Pinup-satanister.

Torsdagen bjöd som vanligt på en god musikfrågesport ihopsatt av Tinka. För vår del var det kanske en smula svårare då vi slutade som femma men å andra sidan blev det lite rotation på pallplatserna då det inte var de ständiga vinnarna som rodde hem det utan ett helt annat gäng. Och kul var det som vanligt. Eftersom det var sommar i luften (faktiskt) hamnade merparten av Rootmoset en vända på Surfers innan man sedan gick vidare till Munken för att höra Graveyard framföra sin flummiga 70-talsrock med ofta lååååånga och rökiga låtar. Inget nytt under solen, men väl framfört.

Undertecknad håller annars på och betar av hårdrocksalbum och har nu kommit till det som han ju själv rentav minns när det kom (och inte missade med två - tre år) vilket man väl även kan sammanfatta som "Okej-perioden" (syftande på tidningen med samma namn). 80-talet var på så vis en ganska märklig period. Man brukar ofta ställa det sexuellt lössläppta 60-talet mot det mer stela och reaganistiska/thatcheristiska 80-talet ("de som inte fick vara med och leka på 60-talet hämnades på 80-talet", som Nick Mason i Pink Floyd sammanfattade det). Fast den bilden hade ju inte riktigt vi som var ganska unga under en del av decenniet.

I själva verkade uppfattade man ju 80-talet med kulturen kring Okej och dess musikbevakning som extremt lössläppt och liberalt. Okej var tidningen där man med största säkerhet fick se bröst i varje nummer. Och i jämlikhetens namn kunde både kvinnor och män posera med bar överkropp i olika sammanhang. Inte minst i de upplysande artiklarna om sex men även i samband med artiklar om kändisar. Och tidningen tycktes ha rätt få synpunkter på kändisarnas liv och leverne utan presenterade saker som de var, rakt upp och ned.

Det var på så vis en ganska märklig period då figurer som Blackie Lawless, ätande rått kött och med sågklinga i skrevet, eller satanisterna i Venom kom ut som motiv på de affischer som medfölje i varje nummer av tidningen. Och man dekorerade pojkrummet med dem. Hela min vägg var täckt med affischer och mitt enda bekymmer var till sist hur jag skulle få plats med fler. Fick till sist även sätta upp några i min garderob, om jag inte minst fel. Kanske gav jag även några till syster, minns inte riktigt nu. Detta var alltså pinup-satanisternas tid och jag undrar om den perioden någonsin lär återkomma.

Och även om jag inte har läst flera av de här artiklarna på år och dag så förekommer det ännu passager som jag kan utantill. Vem minns till exempel inte Mötley Crües famösa kräftskiva i Stockholms skärgård där någon av medlemmarna (Mick Mars?) utbriter "det här är schysst, men var är alla ryska u-båtar vi hört talas om?" vilket följs av "Förmodligen under oss, konstaterar någon torrt". Man kunde även konstatera att Crüe tydligen inte besökt New Orleans med omnejd eftersom de inte hade en aning om hur man öppnar kräftor.

Kulmen på den lössläppta Okej-perioden kan nog ändå sägas vara när Dag Finn från då storsäljande glambandet Sha-Boom av någon anledning (och tydligen utan uppmuntran från Okejs journalister) fick för sig att mer eller mindre "visa talangen" i tidningen och naken äntrade ett badkar dold av skum som med tiden blev allt glesare. Den mest avslöjande bilden pryddes med texten "Bara att kliva i, tjejer". Det är nästan så jag undrar om man kunde få läsa en dylik artikel i dagens tonårstidningar?

Jämfört med 80-talet har Sverige blivit en smula grått och moraliserande sedan dess. I alla fall är det så jag minns det, om jag nu ska lita på mitt minne.