Det blev faktiskt en ganska hektisk december för Rootmoset, så pass så att uppdateringen har blivit en smula fördröjd. Men nu är ert favoritmusikfrågesportlag på gång igen.
Halva Rootmoset var vid luciatid nere och kollade in Håkan Hellström då han besökte Visby. Bisarrt nog blir det här faktiskt tredje gången i år som jag ser HH. Då han gjorde sin sista sommarspelning 31 augusti trodde man ju att det därmed även var färdigturnerat för i år men herr Hellström drog från 29 november igång en vinterturné med ett därtill omstuvat låtschema (vilket vi, som de musiknördar vi är, kunde konstatera då vi kollade hans setlist redan efter första konserten i Oslo). Och, ja, jag erkänner att vi under konsertens gång ibland stod och gluttade på den där låtlistan för att se om han hade ändrat på detaljer. Och visst, lite var omstuvat och någon låt strök han helt men överlag spelade HH i alla fall i två timmar så det blev valuta för pengarna, för att uttrycka det krasst. Och han var i fin form som vanligt. Det var väl dock inte ljudet, helt och hållet. HH snackade lite mindre mellan låtarna än vad han brukar och jag vet inte om det beror på att han var medveten om att det han sa inte alltid hördes så bra eller om han bara ville ösa på den här kvällen. Hur som helst så är ljudet i vår lokala kongresshall ibland förtvivlat burkigt och vid ett tillfälle hörde jag vissa nyanser i låtarna bättre när jag var inne på toaletten än när jag var i konsertlokalen...
Tio dagar senare var det dags för den sköna kombinationen av musikfrågesport OCH konsert då två företagsamma män anordnade en sjudundrande julfest på Tott Hotell, som passande nog ligger väldigt nära mitt enkla tjäll. Det var återigen bara halva Rootmoset på plats (Tomas och eder ödmjuke) och eftersom vi ville tävla fick vi ordna förstärkning. Eminent sådan fick vi i form av en lokal radioreporter och för aftonen tog vi oss namnet Tott and the Maytals. Tävlingen låg på en god nivå och inte minst vår nya lagmedlem kunde en oerhörd massa vilket gjorde att vi en period ledde tävlingen med viss marginal. Dock snubblade vi lite på målsnöret då det efterhand blev extremt tätt med fyra lag på delad förstaplats. Ett av dessa fick därtill tre bonuspoäng enligt ett system med en adventskalender där slumpen fick avgöra. Så kan det gå. Vi tog vår silverplats med fattning och kollade därefter in The Holy Homecoming Harmony Band, ett storband som gjorde mycket personliga tolkningar av julsånger och lite annat. Eftersom Tomas dock skulle upp och jobba och jag skulle upp och göra en massa inför jul dröp vi av i rimlig tid. Men en sjudundrande rolig fest var det som sagt.
Hela Rootmoset samlades några dagar senare för att delta i årets sista pannkaksgiss på Visbys ädla crêperi. Redan i början av aftonen hade arrangören Mattias fått oss att gå med på att anordna nästa tävling men som en liten kuriositet gick vi därefter och vann aftonens batalj med bred marginal. Detta trots att vi i början lyckades gegga till kategorierna "Röda tråden" något fruktansvärt. Däremot spikade vi 80- och 90-talet. Men vi kunde inte för vårt liv komma ihåg vad gruppen som körde den lite corny "What does the fox say?" hette. Med pokalen i rockfickan gick vi sedan på andra lokaler även om jag varje gång fick hala upp den där pokalen inför dörrvakten och förklara att den inte innehöll alkohol eller liknande. För övrigt var det rätt lite folk ute men kanske de gick ut på juldagen? Själv tillhör man ju de här stofilerna som inte rör en fena på julafton eller juldag men däremot går ut på annandagen. Aftonen avslutades med att Rootmoset skingrades i en anda av segeryra. Och nu börjar planeringen för tävling!
fredag 27 december 2013
söndag 15 december 2013
Årets album 2013!
Och så kommer då det som ni har väntat på. Från oss alla till er alla, Rootmoset bästa album från år 2013! Först ut är Tomas med fem album (inklusive bubblare) och sedan Robert. Plattorna sorterade utan inbördes ordning.
Waxahatchee – Cerulan Salt
Med Waxahatchees andra skiva så tar Katie Crunchfield steget in bland dom mest intressanta nya artisterna, skivan ger ett mycket lågmält intimt intryck.
Arcade Fire – Reflektor
Har inte lyssnat mycket på Arcade innan men med Reflektor så har dom gjort en gedigen fullmatad skiva, att det låter väldigt mycket 80-talets Clash och Big Audio Dynamite om vissa låtar tyder på en mycket god musiksmak.
Haim – Days Are Gone
Årets debut finns givetvis med bland årets plattor och en av dom jag har lyssnat mest på, skivan får en att tänka på 80-talet varje låt var en given singel hit, det är nu inte riktig så men öppningen och titelspåret är alla givna hits och ser mycket fram mot vad Haimisarna ska komma med efter den lysande debuten.
Swearin’ – Surfing Strange
Upptäckte precis det här bandet med debut skivan Swearin´ och vilken glädje när jag när uppföljaren släpptes i november och med Swearin’ så placeras sig den andra syster Crunchfield Alison bland årets bästa, hur låter det? Som dist Pop från 90- talet vilket i detta forum är ett bra betyg.
Queens Of The Stone Age - …Like Clockwork
Att Queens skulle hamna på årets lista kom kanske inte som en överraskning men med en av somarens mest spelade skivar har dom blivit ett favorit för undertecknande.
Några bubblare som nästan kom med. Neko Case – The worse things get, the worse things get….. Innerlig Country Pop.
Nick Cave and the Bads Seeds - Push the sky away Inte lika bra som Boatsman´s Call eller No mores hall we part men en helt ok skiva från Herr dysterkvist.
Phosphorescent - Muchacho
Det vi nu kallar "skäggrock" lever och frodas ännu under 2013 även om vågen nog har peakat. Phosphorescent, som jag inte har haft vidare bra koll på, har samma varma och mjuka sound som exempelvis Band of Horses och Fleet Foxes och gör musik för folk som sitter på en berg och ser på soluppgången.
Phoenix - Bankrupt
Phoenix är ett band som har funnits i marginalen av mitt lyssnande i flera år men med årets album "Bankrupt!" gjorde det sådana rökare till låtar att jag inte längre kunde behandla dem lite med armbågen. "Entertainment" och "The Real Thing" är svulstig danspop som fungerar i lite olika sammanhang, på dansgolvet eller i lobbyn.
Disclosure - Settle
Ett debuterande band som spelar dansmusik med lite olika influenser även om mycket är från det älskade 90-talet. En av årets mer omtalade dansplattor och jag väntar mig en del av de två bröderna som utgör gruppen (och därmed får mig att tänka på mina husgudar Orbital).
Savages - Silence Yourself
Savages är i ärlighetens namn Siouxsie & the Banshees (och lite till) återigen men de gör det här oerhört bra. Mörk, intensiv och häftig rock som snabbt sätter sig i din skalle.
Sibille Attar - Sleepyhead
Förmodligen den platta jag har lyssnat mest på i år och den är svensk. Hade inte bra koll på denna dam men såg henne framföra sin storslagna artrock två gånger i somras och det ska då mycket till för att en garvad musiknörd som jag står med tårar i ögonen mot slutet av föreställningen. "All my friends are alcoholics" blev en radiohit men plattan är överlag mycket spännande och varierad därtill.
Bubblare: Oskar Linnros (singeln "Hur dom än" är nog den enskilda singel jag lyssnat mest på under 2013), Elliphant, Palma Violets och David Bowie (för att han släppte en David Bowie-platta).
Waxahatchee – Cerulan Salt
Med Waxahatchees andra skiva så tar Katie Crunchfield steget in bland dom mest intressanta nya artisterna, skivan ger ett mycket lågmält intimt intryck.
Arcade Fire – Reflektor
Har inte lyssnat mycket på Arcade innan men med Reflektor så har dom gjort en gedigen fullmatad skiva, att det låter väldigt mycket 80-talets Clash och Big Audio Dynamite om vissa låtar tyder på en mycket god musiksmak.
Haim – Days Are Gone
Årets debut finns givetvis med bland årets plattor och en av dom jag har lyssnat mest på, skivan får en att tänka på 80-talet varje låt var en given singel hit, det är nu inte riktig så men öppningen och titelspåret är alla givna hits och ser mycket fram mot vad Haimisarna ska komma med efter den lysande debuten.
Swearin’ – Surfing Strange
Upptäckte precis det här bandet med debut skivan Swearin´ och vilken glädje när jag när uppföljaren släpptes i november och med Swearin’ så placeras sig den andra syster Crunchfield Alison bland årets bästa, hur låter det? Som dist Pop från 90- talet vilket i detta forum är ett bra betyg.
Queens Of The Stone Age - …Like Clockwork
Att Queens skulle hamna på årets lista kom kanske inte som en överraskning men med en av somarens mest spelade skivar har dom blivit ett favorit för undertecknande.
Några bubblare som nästan kom med. Neko Case – The worse things get, the worse things get….. Innerlig Country Pop.
Nick Cave and the Bads Seeds - Push the sky away Inte lika bra som Boatsman´s Call eller No mores hall we part men en helt ok skiva från Herr dysterkvist.
Phosphorescent - Muchacho
Det vi nu kallar "skäggrock" lever och frodas ännu under 2013 även om vågen nog har peakat. Phosphorescent, som jag inte har haft vidare bra koll på, har samma varma och mjuka sound som exempelvis Band of Horses och Fleet Foxes och gör musik för folk som sitter på en berg och ser på soluppgången.
Phoenix - Bankrupt
Phoenix är ett band som har funnits i marginalen av mitt lyssnande i flera år men med årets album "Bankrupt!" gjorde det sådana rökare till låtar att jag inte längre kunde behandla dem lite med armbågen. "Entertainment" och "The Real Thing" är svulstig danspop som fungerar i lite olika sammanhang, på dansgolvet eller i lobbyn.
Disclosure - Settle
Ett debuterande band som spelar dansmusik med lite olika influenser även om mycket är från det älskade 90-talet. En av årets mer omtalade dansplattor och jag väntar mig en del av de två bröderna som utgör gruppen (och därmed får mig att tänka på mina husgudar Orbital).
Savages - Silence Yourself
Savages är i ärlighetens namn Siouxsie & the Banshees (och lite till) återigen men de gör det här oerhört bra. Mörk, intensiv och häftig rock som snabbt sätter sig i din skalle.
Sibille Attar - Sleepyhead
Förmodligen den platta jag har lyssnat mest på i år och den är svensk. Hade inte bra koll på denna dam men såg henne framföra sin storslagna artrock två gånger i somras och det ska då mycket till för att en garvad musiknörd som jag står med tårar i ögonen mot slutet av föreställningen. "All my friends are alcoholics" blev en radiohit men plattan är överlag mycket spännande och varierad därtill.
Bubblare: Oskar Linnros (singeln "Hur dom än" är nog den enskilda singel jag lyssnat mest på under 2013), Elliphant, Palma Violets och David Bowie (för att han släppte en David Bowie-platta).
måndag 9 december 2013
Rubba inte heliga musikår!
Är man musiknörd så är det lätt att man har de där ”heliga” musikåren vars kronologi är lite svår att ändra. Tidningen Pop myntade ju det ofta omtuggade uttrycket ”pophistorien är inte konstant utan måste ständigt skrivas om”. Det må så vara fallet men jag har upptäckt att det är förbannat svårt när det gäller vissa av det heligaste åren. Man är så rigid i sitt dyrkande av ett visst år så att man till sist inte vill ändra något i efterhand. Jag ska försöka förklara närmare vad jag menar nedan.
De heliga musikåren varierar förstås från musiknörd till musiknörd. För det mesta finns en del heliga år från det förflutna, som man själv inte har upplevt. Ett tacksamt exempel är 1967. Som yngre tog det mig exempelvis lång tid att inse att det under 1967 även fanns en massa ANNAN musik än psykedelia, rentav musik som var helt väsenskild från psykedelia men som kom samtidigt. I mitt snäva efterhandsperpektiv så var dock 1967 en enda stor hippieparad.
Men värre är det med de här heliga åren som man själv har UPPLEVT. Man må kunna vränga och vrida lite på äldre heliga år men det är som sagt mycket knepigare med de här åren man upplevt och mer eller mindre format utifrån sitt lyssnande. Där blir man rentav talibansk. Och det är väl ungefär här jag ska försöka förklara vad jag menar.
För mig är ungefär perioden 1988 – 97 den där riktigt heliga tiden då min musiksmak utvecklades gigantiskt och jag plockar ur högen herrens år 1991 som illustrativt exempel. Jag köpte ju 2010 ”1001 plattor att lyssna på innan du dör” och roade mig vid genomläsningen även att skapa en Spotify-lista med mina 90-talsfavoriter utifrån boken (plus en del ytterligare favoriter som man kunde utan och innan). Jag bläddrade sålunda igenom boken och var inne på 1991. Idel kända album fladdrade förbi och även om jag inte alltid hade hört alla från början till slut så hade jag ändå full koll på ungefär vilken musik de innehöll. Och så vidare. Men så kommer plötsligt albumet ”Spiderland” med gruppen Slint.
”Spiderland” med gruppen Slint?
(Och här måste jag övergå till tredje person för att det inte ska kännas så jobbigt att skriva den här bekännelsen)
Robert stirrade på skivomslaget och läste artikeln. Han, som var verkligt het i sitt musiksökande 1991 och kunde de mer kända albumen och singlarna från detta år utan och innan hade a-l-d-r-i-g hört talas om några Slint eller något album vid namn ”Spiderland”. Vid en närmare läsning framkom att detta lite dystra och udda rockalbum tydligen var helt förbisett under 1991 men därefter sakta men säkert blev en kritikerfavorit och i alltmer postuma listor kom att leta sig in bland de främsta albumen från 1991. Och nu hade sagda album sålunda tagit sig in i ”1001 plattor du bör höra innan du dör”.
Robert lade till Slint i spellistan över 90-tal då musiken ändå lät rätt intressant. Han lyssnade en del på den där listan under följande veckor men varje gång, mitt i det behagliga året 1991 kom där ett slags märkligt intervall som utgjordes av okänd musik som på något vis inte hörde hemma. Robert stördes mycket av det där trots att det inte direkt handlade om själva musiken, som ändå var rätt OK. Det var bara det att den inte skulle befinna sig just DÄR. Han började sova dåligt om nätterna på grund av de jävla Slint och deras förbaskade album som tvunget skulle komma ut 1991 och inte på allvar upptäckas förrän 10 år senare. Och för Roberts del kändes ”Spiderland” inte ett dyft 1991 utan snarare 2010, eftersom det var då han första gången hörde det. Ja, det kunde ha varit utgivet både 2005 och 2015 vad Robert anbelangade. Till sist stod Robert inte ut längre och en mörk natt plockade han kallsvettig bort Slint från sin spellista. Därefter flöt listan smidigt på igen utan störande inslag och Robert sov åter som ett barn om nätterna.
Och härmed hoppas jag att jag har förklarat något kring det här med heliga musikår och hur svårt det är att rubba dem. Pophistorien är ibland väldigt, väldigt konstant och kan aldrig skrivas om eftersom hjärtat säger något annat än huvudet.
De heliga musikåren varierar förstås från musiknörd till musiknörd. För det mesta finns en del heliga år från det förflutna, som man själv inte har upplevt. Ett tacksamt exempel är 1967. Som yngre tog det mig exempelvis lång tid att inse att det under 1967 även fanns en massa ANNAN musik än psykedelia, rentav musik som var helt väsenskild från psykedelia men som kom samtidigt. I mitt snäva efterhandsperpektiv så var dock 1967 en enda stor hippieparad.
Men värre är det med de här heliga åren som man själv har UPPLEVT. Man må kunna vränga och vrida lite på äldre heliga år men det är som sagt mycket knepigare med de här åren man upplevt och mer eller mindre format utifrån sitt lyssnande. Där blir man rentav talibansk. Och det är väl ungefär här jag ska försöka förklara vad jag menar.
För mig är ungefär perioden 1988 – 97 den där riktigt heliga tiden då min musiksmak utvecklades gigantiskt och jag plockar ur högen herrens år 1991 som illustrativt exempel. Jag köpte ju 2010 ”1001 plattor att lyssna på innan du dör” och roade mig vid genomläsningen även att skapa en Spotify-lista med mina 90-talsfavoriter utifrån boken (plus en del ytterligare favoriter som man kunde utan och innan). Jag bläddrade sålunda igenom boken och var inne på 1991. Idel kända album fladdrade förbi och även om jag inte alltid hade hört alla från början till slut så hade jag ändå full koll på ungefär vilken musik de innehöll. Och så vidare. Men så kommer plötsligt albumet ”Spiderland” med gruppen Slint.
”Spiderland” med gruppen Slint?
(Och här måste jag övergå till tredje person för att det inte ska kännas så jobbigt att skriva den här bekännelsen)
Robert stirrade på skivomslaget och läste artikeln. Han, som var verkligt het i sitt musiksökande 1991 och kunde de mer kända albumen och singlarna från detta år utan och innan hade a-l-d-r-i-g hört talas om några Slint eller något album vid namn ”Spiderland”. Vid en närmare läsning framkom att detta lite dystra och udda rockalbum tydligen var helt förbisett under 1991 men därefter sakta men säkert blev en kritikerfavorit och i alltmer postuma listor kom att leta sig in bland de främsta albumen från 1991. Och nu hade sagda album sålunda tagit sig in i ”1001 plattor du bör höra innan du dör”.
Robert lade till Slint i spellistan över 90-tal då musiken ändå lät rätt intressant. Han lyssnade en del på den där listan under följande veckor men varje gång, mitt i det behagliga året 1991 kom där ett slags märkligt intervall som utgjordes av okänd musik som på något vis inte hörde hemma. Robert stördes mycket av det där trots att det inte direkt handlade om själva musiken, som ändå var rätt OK. Det var bara det att den inte skulle befinna sig just DÄR. Han började sova dåligt om nätterna på grund av de jävla Slint och deras förbaskade album som tvunget skulle komma ut 1991 och inte på allvar upptäckas förrän 10 år senare. Och för Roberts del kändes ”Spiderland” inte ett dyft 1991 utan snarare 2010, eftersom det var då han första gången hörde det. Ja, det kunde ha varit utgivet både 2005 och 2015 vad Robert anbelangade. Till sist stod Robert inte ut längre och en mörk natt plockade han kallsvettig bort Slint från sin spellista. Därefter flöt listan smidigt på igen utan störande inslag och Robert sov åter som ett barn om nätterna.
Och härmed hoppas jag att jag har förklarat något kring det här med heliga musikår och hur svårt det är att rubba dem. Pophistorien är ibland väldigt, väldigt konstant och kan aldrig skrivas om eftersom hjärtat säger något annat än huvudet.
onsdag 4 december 2013
En gravid 62-åring
Ibland undrar jag om det under senare år finns något större svenskt band som har spelat på Gotland så ofta som Eldkvarn? När jag ser tillbaka på mina konserter med Eldkvarn så inser jag även att det är få band jag har sett på så många OLIKA ställen på ön som just Eldkvarn. Ett tag kunde man ju praktiskt taget gå in på valfritt ställe med scen i Visby och där stod Eldkvarn. Åkte man ut till Klinte var de där. På Fårö var de också.
Följaktligen har de blivit lite av en gammal tradition att kolla in Eldkvarn när de ändå är på ön även om de nu faktiskt var två år sedan jag senast såg dem, på Wisby Strand. Det blev dock även Strand denna gång då Eldkvarn agerade huvudakt i samband med något julbord på stället. Jag och sällskapet för kvällen skippade dock julbordet och gick istället innan och åt österrikiskt på Wisby Hof till tonerna av ett okänt band som körde jazzlåtar i umpa-umpa-versioner. Blev en mastig schnitzel men vi hann ändå lagom i tid till konserten.
Bandet äntrade scenen punktligt (jag gillar det där med att artister är så punktliga numera) och då vi hade parkett kunde man sitta med fötterna på scenkanten och luta sig bekvämt tillbaka. Roligt nog hade bandet strukit en del av de mest sönderspelade låtarna och körde i början en del nytt material varav flera låtar från senaste plattan även om klassiker som ”Ta min hand” också slank in rätt tidigt.
Även när bandet körde äldre material hade man alltså kapat bort några sönderspelade och körde istället en del låtar man inte hört på länga inklusive någon som åtminstone inte jag hört live överhuvud. Och så hade man spolat sin eviga Cornelis-cover till förmån för en Mauro Scocco-cover (”Jag saknar oss”), vilket i alla fall var något nytt.
Genomgående var bandet i fin form och man spelade i närmare 100 minuter. Mot slutet improviserade man (på riktigt) med extranumren då någon i publiken ropade efter ”Vägen till paradiset” och Plura kontrade med att man egentligen hade tänkt spela en annan låt, men vad fan... det är sådan där spontanitet som faktiskt uppskattas. Därtill larvade man sig inte med att springa av scenen men Plura förklarade frankt att det berodde på lättja.
Dock blev jag lite bekymrad över Plura även om han rent artistiskt var i god form. Att Karla sjunger någon låt hör till men Plura blev även stöttad av Adam Modiggård på ett par låtar och jag undrade om det var för att det var roligt med variation eller om Plura trots allt behövde vila rösten. Därtill kunde man på nära håll konstatera att Plura verkligen har VÄRLDENS KAGGE. Både jag och sällskapet blev smått chockade över en mage som närmast fick en att tänka på en graviditet. Tankarna kretsade väl kring om det kunde vara helt hälsosamt... efter den nu sedvanliga avslutningen med ”Ikväll” gick bandet av scenen och vi i publiken försvann nöjda ut i regniga novembernatten.
Följaktligen har de blivit lite av en gammal tradition att kolla in Eldkvarn när de ändå är på ön även om de nu faktiskt var två år sedan jag senast såg dem, på Wisby Strand. Det blev dock även Strand denna gång då Eldkvarn agerade huvudakt i samband med något julbord på stället. Jag och sällskapet för kvällen skippade dock julbordet och gick istället innan och åt österrikiskt på Wisby Hof till tonerna av ett okänt band som körde jazzlåtar i umpa-umpa-versioner. Blev en mastig schnitzel men vi hann ändå lagom i tid till konserten.
Bandet äntrade scenen punktligt (jag gillar det där med att artister är så punktliga numera) och då vi hade parkett kunde man sitta med fötterna på scenkanten och luta sig bekvämt tillbaka. Roligt nog hade bandet strukit en del av de mest sönderspelade låtarna och körde i början en del nytt material varav flera låtar från senaste plattan även om klassiker som ”Ta min hand” också slank in rätt tidigt.
Även när bandet körde äldre material hade man alltså kapat bort några sönderspelade och körde istället en del låtar man inte hört på länga inklusive någon som åtminstone inte jag hört live överhuvud. Och så hade man spolat sin eviga Cornelis-cover till förmån för en Mauro Scocco-cover (”Jag saknar oss”), vilket i alla fall var något nytt.
Genomgående var bandet i fin form och man spelade i närmare 100 minuter. Mot slutet improviserade man (på riktigt) med extranumren då någon i publiken ropade efter ”Vägen till paradiset” och Plura kontrade med att man egentligen hade tänkt spela en annan låt, men vad fan... det är sådan där spontanitet som faktiskt uppskattas. Därtill larvade man sig inte med att springa av scenen men Plura förklarade frankt att det berodde på lättja.
Dock blev jag lite bekymrad över Plura även om han rent artistiskt var i god form. Att Karla sjunger någon låt hör till men Plura blev även stöttad av Adam Modiggård på ett par låtar och jag undrade om det var för att det var roligt med variation eller om Plura trots allt behövde vila rösten. Därtill kunde man på nära håll konstatera att Plura verkligen har VÄRLDENS KAGGE. Både jag och sällskapet blev smått chockade över en mage som närmast fick en att tänka på en graviditet. Tankarna kretsade väl kring om det kunde vara helt hälsosamt... efter den nu sedvanliga avslutningen med ”Ikväll” gick bandet av scenen och vi i publiken försvann nöjda ut i regniga novembernatten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)