Vi stod samlade kring en bandspelare i skolan, medan fröken var ute en stund, och spelade Dios "Holy Diver" för att höra det där konstiga ljudet precis i början av låten, innan riffandet drar igång. "Det är djävulen", förklarade en klasskamrat. "Och har du sett skivomslaget? Han DRÄNKER en präst!" Jag minns inte om jag just då hade sett det där omslaget men det dröjde i så fall inte länge. Det tog lite tid för mig att köpa LP:n "Holy Diver" men däremot hade jag den på kassettinspelning (vilket kanske förklarar en del) och såg senare även till att köpa uppföljarna "The Last in Line" och "Sacred Heart" på kassett på Konsum. Ja, det var den där tiden då man stod och trängdes över ett fack med kassetter i livsmedelsaffären. Senare ersatt med CD-skivor och därefter ersatt med ingenting eftersom alla sitter hemma med Spotify.
I helgen avled i alla fall Ronnie James Dio, mannen bakom de "djävulska" plattor som utgjorde ett soundtrack till mitt 80-tal. Han blev 67 år och dukade under efter en längre tids kämpande med magcancer. Tydligen hade en hel del spelningar ställts in, enligt mina mer insatta vänner. Och nu är de definitivt inställda, för gott.
Ungefär fem gyllene år hade Dio där under 80-talet, från det att han lämnade (läs: sparkades från) Black Sabbath tills dess att hans framgångsrika grupp började falla sönder mot slutet av 80-talet. Han var väldigt snabb med debuten och spelade in den på bara några månader efter att han i januari 1983 lämnat Sabbath. Därefter kom "Last in Line" (1984) och "Sacred Heart" (1985). Jag minns att jag hade med en kassett med en intervju och valda delar från den då ännu inte släppta sistnämnda plattan på konfirmationsläger(!). Troligen inspelat på programmet "Rockbox".
Det måste ha varit hektiska år för Dio även om det i efterhand ter sig som en ganska lång period i åtminstone mitt liv. Jag köpte det mesta som släpptes, inklusive 1986 års lustiga hopkok av studio- och livematerial som hette "Intermission" och därefter även 1987 års "Dream Evil", vilken en kompis snabbt sålde till mig. Något som kunde varit ett illavarslande tecken. För i ärlighetens namn så började väl mannen gå lite på tomgång där mot slutet av 80-talet och det blev oändliga återupprepningar av temat med drakar och demoner, regnbågar och prinsessor. Just sådana teman som mitt 15-åriga jag tyckte var så häftigt men som mitt mer än 35-åriga jag tycker är så oerhört pinsamt. Den sista "riktiga" Dio-plattan, "Lock up the Wolves", kom 1990 och jag köpte även den av en kompis i form av en pirat-kassett införskaffad i Bulgarien. Ja, det var sannerligen kassetternas gyllene tidevarv ännu ett litet tag till. Jag minns heller inte att jag lyssnade särdeles mycket på den.
Därefter försvann Dio mer eller mindre ur mitt synfält. Visst, jag följde alltid med ett visst intresse diverse förehavanden men de gamla plattorna hamnade på vinden tillsammans med en del annat äldre i LP-väg. 90-talet var en dålig tid för Dio. Det blev turer i Black Sabbath, solosläpp och det ena med det andra. En vän till mig berättade att Dio tydligen uppträdde på en raggargård i Värmland för cirka 200(!) besökande i slutet av 90-talet.
00-talet innebar en viss revival. Nya plattor kom och höll även en viss standard. Jag passade i alla fall på att lyssna på en platta från 2004 som visserligen inte var så bra som hans tre första men dock bättre än de plattor hans grupp släppte mot slutet. Även om det fortfarande var en väldig massa regnbågar och prinsessor. Men det lät ändå... välbekant. Och sedan blev det Heaven & Hell mot slutet av 00-talet, återföreningen av det Black Sabbath som släppte album 1980 - 83 och återigen 1992.
För övrigt har det ju alltid funnits en viss rivalitet mellan Ozzy och Dio såsom den främste och den näst främste(?) sångaren i Black Sabbath. Ozzy förblir ju SÅNGAREN i Black Sabbath men det ska dock påpekas att Dio var långt bättre rent tekniskt och att de plattor han gjorde med Black Sabbath i alla fall överträffade en hel del av de senare plattor Ozzy släppte med gruppen. Det ligger även en viss ironi i att den rätt städade Dio nu lämnat oss medan den, öhm, mindre sunde Ozzy fortfarande hänger med trots att han borde varit död 10 gånger om. Det är sådana där små saker som får en att fundera över rättvisan, eller bristen på den, här i världen.
måndag 17 maj 2010
söndag 2 maj 2010
Hur klassiska är Stone Roses?
Det är egentligen märkligt hur lätt man, inte minst inom musiken, svänger sig med det där ordet ”klassiker”. Den och den plattan, den och den låten, den och den artisten kan ibland ganska snabbt få rangen av ”klassiker”. Ibland är det med all rätt men ibland kan det vara värt att granska hur pass klassiskt något egentligen är och inte minst för VEM.
Kom att tänka på detta när jag tidigare idag satt och kollade igenom lite inspelningar med kända band från Manchester, mestadels då de här som kom fram 1989 – 90 (Stone Roses, Happy Mondays, Inspiral Carpets, 808 State, James, med flera) och myste lite inför diverse nostalgiska minnen som vällde fram. Och det är klart, för mig och för många andra som deltar i Popgiss, liksom för stora delar av nationen England så är dessa grupper och låtar givetvis klassiska delar av modernare musikhistoria.
Men samtidigt slog det mig ändå att merparten av dessa grupper troligen INTE ALLS är klassiska hos andra grupperingar. Om jag gick ut på gatan i Visby och snackade med vissa personer i min egen ålder och bad dem att exempelvis nämna sina favoritlåtar med Stone Roses så skulle de troligen bara titta på mig och säga: ”förlåt, vad sade du? Vilka då?”
Det här är absolut inte något försök från min sida att nu göra mig rolig över människor som inte har koll på den musik som var lite hipp och trendig för 20 år sedan. För poängen är just det att Stone Roses och de andra grupperna, som sålde stort i England, i vissa andra länder faktiskt var kultgrupper för en krets av finsmakare. Visst, Stone Roses hade så pass stor publik i Sverige att de säkert kunde fylla klubbar i stil med Debaser (även om väl Debaser inte fanns på den tiden, men ni förstår vad jag menar) men de skulle näppeligen ha kunnat fylla den då nybyggda Globen.
Det är väl bara så att olika grupperingar i samhället har helt olika referensramar. Samma personer som inte ens vet vilka Stone Roses och Happy Mondays, eller ens The Smiths, är kan lätt börja nynna på någon sommarhit om man bara inleder dem i frestelse. Och snackar man klassikergrupper så kan dessa personer givetvis sådant som Rolling Stones, Iron Maiden, Gyllene Tider, med mera, utantill men de har fortfarande inte den minsta koll på lätt trendiga grupper som kom fram kring 1990.
För dessa personer är kanske ”The Ketchup Song” eller ”Bailando” eller ”Barbie Girl” vida större ”klassiker” än Stone Roses någonsin kan komma att bli i deras värld. Och de här personerna är förmodligen en betydande majoritet i ett land som Sverige (och många andra länder). På så vis kan man genast ifrågasätta vad som faktiskt ÄR en klassiker. Slutpoängen är dock att en betydande grupp av kritiker och några av deras hängivna läsare aldrig i helvete skulle ägna en seriös tanke åt, säg, Ace of Base utan hellre frossar i grupper som Arcade Fire. Och därmed uppstår den här lustiga klyftan som många av oss inte ens tänker på.
Och visst. Jag tillhör de här personerna som tycker det är kul med krokiga poplåtar från Manchester samtidigt som jag tycker att Aqua och dylikt är total dynga. Men det är som sagt bara MIN åsikt och jag vet att det är en minoritetsåsikt. Men å andra sidan så är det förstås alltid lite roligt att ta den smalare vägen i musikvärlden. För annars deltog man nog inte i Popgiss heller. Tror jag i alla fall inte.
Kom att tänka på detta när jag tidigare idag satt och kollade igenom lite inspelningar med kända band från Manchester, mestadels då de här som kom fram 1989 – 90 (Stone Roses, Happy Mondays, Inspiral Carpets, 808 State, James, med flera) och myste lite inför diverse nostalgiska minnen som vällde fram. Och det är klart, för mig och för många andra som deltar i Popgiss, liksom för stora delar av nationen England så är dessa grupper och låtar givetvis klassiska delar av modernare musikhistoria.
Men samtidigt slog det mig ändå att merparten av dessa grupper troligen INTE ALLS är klassiska hos andra grupperingar. Om jag gick ut på gatan i Visby och snackade med vissa personer i min egen ålder och bad dem att exempelvis nämna sina favoritlåtar med Stone Roses så skulle de troligen bara titta på mig och säga: ”förlåt, vad sade du? Vilka då?”
Det här är absolut inte något försök från min sida att nu göra mig rolig över människor som inte har koll på den musik som var lite hipp och trendig för 20 år sedan. För poängen är just det att Stone Roses och de andra grupperna, som sålde stort i England, i vissa andra länder faktiskt var kultgrupper för en krets av finsmakare. Visst, Stone Roses hade så pass stor publik i Sverige att de säkert kunde fylla klubbar i stil med Debaser (även om väl Debaser inte fanns på den tiden, men ni förstår vad jag menar) men de skulle näppeligen ha kunnat fylla den då nybyggda Globen.
Det är väl bara så att olika grupperingar i samhället har helt olika referensramar. Samma personer som inte ens vet vilka Stone Roses och Happy Mondays, eller ens The Smiths, är kan lätt börja nynna på någon sommarhit om man bara inleder dem i frestelse. Och snackar man klassikergrupper så kan dessa personer givetvis sådant som Rolling Stones, Iron Maiden, Gyllene Tider, med mera, utantill men de har fortfarande inte den minsta koll på lätt trendiga grupper som kom fram kring 1990.
För dessa personer är kanske ”The Ketchup Song” eller ”Bailando” eller ”Barbie Girl” vida större ”klassiker” än Stone Roses någonsin kan komma att bli i deras värld. Och de här personerna är förmodligen en betydande majoritet i ett land som Sverige (och många andra länder). På så vis kan man genast ifrågasätta vad som faktiskt ÄR en klassiker. Slutpoängen är dock att en betydande grupp av kritiker och några av deras hängivna läsare aldrig i helvete skulle ägna en seriös tanke åt, säg, Ace of Base utan hellre frossar i grupper som Arcade Fire. Och därmed uppstår den här lustiga klyftan som många av oss inte ens tänker på.
Och visst. Jag tillhör de här personerna som tycker det är kul med krokiga poplåtar från Manchester samtidigt som jag tycker att Aqua och dylikt är total dynga. Men det är som sagt bara MIN åsikt och jag vet att det är en minoritetsåsikt. Men å andra sidan så är det förstås alltid lite roligt att ta den smalare vägen i musikvärlden. För annars deltog man nog inte i Popgiss heller. Tror jag i alla fall inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)