Erroll Norstedt

Alla vi som vuxit upp på landsbygden har nog någon gång velat därifrån eftersom vi känt oss isolerade och tyckt att allt roligt verkade hända någon annanstans. Otaliga är exemplen på hur många av de mest kosmopolitiska svenskarna egentligen är inflyttade lantisar som försöker kapa alla trådar till sitt förflutna genom att byta stil in i minsta detalj. Och finns det någon svensk artist som genom sin musik (delvis), sin persona och sin publik lyckats fånga allt som anses negativt med landsbygd - låga inkomster, låg utbildning, låg socioekonomisk status överlag, provinsialism, inskränkthet, bonnighet, grova manér, dålig smak, fula frisyrer, fula kläder, fula dialekter, och så vidare, och så vidare, och så vidare – så finns det nog bara en enda kandidat.

Eddie Meduza. Jag hörde honom första gången då jag var cirka 14 och en äldre släkting spelade upp några av hans allra mest skabrösa nummer (mycket könsord) jämte standardnummer som ”Mera brännvin” och i den åldern tyckte jag förstås det var rätt roligt även om det även var lite grovt och väl pang på, sådär. Och sedan kom Eddie Meduza att bilda ett evigt soundtrack till (inte fullt så) pastorala scenarier. Där de söps så det räckte och där det fanns extra mycket raggare eller bilburen ungdom, där dånade alltid Eddie Meduza ur kassettradion i någon Amazon. Själv var jag en rätt städad ung man men jag rörde mig i utkanten av de här miljöerna där alla ändå kände alla.

När jag ser tillbaka på det och rentav försöker intellektualisera Eddie Meduza så går det utmärkt att jämföra hans relation med sin publik med den som exempelvis framlidne Bowie hade. För Eddie kan sägas vara de misslyckades och marginaliserades apostel. Lansbygdsmisärens besjungare, om man så vill (trots att han sällan blev socialirealistisk i den bemärkelsen men dock på sitt eget burleska vis ändå kunde belysa samhällsproblem). Det är nu mycket länge sedan jag hört Eddie Meduza. Särskilt då ”Mera brännvin” ur den nedvevade rutan på en Amazon med en dunk hembränt eller en ölburk på taket. Under många år fick jag rentav depressiva känslor bara jag tänkte på honom eftersom jag förknippade honom med så mycket negativt. Jag kände dock till människor som tog honom på blodigt allvar och hade honom som sin store idol. Minst en av dem är död i förtid. Andra har vissa problem. Kanske var det alltså igenkännandet. Och, nej, jag hamnade inte i någon storstad utan endast i Visby. Men även på lilla Gotland kan det ibland räcka för att i princip slippa höra exempelvis Eddie Meduza. Jag hade nog inte räknat med att våra vägar skulle korsas så värst mycket igen överhuvudtaget.

Men. Häromdagen köpte jag ändå en biografi över honom (”Bara man e fantastisk”) som ett par författare skrivit med benäget stöd från bland andra huvudpersonens syster och den sambo han hade vid sin död. Och nu går jag över till att tala om Erroll Norstedt (1948 – 2002) eftersom det ändå var så han hette. Jag har då och då under åren ändå snappat upp ett och annat om mannen bakom Eddie Meduza men den här biografin gav betydligt mer detaljerad information, kanske mer än man ibland ville veta. I en intervju sent i livet sa Norstedt ungefär ”Med tanke på min barndom borde jag vara Sveriges värsta psykopat eller seriemördare”. Hans barndom var kort och gott en veritabel golgatavandrng med en mor som var ett alkoholiserat nervvrak och som flertalet gånger försökte ta sitt liv. Hon hade fem barn med fem olika män och sin egen far kände han inte då denne kastades ut efter att ha varit otrogen (senare i livet skapade dock Norstedt en hygglig relation med sin far även om han, liksom sonen, var en rolig men ganska alkoholiserad typ). Olika ”pappor” kom och gick och flera av dem blev Norstedt svårt misshandlad. Familjen flyttade ofta och han blev ofta mobbad och hånad såsom ”tattarunge” (idag hade han troligen kallats ”trailer trash” eller något dylikt). Han och hans syster kunde på de vuxnas supfester sitta under bordet och se hur dessa ogenerat hade sex över bordsskivan och allt detta förklarar gott och väl varför han själv senare i livet var så extremt, nästan nonchalant, oblyg angående könsord och sex. De inre skadorna av denna barndom bekämpade han som vuxen med en på ytan bekymmerslös humor, alkohol och perioder av självvald isolering. Även som vuxen hade Norstedt rätt få manliga vänner och de som stod honom närmast var kvinnor, dels hans syster och dels de tre sambos som han i tur och ordning fick varsitt barn med. De kanske ändå säger något om hans person att han även med sina två första sambos hade en varm relation även efter separationerna vilka huvudsakligen berodde på hans alkoholism.

Och så var det då musiken som även räddade honom. I mycket hög grad, skulle jag gissa. Hans första band hette typiskt nog Pack of Losers och spelade modsrock. Då trenderna ändrades övergick gruppen till att bli ett dansband. Norstedt släppte sin första skiva (”Erroll”) 1975 och denna blev ingen succé direkt. På eget bevåg gav han ut kassetter med märkliga påhittade figurer som E Hitler vilka han sålde per post. Först kring 1979 fick han kontrakt med CBS och då under namnet Eddie Meduza. Den första framgången kom med singeln ”Punkjävlar” och påhejad av skivbolaget (som trots senare framgångar ändå behandlade honom med armbågen) skapades en persona i form av raggarkungen Eddie Meduza. Denna figur skulle ha två perioder av popularitet (cirka 1979 – 83) och såsom liveartist cirka 1990 – 94. Däremellan levde Norstedt rätt mycket ur hand i mun.

Sommaren 1982 var det endast Ulf Lundell som slog Norstedts intäkter från turnerandet i folkparkerna och det var väl även det främsta året någonsin för Norstedt/Meduza och därtill vid 34 års ålder. 1983 hade han efter för mycket supande sparkat alla musiker. Andra samborelationen kollapsade och han kom i bakgrunden och skivförsäljningen gick trögt trots draghjälp från Bert Karlsson en period. Sedan gjorde han 1990 (trots fortsatt trög skivförsäljning) comeback som liveartist under namnet Eddie Meduza och kunde därefter i cirka fyra år leva rätt gott på konsertintäkter. Allt vände dock under andra halvan av 90-talet då han 1996 gjorde personlig konkurs och fick se sin berömda Studio Ronka beslagtagen av kronofogden. De sista åren upprätthöll han mer sällan Eddie Meduza-masken och framträdde allt oftare som sig själv, även om själva artistnamnet bibehölls. Men det blev ändå lite mindre av ”kuken står” och mer seriösa svar vid intervjuerna. Diagnosen förstorat hjärta hade han fått redan 1993 och trots vita perioder kunde han aldrig helt sluta dricka fram till sin död i januari 2002.

Och eftermälet då? Norstedt hade redan från början ett uselt förhållande till kritikerna och sågades nästan rutinmässigt eller ignorerades helt enkelt. De som i början skrev om honom var uteslutande porrtidningarna. Sant är även att han ställde upp på mycket som inte gjorde hans rykte bättre precis, såsom skabrösa intervjuer och märkliga filmer som han gjorde hemma. När jag ändå tar mig igenom en del av hans seriösa produktion så inser jag ganska snabbt vari både hans styrka och hans svaghet ligger. Norstedt var en person med ganska konventionell musiksmak. Han gillade dansband, rockabilly och den lite sötare delen av sextiotalet. Han kunde spela många instrument, behärskade många genrer och kunde snabbt sno ihop låtar inom olika genrer. Detta var hans styrkor. Svagheten ligger i att mycket av materialet (bortsett från att jag nu inte är särskilt förtjust i vare sig dansband, rockabilly eller den lite sötare delen av sextiotalet) lider av en rejäl brist på orginalitet. Texter och arrangemang är ofta klichéartade och känns lite som pastischer eller stilövningar. Kanske var det detta som gjorde att han inte slog igenom med sina rockabillylåtar på 80-talet. Varför behövde folk köpa något som exempelvis Wilmer X gjorde bättre vid samma tid?

Förra året såg jag för övrigt i Stockholm en hipster som såg ut ungefär som Eddie Meduza om det inte varit för någon dyr märkesväska som spolierade det hela. Det kändes lite som om cirkeln därmed var sluten för lantisen som förhånats och ignorerats av storstadsmedierna. Och även om jag väl aldrig läser lyssna mycket på Eddie Meduza igen så skulle jag ändå kunna säga ”Tack, Erroll. Inte för vad du lärt mig genom din musik, utan genom ditt liv.” Vill ni ha en fördjupad bild av den ytterligt komplicerade människan Erroll Norstedt kan ni själva med fördel läsa boken.