Konserter i dagarna två.

Undertecknad hade en ganska så livad vistelse i Stockholm under loppet av några dagar och det hanns med både konserter och en hel del annat. Första kvällen tillbringades under avslappnade former i damsällskap och det är i sanning skönt att gå på date med kvinnor som vet vilka Style Council var och vad medlemmarna hette!

Stora delar av dagarna tillbringade jag annars på det som nu blivit mitt stamställe i Gamla Stan varvid jag även upptäckte att det låg en butik med begagnade serietidningar i butiken bredvid. Eftersom gamla serier därtill är billigt så kunde man frossa ganska bra i sådant man glömt.

På torsdagen blev det en häftig konsert med en väninna som, upplivad av champagne, insisterade på att vi skulle ta taxi, ej spårvagn, till Cirkus eftersom det var lite besvärligt. Det visade sig dock gå rasande fort att medelst bil förflytta sig till Cirkus där jag i övrigt aldrig satt min fot. Man hade dock lite besvärliga regler då man exempelvis inte fick ta in PET-flaskor på själva konserten utan måste slå över allt i muggar... vad trodde vakterna? Att vi skulle kasta flarrorna på bandet?

Arctic Monkeys äntrade scenen till tonerna av "Born to be Wild" och körde därefter i princip järnet med undantag för någon lugnare låt. Man piskade igång publiken genom att öppna med en del äldre material och därefter köra lite nyare. Lustigt nog hade man avverkat många av sina största hits rätt tidigt på konserten och sen blev det lite mer udda låtar på slutet. Men sådan oförutsägbarhet uppskattas från min sida. Därefter avrundades kvällen på ett hak vid Slussen.

Fredagen bjöd på något helt annat. Fick först sitta och vänta, alltmer otåligt, på en gammal vän som på väg till konserten drabbades av både trafikstockning och avbrott i tågtrafiken (Murphy slog till rejält, alltså) men vi hann likväl. Rush, som spelade utan förband, värmde istället upp publiken med en lustig filmsekvens innan man dök upp och startade med "Spirit of Radio", precis som på "Exit... Stage Left". Det var onekligen rätt starkt. Nackdelen med Rush live är att de ofta låter exakt som på plattorna även om man skojade till vissa moment. Och så bjöds vi förstås på tiominuter långt trumsolo från Mr. Pearth. Och man avslutade mer eller mindre med "La Villa Strangiato", också som på liveplattan. Däremellan fick man höra hela "Moving Pictures" samt en del hits, en del nyare och två eller tre osläppta låtar.

Sista dagen tillbringades mest med logistiska problem då jag för en gångs skull lyckades missa en färja (hade tagit fel på avgångstid och ankomsttid) varvid jag fick avvika till Bromma för att snabbt finna ett plan. Det lyckades som väl var och så kom man istället hem tidigare än man hade beräknat. Och det var mina dagar i Stockholm. Jag får väl se vad man lär se i huvudstaden härnäst även om mitt sällskap från första kvällen dock tyckte vi borde gå på Dramaten nästa gång...