Och så var det 1989.

Henrik Schyffert raljerade ju i sin gudabenånade show "The 90's - ett försvarstal" om varför exempelvis Ulf Lundell var klädd som man var runt 1975. Förklaringen låg i att det var då Uffe hade haft det som mysigast och likt många andra gick han hela tiden och väntade på att den där sköna perioden skulle komma tillbaka. "Men det blir aldrig lika mysigt igen", konstaterade den 90-talsnostalgiske Schyffert. Och det där verkade även stämma in på Electric Boys igår. Men vi backar bandet lite först.

En sällsynt rå förmiddag hade plötsligt ersatts av sol och värme och efter att, min vana trogen, ha legat i badkaret och filosoferat till tonerna av "Tonight's the Night" förpassade sig jag och Tomas till Kjelle för lite samvaro. Efter en god stund med pizza på inglasad balkong (vilket kändes väldigt somrigt) lyckades vi på rekordtid dra igenom 56 låtar i vår interna lilla tävling innan vi såg "Pink Floyd möter Led Zeppelin", d.v.s Champions League-finalen där maskinen från Katalonien vingklippte maskinen från Yorkshire.

Därefter tog vi oss ned till Hamnplan 5 och kunde med glädje konstatera att förbandet, Stereo Generator, inte hade klivit på än. Vi kunde därmed som vanligt (höll jag på att säga) få avnjuta en skön blandning av post-grunge och äkta sjuttiotalshårdrock (är det inte lite Heep-varning på dem numera) och därtill med bra ljud, vilket inte händer på alla konserter. Med tanke på kvällens huvudgäster var Stereo Generator mer än väl lämpade som uppvärmningsakt.

Jag trodde att jag bara hade sett Electic Boys en gång förut (på någon festival, Hultsfred 1993 enligt mina anteckningar) men det visade sig att de även hade varit förband till Metallica på stadion 30 maj 1993. Jag minns absolut ingenting av dessa framträdanden men så är det också 18 år sedan. På Metallica satt man förmodligen mest och väntade på dels Suicidal Tendencies och därefter huvudakten.

Bandet gick i alla fall på något efter 00 och vips så var det 1989 igen. För det var som om ingenting hade hänt. Conny Bloom hade fortfarande sin sköna sjuttiotalsutstyrsel med smycken och uppknäppt skjorta och övriga medlemmar hade liknande munderingar. Tiden tycktes på något vis ha stått stilla. Och det gällde även den nya musik man nu spelat in vilken helt klart flöt bra ihop med det nya materialet. Det var omisskänligt Electric Boys-sound och bandet jobbade hårt för publiken som ändå var en smula gles längre bak i lokalen. Men det syntes förmodligen inte från scenen. Bloom var rentav uppe och sprang på bardisken så att det skulle bli lite extra rock'n'roll över det hela.

Denna kväll var det visst två större musikevenemang jämte detta på ön. Dels något Slite och dels något på Wisby Strand. Det är rätt märkligt hur saker kan krocka även om det onekligen kan vara svårt att synka på det rätt evenemangstäta Gotland. Kunde dock gärna ha fått kommit lite mer folk på Electric Boys även om det dock inte var på pinsamt låg nivå. Allt som allt var det helt OK och det var kul att se en grupp som på något vis inte verkade ha åldrats, på gott och ont.