Rootmosets favoriter 2018

Vi är fullt medvetna om att ni har väntat, gott folk, men här kommer så Rootmosets favoriter från det snart gångna 2018. Album, låtar och konserter. Först ut är Tomas och därefter undertecknad, Robert.

Årets album: 

Twin Pigs – Scandianavian nightmare 

Årets punk. 

Let’s eat grandma – I’am all yours 

Årets sensation, en duo från Norwich som har gjort årets popplatta. 

Courtney Barnett – Tell me how you really feel 

Uppföljaren till debuten är med lätthet en av årets bästa och en av skivorna jag har lyssnat mest på, gillade även samarbetet Courtney gjorde med Kurt Vile. 

J Mascis – Elastic Days 

Mascis forsätter att övertyga på sina soloplattor. 

Swearin’ – Fall into the sun 

Årets Indie. 

Årets låtar: 

Kacey Musgraves – High Horse 

Rebecca & Fiona – Need you 

The Black Rebel Motorcycle Club – Haunt 

Årets konserter:

Pascal på Joda 

Pale Honey på Popaganda 

Twin Pigs på Wall of Sound

Årets album: 

Shame - Songs of Praise

Förvaltare av traditionen. Bra brittisk rock som ibland låter som, säg, The Fall. Jag borde förmodligen ha fötts som engelsman. 

Sleaford Mods - English Tapas

Inget nytt under solen men denna härliga duo håller brittiskt arbetarklassperspektiv vid liv. 

MGMT - Little Dark Lies

De har nu skippat det psykedeliska och återvänt till det "franska". soundet. Stabil skiva. 

Nils Frahm - All Melody

Upptäckte honom via Peter Robinson då hans platta "Spaces" figurerade i en Banks-deckare. Bra ambient. 

Robyn - Honey

Återkomsten. Nu med tillbakalutad pop med lite dans i botten. 

Årets låtar: 

Star Crawler - Train

Car Seat Head Rest - 

Panic at the Disco - High Hope

Årets konserter: 

Fleshtones - Wall of Sound. Totalt röj av ett gäng pensionärer. 

Thåström - Fårösunds marina. Punkens ålderman kör sitt race. Blytungt. 

Jenny Wilson - Popaganda. Självutlämnande. 

Distgiss 2018

Senaste gången vi var med i Distgiss (november 2016) slutade vi på en förnedrande tjugonde plats, en skakande men för all del lärorik upplevelse för Rootmoset. Som det nu var så hade vi faktiskt bara träffats två gånger alla fyra under sommaren och tidiga hösten så det var verkligen på tiden att vi åter sammanstrålade för Distgiss 2018. Vi hade alla tränat (visade det sig) men hade främst grundinställningen att ha en rolig kväll och sedan också att åtminstone bli bättre än nummer 20 i denna tävling.

Det började ganska snällt med ett antal intron även om vi grämde oss lite över att vi för säkert andra gången bommade Montroses ”Space Station 5” (även om vi i Popgiss 2012 satte Montrose på rent resonemang). När en av arrangörerna nämnde att det på sextiotalskategorin hade smugit sig in en låt från femtiotalet så viskade jag redan innan vi hört musik till Tomas att ”nu får vi höra Link Wray”. Och mycket riktigt kom ”Rumble”. I övrigt kom just de artister vi visste skulle komma. Mycket beroende på att det är ungefär tio namn från sextiotalet som du behöver hålla reda på när det gäller ”hårdrock” (som väl närmast är något som kom till 1970). Vi var därmed bäst på kategorin i hela tävlingen och belönades med lagöl.

På sjuttiotalet satt vi bara och myste och plockade nästan varenda låt (var själv nöjd med att plocka Cactus ”Evil” på intro, medan Kjelle och Kenneth plockade en del annat på de första tonerna) men blåste som vanligt de förkättrade Lynyrd Skynyrd. De är vår förbannelse. Vi spikade även åttiotalet och klarade oss ganska bra på nittiotalet. På åttiotalet värkte Kjelle fram Triumph efter en stund. Thomas kom in en hel del på nittiotalet. Var lite glad över att Biohazard spelades.

Vi klarade oss även ganska bra på 00-talet även om det är en hel del vi behöver repetera (hej, Amon Amarth). Tiotalet blev tuffare även om vi satte några av de moderna tradrockarna samt Gojira (låten hade jag lyssnat på precis innan jag gick hemifrån, tur ska man ha). Vi gjorde en riktig laginsats på svenskt och satte allt från Sky High till Opeth till Jono. Klarade oss även hyggligt på ”Lugna favoriter” men det verkliga sammanbrottet kom på ”Hårda favoriter” (där jag, som väl är den ende i laget som kan krossamtetall, tappade tråden och allt flöt ihop till en enda gröt). Samt ”Drakdödarrock” där vi fick en överdos av symfonisk och melodisk fantasymetal. Klarade oss även något så när på övriga intron. Kenneth var kvällens glada överraskning då han hade lyssnat på en hel del som vi andra kanske inte väntade sig att han skulle lyssna på. 

När det hela så hade räknats samman så hade vi hamnat på en femtondeplats vilket i alla fall var bättre än för två år sedan. Kanske vi blir tia om två år igen? Hur som haver så rundades sedan kvällen av med konsert och samkväm med gamla klasskamrater. Allt som allt kan vi tänkas oss att dyka upp på Distgiss 2019, mer än väl.

Sommarens sista konserter

Det har blivit dags att till sist sammanfatta avslutningen på sommaren 2018 och de sista musikaliska upplevelserna av rang. Förra året var ju hela Rootmoset på plats och såg John Holm göra en intim spelning på Joda. I år hade den ständigt energiske Tobbe Stuhre lyckats få hit Holm igen, nu med ett något större band. I år var det delar av Rootmoset (läs: jag och Kenneth) som gick och såg honom då han torsdagen 23 augusti spelade på Paviljongen (en slags konferenslokal i anslutning till stadshotellet). Denna spelning var faktiskt ändå lite bättre än förra årets konsert (som ändå var bra) då det var en lite rockigare ljudbild och tusan vet även om inte ljudet var snäppet bättre. Dock körde John Holm i väldigt stor utsträckning samma låtar som förra året och jag fick heller inte höra mycket från ”Veckans affärer” utöver den lite långrandiga ”Vid ett fönsterbord mot parken”. Men bra ändå, kort och gott. Och tusan vet om man inte kan få se honom fler gånger såsom han nu verkar turnera?

Följande låtar körde John Holm denna gång: 

1. Min skuld till dig 2. Om den blå himlen 3. Hård värld 4. Andra sidan ån 5. Den öde stranden 6. Får man leva för det 7. Maria många mil och år från här 8. Ingen, ingen 9. Din bäste vän 10. Vid ett fönsterbord mot parken 11. Långt bort härifrån 12. Ett enskilt rum på Sabbatsberg 13. Sommaräng 14. En vanlig dag

Därefter blev det festival som avslutning på sommaren, nämligen Popaganda som gick av stapeln på Eriksdalsbadet 31 augusti – 1 september. Tomas och jag hade åkt upp med morgonbåten på fredagen efter en god natts sömn och vi var därför rätt utvilade när vi, efter en god lunch på Blecktornskällaren, släntrade in på områden något halvtimme efter att anläggningen slagit upp portarna. Från barområdet kunde vi se den alltid sympatiske Jens Lekman öppna festivalen och det var i år bara han, en gitarr och lite förinspelade ljud. Men han drog sina anekdoter som han brukar och var överlag i god form. Även Pale Honey, som fick på 15.30, var en rolig konsertupplevelse trots att de bara fick en sketen halvtimme eftersom någon akt skulle spela en kvart i poolen (de så kallade ”pool sessions”). Lite mer oengagerat bockade vi av Sarah Klang, Hanna Järver och Little Dragon men lagom till Slowdives mastiga ljudmattor dök även min syster upp och vi kunde sedan avnjuta deras blandning av gammalt och nytt. Efter det följde tre utmärkta akter som avrundning frö dagen. Först ut var Franz Ferdinand, vilka huvudsakligen körde nya plattan blandat med vad som nog var merparten från deras klassiska debut (den som folk vill höra). Låtarna var sig väldigt lika från plattorna men framfördes inte desto mindre med god energi. Caesars/Caesar's Palace, som inte spelat tillsammans på många år, körde därefter en för många oväntad spelning på den lilla scenen vid 20.40. Senast jag såg dem var på den sista konsert jag någonsin såg på Snäcks utomhusscen i augusti 1999 så det var ju ett tag sedan. De körde även en del av låtarna som jag hörde då, såsom ”Jerk it out”, men annars mycket från hela karriären. Första dagen avrundades med First Aid Kit, vilka lät som de brukar låta men som överraskade med ett antal gäster. Först ut Sarah Klang, därefter Seinabo Sey (som jag tidigare missat att se två gånger) och slutligen Silvana Imam (och när hon äntrade scenen fick jag luta mig mot Tomas och fråga vem det var medan en kille bakom mig knackade mig på axeln och frågade samma sak). Det blev en del politik så här lagom till valet även om min syster noterade att de sedvanliga SD-sågningarna inte mottogs med samma öronbedövande jubel som vanligt.

Andra dagen tog vi god tid på oss och åt med vänner på en italiensk restaurang på Ringvägen varefter vi missade en del akter. Överlag var det efter den första charmiga akten vi såg, rockbandet Pale Waves, mer av transportsträckor. Det blev Mwuana (någon rappare med autotune), Bipolar Sunshine (trevliga australiensare), Tove Styrke (okej, men vi passade ändå på att äta), Parcels (som jag i skrivande stund glömt hur de lät) och därefter den 80-talsaktiga dansrockakten Bipolar Sunshine. Lyckligtvis kom kvällens två bästa akter som avslutning. Först ut var Jenny Wilson, som väl gav lördagens allra bästa konsert, byggd kring det starka materialet på den senaste och rejält självutlämnande plattan. Blev även ett par låtar från den lysande förra skivan från 2013. Därefter såg jag för andra gången Veronica Maggio som Popaganda-avslutning och jag var glad att de i år hade en ”säker” slutakt efter några lite misslyckade år med udda eller lite för ”modiga” val. Maggio gjorde sitt jobb och staplade hits och kvalitativa utfyllnadslåtar lite om vartannat i 75 minuter innan vi kunde lämna områden och härmed även avrunda sommaren 2018.

Popgiss 2000 - återbesöket

Det låg en viss spänning i luften igår då Kennet kallade till Rootmoset-träff (för övrigt den första vi haft på över två månader vilket är osedvanligt länge). Anledning till spänningen var den att han frågade mig om jag hade en fungerande kassettbandspelare. "För det blir ju giss". Jag förklarade att jag hade sparat den gamla radio som min far brukade ha på sitt kontor och den fungerade även fint vid testkörning. Dock var det lite förbryllande det här med kassetter. Vad kunde det vara... om inte vårt länge planerade återbesök till Popgiss 2000?

Mycket riktigt! Kjelle gjorde sist av alla en storstilad entré med kassettband och även utskrifter av tävlingsprotokoll (som han ju än så länge inte visade oss). Med tanke på att det idag har debatterats om man ska köra Popgiss tre eller fyra gånger så kan man närmast baxna vid tanken på att vi, då för 18 år sedan, gav rejäl valuta för pengarna och saftade på med hela SEX lördagar på raken: seedning (11 mars), åttondelsmatch (18 mars), åttondelsmatch (25 mars), kvartsfinal (1 april), semifinal (8 april), final (15 april). Nästan förbluffande att vi orkade när man tänker på det.

Kassetten från finalen hade tyvärr förkommit under åren men Kjelle hade dock skapat en Spotify-lista där alla akter utom tre (däribland gotländska Midnight Moses) gick att hitta. Vi  körde själva igenom låtarna från semifinalen, totalt sextio stycken. Det var faktiskt inte riktigt, riktigt så enkelt som jag kanske hade trott att det var men för egen del rakade jag hem 48 poäng av 60 möjliga. Bland tavlorna på första semifinalen (30 poäng) var att jag skrev Dr Feelgood på Bachman Turner Overdrive (chansning), R.E.M. på Live (de låter rätt lika) och så blåste jag ett intro med Jennifer Lopez som jag inte kan alls. På andra semifinalen skrev jag Free på Foghat och Talk Talk på Saga samt bisarrt nog Sheryl Crow på Wendy & Lisa. På svenskt blåste jag både Sophie Zelmani och Soundtrack of Our Lives. Sedan var det även en del intron som jag bommade.

Vi raskade även igenom finalen lite spontant och den var egentligen inte så mycket svårare än semifinalen, om jag får ge min mening. Vi hade väl ganska ofta en uppfattning om vem av oss som valt den eller den akten även om det nog var en del kompromissnamn som vi tog med utan att någon av oss tyckte om dem särskilt mycket. Vårt giss var överlag ganska manligt men faktiskt inte så gubbigt utan det var ganska stor bredd på typen av musik. Även om jag inte för mitt liv ens minns hur Greg Kihn Band (för att ta ett exempel) låter. Det blev hur som helst en härlig kväll i nostalgins tecken och roligt att efter många år återse det Popgiss vi med sådan möta satte ihop hösten 1999 och ännu bråkade om så sent som i februari 2000. Jag minns inte att vi blev sågade av någon efteråt men antingen är minnet selektivt eller så var folk artiga. Jag vet inte.

Thåström och lite annat

Jag noterar till min fasa att jag inte skrivit på denna blogg sedan 16 april. Kanske hamnade vi i någon slags efter-Popgiss-depression, eller så har vi bara haft mycket att göra. Jag vet inte. Rootmosets vår har i alla fall bestått i små frustrationer över att få på skallen i diverse quiz samtidigt som det bara gått lite bättre för vårt sidolag (vårt Rymdimperiet) 50 Shades of Mos. I övrigt famlar jag mig fram i den musikaliska djungeln och beträder områden jag aldrig trodde att jag skulle beträda.

13 juli, en fredag då strömmen gått på norra delen av ön, såg jag Sveriges Paul Weller, nämligen Joakim Thåström. Eller bara Thåström, som han väl föredrar. Nu kanske vän av ordning invänder och säger att Joe Strummer vore en bättre liknelse än Paul Weller och det finns mycket fog för det men det lustiga är att Thåströms och Wellers karriärer följer varandra på något så när likartade vis. Båda kom de ur punken men lämnade snabbt formatet samtidigt som deras respektive grupper blev otroligt populära i sitt hemland. Både Ebba Grön och The Jam sprack chockartat på höjden av karriären. Skillnaden var väl att det inte var frontfiguren Thåström utan hans vapendragare Fjordor som spräckte Ebba medan Weller brutalt körde över sina underhuggare Buckler och Foxton. Ebba gjorde dock ingen avskedsturné utan meddelade sin upplösning via telegram till pressen.

Både Thåström och Weller kastade sig därefter med liv och lust in i ett nytt projekt. Men medan Thåströms Imperiet blev allmänt hyllat (för att retroaktivt ha verkat fått något oförtjänt dåligt rykte) så var det många ur Wellers gamla publik som från början hatade Style Council och tyckte det var musik för folk som låg och dåsade på jakten i Nice. "Musik för finsmakare" fnyste min egen syster vid ett tillfälle. Thåströms "hatgrupp" skulle dock ännu komma. Likheten bestod dock i att både Imperiet och Style Council föll samman i slutet av 80-talet. Men medan Wellers publik helt enkelt smälte bort och hans skivbolag mer eller mindre kastade ut honom så gick musten helt enkelt ur Imperiet som efter eviga medlemsbyten mest var en duo bestående av Thåström och Christian Falk. Därefter inledde båda sångarna en solokarriär. För Weller har det bara tuffat på medan Thåström alltså skapade sin egen impopulära grupp med Peace Love and Pitbulls under 90-talet. Men från sent 90-tal har det även för hans del varit idel soloskivor förutom något enstaka sidoprojekt.

Jag har ju tyckt om Ebba, Imperiet, hans två första soloplattor och PLP varefter jag tyckte att han började gå en smula på tomgång och upprepade sig lite (se även tidigare krönika om T: http://rootmoset.blogspot.com/2009/04/mannen-som-gor-vad-som-faller-honom-in.html). Jag har väl lyssnat på varje ny platta som kommit med regelbundenhet men ofta märker jag att har haft svårt att hålla intresset uppe. Mycket lunkar på. Därför var det inte med enorm förväntan jag ändå åkte och såg honom i Fårösund denna fredag efter att ha inhandlat en biljett till det härliga priset av 600 kronor. Jag hade givetvis sett hans setlist och visste att han sin vana trogen mest körde nytt.

Vi kom till Fårösund och det var strömlöst. Någon spelade dock skivor i ett bås (först senare fick vi höra att det var Gurra så lite umgänge med sina gamla vänner hann han troligen med). Dock var det väldigt mörkt på scenen. Strömmen hade ju gått över stora delar av ön kring 16 och vi såg inga spotlights som testkördes eller annat som kunde ha antytt att det fanns elektricitet. Vid 20.30, den tid då Thåström skulle ha gått på så klev en tjej upp och scen och meddelade glatt att jodå, det skulle bli konsert men först måste man rekvirera ett aggregat. Så vi tog en promenad och hängde vid bilen en timme innan vi återvände in på området (precis som på alla festivaler sålde de den förkättrade Norrlands guld 33 cl till överpris).

21.30 började musiken så och i blått ljus klev bandet på. Man öppnade med nya "Körkarlen", en på skiva rätt platt rocklåt som live blev tung industrirock med kraftfull sång. Och i den stilen fortsatte det. Herr T och hans spelmän körde ungefär hälften från nya skivan och några från de senare soloskivorna. I övrigt "Alla vill till himmelen", två Imperiet och ingen Ebba. Kort och gott så publikfriade inte mannen för fem öre utan körde på med vad han ville spela. Jag tror eventuellt han sa "tack" två gånger. Efter 90 minuter och efter att ha kommit in en andra gång för att avsluta med "Centralmassivet" (bara det att avsluta en konsert med en låt från 2018) så tändes ljuset på scenen och man såg tydligt hans ansikte. Då stod han en stund framme vid kanten och log lite grann och vinkade och tittade rätt länge ut över oss innan han bara sa "Ha det bra, allihop" och gick av. Det var en ytterst kraftfull uppvisning och en påminnelse om att den här mannen ska ses live. "Om man inte gillar det här så gillar man fan inte musik" sa Tomas i bilen på väg ned till Visby. Jag ger honom rätt.

Setlist

1 Körkarlen
2 Bluesen i Malmö
3 Var e vargen
4 Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce
5 Kom med mig
6 Beväpna dig med vingar
7 Karaokebaren
8 Men bara om min älskade väntar
9 Old Point Bar
10 St Ana katedral
11 Jag är en idiot
12 Om Black Jim
13 Alltid va på väg
14 Kort biografi med litet testamente
15 Alla vill till himmelen
16 Centralmassivet

Popgissfinalen 2018

Så nalkades den stora dagen, d.v.s. Popgissfinalen 2018. Vi var laddade. Alla genomgick sina ritualer. De skickas sms, det ringdes och vem som åkte med vem och vem som tog sig dit hur och så vidare. Vädret var fint och det var en eftermiddag då alla var lyckliga.

Vi anländer. Tävlingen brakar igång på utsatt tid även om det stråk av mörker drog genom salen då Örjan berättade att ett lag hade misstänkts för fusk varvid vi alla uppmanades att vara lite noga med exakt när vi gick på toaletten och hur många mobiler vi hade med oss.

Sedan kom musiken.

Och allt gick åt helvete.

Eller, nej. Inte riktigt. Det började rentav riktigt bra med att vi satte 23 av 25 intron och särskilt Kjelle var alldeles överdjävla på hugget. Kennet tog Saxons "Wheels of Steel" långt innan undertecknad trots att jag hade hört på den så sent som i veckan.

Men sedan. Visst fanns det ljusglimtar såsom att vi satt gamla kultartisten "Blomman" på 70-talet eller att Snoop Doggy Doggs "Gin and juice", en låt jag inte hört förrän i veckan som gick, spelades (varvid jag även kom ihåg den, trots att vi nu talar om modern hip hop). Tomas satte Monostar på intro och Kjelle klippte Doro. Kjelle satte saker som Meredith Brooks och Tomas sådant som Lords of the New Church och tag mig fan om inte just den Chris Andrews-låt som Kennet pratade om för tre veckor sedan kom så att han kunde få klippa den. Man spelar just den låt med Gang of Four som jag kanske kan bäst av alla. Men där var även extremt mycket slarv, otur och stolpar ut. När äntligen ett obskyrt belgiskt EBM-band som Neon Judgement spelas så skriver jag istället ett annat obskyrt belgiskt EBM-band (Cassandra Complex).

Kort och gott är vi jämndåliga, som Kjelle sade efteråt. Vi minns inte vem som gjorde "Speedy Gonzalez" (Pat Boone) eller "Harlem Shuffle" (Bob & Earl). Vi skriver "Monochromes" istället för "Monotones". Kennet nämner The Knack men vi skriver det inte. Eddie and the Hot Rods skriver vi på fel ställe. Okej, vi sätter Ice MC men stunden senare blåser vi Stereolab. Att vi tar Silverbullit är ren tur. Vi känner inte igen Hot Chip, trots att jag borde kunna dem. Vi blåser ta mig fan Johnny Thunders "Born to Lose" på andra vändan med intron!! Vi skriver Faith no More istället för Commodores på "Easy" och Frank Sinatra på Dean Martin. Vi tar dock äntligen Nicky Minaj på det faktum att jag till sist lär mig hennes lite märkliga staccato-utbrott. Ja, det är en hel del vi tar men mest minns jag alla dessa missar, slarvigheter och för snabba svar. Vid åtminstone något tillfälle byter vi ut ett svar (Mando Diao mot Money Brothers fast det första är rätt).

Kort och gott dalar vi stadigt och är femma, sjua, åtta för att till sist helt ramla ut ur tio i topp medan favoritlagen drar ifrån. Och då är vi ändå mer seriösa och fokuserade än någonsin tidigare. Men ändå vill det sig inte. När resultaten presenteras efter nio timmars gissande så är vi på en förnedrande tolfteplats och just då är det ingen särskilt kul stund för Rootmoset. Kjelle går direkt hem. Hamnar med resterande i gänget på efterfesten där folk dansar och har kul medan jag mest står i ett hörn med Kennet och känner mig miserabel varefter jag går hem. Var deprimerad hela söndagen.

Vår skrala insats ska förstås inte skymma det faktum att Popgiss 2018 var en mycket bra och proffsigt genomförd tillställning och att allt gick som smort. Blev bara lite smolk i bägaren då vi gick så rejält på pumpen i finalen att vi tydligen inte (just nu i alla fall) ens är tio-i-topp-material längre. Men efter 20 år är vi lyckligtvis rätt bra även på att hantera motgångar. Så vi kommer igen. Tillbaka till ritbordet, helt enkelt. Hur det blir vet jag inte än. Men alla trogna läsare lär få veta.

Dubbelvinst + springtime + goodbye 60-talet

Det har varit glada dagar för antingen hela eller delar av Rootmoset. 21 mars deltog jag och Tomas med vårt "fritidslag" 50 Shades of Mos på ett Brygghuset-quiz och vann (och stort tack till våra lagkamrater Jenny Löfgren och Jessica Jacobsson) varefter vi sedan deltog i ett Creppy Quiz kvällen därpå med Rootmoset och sopade hem en seger trots mycket bra motstånd. Jag tror faktiskt det är enda gången under mina 20 år i musikfrågesportbranchen som jag vunnit två kvällar i rad och det i två viktiga tävlingar. Fattas nu bara att vi ska vinna i Popgiss 14 april. Vi ska i alla fall göra ett allvarligt försök.

Eftersom vi aldrig vilar på hanen så blev det sedan premiär för Helenas och Eriks klubb Wall of Sound 24 mars. Vi hade en synnerligen trevlig förfest hemma hos en av mina kollegor (hela 50 Shades of Mos på plats) innan vi tog oss ned på stan för att få oss en odyssé genom svensk populärmusik från 60-talet och framåt (dock mest de coola grejerna och inget Ledin- eller Gyllene Tider-träsk). Bandet körde två set och därefter blev det dansgolv. Stack dock hem något så när i tid eftersom sommartiden denna natt nöp en timme.

I mitt eget lyssnande har jag nu, efter stor tvekan, bestämt mig för att pensionera sextiotalet. Hädanefter kommer jag endast, såväl i träningslyssnande som nöjeslyssnande, att lyssna på musik gjord efter 1969. Okej, jag kommer att sakna Beatles men å andra sidan kan jag deras skivor utan och innan och det är så lätt att man slentrianlyssnar på "Aftermath", "Revolver" eller "Blonde on "Blonde" Hädanefter ska "Led Zeppelin IV" och "Who's Next" istället bli min äldsta slentrianlyssning. Inte minst då Rootmoset redan har två medlemmar som med nöje lyssnar på sextiotalet. Jag får väl se när jag pensionerar sjuttiotalet.

Popgiss 2018 - deltävling två

Klockan 13 den 17 mars i herrens år 2018 var det alltså dags för andra omgången i Popgiss 2018, även känt som festivalgisset. För egen del anlände jag och Kennet till Öster i bil framförd av den senares sambo och som av en händelse kom Tomas gående precis då vi klev ur. På väg genom innerstaden slog vi följe med andra deltagare och stämningen var överlag hög. Dagens första överraskning var att allas vår Kjelle var först på plats och väntade på oss då vi kom. Ett annat extremt trevligt inslag var att producenten Örjan fixat VIP-brickor som skulle ta in samtliga Popgiss-deltagare gratis på den efterföljande Rockskallen.

Sedan arrangörerna Bobby Tonys sagt några ord sparkade tävlingen igång utan vidare prut. De inledande kategorierna gick för vår del bra utan större undantag. På 50-/60-tal (17 av 20) dök genast gruppnamnet Clovers upp i mitt huvud när ”Love Potion No. 9” kördes samtidigt som jag ändå var förtvivlad över att jag inte kom ihåg vad Coasters hette (vilket ingen kom ihåg trots mina idoga tillrop ”Dom med Yakety Yak!!”). Däremot kom vi inte ihåg vem som gjort ”Dizzy” (Tommy Roe) eller att det var Barry Mann som ställde frågan ”Who Put the Bomp?”. För övrigt trodde jag inte att jag skulle ha någon stor Popgiss-nytta av att jag på måndagen innan lyssnat på Etta James album "At Last" fån 1961 men så dök hennes version av Willie Dixon-numret "I just want to make love to you" upp. Tur ska man ha! 

Under 70-talet (17 av 20) drog Kennet ensam in fem poäng åt oss, bland annat hans gamla favoriter Budgie passerade revy med Metallica-covern ”Breadfan”. Som en kontrast kunde ju Kjelle Ricky Wildes käcka ”I am an Astronaut”. Retfullt nog blåste vi Emotions ”Best of my love” fast den nyligen lyssnats på. Under 80-talet (19 av 20) satte Tomas på ren gissning Prefab Sprout och utan större gissning sina ungdomsfavoriter Adam and the Ants liksom Kjelle närmast på reflex satt Imagination med ”Just an Illusion”. Det enda vi inte satte på 80-talet var Deniece Williams.

Under 90-talet (17 av 20) var det skönt att få sätta Entombeds ”Left hand path” direkt på introt, för övrigt något som inte var helt ovanligt för flera av oss denna eftermiddag. Tomas tog Bikini Kill och Weezer (ordningen är nu återställd efter det skakande Bryggeriet-quizet där han för första gången någonsin under våra gemensamma quiz blåste just Weezer men istället satte Lorde vilket han sammanfattade som ”ett vägskäl”).

Under 00-talet (15 av 20) var det ändå skönt att man kom ihåg den där lite hemvävda Lady Antebellum-låten medan Tomas satte Sum 41 (som alltså inte var Blink 182, ett evigt dilemma kring två grupper som vi i vilket fall hatar). Idogt tränande av listhits från 00-talet gör ju att Pussycat Dolls ”Don't Cha” numera känns som en kär gammal vän. Tillsammans lyckades Kjelle och jag även jobba fram Evanescence efter att jag slängt fram något om ”den där gruppen med skivomslag med tjejen med de stora blå ögonen” (nej, inte Eels i det här fallet) varvid Kjelle drämde till med gruppnamnet.

Under 10-talet (15 av 20) kunde vi även jobba fram Dropkick Murphys genom att slänga fram alternativen ”Irländarna från Boston” (Dropkick) eller ”Irländarna från Irland” (Flogging Molly) varvid vi nog kunde enas om det förra. Grämer mig dock att jag skrev Duck Soup istället för korrekta Duck Sauce. Annars blev det ett rätt soft 10-tal med Sia, Vaccines, Hozier och andra plockpoäng.

Sedan kom en första runda av intron (21 av 25) där vi hade det rätt behagligt. Kjelle och jag var rätt roade av att De La Soul spelades eftersom vi precis pratat om dem och enats om att ”Three Feet High and Rising” är en av de bästa nyare hip hop-albumen. Dök därefter upp ett svenskt parti (17 av 20) där vi kunde mysa åt saker som Hurula och Brända Barn (Jerker vid bordet bredvid såg också rätt glad ut just då).

En kategori med brittisk musik (19 av 20) var ren njutning även om vi samtidigt mest satt och skrattade åt alla sköna hits som radades upp och enda anledningen till att vi blåste en poäng var att vi på rent slarv skrev Skids istället för Slits (som vi alltså kände igen). Var för övrigt rätt kul att höra Linton Kwesi Johnson. Vi garvade dock inte riktigt lika mycket på det efterföljande funkpartiet (10 av 20) där vi för all del satt exempelvis Curtis Mayfield och James Brown endast på rösten. Dock klarade vi Wild Cherry (som vi blåst minst två gånger men satte på tredje försöket med detta som det fjärde) och Sugarhill Gang (som vi nog blåst minst två gånger tidigare eftersom vi alltid envisas med att blanda ihop dem med Grandmaster Flash). Det här är väl överlag musik som vi är riktigt, riktigt usla på.

Vi klarade oss hyggligt på en kategori med ”hårrock” (18 av 20) som innehöll mycket hårdrock men generellt artister med rejäl man. Vi var rentav ganska bra på schlager (17 av 20) men det ska tillstås att det var ganska snälla låtar som spelades. Blev därefter en andra omgång med intron (21 av 25) och till det kunde vi även lägga ett papper med omslag (17 av 25). På flera kategorier förekom även följdfrågor som vi väl för det mesta inte hade något större problem med. Kände oss överlag rätt nöjda när kvällens sista låt, ”Silver Machine” med Hawkwind, tonade ut.

Ett trevlig inslag under kvällen var att vi äntligen vann en omgång dricka (eftersom varje lag bara kan få den ynnesten en gång) så jag har nu även ett fint glas som souvenir från gisset. Spänningen låg tjock i luften när totalplaceringen från både första omgångarna sammanställdes. Ledde gjorde (förstås) Dr Zoom med 130 placeringspoäng följda av Looserville med 128, Bat out of Skarphäll och Nine Inch Snails på delad tredjeplats med 125 vardera och därefter vi med 119. Efter oss låg Bonobo med 118 och Little Gerhardz med 117. Med andra ord tätt i toppen. Räknade man lag före oss så var vi femma men om man bara ser till poängen (inklusive en delad tredjplats) så är vi fyra. Dock spelar detta mindre roll eftersom allt nollställs inför finalen 14 april. Dock var vi och 16 andra lyckliga lag klara för finaldivisionen vilket ytterst var vårt mål.

Efter detta följde förstås det sedvanliga cirkulerandet och eftersnacket. Flera timmars koncentrerat musiklyssnande med skaffning tenderar dock att göra många lag en smula trötta så trots det sjangtila efterbjudandet om gratis rockskalle skingrades vi lika snabbt som Beatles efter sin sista turné och tackade för oss i vad som var ett mycket roligt, professionellt och varierat Popgiss.

Popgiss 2018 - deltävling ett

Så har första vändan i Popgiss 2018 gått av stapeln. Datum var 17 februari och det hela ägde rum på Donner Event klockan 13 med totalt 66 lag närvarande (även om jag misstänker att det lag som kom sist med 0 poäng helt enkelt hade lämnat Walkover). Antalet lag är härmed något lite mindre än för två år sedan (73 eller 74 lag) så det är möjligt att intresset för "världens kanske viktigaste tävling" nu har nått sin topp.

Så här 26 år efter start är Popgissmaskineriet mer välsmort än någonsin och jag kan inte minnas minsta lilla malör av något slag igår. Tvärtom hade man rentav så gott om tid så att man generöst körde några kategorier (exempelvis "intron") två gånger. Det hela startade punktligt vid 13 då "producenten" och Popgiss-legenden Örjan Hillbom greppade micken och förklarade tävlingen öppnad samt gav lite allmän information (bland annat om nytt förfarande vid vinst, något som det nog kommer att bli diskussion om) varefter 2016 år vinnare och årets arrrangörer, Bobby Tonys, tog vid.

I mångt och mycket var det ett klassiskt upplägg men Bobby Tonys pysslade inte så mycket med effektsökeri i form av snitsiga filmer och liknande utan gick rakt på själva tävlingen. Det blev decennierna från 50-talet till 10-talet, svenskt, covers, duetter, intron och även ett par specialkategorier. Temat för Popgiss 2018 är ju "festival" och detta märktes just i form av specialkategorier som anspelade på Pridefestivalen och Rock Am Ring.

För Rootmosets del blev det en mycket härlig och trevlig dag lagom efter vårt 20-årsjubileum. Vi kan sammanfatta det med att vi var ganska jämna och någon "krasch" infann sig lyckligtvis aldrig riktigt även om vi givetvis sviktade här och där (för annars hade vi ju inte blivit sexa). Tidigare i tävlingen hade Kennet och Kjelle haft en nästan hetsig diskussion om med vem Meat Loaf sjöng i vilken låt och då köttlimpan även dök upp denna gång så återkom vi till ämnet. Det här var enda gången under kvällen då jag självsvåldigt kladdade dit "Ellen Foley" innan vi lämnade in eftersom jag vågade sätta mitt huvud på att det var hon (och jag fick behålla huvudet). Kjelle drog annars till med namn som Eruptions ("I Can't Stand the Rain") och värkte fram Silver Convention medan flertalet av oss ofta kunde diskutera fram svar sinsemellan.

I flera fall ingick även följdfrågor, ofta kopplade till själva kategorin snarare än enskilda låtar. Vi är ju lite kalenderbitare och det var roligt att få sig detta till livs. Överlag gick det väl även ganska bra där. "Vi rör oss fritt mellan Orb och Pantera" som Tomas vid ett tillfälle sa, apropå den bredd som väl i grunden är vårt styrka.

I toppen låg flera favoriter. Dr Zoom and the Sonic Boom gick som vanligt med napeoleonsk frenesi in för att krossa allt motstånd och även om de inte ledde till en början så drog de snart ifrån och det var på slutet 14 poängs skillnad gentemot tvåan, Looseville USA (laget som på ett så försmädligt vis snuvades på segern i Popgiss 2010). Som det ser ut nu är Dr Zoom knäckande överlägsna men vi ska inte räkna ut Looserville, Bat Out of Skarphäll, Nine Inch Snails eller Bonobo. För egen del är vi fullt till freds om vi allt som allt hamnar på tio i topp och ändå får bevisa att även ett riktigt gammalt lag kan vara med och slåss i toppen. Men vi får som sagt se hur det slutar om en månad. Allt som allt kan jag i alla fall konstatera att Popgiss 2018 har börjat mycket snyggt och professionellt. Det var bra blandning på musiken och några riktigt hemska låtar förekom inte heller, vad jag minns.

Rootmoset 20 år!

I oktober 1997 var jag på besök hos min gamle barndomsvän Anders i samband med en fest i hans villa en lördagskväll. Jag hälsade på ett antal andra gäster, däribland några av hans kollegor från LM Ericsson. Föga anade jag att det bland dessa människor som jag av pliktskyldig artighet gav ett snabbt handslag fanns ett par som skulle bli mina vänner och följeslagare under 20 år framöver.

Det gick ett par månader. I december 1997 eller januari 1998 (men snarare det förstnämnda) ringde Anders mig från jobbet. Konversationen gick ungefär som följer.

”Jo, tjena, det är Anders!”

”Tjena!”

”Du! Jag står här tre jobbarkompisar som ska va' me' i nån' sån här musikfrågesport... ja, Popgiss heter det. De behöver en fjärde person... nån' som kan sån här konstig musik. Och det är ju DU, det! Vill du va' me', eller?”

”Öh, jo...”

Min gamle vän gick (och går fortfarande) rakt på sak. Så jag accepterade inför hans raka fråga. Fick ett telefonnummer till en av de andra deltagande. Tomas hette han. Jag tror vi hade ett artigt och lite stelt samtal en enda gång innan första tävlingen som (detta mindes jag inte under några år utan fick här konsultera min pålitliga timdagbok) ägde rum på all hjärtans dag, 14 februari 1998.

Jag kom sålunda till tävlingen på gamla goda Effes, ett ställe som jag för all del kände mycket väl till eftersom jag varit en regelbunden besökare sedan ganska exakt våren 1994. Jag anlände i hygglig tid i början av eftermiddagen och åter utspelade sig en komisk dialog när jag mötte tjejen som satt i kassan.

”Jo, hej, jag heter Robert och jag ska tävla.”

”Jaha, vad heter laget då?”

”Öh... det vet jag inte.”

”Jaha, vad heter de du ska tävla med då?”

”Öh... det var en som hette Kristoffersson...”

(bläddrande i någon slags rulla)

”Här! Laget heter Rootmoset.”

(”vilket jävla namn” hann det fara genom mitt huvud)

Sagt och gjort. Jag betalade och gick in. Irrade mellan borden som stod uppställda. Jag hade ju ingen aning om vem jag skulle tävla med överhuvudtaget. Plötsligt fick jag dock se två killar som jag kände igen från just den där festen i oktober 1997. Annars hade jag nog fått irra länge till eller också fått begära efterlysning via folket på scenen (Örjan Hillbom och SIN lag 2, vilka jag då inte heller visste något om).

Jag gick fram och presenterade mig. Kände mig lite nervös. Det blev ju inte bättre av att de båda männen, särskilt den yngste, förklarade att han var inne på ”pop och rock” och att veckans värsta kväll på jobbet var när P3 dans gick (jag sa inte så mycket om att jag själv mest var inne på dansmusik just då). Den äldre pratade lite om sin nyligen timade 40-årsdag. Den fjärde killen, Kjelle, anlände lite senare, en vana som förblivit under åren (NB: Kjelle har aldrig missat en tävling under de 20 år jag känt honom men han är avspänd angående tider).

Det här var början till Rootmoset. Vi kom ganska väl överens från början men även om vi, som många vet, gick och vann hela rasket 1998 och sedan fick arrangera Popgiss 2000 så tog det lite tid innan Rootmoset ändå svetsades samman till den enhet det är idag. Men då gick det istället desto fortare. Popgiss har varit en ingång till en värld fyll av musik, passion och vänskap. Jag tackar alla sköna människor i denna krets för det men särskilt mina goda vänner i Rootmoset: Kennet, Kjelle och Tomas med vilka jag nu tävlat i 20 år. Rock on!

Tankar inför Popgiss 2018

Häromkvällen var det som vanligt det gemytliga Creppy Quiz, den sista större quiz-tävlingen innan Popgiss 2018. Rootmoset deltog mangrant och vi var faktiskt rätt bra men ändå slutade vi femma eftersom det fanns lag som var bättre. I vissa giss är det så att vi är sämre och i andra giss är en del lag bättre. Det här var det senare eftersom vi faktiskt gjorde bra ifrån oss. Och efter 20 år är vi högst medvetna om de tillfällen då vi klappar igenom.

Men. Vi rör oss i ett nytt musikaliskt landskap vilket vi väl gjort de sista 10 åren ungefär (vår svacka i mitten av 00-talet undantagen). 2008 var första året sedan 1966 som singlar sålde mer än album och det är vad vi måste hantera. Det är lite inom musiken som inom politiken, alltså att det marknadsinriktade lägret nedkämpat allt motstånd. De lite mer oberoende eller originella artister som idag finns spelar helt på de hyperkommersiella artisternas planhalva. 1989 nobbade Stone Roses en inbjudan om att spela förband till Rolling Stones med motiveringen att det borde vara tvärtom. Idag hade Stone Roses motsvarigheter troligen agerat förband med flygande fanor och klingande spel.

3 januari var vi på ett giss där Tomas för första gången under Rootmosets 20-åriga existens (även om vi den kvällen inte var Rootmoset) blåste Weezer samtidigt som han tog Lorde. Det var ett vägskäl. Den yngre halvan av Rootmoset, Tomas och undertecknad, är två indiemän som famlar oss fram i en popvärld som vi inte känner oss helt bekväma med men ändå måste hantera. Det är så det ser ut inför Popgiss 2018. Ett helt nytt musikaliskt landskap. Det är nervöst. Men vi ska göra vårt bästa. Den 14 februari 2018 firar Rootmoset 20 år. Samma sättning hela tiden och för det mesta tio i topp i Popgiss och Mellangiss. Vi är rätt stolta över det. Hur det går 2018 får vi se.

1966 - the Year the Decade Exploded

Rootmoset har allt som allt haft ett trevligt 2017 även om vi bara samlats en gång i månaden, lite drygt, alla fyra. Men det har varit de månatliga quizen, ett Mellangiss, stora sommarfesten och därefter umgänge med delar av laget. Tidsvis har ju delar av oss även tävlat i andra konstellationer såsom små "soloutflykter". En del av hösten ägnade jag åt att läsa den emimente Jon Savages mastiga sammanställning av musikåret 1966. 

Nu är det förstås inte bara musik utan varje kapitel, som utgår från en eller flera låtar, bygger därefter vidare kring aktuella händelser för att finna något slags mönster eller helt enkelt de mer djupliggande förändringar som på längre sikt även kom att forma vår samtid 50 år senare. Dock är Savage (för det mesta) mycket duktigt på att inte peka på facit och i någon parentes nämna att "så och så gick det sedan" utan han låter samtida källor tala och om läsaren sedan vet vad som hände sedan så är det hans eller hennes sak att tolka denna information. 

Bland de teman som behandlas är atomhotet (januari), kaoset i Swingin' London (februari), Vietnamkriget (mars), LSD (april), kvinnans förändrade roll (maj), USA undergroundscen (juni), soul och medborgarrättsrörelsen (juli), homosexualitet (augusti), motkulturen i exempelvis Nederländerna (september), förändrad tidsuppfattning (oktober), årets sena stjärnor i USA och UK (november) samt längtan åter till barndomen och en slags vag frihetskänsla (december). 

I boken figurerar förstås många kända musiker och händelseförlopp kring dem, exempelvis Beatles sista tumultartade turné och hur Rolling Stones därefter nästan brutalt fick ta över titeln som musikkungar när deras Liverpool-kollegor mer eller mindre "försvann" för resten av året. Dylan är märkligt frånvarande i boken, vilket Savage även kommenterar i förordet. Mycket i boken är saker som jag visste men även en hel del nya händelser och små detaljer har jag blivit bekant med. Överlag är det en mycket intelligent och välskriven bok med fint konstruerade resonemang som man inte nödvändigtvis behöver vara musikintresserad för att ta del av.

Allt som allt skildras när det optimistiska 60-talet toppade (och egentligen hade mycket av luften gått ur de inblandade redan inför följande års så hyllade "summer of love" då nya musiker, som bara antyds i detta verk, tog ledningen). Med en mer tolerant syn på kvinnor, homosexuella och icke-vita samt friare förhållningssätt till... ja, det mesta, så är 1966 på sätt och vis inledningen till den verklighet vi alla, trots flera bakslag, lever i.