. Innebär det att jag kommer att lyssna på skäggrock om, säg, fem år? Jag vet inte. Kanske är jag innerst inne bara en läskig modeslav och inte alls den coola och oberoende lyssnare jag så gärna vill vara. Eller så är jag bara ute och cyklar. Men det är nyttigt att ställa de där jobbiga frågorna till sig själv ibland.

Mission accomplished (och den här gången stämmer det).

Så har undertecknad till sist fått tid att skriva något om den, om jag får säga det själv, väl genomförda tävlingen härom aftonen. Det ska väl erkännas att man ändå var en smula nervös då det faktiskt är sex eller sju år sedan vare sig jag eller Tomas anordnade någon offentlig tävling och då var det på nu hänsovna Enzo under hösten 2004 eller våren 2005. Härmed var vi alltså lite ringrostiga som arrangörer.

Allt som allt var vi väl dock rätt nöjda med vår lilla tävling som vi totalt hade lagt ned fem arbetstimmar på, inklusive lite palavrande via mail. Lättare och svårare saker balanserades och vi matchade vår passage med knepig tysk musik med en dito passage med skäggrock. Kvällens kluriga papper bestod av låttitlar som man skulle para ihop med rätt album-titel.

Det förekom heller inga värre tabbar under tävlingen än att en låt på vår lista plötsligt visade sig vara otillgänglig (Spotify är nyckfullt på så vis) varvid vi fick stryka den helt enkelt. Men det var alltså det värsta debacle vi överhuvud behövde hantera under kvällen så det vore synd att klaga. Och vi hade JÄTTEROLIGT och folk var mycket vänliga efteråt. Det var även värt offret i form av en lite rosslig hals då jag kände mig tvungen att tala högt och tydligt (läs: halvskrika) i liten lokal full av folk som givetvis försökte vara tysta då jag talade men som ändå kunde producera en del sorl.

Några frågor satte ju samtliga deltagande samtidigt som vi även var nöjda med att någon åtminstone prickade in tyska saker som krautrockarna Amon Düül 2 och Can eller galningarna i Atari Teenage Riot. Skäggrockaren Bon Iver är tydligen vida mer känd än man kan tro då även de lag som annars låg längst vid sluträkningen hade prickat honom. Och flera lag prickade in rätt kategori i "vem ska bort". Våra kollegor i Rootmoset klarade sig även något så när utan oss fast de tävlade helt själva.

Till nästa tävling blir det drömteamet Tinka och Tobbe som gör frågor och det ska bli väldigt spännande vad denna förening producerar för slags tävling.

Tävlingsarbete pågår.

För undertecknads del har den senaste tiden varit groteskt stressig då tre jobb och två kurser skulle skötas samtidigt och samtidigt med allt detta så hade jag, dåre som jag är, även åtagit mig att snickra ihop ett Creppy Quizz tillsammans med Tomas.

Som det nu är kan jag ju av sekretesskäl inte säga alltför mycket om vad vi planerar men så mycket kan jag i alla fall säga som att arbetet har löpt på oerhört smidigt. Vi har snabbt och effektivt bollat idéer och har inte heller varit särskilt oeniga om ditt eller datt.

Några kategorier inför den tävling som alltså går av stapeln på Creperiet 24 november (reklam, reklam) lär väl förmodligen vara hyggligt publikfriande. Eller, en stor del av kategorierna är väl det så ingen nu blir orolig i förväg. Däremot kan det finnas mindre inslag av musik som de tävlande nog inte hört på Creperiet förut och som de nog inte lär höra igen. Men vi får se. Vi är hur som helst nöjda och förväntansfulla, inte minst då det var några år sedan då vi alls gjorde någon tävling utöver de små spellistor som vi testat på varandra i hemmets lugna vrå.

Att göra en bajen.

Undertecknad hade haft en stressig men ändå bra dag fast den skulle förstås bli bättre när det vankades Creppy Quiz där på kvällen. I ett allt gråare Visby traskade eder skribent så ned till creperiet och upptäckte på vägen att det ändå inte var så pass kallt så han hade behövt den där överrocken han nu hade satt på sig för säsongen.

Rootmoset var för första gången på mycket, mycket länge fulltaligt och det märktes även på vårt resultat. Denna kväll var eminente Tinka i samarbete med förre GA-skribenten Peter Wennblad och det betydde en lite annorlunda mix av musik vilket även verkade spela oss i händerna. Vi hade inte enorma problem med kategorin "gissa skivomslag" och vi seglade närmast igenom flera kategorier och ledde komfortabelt med cirka fem poäng mot mitten av tävlingen.

Faktum är att vi heller inte hade några väldiga problem med 00-/10-tal vilket vi ju internt brukar ge smeknamnet "Dödsskuggans dal". Vi var tvärtom rätt nöjda med att vi spikade en del ganska knepiga frågor. Som det nu var stötte vi på patrull först på avdelningen "covers" och vi har nu börjat inse att det på senare år nog snarare varit just cover-avdelningen som är vår "dödsskuggans dal".

Allt som allt gjorde vi en klassisk Hammarby-match igår. Vi ledde komfortabelt men lyckades på slutet strula till det och tappade den där ledningen vilket till sist renderade oss en femteplats medan Danne & Ruben välförtjänt rakade hem segern. Totalt hade vi 100 poäng av 160 möjliga och var väl därmed nöjda.

Överlag så var det gott om härliga människor på creperiet igår och man får sannerligen säga att det är månadens höjdpunkt, utan att ljuga. Till nästa gång är det därtill Tomas och undertecknad som kommer att stå för underhållningen och vi har redan börjat snickra på upplägget. Väl mött!

Polly Jean i kyrkan.

Överresan var mycket vältajmad med flyg 1700 från Visby så anlände jag om M till Stockholm Central 1820, efter en öl respektive ett glas vin så kunde vi ta tunnelbana till ST. Eriksplan för att i god tid hitta våra platser.

Konserten inleddes 10 min efter utsatt tid och öppnades med Let England shake och samtliga låtar från den senaste skivan fick plats i det 21 låtar långa setet vilket innebar ingen flörtande med gamla låtar och någon sorts rock spelning. Hela framförande var nedtonat men mycket intensivt och med PJs röst i centrum, hon stod ensam till höger om sitt band som bestod av Mick Harvey, John Parish och Jean-Marc Butty. Harvey och Parish byte instrument nästan mellan varje låt så att varje låt kom till sin rätt.

Hur var spelning då? Jag det är inte så mycket att tillägga den var helt fantastisk, saknade jag några låtar nej, samtliga låtar var väl valda för att passa spelningen det var onekligen lite kittlande när låtar som in dark places och the Devil framfördes i en kyrka som förövrigt var lysande som konsertlokal. Både ljussättning och ljudet var helt otroligt bra, att ljudet var så bra kan kanske tillskrivas den väl valda lokalen.

Både jag och M var helt överens om att vi hade sett en unik spelning och vi var mycket nöjda.

Låtarna som spelades var:
Let England shake - Let England shake
The Words that maketh murder - Let England shake
All and everyone - Let England shake
The big guns called me back again - Vet inte vilken skiva kan ha varit en outgiven
Written on the forhead - Let England shake
In dark places - Let England shake
The Devil - White chalk
Dear darkness - White chalk
The glorious land - Let England shake
The last living rose - Let England shake
England - Let England shake
The pocket knife - Uh huh her
Bitter branches - Let England shake
On the battleship hill - Let England shake
Down by the water - To bring you my love
C´mom Billy – To bring you my love
Haning on the wire - Let England shake
The colour of the earth - Let England shake
The Piano – White chalk
Angelene – Is this desire?
Silence – White chalk

När Eldkvarn brann.

40-åriga Eldkvarn är ett band som, av naturliga skäl haft en något berg och dalbane-liknande karriär även om jag tror att den planat ut en smula nu när de nått den där positionen där de mest kan puttra på i förvissningen om att publiken ändå finns där, inte minst i konsertsammanhang.

Gruppen har ju haft flera "genombrott" eller vad man snarast skulle kunna kalla popularitetstoppar genom åren, ofta med cirka 10 års mellanrum. Efter att ha harvat på som ett proggband bland många under 70-talet började man slutligen experimentera med New Wave och fick sitt första genombrott med "Pojkar, pojkar, pojkar" i slutet av 70-talet. Överlag var Eldkvarn på den tiden nästan en poprockorkester med korta och snärtiga låtar.

Sedan följde ett bitvis förvirrat 80-tal då man särskilt mot mitten av detta decennium gjorde några plattor som är rejäla plumpar i protokollet. "Ny klubb" är exempelvis så usel så man undrar om gruppen var berusade när de spelade in den eller om de försökte sig på någon slags misslyckad ironi. Man tog sig dock och med hjälp av Mauro Scocco fick man en megahit med albumet "Kungarna från Broadway" och hiten "Kärlekens tunga". Plura har senare vittnat om att det sena 80-talet blev en oerhört hektisk tid med tungt drogintag kombinerat med stor produktivitet inklusive megashowen "Cirkus Broadway" som man körde två år i rad.

Efter det började man göra mer lågmälda plattor under 90-talet och man spelade på mindre ställen eftersom man kom en smula i skymundan. Efter att ha trampat vatten några år hade man så åter en mindre comeback med album som "Limbo" och "Svart blogg". Eldkvarn var väl aldrig helt frånvarande under 00-talet men en ny popularitetstopp nåddes för Plura då han dels exponerade sin kagge i ett matlagningsprogram (och åkte dit för kokaininnehav som mellanakt) för att därefter medverka i programmet "Så mycket bättre". En självbiografi svängde han också ihop under de där åren.

Och nu kan väl Eldkvarn sägas vara en slags äldre statsmän inom svensk rock. Förmodligen det närmaste vi kommer ett eget Rolling Stones ifråga om långvarig existens. Under en av sina vid det här laget ganska många turnéer nådde man så Visby lördagen 15 oktober varvid undertecknad infann sig eftersom det trots allt var... öh, bara något år sedan jag såg dem. Men i alla fall. Eldkvarn är ju för övrigt riktiga Gotlandsvänner och har spelat här återkommande så det är inte särskilt svårt att få tillfälle att se dem.

Man manglade på och jag noterar att man körde hela fyra låtar från "Kungarna från Broadway" under kvällens lopp. Under låten "Jag står upp än" lät man ett tag väldigt mycket som Dire Straits (och läsaren får själv avgöra om det är bra eller dåligt) då bröderna Plura och Karla närmast duellerade. Konserten bjöd på rätt få överraskningar även om man körde tre helt outgivna låtar samt den inte helt kända "Min stjärna har slocknat" från "Legender ur den svarta hatten". Eldkvarn har ju en så pass rejäl katalog att man förhoppningsvis kan variera sig lite från konsert till konsert och plocka in de här udda låtarna som man inte spelar så ofta eller som man rentav vill påminna publiken om.

Dock är ju vissa låtar närmast givna i repertoaren. Jag undrar dock om Eldkvarn själva aldrig tröttnar på "Pojkar, pojkar, pojkar". Kör de den på varje konsert, månne? Jag har nog ännu inte sett eller hört en Eldkvarn-konsert där de INTE kört den i varje fall. Samma sak gäller ju "Kärlekens tunga" eller Cornelis-covern "Somliga går i trasiga skor" som man närmast gjort till sin egen vid det här laget. Förutom att konserten var lite kort (något under 90 minuter) så jobbade dock bandet på bra och bifallet var enormt under särskilt konsertens sista del. Och hedrande att man inte larvade sig med att gå av scenen och låtsas komma in ("vi kunde ha gått av men vi orkar helt enkelt inte längre").

Följande låtar spelades:

1. Nerför floden
2. Kommit hem
3. Sorger i orkestern (eller något åt det hållet, nytt och outgivet)
4. Jag står upp än
5. Vägen till paradiset
6. Be-bop-a-lula-land
7. En liten kyss av dig (ny och outgiven låt)
8. Kärlekens tunga
9. Mina stjärnor har slocknat
10. Alice
11. En natt på det berömda (hörde ej sista ordet, nytt och outgivet)
12. Fulla för kärlekens skull
13. Somliga går i trasiga skor
14. Kungarna från Broadway
15. Pojkar, pojkar, pojkar
16. I skydd av mörkret
17. Hjärtat du väntar på
18. Ikväll

Syntharnas Sweden Rock.

Undertecknad for i helgen till Stockholm för att gå på den andra (tror jag det är) upplagan av tillställningen Bodyfest, en slags endagarsfestival där synthband inom den hårdare skolan framträder. Det kan direkt sägas att denna trevliga tillställning har goda förutsättningar att bli syntharnas motsvarighet till Sweden Rock då huvudsakligen åldrande akter drar gamla hits inför en lika åldrande men dock hängiven publik. Men medan nostalgin på Sweden Rock blickar tillbaka mot 70- och 80-tal så ligger Bodyfests nostalgi mer koncentrerad kring 80-talet och lite tidigt 90-tal.

För er som ej är så förtrogna med synth kan jag här ge en snabb historielektion: efter en första mer experimentell fas under 70-talet (Kraftwerk, Tangerine Dream, tidiga Human League m.fl.) följde det man skulle kunna kalla "synthpopsperioden" 1981 - 85 (Visage, Depeche Mode, Ultravox, Soft Cell m.fl.) innan denna genre urvattnades och efterträddes av mer hårdare och undergroundinriktad synth, ofta kallad Electronic Body Music (EBM). Här kan nämnas Front 242, Nitzer Ebb, Skinny Puppy m.fl. Ett stort antal band kom även från Belgien. Tyska DAF var pionjärer inom genren även om de gjorde sina bästa skivor redan under synthpopseran, cirka 1981 - 82. Denna genre dog därefter en kreativ död 1993, samtidigt som även 80-talshårdrocken gick in i en lång svacka.

Om eftermiddagen 1 oktober 2011 infann jag mig på legendariska Nalen, ett etablissemang jag aldrig tidigare besökt, och jag kände även historiens vingslag. Här hade min far och hans vänner gått i sina kostymer och lyssnat på jazz omkring 60 år tidigare och några år senare hade min faster med vänner gått här och lyssnat på tidiga svenska rockband. Och nu var jag här. Man väntade sig nästan att höra ljudet av gamle ägaren Topsy Lindbloms käppar då han med kungalik uppsyn äntrade salarna eskorterad av sina anställda, varav flertalet var gamla brottare och boxare. Men den tiden är dock förbi. Jag fick även en servitris att skratta högt då jag diskuterade ställets historia med henne och påpekade att det vore en smula fåfängt att ta hit de gamla artisterna igen eftersom "de är döda allihop". Nämnda musiker vände sig möjligen i graven inför den musik som skulle serveras denna afton. Vad gällde besökarna så var ett stort antal i min egen ålder medan andra troligen tultade omkring i blöjor då flera av kvällens band hade sina glansdagar, såvida de nu inte bara var en glimt i sina pappors ögon.

Först ut var ett par svenska band som tydligen spelade ihop, Sturm Café och Kommando XY. Härmed blottar jag även min enorma okunskap om nyare synth (med "nyare" menar jag sådant gjorts efter ödesåret 1993)men jag hade i vilket fall ingen koll på dessa akter. Man spelade en effektiv hårdsynth med sång på tyska och publiken verkade vara med på noterna fast de gick på tidigt (16.30). Därefter följde en annan akt vid namn Schwefelgelb som tydligen är från Tyskland. De spelade en stunsig synth med feta basgångar och hade även viss scenshow då de hade utklädda dansare som utförde någon slags mim. Jag såg dock inte hela denna konsert då jag taktiskt nog avvek för att äta en hamburgare så att man stod sig under resten av kvällen.

Följande akt, Parade Ground, är ett band som jag under många år bara hade hört en enda låt med, den synthpoppiga "Strange World" som fanns med på en samlingsskiva som många hårdsynthare lär ha köpt precis i slutet av 80-talet. Låtens poppiga och för gruppen orepresentativa sound gjorde att man inte kollade in denna grupp särskilt mycket. Denna belgiska grupp är en duo bestående av bröderna Jean-Marc och Pierre Pauly som under en period (1993) var extramedlemmar i Front 242. Detta har jag dock förstått först långt senare. Bröderna jobbade hårt på konserten och den ene av dem var av någon anledning blodig i pannan och förbättrade inte detta genom att slå sig i ansiktet lite då och då. Emellertid har jag en känsla av att blodet var fejk då jag senare såg ett foto på samme broder som av någon anledning även då var blodig i pannan. Men han kanske haft en enastående förmåga att råka gå in i dörrar, vad vet jag? Trots hårt jobb hade man lite svårt att få igång publiken, även då man körde just hiten "Strange World" där man tydligt märkte hur sångaren inte riktigt orkade hålla samma höga tonläge längre. Tydligen hade bandet inte spelat i Sverige sedan 1989 så det var väl på tiden att de återvände.

Orange Sector, som klev på 19.00, var också en för mig "ny" akt och detta trots att de hade bildats 1992 och därefter släppt ett dussin album. Men även om jag nog hört gruppens namn så kom de till världen under en period då jag var inne på helt annan musik och jag har därmed missat dem totalt. De bjöd på en klassisk body, kraftigt inspirerad av DAF och Nitzer Ebb, vilket på ren svenska innebar att deras sound inte var särskilt originellt men dock effektivt med stark sång, slagkraftiga refränger och elaka beats. Gruppen verkade gå hem starkt hos den yngre publiken och det värmde ändå hjärtat att se extatiska 18- eller 19-åringar som kanske just då upplevde en av sina första stora konserter. Därmed kunde jag även åka lite snålskjuts på deras extas eftersom jag blev påmind om hur det kändes i den åldern när man upplevde sådant.

Efter detta så avslutades Bodyfest med syntharnas motsvarighet till gubbrock i och med två klassiska belgiska akter. Den första av dessa var A Split Second, vilka var rätt stora bland hårdsynthare mot slutet av 80-talet och som jag även lyssnade en hel del på. Emellertid var det nu väldigt länge sedan jag hade hört dem överhuvudtaget och jag hade inför deras konsert ett öppet sinne då jag inte hade vare sig höga förväntningar eller onda aningar. Det ska dock erkännas att jag först blev lite orolig då tre medelålders män som såg ut som vem som helst (och allra minst såg "synthiga" ut) äntrade scenen. Denna korta oro övergick sedan i lugn då man drog igång en en enormt dynamisk konsert med tung synthrock. A Split Second var kanske de som röjde allra mest och man fejkade bland annat slagsmål på scenen och senare ville gitarristen att publiken skulle hjälpa till att spela lite varvid vakterna för en gångs skulle fick något att göra (de stod annars mest och hängde, beroende på att det var en ytterst fredlig tillställning). Gamlingarna i A Split Second visade därmed var skåpet skulle stå och det var en glad överraskning att konstatera att de var oerhört tighta live.

Under pausen träffade jag gamla känningar från glada 90-talet och vi diskuterade lite musikhistoria innan kvällens avslutande akt, belgiska Klinik, klev på. Denna grupp (vars musik av min syster beskrivs som "ond") såg jag för två år sedan och det gjorde ett väldigt starkt intryck på mig. Kliniks musik är onekligen ganska mörk och obehaglig men man lär komma ihåg den när man väl hört den. Denna gång körde duon även "the real thing" och hade på sig sina typiska långrockar i skinn och sina bandage kring hela ansiktet. Detta gjorde även att jag inte visste vem som skötte syntarna eftersom originalmedlemmen Mark Verhaegen periodvis varit sjuk och ersatts av en medlem från likaledes belgiska Vomito Negro. När bandet klev på lyckades sångaren Dirk Ivens genast piska upp en intensiv stämning enbart genom lite gester inför publiken och därefter rakade man igenom den ena kända låten efter den andra. Publiken var periodvis rätt vild och det dansades pogo längst framme vid staketet. Som första extranummer körde man (som ofta) sin stalker-låt "Hours and Hours" och därefter ytterligare något nummer innan det hela var över. Vid det laget var undertecknad rätt trött i benen (åldern tar ut sin rätt) och såg till att rätt skyndsamt förpassa sig till sin systers lägenhet. Allt som allt var dock Bodyfest 2011 ett härligt syntharnas Mecca där äldre nostalgi-akter blandades med lite nytt och det gav verkligen mersmak. Ser fram emot nästa år redan.

We owned the motherfucker... for a while.

Det visade sig vara en strålande sensommardag då säsongen för musiktävlingar drog igång i Visby och Rootmoset hade onekligen god kampvilja även om vi, som ofta, var reducerade till tre man. Denna gång var det dock Kjelle som var borta å jobbets vägnar men å andra sidan har vi plötsligt fått tillbaka den förlorade sonen Kennet som nu har ett annat schema för torsdagskvällar. Förhoppningsvis ska vi vara fulltaliga framöver. För undertecknad har en känsla av att vi nog hade kunnat vinna gårdagens tävling med full besättning.

Emellertid såg det hela rätt bra ut i början även om vi strulade till det lite då vi bara nästan kunde sessionstrummisen på Beatles första singel (ANDY White och inte ALAN White) samt även bommade på några låtar vi inte kände till. För andra gången på länge hade dock undertecknad glädje av sitt trägna Wilco-lyssnande och Kennet och Tomas gjorde ett finfint jobb med att pussla ihop ansiktshalvor på extralappen även om vi bommade att känna igen exempelvis Dave Grohl (folk ser så annorlunda ut när deras halva ansikte klistrats ihop med någon annan).

Vi låg länge på delad förstaplats men efter några smärre motgångar i den rätt svåra kategorin "snutten" där på slutet så blev vi, enligt en dålig vana, omseglade av Lag Gnu med tre poäng (92 mot 89). Emellertid hade vi kämpat tappert och det var en härlig kväll med god stämning och kamratskap i luften, om jag får tillåta mig att låta lite högtravande.

Undertecknad ska nu avvika till Stockholm för ett besök på Nalen där han ska lyssna på konstig musik från Belgien. Mer om det senare.

Autumn Almanac.

Men ojsan! Har det redan gått en månad sedan man skrev något på vår blogg! Det måste genast åtgärdas och nu under hösten kommer Rootmoset att mer frekvent dela med sig av visdomsord och strödda tankar kring musik, lovar.

Egentligen har det väl heller inte hänt rasande mycket sedan sist. Rootmoset (delar av oss) rundad av sommaren med några konserter där även somliga av oss (läs: Kennet) stod på scenen snarare än framför den. Därefter har nu hösten rullat in och vi har alla haft mycket att göra när arbete och annat kommer emellan. Skribenten har knegat på samtidigt som han försökt att hänga med i vågen att ständigt nya skivor som väller in.

Det har fortfarande blivit My Morning Jacket och en massa dubstep kombinerat med en del svenskt från 90- och 00-tal samt varierande skivor från 2011. Kvällarna brukar ägnas åt The Who och annan trevlig äldre rock. Och så avslutas dagen som ofta med Orbital eller Underworld, direkt efter de avsnitt av "Waking the Dead" som skribenten börjat ha för vana att se sent om kvällarna i några veckors tid nu. Med andra ord en riktig rock'n'roll-tillvaro.

Slutet av september kommer ju dock att rundas av med det efterlängtade Creppy Quizz där vi ska försöka försvara vår titel trots ivrigt psykande från en viss arrangör som anklagar oss (läs: mig) för att vara Chelsea-supporters. Men kul ska det bli. Bifogar därvidlag även en bild på den underfina pokal som nu har prytt min fönsterbräda under hela sommaren. Notera diplomet från mitt livs största stund, 1998, i bakgrunden. Direkt efter tävling åker underecknad på synthfestival och ska till och med en gång till se sådana där obskyra belgiska band som han såg för två år sedan. På självaste Nalen.

End of the Season.

Så blir det omslag i vädret och sommaren 2011 går sakta men säkert mot sitt slut även om det förhoppningsvis ska vara fint in i september, med lite tur.

Sommaren 2011 bjöd på ett ganska så intensivt musikliv även om det nog finns de som varit mer aktiva än vi i Rootmoset (eller hur Tinka, Wesley, med flera?). För egen del har man ju betat av Veronica Maggio, Sator, Movits! och en drös gotiska band nu mot slutet.

Festivalen Gothland är ett fantastiskt bra initiativ som kanske kan växa till sig med åren. Banden som spelade nu var helt OK men jag kan inte påstå att jag kände till dem i någon högre grad. Å andra sidan har jag väl inte direkt gått in för att plöja nyare svartrock. Men man fick i alla fall hälsa på Henric de la Cour från Yvonne.

Hemmalyssnandet under sommaren 2011 lär nog mest ha präglats av senaste My Morning Jacket samt en drös nyare dubstep-plattor (Zomby och Sbtrkt, med flera) om man nu ska prata nyare musik. I övrigt har det förstås blivit en salig röra i lyssnandet, där en del även varit ren träning inför Popgiss 2012. Man får väl se vilken glädje man kan ha av det.

I was a middle aged hipster... without even knowing it!

Under de där åren på 00-talet då jag förföll svårt i min koll på ny musik så var jag ändå, mig ovetande rätt trendig och hade rentav mycket gemensamt med de hipsters som skildras i SvD:s "Stockholmsnatt" (kanske Sverige bästa tecknade series, i alla fall för någon med min torra och nördiga humor).

Någonstans under loppet av 00-talet så blev plötsligt de genrer som tidigare hånats friskt, västkustrock och brittisk progg, bland det hippaste av det hippa i vissa kretsar. Ok, för min del kan jag inte påstå att jag lyssnat mycket på västkustrock förutom Fleetwood Macs "Rumours", lite Doobie Brother och så gott som allt Steely Dan har gjort... eller, förresten, glöm det.

Däremot har jag sedan sena tonåren ständigt återkommit till progressiv musik. Det började ju med sena Beatles och Pink Floyd (två grupper som i princip ideligen förföljt mig sedan dess) och när min elektroniska 90-talsperiod gick mot sitt slut halkade jag mer och mer in på andra progressiva grupper som King Crimson, Genesis, Yes, Jethro Tull, you name it. Ja, även Emerson, Lake and Palmer. Jag skäms inte över att denna musik gav mig känslor som påminde de man får då man lyssnar på en klassisk symfoni.

Och medan musikvärlden gick mig förbi var jag alltså en hipster av guds nåde. För när jag åter blev intresserad av populärkultur mot slutet av 00-talet så upptäckte jag ju hela fenomenet med "Prog rock Britannia", Ibiza-folkets fäbless för Fleetwood Mac och liknande saker. Och om allt man behöver göra för att vara trendig är att lyssna på gamla saker så säger jag bara: bring it on! Vem vet, vid 60 kanske jag åter kan bli en hipster enbart genom att plocka fram mina t-shirts från 90-talet med Underworld och Prodigy. Man är aldrig för gammal för vara nere med kidsen!

Listor, stekare och Schenholms.

Dagens lilla fynd uppe på en dammig hylla häromdagen var det nummer av Pop från hösten 1994 där temat var ”Världens 100 bästa skivor genom tiderna”: Det var sannerligen ett glatt återseende och jag noterade att jag ännu kunde vissa partier utantill vilket mest berodde på att jag hade läst dem så många gånger än på något slags överlägset minne från min sida. Samtidigt slog det mig även hur kluven man egentligen är inför allt det här med bästa-listor, världens bästa si och världens bästa så och allt vad det nu innebär.

För det är ju så löjligt subjektivt så att man egentligen kunde lägga ned det. Egentligen. Men samtidigt hyser man en viss fascination inför allt sånt där med listor och kan därmed inte låta bli att dras till det. Jag rynkade ju på näsan då Pop-redaktionen redan i sitt förord förklarade att man minsann inte hade med Pink Floyd på listan och under senare år rynkade jag på näsan igen inför kommentaren om att man minsann inte heller hade med Steely Dan (som jag då hade hunnit lyssna in mig på). Jag hade lätt och ledigt kunnat yxa bort en massa på Pop-listan och kan för min del inte begripa varför man exempelvis har trams som The Ronettes liggande uppe på Top 5. Och så vidare. Och vissa av skivorna på 100-listan har jag ännu inte ens varit i närheten av att lyssna på eftersom jag, fördomsfull som jag ibland är, ändå redan vet att jag skulle komma att avsky dem eller åtminstone inte bry mig nämnvärt.

Min 100-lista hade förmodligen sett helt annorlunda ut. Med reservation för att jag sedan skulle bli tvungen att revidera den en gång i halvåret eller så. Eftersom det för övrigt är 17 år sedan den där listan kom så hade det varit spännande att se vad en svensk musiktidning hade haft med på en 100-lista idag, 2011? Tills vidare har man väl fått nöja sig med boken ”1001 skivor du måste höra innan du dör”, vilken också är ett verk som med tiden alltmer kommit att förbrylla mig.

”1001 plattor” är ju från början en bok som (förstås) gavs ut i USA och i konsekvensens namn hade jag nu närmast varit nöjd med att man lämnat originalversionen intakt. För som det nu var så skapades en svensk version där framlidne Lennart Persson gick in och yxade ut en del plattor ur USA-versionen (dock ofta skitplattor, men i alla fall) och petade in en del svenska artister. På samma vis lär det förmodligen ha suttit någon uppburen journalist i, säg, Norge, Danmark och Finland för att skapa egna nationella versioner där man petade in album med Turbonegro, D.A.D. eller 22 Pistepirkko bland de anglosaxiska plattorna. Och i slutändan blir det på sätt och vis lite löjigt. Jag hade nästan föredragit ”1001 svenska/danska o.s.v. plattor du bör höra innan du dör” istället för att försöka limma ihop några av våra inhemska artister med giganterna från England och USA. Men det är nu min åsikt.

Popgiss-kollegan Tinka skrev i sin senaste krönika en fråga om varför stekarna/bratsen/whatever som invaderar Visby vecka 29 har så erbarmligt genomrutten musiksmak. Det är ett tema jag gärna spinner vidare på. Jag börjar allvarligt tro att stekare och stekerskor (eller vad den kvinnliga varianten än kan heta) allvarligt talat är människor som inte GILLAR musik. Varför skulle man annars stå och stuffa loss till menlöst skit som ”Underneath the Coconut Tree” med Axwell, Akon, Swedish House Mafia eller vad tusan de där artisterna nu heter? Inte ens lite creddig musiksmak kan de skaffa sig! Fast de borde ha råd att betala någon för att hålla dem uppdaterade. Men förhoppningsvis är den musikaliska revolutionen kring hörnet nu.

Häromdagen hade jag och några vänner för övrigt några djupt nostalgiska diskussioner kring vad som förmodligen var världens bästa fik –Schenholms i Visby! För er som nu undrar vad det har att göra med musik – annars det genomgående temat på denna blogg – så kan jag säga att få platser har varit så musikaliskt bildande som just Schenholms. Det var särskilt under de där gyllene åren i början av 90-talet (ett ödesdigert ägarbyte ägde rum 30 april 1994) som man kunde frossa i spännande musik i och med att i princip alla intressanta människor i Visby samlades på just Schenholms. Här samsades intellektuella hårdrockare, synthare, svartrockare, skinheads och allsköns bohemer kring borden. Och här spelade olika DJ:s ung och modern musik var och varannan dag. Det var ofta man fick knata fram till nämnda DJ:s och fråga vad de var de spelade just den och den kvällen. Här spelade band som Teddybears och andra på den tiden kultförklarade artister live Även senare skulle Schenholms, i lite annorlunda form, fortsätta vara ett tillhåll för intressanta människor ända tills stället definitivt stängde mot slutet av 00-talet. Musik-Visby blev sig aldrig riktigt mer likt. Ja, inte Visby överhuvudtaget.

Allsång och uppror.

Det är lustigt hur jag, som är särdeles glad i musik, aldrig har varit värst mycket för det här med allsång och att sjunga överhuvudtaget. Ja, jag avskyr verkligen allsång. Så landsförrädisk är jag. Det kan ju för all del hänga ihop med att jag aldrig varit särskilt bra på att sjunga. Jag minns till exempel när jag senaste gången (för många år sedan) i något festligt sammanhang sjöng för en dam (Tom Jones "It's Not Unusual") varvid hon mellan skratten fick fram "du sjunger jättedåligt!"

Och ändå har allsången förföljt en under en stor del av livet, mycket till min förtret. Hur många gånger har man inte suttit på någon middag och precis fått igång samtalet med den där trevliga bordsdamen när någon klingar i ett glas och proklamerar att vi ska sjunga. Sen får man försöka hitta den där samtalstråden igen även om dialogen under resten av kvällen ideligen blir avbruten av detta eländiga sjungande.

Ja, jag är rentav så landsförrädisk att jag inte hyst någon större uppskattning av Gaston på Snäck under det glada 90-talet. För alla läsare som inte råkar ha enorm kunskap om Gotland kan jag nämna att Gaston var ett band som körde covers på den ständigt kursande konferensanläggningen Snäck under nämnda decennium. Jag släpades surmulen med ett par gånger men jag har ju aldrig mycket för coverband och det blev inte bättre av att jag noterade att vi förväntades SJUNGA i var och varannan låt. Vi i publiken! Det var väl ofta som frasen "spela rock'n'roll och låt oss stå här och glo" for genom huvudet. För man tillhör ju de här som tycker att det är riktig rock'n'roll när banden i Clash-anda bara går på och kör och knappt pratar med publiken utöver ett enstaka "tack".

Så den folkliga, festliga och fullsatta traditionen med allsång har helt gått mig förbi. Men för att kompensera är jag däremot extremt tålig inför mer extrem musik, vilket jag och gamla vänner hade några intressanta diskussioner om nu i dagarna. Jag minns exempelvis då en högstadieelev, under min tid som vikarie, kom och slängde på mig lurar med Sepultura på full volym. Kanske hade han hoppats på en slags skräckslagen reaktion där gubben till vikarie med fasa kastade av sig lurarna. Men icke. Jag diggade lite och nämnde väl att "jo, de här såg jag 1994". Och då steg man ju raskt i aktning samtidigt som alla vidare ansatser till musikalisk revolt fullkomligt kollapsade.

Under gymnasietiden (min gymnasietid, that is) rådde ju närmast någon slags inofficiell tävlan om vem som kunde rota fram den mest extrema musiken. Där kom jag från ena hållet med saker som Skinny Puppy och Einstürzende Neubauten medan min kompis kom dragande med grindcore i stil med Napalm Death och Carcass. Det slutade förmodligen med dött lopp. Men nog har man varit ute på djupt vatten, som min popgissbroder Tomas anmärkte efter senaste mellangiss.

Dock finns det ju en slags revolt som kan bekymra en. En annan av mina gamla vänner påpekade häromdagen att dagens ungdom INTE gör revolt genom att lyssna på extrem musik utan istället i klasar samlas till "Allsång på Skansen" vilket vi båda tyckte var fasansfullt eftersom det var så obegripligt för oss. Men vem vet? Kanske var Lasse Berghagen en riktig bad boy utan att vi fattat det under alla de här åren? För jag tvivlar väl på att man kan lägga ned pengar på de där biljetterna i någon slags försenad ironisk 90-talsgest?

Det var för övrigt roligt att se Sator igen. Som så ofta vill man ju höra "Slammer" (gärna i sin helhet) även om jag har all respekt för att de körde mycket från nya plattan och därmed visade att de inte blivit en nostalgiakt. Och en och annan udda pärla bjöds man ju också på bland det nya och de mer givna klassikerna. Nästa stora evenemang här i Visby, tältkonserten i augusti, blir väl en sån där grej som jag absolut INTE ska gå på. Nytt hårdrocksband där man närmast hört ballader som förband till gammalt hårdrocksband som man inte brydde sig om ens när de höll på "på riktigt" är väl inte något som direkt drar för min del.

Från Veronica Maggio till Kerry King - eller skönheten och odjuret

Under den gångna helgen blev det först konsert på riktigt och därefter ett TV-sänt spektakel som nog ändå var den största behållningen trots allt.

På fredagen kom ju Veronica Maggio till Visby men det var ihållande regn i luften och jag hade ingen att gå med så det blev en konsert i stil med då jag såg hennes ex Oskar Linnros i november. Man brände ned med bilen, gick på konserten, brände hem så fort det stod klart att det inte skulle bli fler extranummer. Ungefär så. Och det var för övrigt en sabla tur eftersom det började ösregna precis när jag kom ut från Strand efteråt varvid jag fick sprinta till bilen. Men jag hade i alla fall en bil att sprinta till.

Som det har fallit sig så hade jag inte varit på stora scenen på Strand förut och en dag då man närmast var dåsig av värme så kändes det rätt skönt att få sitta ned. Och jag skulle ju ändå inte se något röjarband, precis. Ok, nu fick Veronica (eller om det var någon i publiken) folk att ställa sig upp och börja röra sig en del en bit in i konserten men jag såg bra där jag satt och förblev i den positionen. Så rolig var jag den kvällen.

Vet för övrigt inte om det bor en liten ljudtekniker i mig i alla fall men jag tyckte att jag, utifrån min position i salen, hade svårt att uppfatta en hel del nyanser. Jag hade till exempel svårt att höra vad Maggio sade mellan låtarna, rentav. Och jag blev även påmind om att det trots allt finns artister som man hellre hör på platta än ser live.

Inte för att nu Maggio var dålig. Hon har en förmåga att se lite sådär cool och nollställd ut som Debbie Harry på sin tid och hon hade ett rätt kompetent gäng bakom sig som kunde rocka loss lite emellanåt men eftersom den här musiken är ganska softad popmusik så försvann en del nyanser vid ett liveframträdande och jag kom alltså på att jag rentav föredrog studioversionerna i några fall.

Eftersom Maggio nu haft drivor med hits på senare år kunde hon rentav kosta på sig att inte köra tidiga hits som ”Havana Mama” eller Dumpa mig” eller hiten ”Måndagsbarn” från förra plattan. Jag är lite kluven inför sådant. Hade gärna hört dessa låtar men samtidigt tycker jag alltid det är dynamiskt med artister som satsar på sitt senaste material och faktiskt skiter i vad publiken tycker. Det är alltid lite rock’n’roll över det. Och det funkar så länge de nya skivorna håller standard. När den utvecklingen upphör blir det Rolling Stones av det hela, som regel. Men där är inte Maggio än på länge, får man hoppas. Konserten höll bara på i 70 – 75 minuter, för övrigt, men det fick gå det med.

På söndagskvällen direktsändes evenemanget ”The Big Four” från Göteborg och här kunde man se de fyra giganterna inom Trash Metal (Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica) framträda. Hade ingen aning om att SVT skulle direktsända detta evenemang och det känns därtill kul att vår television satsar på den tidigare ofta missgynnade hårdrocken. Det var ju nu sex år sedan man gjorde sin första direktsändning av detta slaget i och med Iron Maiden (också det på Ullevi, även om jag inte behövde se det på TV då jag var där). Som en av programledarna konstaterade hade det även gått lätt att ordna och det var inte ”22 advokater” inblandade.

I efterhand kan man konstatera att man verkligen hade placerat banden i rätt ordning. Även om man bara kan spekulera i hur pass mycket tjafsande det blev om spelordningen. Först ut var ju Anthrax och det var faktiskt ingen enormt tilltalande upplevelse. Förmodligen förstår gruppen själv hur det kom sig att de fick öppna hela galan. Man har inte en enda originalmedlem kvar och även om många ser Joey Belladonna som gruppens ”riktige” sångare (precis som Bruce Dickinson i Iron Maiden) så var ju inte ens han med från början och var därtill även kickad några år under 90-talet. Numera frontar han alltså Anthrax men i och med att gruppens mest kände medlem, Scott Ian, inte är med så är gruppen farligt nära projektkaraktär. Jag funderade faktiskt på om man skulle öppna med ”Caught in a Mosh”, vilket visade sig stämma. Även om det kan andas en lätt desperation att man känner sig så tvungen att få igång publiken så att man bränner sin kanske mest kända (och bästa?) låt som öppningsnummer. Man spelade visserligen en helt ny låt men i övrigt var det ren och rå nostalgi. Vi kan nog slå fast att Anthrax har sett sina bästa dagar.

Men det var också den svaga länken i kvällens sättning. Megadeth var betydligt starkare även om jag nu inte är någon expert på deras repertoar. Men även här var det mycket nostalgi i och med att jag, som ändå inte lyssnat enormt mycket på deras plattor, kände igen var och varannan låt. Förmodligen låg tyngdpunkten därmed på gruppens mest framgångsrika period i slutet på 1980- och början av 1990-talet. Dave Mustaine var för övrigt extremt trevlig och avslappnad i intervjun efteråt och det tycks som om den annars notoriskt knepige mannen äntligen lämnat alla demoner hemma (men man vet ju aldrig).

En rejäl kick fick man, inte oväntat, av Slayer som inte visade så många tecken på åldrande i sitt framträdande även om jag dock blev lite chockad över hur gammal Tom Araya såg ut i en intervju precis innan konserten. Det är konstigt hur man ibland verkar tro att tiden har stått still när man inte har sett ett band på många år. Men det gör den ju inte. Den stora avvikelsen denna kväll var att Jeff Hannemann inte var med på scenen på grund av ett otäckt virus som ätit upp delar av hans vänstra arm (låter otroligt vidrigt i vart fall) varvid han var tillfälligt ersatt av en medlem i Exodus. Frånsett det så manglade man på som vanligt, trots att jag inte sett en Slayer-konsert på år och dag, vare sig live eller i TV. Kerry King såg fortfarande ut som om han käkar småbarn till frukost och Araya lyckas på ett märkligt vis få sin skrikiga röst att hålla hela konserten igenom (han måste ha stämband av stål). Och klassikerna radades förstås upp: ”War Ensemble”, ”South of Heaven”, ”Raining Blood” och så vidare. Givetvis avslutade man med ”Angel of Death” och det var på något vis komiskt att se Araya stå och le åt publikens reaktion då man spelade en låt om koncentrationsläger och Dr. Mengele.

När jag senare såg lite bilder från bakom scenen med Metallica återfann sig åter den här lite chockartade känslan. James Hetfield var väl sig hyggligt lik men Kirk Hammet hade fått en… tja, grå ton i sitt hår och Lars Ulrich såg ju mest ut som en liten gubbe vars rakade huvud nog mest var ett tecken på att han börjat bli oroväckande tunnhårig. Jag kan inte länge svära på att jag skulle känna igen Ulrich om jag hade mött honom på en gata i Visby.

Metallicas konsert, som var över två timmar lång, var stark även om det var renaste och råaste nostalgi. Den nyaste låt man körde var kanske från 1997 och sedan slank förstås en del nummer från 1991 års svarta album med men i övrigt var 60 – 70 % av låtarna från 80-talet. Man undrar ju hur pass märkligt det känns för ”nye killen” Robert Trujillo att ständigt få harva alla de låtar som man gjorde långt innan han kom med i bandet samtidigt som man även skippar de plattor som han varit med på. Och det stärker väl även min tes om att Metallica i princip peakade redan med ”Master of Puppets” för 25 år sedan. Därefter gjorde man ett par mer lättsmälta plattor, om än av god kvalitet. Men efter det har man gjort plattor som varierat från att vara alltför slätstrukna till att vara hyfsat brutala men utan minnesvärda låtar. Det är väl den bittra sanningen. Och Metallica vet nog om det, innerst inne.

Man hade allt som allt dock ryckt upp sig på scenen. Jag har hört en och annan konsert med Metallica från 00-talet och de har ibland varit betydligt mer saggiga. Kan ännu minnas med lätt sorg när jag hörde dem rutinmässigt dra igenom hela ”Master of Puppets” 2003 och lyckades få den att låta vida mindre brutal och tight än i studioutgåvan. Och då har man tappat. Det har även talats en del om att Ulrich under en period slackade betänkligt och inte längre orkade hålla tempo plus att det kanske varit si och så med övandet. Det märktes dock inget av detta vid den här konserten där han for fram och tillbaka och väldigt ofta trummade stående med olika slags stockar. Vad som däremot hörs mer tydligt är att Hetfield inte riktigt längre orkar riva i med rösten såsom han gjorde på den gamla goda tiden. Men det beror på åldrande och är inget man kan klandra honom för. Med tanke på att han ändå sjunker rätt hårt och helt utan hjälp av dist (som ju får sången att låta så mycket mer brutal utan att det för den skull är ansträngande för sångaren) så är det en bedrift att hans stämband ändå funkar precis som i fallet Tom Araya.

Allt som allt var ”The Big Four” en duktig nostalgiafton för de som var med på 80-talet men att denna period intresserar visas av att Ullevi inte bara var knökfullt utan att där även fanns drivor av unga personer som inte var födda när de här banden toppade. Vackert så.

Associativt lyssnande.

Sommaren har rullat in och även om undertecknad har varit ute i solen en del så ska det ändå jobbas en smula och därmed lyssnas på skivor. De här sista dagarna har det blivit lite av vad man kan kalla "associativt lyssnande" eller motsvarigheten till att sitta och klicka på hyperlänkar på nätet och se var man hamnar.

Det började med att jag hittade en artikel från slutet av förra året om Manchester. Därmed började jag plötsligt gräva ned mig i banden från "Madchester-eran" och det blev en väldig massa Inspiral Carpets, Charlatans, Happy Mondays och Stone Roses. Eftersom Oasis nu också kom från Manchester hamnade jag till sist även hos dem. De var ju ett britpop-band som även var polare med killarna i Chemical Brothers alltså slank en drös britpop-grupper med tillsammans med en del big beat. Jag tror jag betade av sådant som Charlatans katalog under hela 90-talet, vilken jag inte hört på förut. Ja, det var rätt mycket som jag aldrig lyssnat på förut som jag nu kunde beta av.

Igår kom de sorgliga nyheterna om Arvikafestivalens nedläggning vilket ledde till att jag, lagom då jag börjat bli trött på engelskt 90-tal, istället hamnade i exempelvis Belgien, Tyskland eller Slovenien ett litet tag. Belgien är utan tvivel det främsta moderna synthlandet.

Men igår kväll inträffade plötsligt ett nytt skifte i min sinnesstämning och jag smet i tanken över till USA i slutet av 80-talet och betar nu av de olika alternativa banden samt en hel del grunge-akter. Får väl se hur länge jag pallar med Pearl Jam, Dinosaur Jr. och allt det andra innan något nytt infall får mig att byta riktning. Men skojigt är det. Tack, Spotify.

Och det här inlägget var helt meningslöst. Men nu är det skrivet.

90-talet i tre kapitel.

Det är märkligt hur man, när man verkligen är väl insatt i en periods musikaliska historia, kan sitta och bena ut olika perioder med dess tendenser och stilarter lite som man exempelvis kan göra med andra världskriget (och DÄR, hösten 1942, vände det). Jag, som ju under senare år med febril möda försökt bena ut 00-talet med dess flodvåg av musik kan dock trösta mig med att jag anser mig ha närmast järnkoll på 90-talet och jag tänkte lite försiktigt dela upp det i tre kapitel så får vi väl se vad folk tycker om det. Eftersom det mesta av texten därtill handlar om England så är det ju också det som sätter rubrikerna.

Madchester/Shoegazer-eran 1988 - 1992

Det som skulle bli 90-talet började ju någon gång där när 80-talet gick in i sin hemskaste fas med alltmer tam hårdrock, alltmer fluffiga frisyrer, alltmer kassa synthexperiment från olika rockrävar och alltmer pastellfärger. Det var vid den tiden ingen som lyssnade på när Ian Brown och Geno Washington stod där någonstans i Manchester och diskuterade hur musik egentligen borde låta. Varvid Brown tog Mr. Washington på orden och satte upp en liten orkester vid namn Stone Roses. Världen sket fullkomligt i vad som hände i förfallna Manchester eller bland några obskyra DJ:s i London i ännu några år till. Men sedan small det bara till i och med ”the summer of love” 1988. Plötsligt uppmärksammades obskyra band som Happy Mondays och Stone Roses, som därtill tog den gryende dansmusiken till sig, även om de väl inte exakt spelade dansmusik själva. Housemusiken med S’Express, Bomb the Bass och övriga grupper i samma stil slog igenom och raveparty blev ett begrepp. Det här var ju även den era då skivbolaget Creation äntligen började göra sig gällande och deras flaggskepp var exempelvis Primal Scream, My Bloody Valentine och Ride. Termen ”Shoegazing” myntades i samband med My Bloody Valentine som mest stod stilla medan de riffade på och lät de långa luggarna skymma ögonen, som mest verkade vara fixerade vid de egna skorna. Samtidigt som ”Madchester” blev ett begrepp släppte även Primal Scream ”Screamadelica”, denna gudomliga sammansmältning av rock och dans och Stone Roses hade efter sin suveräna debut redan släppt singeln ”Fool’s Gold” som en försmak inför nästa album. Som en avrundning på perioden fick My Bloody Valentine äntligen ut mästerverket ”Loveless” i slutet av 1991 och därefter kom Ride en bit in på 1992 ut med ”Going Blank Again”. Madchester och Shoegazing i skön förening tycktes redo att erövra världen.

Britpop/Big Beat-eran 1992 – 1997

Men så blev det inte. Det kom aldrig något andra album med Stone Roses. Eller, det gjorde det visserligen, men först 1995 vilket i sammanhanget är en eon varvid de snabbt såg sig omsprungna av mer spännande akter. Happy Mondays hade kämpat med albumet ”Yes Please” men föll snart samman därefter. I fallet My Bloody Valentine blev det verkligen ingen mer platta. Och då menar jag det i det här fallet. Ride fick plötsligt för sig att de skulle låta som… Byrds! De släppte för all del två hyggliga album en bit in på 90-talet men inte fan lät det som Ride. Å andra sidan var det väl svårt för hela shoegazing-scenen att toppa vare sig "Loveless" eller "Going Blank Again". Primal Scream fick för sig att de var Rolling Stones anno 1972 och tappade nog en del av den publik som gillade dansrocken. Kort och gott: allt gick åt helvete. Uppmärksamheten riktades en kort period mot grungens USA även om den scenen också hade en enastående förmåga att snabbt bränna ut sig själv. Plötsligt kom en ny våg med helt nya akter indansande på den engelska scenen. Det redan några år gamla Madchester-kopiorna Blur blommade ut till något helt eget med plattorna ”Modern Life is Rubbish” och ”Parklife” medan deras arga konkurrenter i Oasis med dunder och brak klippte till med sina två första plattor 1994 – 95. Bröderna Gallaghers polare i technoduon Chemical Brothers fick ett gigantiskt genombrott med ”Exit Planet Dust” parallellt med akter som Prodigy och Underworld. För mig toppade nog 90-talet (mitt 90-talet, alltså) när jag på biografen kände igen den avslutande låten i ”Trainspotting”, Underworlds ”Born Slippy”, som jag redan hade hört i över ett halvår innan filmen fick premiär. På något vis var det verkligen ”Cool Britannia” när den solglasögonförsedde Liam Gallagher anlände till fest med premiärminister Blair. Såväl Britpop som Big Beat tycktes redo att erövra världen.

Woodstock/Live Aid-eran 1997 - 2001

Men så blev det inte. Istället upprepades de där musikaliska excesserna från t.ex. Woodstock- eller Live Aid-eran där en massa självbelåtna band framträder i stora sammanhang och alla är polare och allt är så bra samtidigt som musiken blir mer och mer ointressant. Oasis fortsatte att slå sig för bröstet och hävda att de var världens bästa band men det som först kändes skönt kaxigt kändes nu bara som tomt skryt i och med att skivorna blev sämre och sämre. Även Blur tappade greppet men räddade sig genom att ge sig in på helt andra musikaliska marker. Redan 1997 började jag notera att de älskade Chemical Brothers upprepade sig en smula då de för andra gången spelade in en låt med Noel Gallagher på sång. Även Big Beat-grupperna trampade mer och mer vatten, även om man kanske inte märkte det riktigt ännu. Istället kunde såväl Oasis och deras polare i Chemical Brothers få turnera på arenor ett tag innan kreativiteten alldeles gick i stå. Kort och gott: allt gick åt helvete. Och man kan väl avrunda 90-talet med de kollapsande tornen i New York, en händelse som tydligen tog död på 90-talsironin. Jag vill dock hävda att det som snarare tog död på satir och ironi á la 90-tal är det faktum att det under 00-talet blev allt svårare att skilja mellan satir och realitet. Men det är en annan historia.

Segerns sötma.

Terminsavslutningen för Creppy Quizz visade sig för vår del få en något oväntad vändning. Undertecknad var annars en smula bekymrad över hur det skulle gå på matchen då han hade räknat med att vara smått ur slag på grund av avlägsnandet av en visdomstand dagen innan. Ingreppet visade sig dock ta tio sekunder (tänk vad en tandläkare kan göra med ett stämjärn... det såg i alla fall ut som ett stämjärn) och det kändes knappt efteråt. Fick även med mig underverket hem i en burk och kanske visade det sig vara en lyckotand, vad vet jag.

En regnig torsdag förmiddag övergick i hejdundrade sommarväder och det var med gott mod som krönikören sammanstrålade med Tomas på Öster där vi kunde föra djupa diskussioner om The Clash eller om Newcastles (laget, inte ölen) fortlöpande självförnedring. Saken blev inte sämre av att vår evigt repande basist Kennet i afton slöt upp varvid vi var fulltaliga och i gammal god form.

Tinka hade sagt att det skulle bli lite svårare än vanligt och därtill var jag även en smula avvaktande kring hård konkurrens från en del andra lag. Inte minst då det även dök upp ett antal nya personer denna afton. Sådant är alltid roligt men det innebär också att man får svårare att veta vem som tar hem det. Någon av de nya kunde ju ha varit en dark horse av guds nåde.

"Vem ska bort" visade sig faktiskt vara svårare än vanligt men sedan "hände plötsligt något i hörnet" (som en av våra konkurrenter sade) då vi ryckte mot slutet. Det är möjligt att det var döden som hjälpte oss eftersom vi så gott som spikade lappen med kändisarnas dödsorsaker. Känner man till makabra detaljer som att Sam Cooke blev skjuten i magen av en hotellportier eller rentav sett fotot på när räddningspersonal fiskar upp den arme Otis Redding ur en sjö, ännu sittande i sitt flygsäte, så är det givna poäng.

Vi glänste alla under kvällen. Kjelle och Tomas kunde efter viss diskussion pricka in rätt Turbonegro-album och jag märkte att mitt träningslyssnade givit resultat då jag satt både senaste plattan med Fleet Foxes och, närmast på reflex, senaste med Teenage Fanclub. Och så sägs det att man inte kan plugga i dessa tävlingar...?

Jublet från vårt bord visste inga gränser (som det brukar heta) då vi efter en rafflande uppläsning från Tinka tog hem hela rasket med 103 poäng mot 94 för tvåan, Lag Gnu, och 91 poäng för tredjelaget Prettoballarna (för övrigt lätt kvällens bästa namn). Nu skulle ju merparten av oss (läs: alla) upp och jobba dagen därpå så vi skingrades rätt snabbt efteråt även om jag och Kennet firade med en enkel burgare och diskuterade reggae. Och eftersom det nu även är sommaruppehåll lär Visbys vackraste pokal pryda mitt hallgolv till september eller däromkring...

I vilket fall var det här vår första seger i någon form av musiktävling överhuvud sedan 25 mars 2009 så det var i sanning välkommet. Inte minst när tävlingen hade utannonserats som lite extra svår. Tuppkammen växer alltid en smula av segerns sötma. Och som vanligt tack till Tinka för en kanontävling, trots viss tidspress för hans del. Några av oss leker rentav med tanken på att själva bidra med något till hösten. Vi får väl se.

Hårdrock är kärlek.

En ensam liten rootmosare hade gått på konsert och tankspridd som han var trodde han först att han inte skulle känna särskilt många på evenemanget. Huvudakten var Mustasch och han noterade även att lokalen var full med personer som såg ganska tuffa ut. Men bara på ytan. För stämningen kvällen igenom var älskvärd och vänlig, nästan kärleksfull som vår lille rootmosare upplevde det. Folk som han knappt kände kom fram och dunkade honom i ryggen och klappade om honom och ville bjuda på öl. Och han träffade MASSVIS med människor han kände, kanske fler än på någon konsert på mycket länge.

Första delen av kvällen tillbringade vår lille rootmosare på altanen där han pratade länge och väl med gamla vänner, exempelvis sådana som han en gång för länge sedan (när han var mycket liten) brukade åka på festival med. Han pratade även om väldigt viktiga saker med Visbys meste och snällaste hårdrockare. Och hann han per sms trösta en vän som förklarade att livet var slut därför att hon lagt av cigaretter.

Sen blev det än mer kärlek (eller gemenskap?) när de stora tuffa pojkarna från den stad som givit oss Ingvar Oldsberg, Glenn Hysén, Sten-Åke Cederhök, Nationalteatern och Weiron i ottan började spela sin hårdrock. Vår rootmosare tyckte det var roligt att de inledde konserten med Eurovisionsschlagermelodin. Alla sånger kände han nu inte igen, men många nog. Gemenskapen var stark då bandet mer eller mindre dompterade publiken och fick dem att sjunga med i alla möjliga påhittade texter om att alkohol är gott och allt var det nu påstods från scenen. Ljudet var för övrigt också rätt bra, tyckte vår lille rootmosare.

När så orkestern hade slutat spela blev det av någon anledning mer samvaro på altanen och vår lille hjälte träffade ännu fler människor som han inte hade talat med på väldigt länge och det blev många roliga och bra diskussioner. Och efter det så fick de trevliga männen i Stero Generator upp på scenen och gjorde sin andra konsert i grannlaget på bara fyra dagar. Men det var en mycket trevlig repris och så fick vår rootmosare göra high five med medlemmarna när de gick av scenen. Det tyckte han var häftigt och rock'n'roll. Och det var kärlek i lokalen ånyo.

Sen gick vår rootmosare hem för att sova i ett vackert och somrigt Visby och han var på vägen så snäll så han hjälpte några människor i en husbil att hitta till sin camping. Snipp snapp snut så var denna saga slut.

Och så var det 1989.

Henrik Schyffert raljerade ju i sin gudabenånade show "The 90's - ett försvarstal" om varför exempelvis Ulf Lundell var klädd som man var runt 1975. Förklaringen låg i att det var då Uffe hade haft det som mysigast och likt många andra gick han hela tiden och väntade på att den där sköna perioden skulle komma tillbaka. "Men det blir aldrig lika mysigt igen", konstaterade den 90-talsnostalgiske Schyffert. Och det där verkade även stämma in på Electric Boys igår. Men vi backar bandet lite först.

En sällsynt rå förmiddag hade plötsligt ersatts av sol och värme och efter att, min vana trogen, ha legat i badkaret och filosoferat till tonerna av "Tonight's the Night" förpassade sig jag och Tomas till Kjelle för lite samvaro. Efter en god stund med pizza på inglasad balkong (vilket kändes väldigt somrigt) lyckades vi på rekordtid dra igenom 56 låtar i vår interna lilla tävling innan vi såg "Pink Floyd möter Led Zeppelin", d.v.s Champions League-finalen där maskinen från Katalonien vingklippte maskinen från Yorkshire.

Därefter tog vi oss ned till Hamnplan 5 och kunde med glädje konstatera att förbandet, Stereo Generator, inte hade klivit på än. Vi kunde därmed som vanligt (höll jag på att säga) få avnjuta en skön blandning av post-grunge och äkta sjuttiotalshårdrock (är det inte lite Heep-varning på dem numera) och därtill med bra ljud, vilket inte händer på alla konserter. Med tanke på kvällens huvudgäster var Stereo Generator mer än väl lämpade som uppvärmningsakt.

Jag trodde att jag bara hade sett Electic Boys en gång förut (på någon festival, Hultsfred 1993 enligt mina anteckningar) men det visade sig att de även hade varit förband till Metallica på stadion 30 maj 1993. Jag minns absolut ingenting av dessa framträdanden men så är det också 18 år sedan. På Metallica satt man förmodligen mest och väntade på dels Suicidal Tendencies och därefter huvudakten.

Bandet gick i alla fall på något efter 00 och vips så var det 1989 igen. För det var som om ingenting hade hänt. Conny Bloom hade fortfarande sin sköna sjuttiotalsutstyrsel med smycken och uppknäppt skjorta och övriga medlemmar hade liknande munderingar. Tiden tycktes på något vis ha stått stilla. Och det gällde även den nya musik man nu spelat in vilken helt klart flöt bra ihop med det nya materialet. Det var omisskänligt Electric Boys-sound och bandet jobbade hårt för publiken som ändå var en smula gles längre bak i lokalen. Men det syntes förmodligen inte från scenen. Bloom var rentav uppe och sprang på bardisken så att det skulle bli lite extra rock'n'roll över det hela.

Denna kväll var det visst två större musikevenemang jämte detta på ön. Dels något Slite och dels något på Wisby Strand. Det är rätt märkligt hur saker kan krocka även om det onekligen kan vara svårt att synka på det rätt evenemangstäta Gotland. Kunde dock gärna ha fått kommit lite mer folk på Electric Boys även om det dock inte var på pinsamt låg nivå. Allt som allt var det helt OK och det var kul att se en grupp som på något vis inte verkade ha åldrats, på gott och ont.

Att bli omkörd.

I en intervju som Roger Waters gav 1992 hade han frågat "när var punkeran?". Waters är, trots sin bistra uppsyn, faktiskt en man som kan skoja till det när han så vill men denna gång var han helt klart allvarlig. Det är för all del lätt att raljera kring detta men 1977 var Waters gift med en medlem av den brittiska aristokratin och bodde i ett stort gods på landet. Han lyssnade förmodligen inte på så mycket musik utöver sin egen och läste troligen inte heller rockpressen eftersom den sedan flera år haft för vana att skriva ned Pink Floyd, delvis beroende på att gruppen ofta gav blanka tusan i intervjuer och att överhuvudtaget framträda inför pressen. När plattan "Animals" släpptes i början av 1977 skickade man dit fyra skyltdockor som skulle representera gruppen.

Och ändå ligger det en besk ironi över det hela. Den grupp som kanske mer än någon annan personifierade undergroundscenen i London 1966 - 67 och som därefter var, om inte underground så i alla fall ett redigt kultband fram till 1973 hade totalt tappat kontakten med det som var nytt tio år senare efter att man själva startat. Och det är förmodligen inte så konstigt. Det är egentligen rätt få artister eller band som förblir extremt creddiga eller trendiga någon längre tid. Undantag är ju namn som Paul Weller eller David Bowie som av sina fans utmålas som några slags trendsetters fast de inte längre har så bra koll.

Kanske fanns det alltså fog för viss kritik från punkrörelsen mot grupper som just Pink Floyd. Medan Phil Lynnott gick på fest med punkarna och Pete Townshend muckade med dem från scenen och uppmanade "any loudmouther git" som vågade att sno hans gitarr och Pink Floyds trummis Nick Mason via märkliga turer rentav producerade The Damned så ägnade sig Waters åt att skälla ut sin publik och rentav (bokstavligen) spotta dem i ansiktet för att de var för stökiga på hans konserter. Ungefär precis det där som utmärkte en odräglig rockstjärna.

Vissa andra har lyckats med att få till en enastående brist på timing. Guns'n'Roses såg en kort tid ut att kunna lägga hela världen för sina fötter och helt och hållet styra den musikaliska utvecklingen. Så stora var de där runt 1988. Och låt oss vara ärliga: deras rykte vilar egentligen, när man tittar närmare på det hela, nästan helt och hållet på "Appetite for Destruction" som kanske var en av de fyra eller fem bästa rockplattorna under 80-talet. Med en inte värst nyskapande men dock organiskt saftigt korsning mellan hårdare blues och lättare metal och med osminkat ärliga texter om det hårda livet i Los Angeles golvade G'n'R musikvärlden.

Men sedan kom bakslaget i och med en kombination av inre förfall och olyckliga musikaliska konjunkturer. Hårdrocksklimatet hann ändra sig redan under åren 1988 - 91 och därefter visade sig de kommande dubbelalbumen "Use Your Illusion 1 - 2" innehålla rätt många utfyllnadslåtar samtidigt som Axl W Rose med pompösa nummer som "November Rain" kom ut som Queen-fan (och Queen var, även om alla verkar ha glömt det nu, en så o-creddig grupp som möjligt var innan Freddie Mercury gick till de sälla jaktmarkerna). Plattorna släpptes 13 september 1991 och blott 11 dagar senare, 24 september 1991, släppte Nirvara "Nevermind". Och i ett huj var Guns'n'Roses omsprungna.

Det ska påpekas att G'n'R inte behövde klaga. De var så pass stora så att det maskineri som gruppen nu hade blivit rullade på under hela 1992 - 93 trots hotet från Seattle. Värre var det för mer tramsiga glammetalband som Poison som gick på pumpen så det sjöng om det. Deras machoposer med idel texter om brudar och fest framstod plötsligt som helt ute jämfört med de dunkla och introverta texterna hos de så mycket mer spännande grunge-banden. Nirvana leddes av en man som därtill vågat spraya "homosex rules" på en byggnad i sin egen småstad och som kunde framträda i klänning eller kyssa sin gitarrist på scenen, allt i ett medvetet försök att helt ta avstånd från den ofta misogyna och grovt grabbiga rocken i Los Angeles.

Men det sved säkert i skinnet på Axl Rose även om hans grupp fortsatte vara framgångsrik. Därför framstod det nog även osm lite desperat när han redan hösten 1991 började intressera sig för den andra stora våg som bröt fram inom den hårdare musiken vid samma tid: indusrirock. Han bjöd exempelvis in Nine Inch Nails att agera förband till Guns och Skid Row vilket sångaren Trent Reznor beskrivit som en vedervärdig upplevelser eftersom pybliken hatade dem. Därefter plockade Rose in det som blivit över från grupper som Marilyn Manson i takt med att han började kicka medlemmar ur det ursprungliga G'n'R. Men för samtiden framstod det nog inte som att han var genuint intresserad av ny musik utan mer som grov opportunism, lite i stil med när Bowie 1997 utgav en drum'n'bass-platta, tre år efter att denna stil slagit igenom. Därefter tappade Rose helt greppet. Och han märkte det förmodligen inte ens. Man gör ju som regel inte det.

Och ikväll blir det frågesport internt inom Rootmoset och därefter konsert med ett annat band som kunde ha blivit något större än vad de blev där i slutet av 80-talet.

Att bena ut 00-talet.

Undertecknad sitter och försöker få någon slags överblick över det där decenniet där han på allvar tappade kollen på de större strömningarna och tendenserna inom musiken vilket knappast underlättas av att nämnda decennium, 00-talet, var mer plottrigt och fragmentariskt än något annat musikdecennium.

Var ska man börja? Det som ända sedan slutet av 60-talet kallats "teenybopper" (läs: den mest utslätade skvalpopen) fick ju något av en renässans i och med Britney Spears, Christina Aguilera med flera. En massa pojkband hankade sig väl också in på 00-talet (även om de kanske haft sina glansdagar på 90-talet... men vad vet jag?). Därtill var det som tyvärr ska kallas R'n'B mer stabilt än någonsin. LÄtta saker som Beyoncé eller den utslätade hip hop som hennes make Jay-Z och hans polare Kanye West spelade. Fast jag gillar nog ändå den så kallade "neo-soul" (Erika Badyuh, John Legend m.fl.) som verkade träna fram under senare delen av 00-talet.

Vidare blev rockmusiken mer konservativ för att mot slutet av decenniet anta rent arkaiska tendenser. Men medans banden på 90-talet verkade influerade av 60-talet så var banden på 00-talet mer inspirerade av 70-talet, i alla fall i USA. Det var kanske i England som man var mer inspirerade av 80-talet? I början av 00-taletskulle konservativa namn som The Strokes, White Stripes och Black Keys rädda rocken, som det hette. Wilco verkade bli ett av de mest betydelsefulla banden under 00-talet och sen följde namn som My Morning Jacket, Bon Iver, Iron & Wine, Okkervil River, med flera, med flera.

Jämte Wilco var kanske Foo Fighters ett av de viktigare namnen eftersom de banade vägen för det vi kan kalla "post-grunge". Creed och alla de här banden som låtar närmast pastischartat som sämre upplagor av Soundgarden, Alice och alla de andra och där framför allt sångarna är intill förväxling lika.

EMO: denna musikstil som är så svår att sätta fingret och som kommit att bli både älskad och hatad under 00-talet. Själv tycker jag de olika grupperna mer förenas i någon slags attityd snarare än rent musikaliskt. Jag tror inte att jag med lätthet skulle kunna känna igen ett EMO-band rakt upp och ned. Jag har dock en otäck känsla av att det är satan själv, d.v.s. Manic Street Preachers, som influerat band som My Chemical Romance, Funeral for a Friend och allt vad de heter.

Beloved England då? Några slags arvtagare till britpopen som dock verkade mer inspirerade av 70- och 80-tal med namn som British Seapower, Kaiser Chiefs, Franz Ferdinand, Libertines, Arctic Monkeys. För min del helt OK musik även om den inte levererade något nytt utan mest upprätthöll en god tradition.

Det creddiga återfanns väl på skivbolaget DFA med namn som LCD Soundsystem och en rad andra elektroniska akter. DFA var långt ifrån lika spännande som, säg, Warp på 90-talet men det har fått duga som substitut så länge. Det är väl ungefär så här spännande dansmusken blev under 00-talet.

Och vidare? Vad har jag glömt? Strömningar, stilar, artister från 00-talet? Ni som läser bloggen får så gärna komma med förslag.