Rubba inte heliga musikår!

Är man musiknörd så är det lätt att man har de där ”heliga” musikåren vars kronologi är lite svår att ändra. Tidningen Pop myntade ju det ofta omtuggade uttrycket ”pophistorien är inte konstant utan måste ständigt skrivas om”. Det må så vara fallet men jag har upptäckt att det är förbannat svårt när det gäller vissa av det heligaste åren. Man är så rigid i sitt dyrkande av ett visst år så att man till sist inte vill ändra något i efterhand. Jag ska försöka förklara närmare vad jag menar nedan.

De heliga musikåren varierar förstås från musiknörd till musiknörd. För det mesta finns en del heliga år från det förflutna, som man själv inte har upplevt. Ett tacksamt exempel är 1967. Som yngre tog det mig exempelvis lång tid att inse att det under 1967 även fanns en massa ANNAN musik än psykedelia, rentav musik som var helt väsenskild från psykedelia men som kom samtidigt. I mitt snäva efterhandsperpektiv så var dock 1967 en enda stor hippieparad.

Men värre är det med de här heliga åren som man själv har UPPLEVT. Man må kunna vränga och vrida lite på äldre heliga år men det är som sagt mycket knepigare med de här åren man upplevt och mer eller mindre format utifrån sitt lyssnande. Där blir man rentav talibansk. Och det är väl ungefär här jag ska försöka förklara vad jag menar.

För mig är ungefär perioden 1988 – 97 den där riktigt heliga tiden då min musiksmak utvecklades gigantiskt och jag plockar ur högen herrens år 1991 som illustrativt exempel. Jag köpte ju 2010 ”1001 plattor att lyssna på innan du dör” och roade mig vid genomläsningen även att skapa en Spotify-lista med mina 90-talsfavoriter utifrån boken (plus en del ytterligare favoriter som man kunde utan och innan). Jag bläddrade sålunda igenom boken och var inne på 1991. Idel kända album fladdrade förbi och även om jag inte alltid hade hört alla från början till slut så hade jag ändå full koll på ungefär vilken musik de innehöll. Och så vidare. Men så kommer plötsligt albumet ”Spiderland” med gruppen Slint.

”Spiderland” med gruppen Slint?

(Och här måste jag övergå till tredje person för att det inte ska kännas så jobbigt att skriva den här bekännelsen)

Robert stirrade på skivomslaget och läste artikeln. Han, som var verkligt het i sitt musiksökande 1991 och kunde de mer kända albumen och singlarna från detta år utan och innan hade a-l-d-r-i-g hört talas om några Slint eller något album vid namn ”Spiderland”. Vid en närmare läsning framkom att detta lite dystra och udda rockalbum tydligen var helt förbisett under 1991 men därefter sakta men säkert blev en kritikerfavorit och i alltmer postuma listor kom att leta sig in bland de främsta albumen från 1991. Och nu hade sagda album sålunda tagit sig in i ”1001 plattor du bör höra innan du dör”.

Robert lade till Slint i spellistan över 90-tal då musiken ändå lät rätt intressant. Han lyssnade en del på den där listan under följande veckor men varje gång, mitt i det behagliga året 1991 kom där ett slags märkligt intervall som utgjordes av okänd musik som på något vis inte hörde hemma. Robert stördes mycket av det där trots att det inte direkt handlade om själva musiken, som ändå var rätt OK. Det var bara det att den inte skulle befinna sig just DÄR. Han började sova dåligt om nätterna på grund av de jävla Slint och deras förbaskade album som tvunget skulle komma ut 1991 och inte på allvar upptäckas förrän 10 år senare. Och för Roberts del kändes ”Spiderland” inte ett dyft 1991 utan snarare 2010, eftersom det var då han första gången hörde det. Ja, det kunde ha varit utgivet både 2005 och 2015 vad Robert anbelangade. Till sist stod Robert inte ut längre och en mörk natt plockade han kallsvettig bort Slint från sin spellista. Därefter flöt listan smidigt på igen utan störande inslag och Robert sov åter som ett barn om nätterna.

Och härmed hoppas jag att jag har förklarat något kring det här med heliga musikår och hur svårt det är att rubba dem. Pophistorien är ibland väldigt, väldigt konstant och kan aldrig skrivas om eftersom hjärtat säger något annat än huvudet.