onsdag 27 januari 2016

Erroll Norstedt

Alla vi som vuxit upp på landsbygden har nog någon gång velat därifrån eftersom vi känt oss isolerade och tyckt att allt roligt verkade hända någon annanstans. Otaliga är exemplen på hur många av de mest kosmopolitiska svenskarna egentligen är inflyttade lantisar som försöker kapa alla trådar till sitt förflutna genom att byta stil in i minsta detalj. Och finns det någon svensk artist som genom sin musik (delvis), sin persona och sin publik lyckats fånga allt som anses negativt med landsbygd - låga inkomster, låg utbildning, låg socioekonomisk status överlag, provinsialism, inskränkthet, bonnighet, grova manér, dålig smak, fula frisyrer, fula kläder, fula dialekter, och så vidare, och så vidare, och så vidare – så finns det nog bara en enda kandidat.

Eddie Meduza. Jag hörde honom första gången då jag var cirka 14 och en äldre släkting spelade upp några av hans allra mest skabrösa nummer (mycket könsord) jämte standardnummer som ”Mera brännvin” och i den åldern tyckte jag förstås det var rätt roligt även om det även var lite grovt och väl pang på, sådär. Och sedan kom Eddie Meduza att bilda ett evigt soundtrack till (inte fullt så) pastorala scenarier. Där de söps så det räckte och där det fanns extra mycket raggare eller bilburen ungdom, där dånade alltid Eddie Meduza ur kassettradion i någon Amazon. Själv var jag en rätt städad ung man men jag rörde mig i utkanten av de här miljöerna där alla ändå kände alla.

När jag ser tillbaka på det och rentav försöker intellektualisera Eddie Meduza så går det utmärkt att jämföra hans relation med sin publik med den som exempelvis framlidne Bowie hade. För Eddie kan sägas vara de misslyckades och marginaliserades apostel. Lansbygdsmisärens besjungare, om man så vill (trots att han sällan blev socialirealistisk i den bemärkelsen men dock på sitt eget burleska vis ändå kunde belysa samhällsproblem). Det är nu mycket länge sedan jag hört Eddie Meduza. Särskilt då ”Mera brännvin” ur den nedvevade rutan på en Amazon med en dunk hembränt eller en ölburk på taket. Under många år fick jag rentav depressiva känslor bara jag tänkte på honom eftersom jag förknippade honom med så mycket negativt. Jag kände dock till människor som tog honom på blodigt allvar och hade honom som sin store idol. Minst en av dem är död i förtid. Andra har vissa problem. Kanske var det alltså igenkännandet. Och, nej, jag hamnade inte i någon storstad utan endast i Visby. Men även på lilla Gotland kan det ibland räcka för att i princip slippa höra exempelvis Eddie Meduza. Jag hade nog inte räknat med att våra vägar skulle korsas så värst mycket igen överhuvudtaget.

Men. Häromdagen köpte jag ändå en biografi över honom (”Bara man e fantastisk”) som ett par författare skrivit med benäget stöd från bland andra huvudpersonens syster och den sambo han hade vid sin död. Och nu går jag över till att tala om Erroll Norstedt (1948 – 2002) eftersom det ändå var så han hette. Jag har då och då under åren ändå snappat upp ett och annat om mannen bakom Eddie Meduza men den här biografin gav betydligt mer detaljerad information, kanske mer än man ibland ville veta. I en intervju sent i livet sa Norstedt ungefär ”Med tanke på min barndom borde jag vara Sveriges värsta psykopat eller seriemördare”. Hans barndom var kort och gott en veritabel golgatavandrng med en mor som var ett alkoholiserat nervvrak och som flertalet gånger försökte ta sitt liv. Hon hade fem barn med fem olika män och sin egen far kände han inte då denne kastades ut efter att ha varit otrogen (senare i livet skapade dock Norstedt en hygglig relation med sin far även om han, liksom sonen, var en rolig men ganska alkoholiserad typ). Olika ”pappor” kom och gick och flera av dem blev Norstedt svårt misshandlad. Familjen flyttade ofta och han blev ofta mobbad och hånad såsom ”tattarunge” (idag hade han troligen kallats ”trailer trash” eller något dylikt). Han och hans syster kunde på de vuxnas supfester sitta under bordet och se hur dessa ogenerat hade sex över bordsskivan och allt detta förklarar gott och väl varför han själv senare i livet var så extremt, nästan nonchalant, oblyg angående könsord och sex. De inre skadorna av denna barndom bekämpade han som vuxen med en på ytan bekymmerslös humor, alkohol och perioder av självvald isolering. Även som vuxen hade Norstedt rätt få manliga vänner och de som stod honom närmast var kvinnor, dels hans syster och dels de tre sambos som han i tur och ordning fick varsitt barn med. De kanske ändå säger något om hans person att han även med sina två första sambos hade en varm relation även efter separationerna vilka huvudsakligen berodde på hans alkoholism.

Och så var det då musiken som även räddade honom. I mycket hög grad, skulle jag gissa. Hans första band hette typiskt nog Pack of Losers och spelade modsrock. Då trenderna ändrades övergick gruppen till att bli ett dansband. Norstedt släppte sin första skiva (”Erroll”) 1975 och denna blev ingen succé direkt. På eget bevåg gav han ut kassetter med märkliga påhittade figurer som E Hitler vilka han sålde per post. Först kring 1979 fick han kontrakt med CBS och då under namnet Eddie Meduza. Den första framgången kom med singeln ”Punkjävlar” och påhejad av skivbolaget (som trots senare framgångar ändå behandlade honom med armbågen) skapades en persona i form av raggarkungen Eddie Meduza. Denna figur skulle ha två perioder av popularitet (cirka 1979 – 83) och såsom liveartist cirka 1990 – 94. Däremellan levde Norstedt rätt mycket ur hand i mun.

Sommaren 1982 var det endast Ulf Lundell som slog Norstedts intäkter från turnerandet i folkparkerna och det var väl även det främsta året någonsin för Norstedt/Meduza och därtill vid 34 års ålder. 1983 hade han efter för mycket supande sparkat alla musiker. Andra samborelationen kollapsade och han kom i bakgrunden och skivförsäljningen gick trögt trots draghjälp från Bert Karlsson en period. Sedan gjorde han 1990 (trots fortsatt trög skivförsäljning) comeback som liveartist under namnet Eddie Meduza och kunde därefter i cirka fyra år leva rätt gott på konsertintäkter. Allt vände dock under andra halvan av 90-talet då han 1996 gjorde personlig konkurs och fick se sin berömda Studio Ronka beslagtagen av kronofogden. De sista åren upprätthöll han mer sällan Eddie Meduza-masken och framträdde allt oftare som sig själv, även om själva artistnamnet bibehölls. Men det blev ändå lite mindre av ”kuken står” och mer seriösa svar vid intervjuerna. Diagnosen förstorat hjärta hade han fått redan 1993 och trots vita perioder kunde han aldrig helt sluta dricka fram till sin död i januari 2002.

Och eftermälet då? Norstedt hade redan från början ett uselt förhållande till kritikerna och sågades nästan rutinmässigt eller ignorerades helt enkelt. De som i början skrev om honom var uteslutande porrtidningarna. Sant är även att han ställde upp på mycket som inte gjorde hans rykte bättre precis, såsom skabrösa intervjuer och märkliga filmer som han gjorde hemma. När jag ändå tar mig igenom en del av hans seriösa produktion så inser jag ganska snabbt vari både hans styrka och hans svaghet ligger. Norstedt var en person med ganska konventionell musiksmak. Han gillade dansband, rockabilly och den lite sötare delen av sextiotalet. Han kunde spela många instrument, behärskade många genrer och kunde snabbt sno ihop låtar inom olika genrer. Detta var hans styrkor. Svagheten ligger i att mycket av materialet (bortsett från att jag nu inte är särskilt förtjust i vare sig dansband, rockabilly eller den lite sötare delen av sextiotalet) lider av en rejäl brist på orginalitet. Texter och arrangemang är ofta klichéartade och känns lite som pastischer eller stilövningar. Kanske var det detta som gjorde att han inte slog igenom med sina rockabillylåtar på 80-talet. Varför behövde folk köpa något som exempelvis Wilmer X gjorde bättre vid samma tid?

Förra året såg jag för övrigt i Stockholm en hipster som såg ut ungefär som Eddie Meduza om det inte varit för någon dyr märkesväska som spolierade det hela. Det kändes lite som om cirkeln därmed var sluten för lantisen som förhånats och ignorerats av storstadsmedierna. Och även om jag väl aldrig läser lyssna mycket på Eddie Meduza igen så skulle jag ändå kunna säga ”Tack, Erroll. Inte för vad du lärt mig genom din musik, utan genom ditt liv.” Vill ni ha en fördjupad bild av den ytterligt komplicerade människan Erroll Norstedt kan ni själva med fördel läsa boken.

tisdag 12 januari 2016

Bowie och jag

Det här är en text som kräver lite eftertanke eftersom detta ändå är det närmaste sorg jag kommer då det gäller en människa som jag inte personligen känt och inte har träffat (även om jag har sett honom på håll ett par gånger). David Bowie är död. En epok är till ända. Nu i början av året noterade jag med nöje att det kom en ny platta, strax efter den där lite roliga och udda singeln. Bowie verkade åter vara på banan, med ny platta bara ett år efter comebacken förra året. Han fyllde 69. Två dagar gick. Måndag morgon, lite före 08. Jag har parkerar bilen utanför jobbet och ska precis kliva ur då nyheterna inleds med "Artisten David Bowie är död. Han avled enligt källor i stillhet under gårdagen". Det var verkligen så det åkte lite hiss inom mig och jag kom inte på något bättre att göra än att i någon slags frustration bröla "fan, veckan har inte ens börjat och David Bowie är död!" då jag kom in. Sedan följde förstås den stora samvaron på Facebook. Jag lyssnade på samlingsplattan "Changesbowie" från 1990 medan jag försökte jobba så gott det gick.

Bowie. Ja, herregud så många minnen. Allt lär jag väl inte ens få med här. Kommer jag ens ihåg när jag hörde honom första gången? Jag tror förmodligen det var i samband med "Let's Dance". Han var ju den där coola killen som dansade med tjejen i de röda skorna. Det var fler låtar, "China Girl", "Modern World" och den där malande och fantastiska "Fashion" som jag alltid på något vis förknippade med New Orders "Blue Monday" för att det inte riktigt lät som ett rockband utan som någon slags elektronisk, konstig (men spännande) kopia. Men såg han ibland inte lite konstig ut på en del videos? I alla fall för en 11-12-åring från vischan? Det var en video där han gick omkring utklädd till clown och sjöng något som jag på svenska faktiskt trodde betydde "Arsle till arsle" (eller någon slog i mig det, jag minns inte nu).

Jag kom bort lite från Bowie där på 80-talets senare del. Det var mycket hårdrock. Det skrevs något om hur usla plattor han gjorde. Jag minns en video från "Falken och snömannen". Vacker och sorglig. Jag köpte en massa gamla bildsinglar i ett helt album då jag var 16. Konstiga och gamla låtar som inte alls lät lika bra som "Let's Dance". Han såg ännu konstigare ut där, med blixtar i pannan och allt. Jag läste på. Min bror berättade för mig om Ziggy Stardust. Min svägerska hade rentav sett honom under Let's Dance-eran, i Göteborg 1983. Hennes kompis hade träffat honom på en restaurang. Väldigt artig och trevlig. Vilket är det närmaste jag själv någonsin kom att träffa Bowie.

Lagom när jag börjar få mer och mer grepp om Bowies produktion (trots att plattorna ännu vid denna tid var bitvis svåra att få tag i, vinylerna var ju ibland utgångna och de fanns inte på CD) så dyker han upp i svart kostym i en grupp vid namn Tin Machine. Jag tycker det är väldigt coolt. Precis där i början av 90-talet köper jag hans gamla plattor, rykande färska på CD-utgåvor. Jag köper finfina LP-utgåvor, några med grön vinyl. Köper en bootleg med Ziggy. Bowie-världen vidgas.

Och så ser jag honom. Brorsan och jag sitter på läkaren på Stockholms stadion 24 augusti 1990 då han gör en greatest hits-turné med en låtlista som folk fått önska fram. Ska jag i efterhand vara helt ärlig så är han okej, men kanske inte glödhet. Men han verkar ha kul ändå och tacklar sina gamla låtar med viss självironi. Han lovar efteråt att nu är slut med Bowie solo och att han aldrig mer ska spela låtarna. Att han ska satsa allt på Tin Machine. 1993 ger han ut en ny soloplatta. En cool och lätt jazzig sak som jag sitter och lyssnar på i en takvåning i Visby då den kommer. Bowie är tillbaka, IGEN. Han leker äldre statsman och ger råd åt nykomlingar som Brett Anderson i Suede.

Hans 90-tal ramlar på och jag följer med intresse de plattor som kommer ungefär vartannat år. Tycker mycket om den knepiga och krävande "Outside" som han gör med sin gamle polare Brian Eno. Han får till och med hits igen även om han då måste få hjälp av Pet Shop Boys. Han turnerar med Nine Inch Nails även om den turnén aldrig når Sverige, vad jag minns. Två år senare släpper han en drum'n'bass-platta vilket bara är toppen för min del. Jag kan inte tänka mig någon annan i hans generation som dels skulle göra detta och dels göra det med hedern i behåll. Jag ser honom en andra gång, nu med min syster, på Lollipopfestivalen 27 juli 1997. Denna gång lever han upp betydligt mer än första gången. Det blir mycket nytt men även tillräckligt mycket gammalt för att hålla publiken nöjd. Vi står helt nära scenen. Han har lustiga lappade byxor och lång skinnrock.

Han släpper två år senare en platta som ger honom en av hans sista (kanske den sista) storhiten, "Thursday's Child". Hans 00-tal lunkar på lite. Han hamnar kanske lite i bakgrunden men han finns där, alltid. Sedan kommer den stora tystnaden i tio år. Jag lyssnar på hans gamla plattor (mest "Station to Station") och hoppas att han lever och har hälsan. Ja, jag tänker på honom ibland som man gör med sina livs levande vänner. Sedan stora överraskningen, singeln "Where are We Now" och platta "The Next Day". Så här i efterhand så framgår ju att Bowie troligen var rätt sjuk redan vid den inspelningen och kanske förklarar även det plattans lite tillbakablickande natur. Men vid den tiden trodde jag nog bara att han hade blivit lite nostalgisk på äldre dagar. Kändes som en frisk fläkt när han sedan släppte en svår jazzig tiominuterslåt vid namn "Black Star" i slutet av 2015. Plattan som alltså förefaller vara hans noggrant orkestrerade avsked till publiken. Det har skrivits tillräckligt mycket om detta utan att jag behöver orda om det också. Jag är bara en av miljontals fans som behöver skriva av mig.

Så tack, David. Du gjorde livet lite gladare, lite roligare, lite mer mer glamoröst, lite eskapistiskt. Tack för allt.

tisdag 5 januari 2016

Sveriges George Martin

Jag sade en gång i ett kategoriskt uttalande att det nästan inte fanns någon svensk populärmusik som gick att lyssna på innan punken och det lilla som då fanns var nästan enbart samlat på ett och samma skivbolag (som jag snart ska komma till). Detta är väl lite väl generaliserande men samtidigt finns det (som så ofta vid generaliseringar) ändå ett korn av sanning här. För när man tittar tillbaka på den svenska populärmusiken under efterkrigstiden (om vi vidgar perspektivet) så blir man inte precis livad. Och än mindre då man jämför med det bästa från utlandet.

När USA hade rockabilly eller R'n'B hade vi Snoddas. När rock'n'roll slog igenom utomlands hade vi Arne ”Rosen” Quick på listorna. När Beatles nådde sin första peak 1964 var ”Fröken fräken” högst på de svenska listorna. Ja, ni förstår. Och problemet med Sverige är just att vi sedan många år lidit av något som man skulle kunna kalla Snoddas-syndromet. Ja, jag tar Snoddas som exempel eftersom han nog ändå var den första moderna populärmusikaliska stjärnan i Sverige med sönderslitna stänkskärmar och hysterisk publik. Det tråkiga är just att den svenska publiken gick bananas över ett för all del trevligt och ofarligt bygdeoriginal som pratsjöng om gamla flottare och dribblade bandybollar under sin lite för stora keps. Ända sedan Snoddas dagar har den svenska publiken fortsatt att omfamna artister som är pajiga, töntiga, hemvävda och på gränsen till (eller över) pinsamma. Detta har fortsatt med akter som Göingeflickorna, Lapp-Lisa, Jokkmokks-Jocke via Eddie Meduza (den barnförbjudna upplagan av allt detta), till Bröderna djup, Hjalle och Heavy och ända fram till Basshunter och Crazy Frog. Och det tycks aldrig ta slut.

Tittar jag på svenskt 60-talet så är det inte något som heller gör mig glad. Storbritannien hade (ja, vi behöver inte ens vrida om kniven i såret och nämna killarna från Liverpool eller deras närmaste konkurrenter från London) grejer som Small Faces, The Who och The Kinks och Sverige hade... Hep Stars... Shanes... och Tages (den enda lilla pärlan då de till sist gav ifrån sig ett par goda album lagom när de stod i begrepp att upplösas). Sedan splittrades den svenska popscenen i allt från dansband (Shanes i senare upplagor) till radikala proggband (Mascots i senare inkarnationer). Mycket av proggen är för övrigt olyssningsbart och jag minns ännu med fasa en inspelning med Träd, gräs och stenar från Gärdet 1970 vilket i efterhand enbart kan vara av intresse för de överfrälsta eller de som var där eftersom det lät som ett muggigt garageband som spelat in sig på en enkel kassettbandspelare under en filt i en källare. Ungefär.

Men i allt detta så finner vi ändå något att vara stolta över. En egen George Martin! Ett eget Abbey Road! Och en åtminstone delvis inhemsk musiktradition (trots att en av huvudpersonerna var en holländare som aldrig blev svensk medborgare). Jag talar givetvis om Anders Burman och Metronome Records. Burman var för övrigt hyggligt jämngammal med Martin (född 1928, två år senare än Beatles-producenten) och hade som ung varit både barnskådespelare och trummis i den tidens ”dansorkestrar” (dåtidens dansband med lättare jazz på repertoaren). 1949 hade han rentav satt upp ett eget skivbolag för att få ge ut egnas och andra jazzplattor. Vänner till honom finansierade satsningen till en början.

Efter att jazzen gått in i sin mest intressanta period i slutet av 50-talet (det vill säga även slutat sälja) harvade Burman som producent i ett gäng schlagerproduktioner. Men hans verkliga guldperiod kom att bli tiden från cirka 1965 och tio år framåt. Han hade redan börjat producera Fred Åkerströms första skivor när denne introducerade honom för sin nye kompis Cornelis. Fred ville att Cornelis skulle skriva låtar åt honom varvid Burman lyssnade medan denne körde några alster. I den vanligaste versionen blev Burman så imponerad att han tyckte Cornelis borde spela in själv. En annan version gör dock gällande att Burman från början av långt ifrån imponerad och att andra personer på bolaget övertalade honom att kontraktera Cornelis. Det är den första och mest kända utsagan som skildras i filmen om Cornelis, med komikern Johan Glans som Burman.

Därefter rullade det på. I Metronome Studios på Karlsbergsvägen 57 samlades den tidens rockelit jämte trubadurerna. Burman upptäckte Bernt Staf och senare Pugh Rogefeldt som dock, efter ett försmädligt yttrande från Janne Carlsson, var nära att ”sättas på tåget hem till Västerås”. Ola Magnell och John Holm var senare namn som ytterligare ökade Metronomes ryktbarhet. Det var sålunda ett rätt manligt menageri men fantastiska (och i för tid avlidna) Barbro Hörberg spelade också in på Metronome vid denna tid. Allt hade dock en ände och mycket av denna klassiska period var över när Metronome köptes upp 1979. Själva studion bytte namn 1983. Burman var dock verksam som producent så sent som 2004, trots en viss ålder. Och ska jag sammanfatta svensk populärmusik före punken så kommer jag ändå inte ifrån det faktum att mycket av själva gräddan fanns i Metronome Studios på Karlsbergsvägen och var producerad av Anders Burman.

söndag 3 januari 2016

Bokslut 2015... hallå 2016!!!

Rootmosets 2015 slutade med vad som kan tolkas som lite ödesdigra varningar om vår form. Vi deltog under december i två musiktävlingar, dels den årliga jul-/välgörenhetsfesten Ho Ho La La och dels i ett vanligt pannkaksgiss. Åtminstone i den första tävlingen gick det rejält åt skogen för oss även om vi för all del hade en trevlig kväll men inlånad förstärkning (ja, allt var så trevlig så att flaskor for i golvet då vi kom in på XTC). Vi slutade dock på 14:e plats medan en av våra gamla vänner, som under åren haft svårt att få till ett riktigt vasst lag, seglade om oss rejält. Vann den kvällen gjorde 99 Cowbells, ett lag som det är värt att hålla ögonen på.

I pannkaksgisset låg vi åter ganska bra till. Ja, det var som det brukar, vill säga, då vi i början av tävlingen låg på en tredjeplats och sedan rasade ned till en femte. Återigen blev vi omseglade av vår gamla vän med sitt nya och helt klart starka lag. Som Tomas påpekade var det här dock lite olycksbådande inför 2016 års Popgiss så vi drog omedelbart igång träningslägret nu efter årsskiftet. Detta kan jag dock inte förtälja så mycket om i nuläget eftersom vi tar det här med Popgiss på blodigt allvar. Men så mycket kan väl sägas som att vi fördelat ut lite olika musikområden till olika deltagare. Så får vi hoppas att vi är tillräckligt rustade för att åtminstone fixa en topp-tio i 2016 års Popgiss. Vi gör så gott vi kan i varje fall.