Mumiernas parad.

I skrivande stund sitter undertecknad, d.v.s. Robert, och lyssnar på en platta med Paul Simon från 2000. Ja, ni hörde rätt. Mannen som skrev "Mrs Robinson", "50 Ways to Leave Your Lover" eller "You Can Call Me Al" har även givit ut plattor under 00-talet. Vilket jag själv inte direkt hade någon aning om. Men då jag nu pluggar 00-tal och betar av en rad bästa-listor från olika år så kommer även gamlingarnas senaste alster med. De sista dagarna har jag sålunda lyssnat på 00-talsalster med ovannämnde Simon, Nick Lowe, Uffe Lundell och förstås Bruce.

För övrigt kan jag konstatera att tidningen Rolling Stone, som en gång var så cool, idag verkar leva efter principen "om Bruce Springsteen, Bob Dylan eller valfri gamling släppt en platta under detta år så hamnar den minst på topp tio om inte överst". Och om en platta med Bob Dylans outtakes var det bästa som kom 2008 så ska jag äta upp min hatt, som man brukar säga.

Det roliga är att jag ofta klagar över att jag numera har lite (hm) varierande koll på "ny" musik. Och med "ny" musik så menar jag då musik gjord av artister och grupper som debuterat under 00-talet i alla fall. Men jag har ju även förfärande dålig koll på den nya musik som gjorts av de mycket gamla i branschen. Kanske för att man inte är så intresserad. Jag hade tills nyligen ingen aning om att Paul Simon släppt minst två plattor under 00-talet men om jag hade vetat det så hade jag troligen inte utropat: "åh, en ny platta med PAUL SIMON! Jag måste hänga på låset samma dag som den släpps!"

I ärlighetens namn är dock inte det som gamlingarna gör särskilt dåligt, för så skickliga är de åtminstone vid det här laget, dessa åldrande aktörer, så att de inte prånglar på oss skitplattor. Det är tvärtom rätt genomarbetade album från män (för det är så gott som alltid män) som inte direkt behöver stressa fram plattorna längre. Men samtidigt kommer ju den där perioden när samtliga rockens åldermän går in något slags vegetativt stadium då de på rent maner forsätter spela in plattor som tyvärr alltid kommer jämföras med deras mästerverk.

Paul Simon är ändå intressant därför att han, trots smärre svackor, lyckades vara dynamisk under loppet av 25 år, från genombrottet med "Sounds of Silence" 1965 till de storartade framgångarna med de intressanta albumen "Graceland" (1986) och "Rhytm of the Saints". Därefter är det ju fullt möjligt och förståeligt om den vid det här laget stenrike Simon bör ha drabbats av en viss självbelåtenhet. Nästan platta "Songs from the Capeman" var på sätt och viss originell då Simon plötsligt sneglade tillbaka till New Yorks 50- och 60-tal med den typ av musik som spelades i stadens latinamerikanska områden. Samtidigt var den även ett lite oroväckande tecken på den där nostalgin som kan vara så förödande. För i grunden var det ju sin ungdoms musik som Simon här återvände till.

Plattan "You're the One" från 2000 är egentligen ett slags hopkok av allt som Simon gjort under åren. Mestadels akustiska låtar men även med inslags av "Graceland" o.s.v. En slags "Paul Simon blandar och ger". Det är helt klart lyssningsbart men å andra sidan inget som får en att hänga på skivbutikens lås samma dag som albumet släpps. Den nyaste Uffe Lundell-plattan jag hört (2005) lät mer Uffe Lundell än Uffe Lundell själv. Hälften av låtarna handlade väl fortfarande om frihet o.s.v. Springsteen har etablerat sig som en slags äldre statsman för de som inte riktigt, riktigt minns 60-talet medan Dylan på sina senare plattor nästan enbart verkar ägna sig åt musik som nästan är äldre än han själv. Och så vidare.

Det är ju även som så att de inte kan så mycket annat. Därtill har de vid det här laget en stor medelålders publik med pengar som slentrianmässigt kan köpa de senaste alstren med gamlingarna och få ungefär vad de förväntar sig. Som jag sagt förut, förr eller senare hamnar vi alla i gubbrockträsket... nu väntar jag bara på den dag då Radiohead börjar ge ut sådana där plattor där de låter mer Radiohead cirka 1997 än vad de själva gjorde... den som lever får se.