Hur klassiska är Stone Roses?

Det är egentligen märkligt hur lätt man, inte minst inom musiken, svänger sig med det där ordet ”klassiker”. Den och den plattan, den och den låten, den och den artisten kan ibland ganska snabbt få rangen av ”klassiker”. Ibland är det med all rätt men ibland kan det vara värt att granska hur pass klassiskt något egentligen är och inte minst för VEM.

Kom att tänka på detta när jag tidigare idag satt och kollade igenom lite inspelningar med kända band från Manchester, mestadels då de här som kom fram 1989 – 90 (Stone Roses, Happy Mondays, Inspiral Carpets, 808 State, James, med flera) och myste lite inför diverse nostalgiska minnen som vällde fram. Och det är klart, för mig och för många andra som deltar i Popgiss, liksom för stora delar av nationen England så är dessa grupper och låtar givetvis klassiska delar av modernare musikhistoria.

Men samtidigt slog det mig ändå att merparten av dessa grupper troligen INTE ALLS är klassiska hos andra grupperingar. Om jag gick ut på gatan i Visby och snackade med vissa personer i min egen ålder och bad dem att exempelvis nämna sina favoritlåtar med Stone Roses så skulle de troligen bara titta på mig och säga: ”förlåt, vad sade du? Vilka då?”

Det här är absolut inte något försök från min sida att nu göra mig rolig över människor som inte har koll på den musik som var lite hipp och trendig för 20 år sedan. För poängen är just det att Stone Roses och de andra grupperna, som sålde stort i England, i vissa andra länder faktiskt var kultgrupper för en krets av finsmakare. Visst, Stone Roses hade så pass stor publik i Sverige att de säkert kunde fylla klubbar i stil med Debaser (även om väl Debaser inte fanns på den tiden, men ni förstår vad jag menar) men de skulle näppeligen ha kunnat fylla den då nybyggda Globen.

Det är väl bara så att olika grupperingar i samhället har helt olika referensramar. Samma personer som inte ens vet vilka Stone Roses och Happy Mondays, eller ens The Smiths, är kan lätt börja nynna på någon sommarhit om man bara inleder dem i frestelse. Och snackar man klassikergrupper så kan dessa personer givetvis sådant som Rolling Stones, Iron Maiden, Gyllene Tider, med mera, utantill men de har fortfarande inte den minsta koll på lätt trendiga grupper som kom fram kring 1990.

För dessa personer är kanske ”The Ketchup Song” eller ”Bailando” eller ”Barbie Girl” vida större ”klassiker” än Stone Roses någonsin kan komma att bli i deras värld. Och de här personerna är förmodligen en betydande majoritet i ett land som Sverige (och många andra länder). På så vis kan man genast ifrågasätta vad som faktiskt ÄR en klassiker. Slutpoängen är dock att en betydande grupp av kritiker och några av deras hängivna läsare aldrig i helvete skulle ägna en seriös tanke åt, säg, Ace of Base utan hellre frossar i grupper som Arcade Fire. Och därmed uppstår den här lustiga klyftan som många av oss inte ens tänker på.

Och visst. Jag tillhör de här personerna som tycker det är kul med krokiga poplåtar från Manchester samtidigt som jag tycker att Aqua och dylikt är total dynga. Men det är som sagt bara MIN åsikt och jag vet att det är en minoritetsåsikt. Men å andra sidan så är det förstås alltid lite roligt att ta den smalare vägen i musikvärlden. För annars deltog man nog inte i Popgiss heller. Tror jag i alla fall inte.